6.25

Det är tiden jag vaknade idag. Ni förstår nog inte det stora i det, men om jag säger så här. De senaste 7 månaderna har jag vaknat senast fem. 05.00, då kanske ni förstår.

Halleluja!

Om inte om fanns

För exakt en vecka sedan kom sista Facebookinlägget. Om jag bara sett det, ringt dig. Om jag bara kunde resa tillbaka i tiden ringa dig och säga: "kör inte där ikväll"

Försöker släppa dig. Ta farväl, men det är åh så svårt.

Om jag bara slapp. Om inte om fanns.

(ledsen men just nu är det här på repeat i mitt huvud)

Lyx

Man vet att man är ensamstående mamma utan liv när man tycker att den stulna stunden på ICA Maxi efter dagislämningen är stor lyx.

Tungt

Min vän som dog i veckan. Det tog ett par dagar tills det liksom tog mig med full kraft. Som att se en våg komma och inte riktigt kunna springa ifrån den. Nu i helgen har den kommit ikapp mig, när jag har tiden att tänka.

Det är som att han konstant befinner sig i rummet, eller steget bakom mig. Jag för ett konstant samtal med honom inne i mitt huvud. Det var en del som var ouppklarat mellan oss. Det hände så mycket annat i mitt liv att jag valde att stänga ute. Jag vet att jag gjorde rätt, samtidigt så känns det så hårt. Jag skulle ha velat hunnit ha det där samtalet där jag förklarar mig. Berättar om allt elände som utspelar sig runt mig och varför jag inte kunde släppa in honom närmare nu.

Nu får jag aldrig chansen. Det är så sanslöst jobbigt.
Sorg är verkligen hemskt.

Zzzz...

Det är uppenbart att den som införde sommartid INTE hade småbarn.

Skjuts

Mini har idag visat att han klarar av att hantera sin stora traktor. Han kopplar och kopplar loss släpet och vinklar och fäller skopan som att han aldrig har gjort annat. Gulligast är dock när han kämpar för att få sina gosisar Nallen, Frida och Sally (ej med på bild) att åka med. Nallen sitter i skopan, för han får inte plats på flaket.

Pippi

När vi kom hem låg ett vadderat kuvert på hallmattan adresserat till Mini. "Öppna mamma ÖPPNA!" Han kunde inte få av sig kläderna fort nog.

I paketet låg det Pippi-filmer, så nu har vi haft Pippi-maraton och från Minis säng kom det i kväll långa haranger om filmerna. Pippi, nya idolen!

Sötnos

Det var halloweenfirande på jobbet igår, så jag susade hem och hämtade Mini och tillbaka lagom till filmvisning och sedan var det Trick or Treat. Kollegans pojke kom också med. Han är ett år äldre än Mini och de gillar varandra. Så det var ballongjagande och fikande och hissåkande. Titta på mammas rum, springa och hoppa.

Ner i ljusgården igen. Kollegan tittade till Mini, jag kom tillbaka. Han var precis intill mig. Och så plötsligt... BORTA.

Jag gick runt och kikade. Ingen Mini. Till slut fick jag lite panik och fick tag i min närmaste kollega och bara pep fram att han måste hjälpa mig. Ut och leta igen och nu kunde jag höra Minis kvävda gråt. ÅÅÅÅH MEN JAG KUNDE INTE HITTA HONOM

Så kom jag på det. Hissen.

Tryckte på knappen men dörren gick inte upp. runt och se var den är. Jodå, på översta våningen.

Lilla bus. Plötsligt hör jag hans röst tydligt: MAAAAAMAAAAAAAAA!

Kollegan rusar uppför trapporna. Jag stod då vid hissen. Rusar efter och där på tredje våningen hade MIni gått ut och stod och grät inför en av direktörerna. Lilla unge! Så snabbt det gick.

Det skönaste kramen på länge.

Sedan åkte vi ner med hissen mest för att säkerställa att det inte blev något trauma. Väl nere så minglade vi runt lite och plötsligt hör jag ett: ÅH, men såååå söt, vems barn är det här? Och nog är det Mini som refereras.

Gissa vem som blev stolt. Fast nog hade jag älskat Mini om han inte var gudomligt söt också.

Ett ljus

Idag fick jag veta att den man som senast uppvaktade mig gick bort i en bilolycka i tisdags kväll. Han lämnade 2 döttrar efter sig.

Det är så sorgligt. Jag kan liksom inte förstå att han är borta. Inte heller riktigt acceptera att jag på ett så brutalt sätt påmints om hur otroligt skört livet är. Jag vill stampa med foten i golvet hårt och säga "Nej! Så skulle det inte gå!!" och så är det ogjort. Men så är det inte.

