Men Mini gjorde det ändå, med sin hand i min. Min modiga pojke.
Hämtade medicinen på Apoteket, köpte glass och åkte hem. Mini konstaterade att den "inte är god, mamma, inte alls god". Jag har sett barn kräkas av Kåvepenin. Jag förstår honom.
Ändå, efter att lugnt ha förklarat varför vi måste ta medicin, tar han dos nummer två. Utan ett klöks eller pip. Jag ser hur han grinar illa, men den åker ner. Min tåliga unge.
Så under kvällen spenderar vi verkligen tid tillsammans. Pysslar HELA pysselboken. Ser på Bacillakuten (blir inte Mini läkare blir jag förvånad!). Fikar. Bygger lego. Röjer lägenheten. Jag hittar en blomma från en orkidé på golvet och kilar fast den i mitt hår. Visar den för Mini, som vill ha den i sitt. Han beundrar sig i spegeln, men säger plötsligt: "mamma, den kommer att dö!"
Vi pratar om att den faktiskt redan börjat dö lite. Sätter den varsamt i en äggkopp med vatten. Mini går iväg med den, men kommer tillbaka. "Den behöver nog mer vatten mamma"
Vi fyller på. Han klurar. "Den vill vara hos sin familj."
Därför har jag nu en orkidéblomma på en stängel och en till alldeles intill i en äggkopp på fönsterbrädan i mitt sovrum.
Min poetiska, fina, omtänksamma unge.
Den här VAB:en ska jag ägna åt dig. Du är fantastisk. Och så stor. När blev du så stor?!
Nästa gång be att få en annan pencilinsort. Det finns andra som inte smakar sådär vidrigt som Kåvepenin. Tvingade läkaren att skriva ut senast då L kräktes av den.
SvaraRaderaHa en mysig vab =)