Orka

Här ligger jag, Mini och Bamse. En av oss borde gå upp och packa.
Men hur? Hur ska jag orka?!

Boink boink

"Är du min lilla älskling Mini?" frågade jag vid tillfälle i lördags. Svaret kom snabbt, bestämt och helt oväntat:

"Nej, jag är en GUMMIBJÖRN"

Jag började gapskratta och efter det så fick jag samma svar på alla såna frågor.

"Är du min unge?"

"Nej, jag är en GUMMIBJÖÖÖÖRN!" svarade Mini. Varje gång med glimten i ögat. Och jag måste nog ge honom det att han tagit till sig dagishits på ett alldeles charmerande sätt.

Huvudstaden

Mini och jag ska ut och resa. Jag ska vara i Stockholm i jobbet på måndag. En kompis till mig tar hand om Mini medan jag är på jobbet, så Mini får följa med.

Nu har jag en fråga till er. Tanken är att vi reser upp på lördag och hem tisdag. Det ger oss söndag till att uppleva något och umgås med vänner. Eftersom jag inte vill flänga runt stan som jag gjorde förr tänkte jag säga till alla potentiella söndagshängare att jag och Mini är på ett ställe och att alla som vill ses är välkomna dit.

Nu är frågan bara var?
Har ni några tips?
Är det någon av er som har lust att ses?

Besvikelsen

"Mamma VAD har du på fötterna??!"

"Nylonstrumpor, eller tantstrumpor"

"Det vill jag också ha."

"Älskling, de finns inte i din storlek"

"Men jag VILL"

...

Senare samma dag:
"Mamma, visst ska du ha tantstrumpor imorgon?"

"Nej"

"Men jag VILL!!"

Det här med napp

Mini fick napp på neo-natal. Han har alltid haft napp med andra ord. Ett tag slutade han eftersom han kräkts med den i munnen, men den perioden var jobbig. Han behövde den egentligen för att komma till ro.

Nuförtiden har han nappen när han ska sova och om han är trött eller otrygg i någon situation. Jag har inte lagt så stor vikt vid det. Behöver han den så får han den. Det är inte som att han går runt länge med den. Tidigare skulle han prompt ha napp och snutte när han lämnades på förskolan. Nu ska vi lägga det i lådan till hämtningen. Det är Mini själv som tagit det initiativet.

Visst händer det att jag plockar ut nappen om jag märker att han inte behöver den, men oftast lägger han den ifrån sig själv.

På sista tiden har Mini fått kommentarer från två personer om att han är för stor för att ha napp nu. Jag reagerar på det här. För det första för att de vänt sig direkt till Mini, utan att kolla med mig vad som är min hållning i frågan om nappens vara eller inte. Det som gör mig ont är att de på ett lite mästrande säger åt Mini att hans trygghetspryl inte är okej i en situation där han uppenbarligen behöver den. Hade jag varit Mini hade jag känt mig hotad av det. För det tredje tycker jag inte att det är rätt väg att gå för att få någon att sluta med en vana. Min strategi har hela tiden varit att bygga upp förväntningar. Berätta vad som ska hända och fråga Mini om det är ok. Det har varit min plan med nappen också. Inte att berätta att nu får du inte ditten eller datten.

Vad är det som får vuxna människor att agera på det här viset?

Min reaktion har varit att säga att Mini får visst ha nappen om han vill. Som en barriär för att han inte ska tro att vi ska rycka den ifrån honom.

Hur har ni andra gjort med napp? När har ni slutat om ni gjort det? I så fall hur och varför?

Smicker

Igår var vi på kalas hos goda vänner. På deras vägg hänger affischen från filmen Amelie de Mont Martre.

"Mamma, där är ju du!!" Utbrister Mini när han ser den. Älskade unge, med smicker kommer man långt.

Ephiphany

I veckan som gick fick jag plötsligt en känsla av oväntad tillfredsställelse. Ni vet hur det är. Vardag. Vi kilar runt och gör allt det där som förväntas av oss, eller åtminstone det vi tror förväntas av oss, utan att reflektera särskilt över det. I det är vi mer eller mindre tillfredsställda.

Jag är högutbildad och har ett välbetalt jobb. Oftast är det stimulerande, men periodvis högst frusterande. Jag jobbar på ett företag med ett fett glastak för kvinnor, men jag är friare än de flesta så jag njuter av det.

I veckan satt jag vid mitt skrivbord. Spotify i hörlurarna. En strategi just framtagen. Framför mig en stor blank Mac-skärm och på den en modellerad process. En process jag vet fungerar på alla nivåer och där och då insåg jag på riktigt hur lyckligt lottad jag är. Tillfredsställelse.

Hur känner ni inför era jobb?

Skepp Ohoj!

Som en kapten i ett skepp satt Mini och styrde vagnen på Mobilia. Sååå nöjd, flörtandes med varenda liten tjej han fick ögonkontakt med.