Var rädda om er och varandra.

Tips från coachen

Om du försöker sälja elabonnemang (eller annat) vid ett sånt där ståbord på typ ICA Maxi är det INTE någon idé att rikta in dig på en ensam småbarnsmamma som uppenbarligen just slutat sin storhandling och håller på att parkera bilvagnen.

När jag efter några finare markeringar om att jag inte var intresserad fortfarande blev tilltalad vände jag mig helt enkelt om och sa: "Vet du, jag bara ORKAR INTE just nu."

Och hör och häpna, det fick honom att backa. Tada... recept på att bli av med alla försäljare hädanefter.

Godmorgon!

Jag har en morgontrött pojke. Det tar tid att väcka honom. Jag brukar prata mjukt och kela honom vaken. När jag lyfter honom ur sängen säger jag alltid: "God morgon Mini" följt av ett "Har du sovit gott?"

Jag har aldrig fått svar på det. Förrän i morse. Då kom först: "Godmorgon mamma" följt av ett gäspigt mjukt "jaaa" på sovit gott-frågan.

Underbart!

Inkomster och utgifter

Mini, som alltid ätit som en liten häst, har nuförtiden inte riktigt tid att äta. Han har t o m gått ner i vikt p g a det. Humöret och sömnen är dock ungefär samma, så jag försöker vara cool och inte hetsa upp mig. Fast jag serverar emellanåt sånt jag vet att han bara inte kan motstå.

Igår fick han blodpudding (vilken fantastisk budgetmat! 5 kr för middag för två) och Mini moffade i sig fyra skivor.
Inte ens jag äter fyra skivor.

Nöjd mamma. Mätt unge.

Mindre nöjd mamma idag dock, när avfallsprodukten av fyra skivor skulle tas om hand. Hu!

Den ena och andra handen

Svensk sjukvård. Ni som läser här regelbundet vet ju att jag har mina issues med den. Jag har t o m funderat på en alternativ karriär som går ut på att förbättra sjukvårdsinformation. För det finns ett gigantiskt behov av det.

Nåväl. Jag vill bara säga att det finns dåliga och bra sidor med sjukvården. Och idag har jag varit i kontakt med den bra delen. Min underbara vårdcentral. En plats med mer medmänsklighet får man leta länge efter.

Och inte bara går jag därifrån hjälpt med det specifika problemet jag hade idag, jag går därifrån som en lite bättre människa och mamma också. Jag skäms nästan för att skriva det, men jag har tyckt att Mini varit lite lat. Han har inte velat gå själv. Mamma ska bääääära och mamma tycker att Mini visst kan gå själv. Det gör han enligt rapporterna från förskolan ("Idag gick han heeeela vägen runt parken utan att alls vilja sitta i vagnen").

Men så på vårdcentralen, i en bidiskussion, kommer vi in på ämnet och då ser jag mina egna misstag, att gå i föräldrastressfällan. Såklart att Mini kommer att gå själv till slut. Inte behöver jag stressa fram det. Vad än Minis jämnåriga gör och inte när jag är med.

Så skönt! Nu släpper jag den pucken. Mini får bli buren eller åka vagn så mycket han vill. En dag kommer jag knappt att se honom eller röra vid honom för att han inte vill och då kommer jag att sakna den här tiden.

Så det elände den ena sjukvårdshanden ställt till med i mitt liv, kompenserar den andra upp genom att hjälpa mig bli en ännu bättre förälder till Mini.

Tack för det!

Längtan

Idag har jag bara längtat efter Mini hela dagen. Åh... Det var så skönt att få åka och hämta honom. Tänk att man kan känna så trots att vi just spenderat fyra dygn tillsammans.

Just nu njuter jag av Mini. Jag vet att det kommer att ändra sig och att det kommer att komma dagar då jag kommer att känna mig som en galen, men just nu är Mini bara underbar. Han kommunicerar mer och mer. Visar humor, känslor, omtänksamhet. Drar egna slutsatser. Kommer på egna saker.

Han är go. Imorse när jag lämnade honom hos V på förskolan så gosade han in sig mot henne och jag såg hur hon njöt av honom (och han av henne). När jag kom och hämtade honom stod bästa kompisen As pappa och såg lite uppgiven ut. Mini körde runt A i en kärra och A vägrade följa med pappa hem. Sedan sprang de skrattande till kapprummet (de är ute men vi går igenom avdelningen för att hämta snutten och kolla om det är ngt som ska ersättas på hyllan) där A bjöd Mini på kakor och fick en stor kram till tack.

