Discoapan

Mini har tjatat om någon apa han inte vill titta på. Det har varit ett evigt tjat om att INTE titta på "discoapan". Nästan så att jag funderat på om han tappat förståndet. 

Igår kröp det fram att Ma på förskolan visat någon apa som sjunger ABC-sången på iPaden. Eftersom t o m förskolepersonalen tröttnat på tjatet är det ingen risk att Mini någonsin behöver se discoapan igen. 

Samma tjat upplever jag med såna där bilar som står på typ Ica maxi. Man stoppar i en peng och så guppar de runt en stund. Mini vill absolut inte ens gå nära dem. Vet han att vi ska dit eller till Kronprinsen där det också står en bil så TJATAR han om att inte åka. Det lustiga med det är att jag aldrig stoppat i ett mynt. Jag vet att mormor gjorde det en ggn för väldigt länge sedan. 

För mig är det såklart helt ok att han är rädd. Eller inte ok, jag vill att han ska vara trygg, men det jag inte förstår är varför och proportionen på rädslan. 

Någon som känner igen fenomenet tjat om rädslor?

Kalas

Snart fyller Mini tre år. Förstår ni?! Tre ÅR!

När jag tänker på de åren har de rusat förbi samtidigt som det är en evighet. Hade jag en tillvaro innan Mini? Jag minns det knappt. Jo, jag minns att jag reste, minns platser och dofter. Minns att jag levde tillsammans med mitt ex. Minns konstskola, universitet. T o m gymnasie och grundskola. Men även om min tillvaro utifrån kan verka begränsad så hade jag aldrig bytt den. Sömnbrist, treårstrots, snorelvor och potträning deluxe (Minis relation till bajs är komplicerat just nu, vilket tarvar ett eget inlägg) till trots. 

Jag älskar mitt liv med Mini. Charmtroll, klurig, överraskande, smart, musikalisk och lycklig. Min unge!

Nåväl, det var inte riktigt det jag ville berätta, utan att när jag frågade Mini om han ville ha kalas på sin födelsedag sa han ja. Sedan räknade han i snabb följd upp vilka vänner med föräldrar som skulle komma. En kille med koll. Nu är alla inbjudna och har tackat ja. Vilken härlig dag det ska bli. 

(Fast jag fattar ändå inte. Tre år?!)

Nya Zlatan

Hela sommaren har jag jobbat, kanske inte så hårt men ändå, med att Mini ska komma på det här med hur kul det är med bollar. Utan någon som helst respons. Alltså vi pratar om att en kompis kastade en boll till Mini och han reagerade överhuvudtaget inte. Inte ens en ansats att försöka fånga den. Den landade på hans mage och rullade ner på marken och Mini tittade knappt på den. Sämre än Minis mors bollintresse med andra ord.

Igår tog M med sig mig och Mini ut till parken med en boll. M sparkar runt lite med bollen. Mini skrattar så att det porlar av förtjustning och dribblar sen runt med bollen som om han inte gjort annat i sitt liv. Vid sidan av står mamman med hakan vid knäskålarna.

Naturbegåvning eller bara igång med att bli omtyckt och charma järnet? Strunt samma, för resultatet var att han dribblade som att han aldrig gjort annat. 

Charmören

Vi sitter på icke namngiven hamburgerrestaurang och Mini noterar att det sitter en flicka i hans ålder vid bordet bakom, vänder sig mot mig och säger på fullaste allvar:

"Mamma, får jag flörta med flickan?"

Han inte bara charmar, han ber också snällt om lov att få göra det. 

Bortskämd

Snittblommor på bordet. Fantastisk matdoft från köket och ett barn som leker nöjt med sina leksaker sjungandes Fattig Bonddräng i rummet intill. 

Själv ligger jag på min säng och försöker slappna av. 

Att inte vara så ensamstående är inte alls dumt. Inte alls dumt alls faktiskt. 

Stinka

Vi kom hem från förskola och mathandlande, och under gosandet kände jag en lite ofräsch doft från Mini, så jag tvingade honom till en schampoo-dusch. 

Bara för att upptäcka att det inte alls var Mini som doftade. 

När hoppet kommer tillbaka

Den 28 mars 2012 (året vi helst stryker) opererades min gallblåsa bort. Ungefär en vecka efteråt fick jag fruktansvärda smärtor i magen. De var då förfärliga, under sommaren lärde jag mig att hantera dem och hur jag (i stort) skulle leva för att kunna hålla dem i schack. Jag lärde mig även att leva med att vakna minst en gång per natt med magsmärtor. Jag har lärt mig att undvika att vara hungrig. Att bli det minsta hungrig. Jag har kämpat för att få hjälp och jag har gett upp. Gastroskopi visade i princip ingenting och magnetröntgen inget. 