Att flörta innebär för Mini att blunda till hårt hårt med båda ögonen.

Min lille charmör!

Skärmtid

Mini försvinner verkligen in i iPaden, men vill gärna att jag är med och spelar.
Vi har kul tillsammans och jisses som han lär sig saker.

Ångrar inte det här köpet för en sekund.

Kärleken förde oss samman

Idag har vi varit tillsammans precis hela dagen. Bara du och jag Mini. Periodvis har du testat mitt tålamod rejält, medan det andra stunder varit helt ljuvligt att få vara tillsammans med dig. I förmiddags sjöng jag refrängen till Ulf Lundells "Kärleken förde oss samman" och sedan har du inte velat höra annat på hela dagen.

"Mamma sjung du och jag mamma"

"Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min och jag är din
och kärleken förde oss samman"

Vi har shoppat, busat, bråkat, ugnen har slutat och börjat fungera igen (nej nej, jag vill inte mecka med att få hit en ny), du har fått kalsonger och nya skor, samt en jacka som vi måste byta imorgon.

Det har varit en dag med ett visst mått av kaos. Rätt mycket kaos på slutet.

Du ville vara uppe och mysa i TV-soffan med mig, vilket du fick, men till slut var du bara för trött. Jag lurade dig i säng och nu när jag går in och tittar på dig, efter att ha spenderat varenda vaken minut med dig idag, på gott och ont, så drabbas jag av stora hjärtesnörpet.

Underbara unge. Jobbiga, busiga, smarta, goa, kärleksfulla unge.

Jag bara älskar dig.

Älskar.

Tänkte inte på det

Att en perfekt formad levererad bajskorv beundras, applåderas och blir ett helt familjeevent. Det ingick aldrig riktigt i dagdrömmarna om att få leva med barn.

Men jag klagar inte, inte alls! Stoltheten hos somliga går ju inte att ta fel på.

Tålamod

"Näe Mini, nu får du komma hit nu håller mitt tålamod på att ta slut"

"Här mamma", räcker fram handen, "här får du lite mer tålamod"

Ridå

Skärmtid

Många barnfamiljer har begreppet skärmtid. Det refererar oftast till tid som barnen får sitta vid dator och padda, samt TV (antar jag). För ett tag sedan insåg jag att Mini var lite besatt av telefoner. Och även om jag inte alls spenderar mycket tid med gagets när Mini är vaken har han ändå snappat upp det där med att jag har den i fickan OCH att den är viktig. Därför lägger jag nu alltid telefonen ifrån mig när jag är hemma och bus är vaken.

Så länkade Pippigull-mamman hit:
http://www.unt.se/barnochforaldrar/nar-mobilen-tavlar-mot-barnen-1811437.aspx

Och det kändes ännu viktigare. Jag vill inte att han ska tävla mot en pryl! Jag har en kompis som alltid låter telefonen gå först. Det har hon alltid gjort, så jag vet hur det känns. En gång reste jag mig från fikabordet och gick i ren protest. Om jag umgås med någon vill jag att de ska vara här med mig, inte i en SMS-konversation om ngt annat, eller Gudbevare uppdatera en status. Eller som när jag lämnade kafebordet, svarade ett telefonsamtal och spenderar 10+-minuter med kallprat. Visst, OK, om det är viktigt eller jobb.

Så tillbaka till artikeln och det jag själv kommit på. Skärmtid är inte ett begrepp jag använder angående Mini (än), men däremot använder jag det för/om mig själv.

Hur mycket skärmtid har du? Och framförallt NÄR har du skärmtid?

Tecken

"Det här är fisk mamma" säger Mini, slår ihop händerna framför sig och rör dem i vågrörelser.
"Det här är mat" så rör han händerna mot munnen

Min lille man lär mig teckenspråk! Jag jobbar med att hålla utbildningar. Kan han ha tagit efter nu när han har ett område han märker att jag inte kan?

Så visar han mig glatt tecknet för V, lärare-V, och R.

Jag lyssnar och härmar. Det är så härligt att se stoltheten när han äntligen får lära mig något.

En perfekt lördag

Veckan har gått i trötthetens tecken. Tidsomställningen och resan över påsken har jagat mig. Varje kväll har jag somnat i Minis säng och sedan sovit dåligt i min egen. Det hela avslutades med en rejäl försovning i fredags.

Därför var igår sådär extra bra. Solsken bakom persiennen när jag vaknade. Gullig pojke som vaknade sjungandes. Röjning och städning till acceptabel nivå i hemmet. Lunch med perfekt timning. Middagslur för båda, följt av lekplatslek med inte mindre än två vänner. Jag, som är yrkas på sånt, hade dessutom fika med mig. Uppslutning av bästa A (det är så härligt att se hur Mini äääälskar henne. Han sprang som en kanonkula och gav henne en stor kram när hon kom. Sen var det bara A som gällde för hela slanten).