Och väl hemma kan han inte bestämma sig för vilken film han helst vill se, men beslutar sig tillslut för Bärgarns historier och sitter sedan på kanten av soffan som ett ljus med glimmande ögon och ropar "BÄÄÄJAAAAN!" exalterat när det händer spännande saker.
Samtidigt står jag i köket och gör iordning kvällsmat och när Mini tycker att jag har varit borta lite för länge kommer han utknatandes i köket, drar fram pallen och följer det som händer. Hjälper till också.

Maten äts under lite frustration. Det är nämligen någon som har fått myror i rumpan och inte kan sitta stilla. Igår var det någon som precis när mamma sa sista ordet i meningen: "Akta dig så att du inte trillar ner och slår dig!" gjorde just det och bet i underläppen så att blodet sprutade. Ikväll var det inte riktigt lika myrigt, men inte helt lugnt heller. Efter ett tag går Mini ner från soffan och säger artigt: "Tack för maten mamma!" och vem kan motstå en sån mening?

Sedan var det tandborstning, rengöring och blöjbyte. På med Sjörövarpyjamasen. Och när den är på är det bråttom VÄLLING! Till pingvinerna på Madagaskar på Barnkanalen. Åh lycka, fast när mamma frågade om vi skulle läsa Olssons Pastejer tog han Frida, Sally, Nallen och snutten och sa prydligt "Natti natti TVn" och gick. Det är så sött att se honom överlastad med alla djuren och sin stora snutte knata iväg. Jag fattar knappt att han kan!

"Olssons pastejer" är en underbar bok, som just nu är Minis absoluta favorit (tillsammans med Pippi). Jag rekommenderar den varmt!

Ni hittar boken och bilden här

När jag läst klart boken, så säger Mini alltid: "Läsa Olsson igen mamma" och trots att jag känner mig som världens lyckligaste människa som får ligga där med hans mjuka kropp och tunga huvud mot min arm, snusa honom i håret och höra honom fundera, så säger jag "Nej, nu är det dags att sova"

Jag busar ner honom i sängen och lämnar strumporna på, för Mini har bestämt sig för att han vill ha strumporna på när han sover, så det får han. Jag tycker inte att det är en strid värd att ta även om jag själv tycker att det är obehagligt att sova med strumpor på mig.

Och nu, nu hör jag emellanåt ett trött lite pipigt "Mamma?" från sovrummet, för lilla Bus har såklart kommit på att dra av sig sockan så måste mamma komma och sätta på den igen.

Vilket jag såklart gör. Fast sista gången stoppade jag den innanför Sjörövarfabbepyjamasbensmudden, och liten var så trött att ögonen gick i kors, så jag misstänker att jag inte kommer att höra "maaammaaa" därinifrån mer ikväll.

Fast precis som när jag var på jobbet idag och saknade honom, så saknar jag honom även nu när han sover. Det kommer att komma dagar som inte alls är så här. Men just nu är Mini bara en underbar unge. Min unge.

Bio

Igår var Mini på bio för första gången. Det var spännande och lite jobbigt. "Stäng av Barnkanalen mamma", kom det lite försynt mitt i filmen. Jag tror att ljudet kanske var lite för högt för hans smak.

Annars var det roligt och spännande. Stolar som gick att fälla. Kompisen lilla H var med. Köpa godis och biljetter.

Filmen heter "Liten Skär och alla Brokiga". Underbar interaktiv film, som verkligen kan rekommenderas för nybörjare!

Kan vi prata sex?

Alltså, jag bara undrar. Hur löser ni andra ert kärleksliv? Jag har ju dejtat när Mini var strax under året. Det var ju ingen lyckoträff precis. Sedan var det en annan man, som uppvaktade mig ett tag i våras. Sedan dess ingenting. Verkligen. Ett par ögonkast. Basta.

I vanliga fall hade jag klättrat på väggarna nu, men någonstans så är det som att jag har lagt ner hela den delen av mig själv. Så till den milda grad att när någon erbjuder mig att träffa någon, så är min instinktiva reaktion att NEJ, gud vad jobbigt.

När blev det så egentligen?

Men så pratade jag med en vän. Hon lever i ett äktenskap där de väldigt sällan roar sig. En annan vän har inte haft sex på fyra år. I sitt äktenskap. Är det så här livet är? Är vi för trötta för varandra? Somnar vi alla i soffan varje kväll och vaknar med dåligt samvete för hemmet, jobbet och allt det andra (Mini har jag faktiskt inte så dåligt samvete för för han går i princip alltid först!)?

För ärligt talat. När jag sitter här i soffan med tröttheten sjungande i hela huvudet och kroppen, hur ska jag då orka hålla i liv i en relation också? Hur gör folk egentligen? Blir livet så mycket enklare när man är två att det finns energi till den andra också?

