Fint

Vi plockar undan frukost. Mini kilar in på sitt rum och P går förbi hans dörr, sedan fram till mig och säger med låg mjuk röst:

"Du, har du sett hur himla fin han är när han sitter vid bänken, på den lilla blå stolen, och pysslar?"

Det. Precis det. Att dela de där små vardagliga vackra ögonblicken, var något jag saknade mycket som ensamstående. 

Tacksam. 

Fars dag

Inför helgens stora dag frågade jag Mini om han ville fira P. Han blev högst konfunderad. "Varför?"

"Du säger att han är din låtsaspappa."

Så hade vi ett snack om att eftersom Mini inte har någon pappa står det honom lite fritt att välja en själv. 

"Men mamma, jag vill inte ha nån pappa. Jag har ju dig!"

Åh Mini, jag ska inte tvinga på dig normen. Älskade kloka ljuvliga unge. 

Äntligen

Tre saker har allt på plats på kort tid. Nej fyra. 

Mini klättrar i förskolans träd. Innan helgen kom han inte upp på första grenen. Idag satt han högt högt uppe. 

Mini gungar. Nästan pinsamt länge har jag fått putta på. Nu står han upp och gungar högst av alla. 

Mini sparkar sparkcykel. Även om han hävdat att han kunnat länge så trillade poletten ner ordentligt igår. Stoltare och lyckligare unge hade vi fått leta LÄNGE efter. Balans och fart. Härligt!!

Mini kan läsa. Klonk sa det när slutligen poletten trillade ner. Jag har väntat länge på den. Och oj så stolta både Mini och jag är! Han har hållit på med bokstäver sedan han var 2-2,5 år. Nu satt den!

Vuxenpoäng

Senaste åren har jag verkligen njutit. Den här bloggen är full av njutning av Mini och mitt liv. Mamma till världens bästa unge. Karriär. Vänner. Stapplande försök till kärlek.
Samtidigt har de här åren också varit en del av de jobbigaste åren i mitt liv.
Förlossningsskador. PTSD. Kolik. Urinläckage. TVT. Gallsten. Magsårsattacker deluxe. Hårt arbete. Tinnitus. Svek.

Den där perioden efter gallstensoperationen, när PTSDn skulle terapeutas. Jag var i så fruktansvärt dåligt skick. Terapeuten berättade sista gången att hon var allvarligt oroad för mig efter första. Känslan när det släppte. När den där kupan av avstånd från allt som var utanför mig och Mini lyfte. När jag kunde se andra människor i ögonen och ta in. Ja verkligen ta in att de fanns. Våga vara sårbar. Och så Os självmord, som i all chock fick mig att förstå vad det var jag egentligen ville. Eller våga uttrycka det och våga satsa på det.

Och så M. Med sina issues, men också sin humor och glimt. Men issues, som till slut fick allt att gå i stöpet. Bara för att öppna nästa dörr. Dörren till P. P som jag dumpade innan jag träffat, men som min systerdotter fick mig att ta en promenad tillsammans med. P som är som en fast punkt medan jag själv slirar runt som en kulspetspenna runt omkring. P som jag kan ligga naken intill och prata i timmar med. P som älskar Mini. Och hur Mini älskar P. "Du är min låtsaspappa P!"

Saken är den att jag har kämpat emot. Jag har testat. Jag har sprungit med sjumilakliv rakt in i min grotta och vänt mig om för att slåss med en P som jag förväntat mig skulle sprungit efter. Men P parkerade snällt på ett ställe och tänkte att hon kommer väl tillbaka om hon verkligen vill. Och nog gjorde jag det.

P som skrattar åt mig med kärlek. Med mig med humor. Tillsammans med mig åt Minis alla krumbukter. Gråter när han är ledsen och vars rygg jag kan kura ihop mig mot och bara känna mig trygg när jag vaknar om natten. P som också haft barnlängtan så att det gör ont, men inte har någon livmoder och kan åka över sundet. Vi är fullständigt olika och ändå likadana.

Senaste tiden har vi tittat på hus. Först lite på skämt. Sedan mer på allvar. Så hade vi ett lånelöfte. Idag har vi träffat familjejurist. Vi har pratat samboavtal, testamenten, äktenskap och adoption.

Sedan åt vi lunch och gick åt var sitt håll. Och när jag promenerade åt mitt håll kom jag på mig själv med att nästan spricka. För utan att jag riktigt vet hur det gick till, samtidigt som jag kämpade mig igenom varenda sekund av det, så är jag plötsligt där. Bredvid mig finns en man som älskar mig, som jag älskar och i vårt liv finns min Mini, som på ett sätt är Ps Mini också. För det har Mini själv valt. Det är så fint att se deras relation växa och att få ge P möjligheten till relationen med Mini, vice versa och hur de förvaltar det.

Jag kan bara inte förstå att jag faktiskt tog mig hit. Tack älskade terapeut som fick mig att formulera vad jag verkligen ville och släppa garden. Tack Mini som fick mig att ändra hela mitt synsätt på världen.
Tack P för att du älskar mig utan att ändra mig. För att du är du. För att du är min.

Min stjärna

"Mamma, visst får barn säga hjäla?"

"Mmm, fast jag vet inte vad det betyder"

tystnad

"Men mamma, himla får barn säga i alla fall"

"Jaa jo"

"Ja, för annars skulle barn inte kunna säga himlavalvet!"

Fem

Ja, Mini fyllde FEM år förra måndagen. Herregud hur gick det till?

Men vilken härlig ålder. Klurig. Rolig. Omtänksam. Kärleksfull. 

Först firades han av mostrar och morföräldrar. Sedan av mig, P och kusin M på själva dagen, för att för en vecks sedan ha kalas med Pirattema här hemma. Sju femåringar. Skattjakt i källaren och pirattårta. Mycket lyckat!

Och Mini är en lycklig femåring. 

Malin Wollin

Ok, nu måste jag reda ut en sak i det här "drevet" mot Malin Wollin och hennes avslutade samarbete med Polarn o Pyret. En annan bloggare, Cissi Wallin, har gått in och försvarat henne. 

Vänta här nu. Jag skulle varit en del av drevet. Rannsakade mig själv, men vet ni vad. Jag anser egentligen att jag bara gjort det jag alltid har gjort och försöker vara, dvs en god konsument. 

Jag har upplyst Pop om att jag inte vill klä mitt barn i kläder som associeras med Malin Wollin eftersom jag inte tycker att hon representerar något jag vill associeras med. 

I övrigt får hon ha vilka åsikter hon vill. Och jag får vara av åsikten att det är trist att hon ges så mycket utrymme, alternativt att hon inte tar reda på hur saker och ting verkligen förhåller sig, snarare än att hon går på känsla. Särskilt när hon nu har en offentlig kanal. 

Jag tycker att det hon skriver rent generellt är trist. Min syster tycker att hon är kul. Min syster får tycka vad hon vill. Jag tycker annorlunda. 

Och Mini? Han får ha sina Pop-jackor i höst också. De är både praktiska och fina. Tycker jag.