Jag har gjort nya saker det här året. Jag har åkt ambulans, testat roliga droger, jag har lärt mig att vid akut smärta kan det vara så att alla porer på hela kroppen öppnas samtidigt och på någon sekund svettas man så att det droppar. Jag har lärt mig att hata digestivekex och att mentalt ducka för "det måste ju vara en stressmage du har". Jag känner heller inte normal hunger, utan smärta och kan inte på riktigt tolka signalerna från min kropp. 

Så träffade jag M. När han lärde sig om hur jag fungerar engagerade han sig i att hitta en lösning. M jobbar med att utveckla mediciner och trodde på min teori: att något rubbades under operationen och nu läcker för mycket galla ut i tolvfingertarmen där den ger samma symptom som vid ett magsår om det satt på samma ställe. De symptom jag har. 

Det är så skönt med någon annan som engagerar sig och när vi förra helgen var på Österlen fick han se mig ha ont, inte jätte, men ont. Hans reaktion på det och detattjag inte riktigt kom till rätta med det gjorde att jag faktiskt sökte läkare för ungefär en vecka sedan. En läkare som kom fram till samma slutsats som jag. 

Och skrev ut medicin. 

För att nå full dos ska jag trappa upp i fyra veckor. Men åh, redan nu är det fantastiskt. Ett medel som tar bort gallsyran ur tarmen. 

Den läkaren är värd sin vikt i guld. 

Och jag, jag har börjat fantisera om ett liv igen. Em operation till, sen är allt klart. 

Underbart!

Oförskämd

Älskade mormor är här på besök och Mini har visat sina första riktigt oförskämda sidor. Igår hämtade hon Mini på förskolan under tidig eftermiddag och sedan busade de runt. Han blir bortskämd med wienerbröd och andra gotter. Plötsligt hade han tagit tag i den lite lösa huden under mormors haka och sagt: "Mormor du är ful och gammal!"

Mormor är måhända gammal och hennes hud är lite lös, men långt ifrån ful! Grymma ungen. När hon återberättade historien för mig så uppfattade han dessutom att det var ngt han kunde spinna på. Så idag fick hon elakt nog vakna till de orden. Men då tyckte Mamma Vilja att det fick vara nog. De må vara att han tycker så, men säga det får han inte göra. En kram och en ursäkt fick mormor.

Allt som funkar

Mini vill inte alltid sitta på pottan trots att jag misstänker leverans. Igår tog jag till det här knepet.

Tufft

Idag har jag varit på Mama Mia. Ni som är Femmisar vet att det är en barnmorskemottagning. Spännande när hon öppnade med att fråga hur jag hittat dem och jag berättade att jag valt och hittat dem tack vare att jag är frivilligt ensamstående mamma. Hon var bra. Jag kan rekommendera dem även i Malmö. 

Fast orsaken till att jag var där var knappast att bli gravid, inte heller att jag är gravid. Tanken är att undvika det. 

Och så fick jag snabbt berätta om min förlossning och skadorna efter den. Såg hennes reaktion. Ja, det har varit och är tufft. 

Ett par timmar senare på en läkarmottagning träffade jag en läkare som tappade hakan över vad jag gått igenom och som själv kom på den teori jag själv klurat ut. 

Håll nu tummarna att den medicinering hon ordinerat funkar!

Och ni som lever i relationer, vilka preventivmedel använder ni?

Pappa pappa

Igår hade vi mer prat om det där med pappa. Mini skulle gå ur bilen och tittade med glittrande ögon på mig och sa:

"Pappa pappa pappa!"

"Men Mini, du har ingen pappa!"

"Nä, jag har en donator."

"Ja, en man som så gärna ville att jag skulle ha dig att han gav bort sina pappafrön."

"I Danmark. Han bor i Danmark."

"Ja, men vi kommer aldrig att träffa honom. Fast du, du har ju mig!"

"Jaaa MAMMA!" stor kram

"Och så finns det så många andra som tycker så mycket om dig, mormor, morfar..."

"Och morbror L!!!"

Lilla hjärtat!

Torrt

Mini blev blöjfri på rekordtid i sommarstugan, men sedan var det något som hände för några dagar sedan. Mini pratar om att han är en bebis och plötsligt gör han bara nr 2 i kalsongerna. Uuuuuärk, äckligare än en blöja tycker jag.