Efter det besök på lilla ICA följt av spontanmiddag med A, J och lille E. E och Mini leker så bra tillsammans och det värmer så att se. Visst är det lite leksakstjafs, men i det stora hela harmoniskt.

Dessutom så skönt att träffa A, prata ansikte mot ansikte.

Nattningen blev sen, men i gengäld en pojke som verkligen ville sova. Han somnade på min arm.

Så var lördagen till ända och jag måste erkänna att jag njöt varenda stund. Undra vad söndagen månde bringa?

1. 2, 3...

Nu är iPaden introducerad. Jag kunde inte låta bli. Åh vilken glad försiktig pojke jag har. Han satt snällt vid soffbordet på en puff och pillade. Periodvis satt jag med. Det var då jag upptäckte att Mini kan siffrorna. 1-9!

Vi har verkligen inte övat på dem, så jag blev rätt paff. Dessutom anar jag att han är med på båten när det kommer till mängdlära också. Mitt lilla mattegeni.

Donatorn kan inte bara ha varit söt. Han måste ha varit smart också.

Här en länk till en recension av appen:
http://www.pappasappar.se/lolas-mattetag/

Stora killen

I fredags hände det. Mini kom till mig och berättade att han ville gå på pottan och där gjorde han både stora och lilla leveransen. Problemet var kanske att mamma var stoltare än sonen. Igår pratade han mycket om sin bajskorv dock och blev besviken när det inte kom någon trots att han inte var nödig.

Idag ska vi shoppa kalsonger till unge herrn.

Om jag bara kunde

"Mamma, jag vill ha en pappa." sa Mini vid läggningen igår.

En mening jag har fasat för. Samtidigt fantastiskt att han kan formulera den vid 2,5. Vi hade ett långt samtal om familjer, pappor, morbröder, morfar, kusiner, Femmiskompisar och annat. Vid ett tillfälle provade jag att fråga varför han ville ha en pappa. Vi pratade även om hur vi har det tillsammans. Att vi har det bra.

Jag tänker mycket på två saker i de här samtalen.

1. Aldrig aldrig lova att jag ska hitta en pappa.

2. Aldrig aldrig skuldbelägga längtan efter en pappa. Det är så han känner oavsett varför och då är det så.


Samtidigt så svårt. Jag vill ge Mini allt, men det här har jag uppenbarligen stora problem med. Jag får vara trygg i att han faktiskt pratar om sina känslor och tankar. Uppmuntrar det i allt. Och jag får vara trygg i att han har en trygg och harmonisk tillvaro.

Älskade ungen min.

Hemlighet

I hemlighet drömmer jag om att bli omstylead, alternativt få hjälp att fixa hemma. Jag är så sjukt trött på mig själv. Ytligt värre, men åh, kan inte någon bara fixa till mig lite?

Materialist

I lönndom har jag köpt en iPad. Tanken var att den skulle vara både till mig och Mini, men jag har lite njutit av den i hemlighet. Det är skönt att få ha den ifred även om jag redan laddat ner ett gäng appar till honom.

Nåväl, i helgen har vi umgåtts med släkten. Mini har fått lystmäte telefoner och svågerns iPad. Lycka lycka för mitt lilla teknikfreak.

Så i morse sitter han framför barn-TV när han plötsligt vänder sig om till mig och säger med högsta allvar:

"Var är din iPad mamma?"

Men allvarligt, han frågade inte ens om jag hade någon. Bara fram med det liksom.

Vad jag gjorde? Blånekade genom distraktion.

My precious. Du är bara min ett tag till.
Mini också...

Stor dag för liten kille

Sedan en tid tillbaka har Mini drabbats av något jag kallar för bajspanik. Så snart det ska till att levereras hoppas, studsas gnälls och gnys det. Han lägger sig på golvet och är bekymrad. Idag satte jag och mormor honom på toaletten och hjälpte till. Plums, så hade första toalettleveransen klarats av.

Väl hemma skulle samma procedur göras om. Den här gången på pottan.

Innan dess lyckades han dessutom gå dit och sätta sig alldeles själv en gång. Dra ner byxor och allt.

Jag har en stor liten kille nu!

Drastiskt

Jag pratade barnlöshet med människor som aldrig varit i närheten av problemet egentligen. Berättar om SMER-rapporten och det föreslagna utredandet inför fertilitetsbehandlingar.

"Mja jo men skulle det inte kunna vara lämplig…" och jag får lätt panik på att människor som aldrig ens känt doften av den ångesten ska uttala sig. Att jag ska behöva ta de här diskussionerna varje familjehögtid. Så min hjärna krafsar efter argumenten:

"Det är som att ni skulle bli gravida, utredas på rutin och fråntas barnet. Och det under en av era största livskriser."

Den bet. Aldrig kommer jag att få höra den igen. Phu!