Jag försöker vara god och förstående mor. Han blir kärleksbombad till tusen, med snutten och nappen, i mitt knä, men jag förstår inte att ungen ska gå tillbaka till blöjstadiet när jag VET att han inte är där egentligen. Han kan gå på pottan och han känner när det är dags att göra både det ena och det andra.

Så för första gången i världshistorien har jag tagit till den stora mutstrategin. Jag har sagt till Mini att om han bajsar på pottan FEM dagar i följd, så får han grävmaskinen som han så gärna vill ha. Den han får i treårspresent annars.

En grävmaskin med band, inte hjul.

Det känns nästan som att jag tagit en ful genväg. Att jag pressar honom. Mammafrustrationen blev bara för stor och jag ser ju på ungen hur mycket han gillar sina kalsonger så det vill jag heller inte ta ifrån honom genom att sätta på honom blöja.

Säg att jag inte är en ond mor. Snälla. Jag har så dåligt samvete över min frustration. 
Vad skulle ni ha gjort?

Ögonen är det inget fel på

Mini sitter på golvet och leker med sitt tåg.

"Men mamma titta, det har varken knän eller fötter!" följt av ett litet "så lustigt"-skratt

Observant unge jag har.

Minnen

Paradisbesök

Öland är mitt paradis. Har alltid varit. Under resan dit har M skickat bilder från sitt paradis på Österlen och i helgen fick vi chansen att besöka det och åh, jag blev kär direkt.

Ett ljuvligt gammalt hus. En ompysslad trädgård. En liten liten by, vacker natur, havet, god mat, en omtänksam kärleksfull man och en lycklig unge.

En lycklig unge som tycker så mycket om M. Jag tror att helgens bästa stund var att säga god natt till kossorna tillsammans med honom igår. Ljuvliga unge! Ljuvliga M. 

Det är med vemod och lite sorg jag inser att det här är min sista lediga dag den här sommaren. Jag skulle vilja stanna just här och nu. Frysa tiden med Ms tunga andetag och Mini snusande i rummet intill. Solen som letar sig in i huset. 

Samtidigt så ser jag fram emot resten av året. Några demoner som bygger på rädsla och dåligt självförtroende ska jagas undan bara. 

Tack sommar 2013.

Fashionista

Kortbyxor, knästrumpor och gummistövlar. Blir det finare?

Det där med att bada

Vid midsommar var vi i en stugby och på stranden var vi och badade första dagen. Det gick lite vågor, men Mini ville i och ut. Han skrattade och hade kul, men något måste ha hänt, för efter det doppet har det varit som förgjort. Mini har Max varit i till knäna. Det har inte spelat någon roll vem, var eller på vilket sätt han har försökt lockats/luras i vattnet. Han har inte velat bada. Inte ens med bästisen T. 

Men så tog vi oss till Ribersborgsstranden häromdagen och se där fick Mini i och blev allt modigare. Samma i lördags. Sedan var det Ms pool, jodå, där gick han runt trots att vattnet gick högt upp på kroppen. Igår åkte vi till Falsterbo. Lång vit strand, klart vatten som höll ca 20 grader. Mini i extas och ett tu tre var han med ut och badade där han inte ens bottnar. Lycklig unge som skrattade pärlande. 

Och lycklig mamma. En perfekt dag på min favoritplats, tillsammans med Mini, M och M, och min goa A.

Jag älskar sommar och att bada. Det gör Mini också. Till slut. 

Spetsig tvål?

"Mamma, min pappa heter Renato"

"Nej, din pappa är en donator."

Nu har frågorna om mannen med pappafröna kommit. Fast uppenbarligen har jag inte tvättat Minis öron ordentligt. 

Mammalyx

Vi har spenderat dagen med Femmisar. Två nätter i As sommarstuga. Skönt, avslappnat. Mycket mammaprat. 

Jag fick till och med hävt ur mig en del om min och Minis första tid tillsammans, under koliken. 

Underbart också med tre barn som kommer överens och faktiskt gillar att umgås. Visst kivas de lite, men när jag nattade Mini ikväll var det en lycklig unge, som sprungit sig trött på skogsvägar och i vattenbryn. Han var så nöjd över att få ha spenderat dagen med sina kära vänner. 

Men bäst, stunden ikväll, Mamma Vilja ensam i en soffhörna, varmt te i en blommig kopp, sommarskymning i en prunkande trädgård genom altandörrarna, bläddrandes genom en damtidning, allt i total tystnad. 

Äkta mammalyx. Underbart!