Hur gör och tänker ni? Snälla berätta. Är jag dömd till ett liv i ensamhet, eller finns det män som mycket väl kan tänka sig att vara en extra dyna i min soffa? En dyna jag kan sova mot ett par timmar varje kväll. Åh, en sån man vore drömmen.

Maskerad

Idag köpte jag lejonöron och svans till Mini. Det ska vara maskerad på förskolan och på mitt jobb i veckan. Perfekt tänkte jag och passade på att köpa lite teatersmink också, till nosen.

Och vad tror ni händer? Jo, Mini tycker att mamma ska ha öronen, så kan han ha ögonlappen som följde med teatersminket. Sedan har han lekt Sjörövarfabbe hela kvällen.

Bara att inse fakta. Det är en liten pirat som ska gå på maskerad på torsdag.

Effektivt

Ni vet hur det är med magsjuka. Det tar knäcken på en. Inte bara Mini, utan även mig, som måste ta hand om och också ligger vaken. I torsdags var både Mini och jag helt slut. Natten till igår sov vi som kungligheter båda två. Underbart!

Efter en riktigt lat förmiddag, tog vi oss an tvättstugan och förstå att vi blev av med MÄNGDER av tvätt. Efter tur till lekplatsen så blev det dessutom klädbyte i tvättstugan, så även gårdagens kläder är nu rena. Effektivt!

Mini kunde inte sova middag efter att ha haft sovmorgon, så vid halv sju bad han om att få gå och lägga sig, bara för att somna på under fem minuter.

Åh, vi hade det så bra igår. Utsövda och avstressade.

Smolket kom inatt. Ännu en natt med vak över magont för mig och nu, efter en dag som utvilad känner jag verkligen vad det där vaknandet gör med mig. Och det är inte positivt!

Dåliga vanor

Varje kväll fixar och trixar jag här hemma efter att Mini somnat. Till slut hamnar jag i soffan. Där ska jag bara sträcka ut en liten stund.

Och vaknar 2-3 h senare

Varje kväll. Kul liv jag har!

Oväntat

Jag var på gång. Värsta effektivitetsracet skulle vi ha idag jag och kollegan. Dessutom skulle jag få 45 minuters gratis massage.

Men istället är jag hemma, tvättar och gosar med en Mini som kräkts halva natten.

Tvärnit liksom!

Troget

Varje morgon sätts Frida, Sally och nallen på bänken i hallen att vänta tills Mini kommer hem.

Och väl hemma utspelas alltid den här kärleksfulla scenen.

Trött

Varför är sängen som skönast när det är dags att gå upp?

Igår var jag så trött och Mini sååå gnällig att jag till slut fick nog. Jag blev arg på honom. Inte för att han gnällde, utan för att han testade alla gränser på en gång.

Inte en av mina stoltaste stunder, men samtidigt, jag är mänsklig och Mini måste lära sig vad som är okej och inte. Igår var inte okej.

"Bestraffning" bestod av att bli utskickad i hallen och ingen TV vid vällingmyset. Och vet ni? Jag tror att han fattade det.

Nej, nu måste jag lämna sänghalmen. Regnar gör det också. Hu!

Djungeln

Jag ber att få presentera: Minis favoritmössa!

Sakna

Vi åker tåg. Mini sover sedan timmar tillbaka. Grannens två barn i Minis ålder är vakna och här sitter jag och saknar mitt eget barn, samtidigt som det är lite kul att spionera på andra föräldrar och hur de är i smyg.

Män

Jag har blivit erbjuden att gå på blind date. Ska man tacka ja till sånt?

Fynd

Dagens fynd: Höstkängor som matchar jackan.

De första fem frsmplockade paren ratade han, när han fick syn på de här sa han "ha dem"
Det höll jag med om och sen fick det bli så!

Bekvämt

Vi åker tåg. På sätet intill sitter jag, halvvägs ut i gången. Inte alls lika bekvämt som somliga andra har det!

På resa

Vi är inne på Pocketshop på Malmö Central för att fördriva lite tid innan tåget går. En Pippi-bok inhandlas och i kön till kassan möter jag en äldre kvinnas blick. Hon ler så där som människor gör när man kommer med ett litet barn.

Och när Minis mjuka stämma klämmer i med "tingelingelinge tåget gååår" nerifrån vagnen bryts leendet upp i ett skratt.

Såna stunder är så sköna. Jag älskar dem.

Ung och bortskämd

Jag har världens snällaste barn. Vad jag har gjort för att förtjäna honom vet jag inte. Idag vaknade han utan feber och jag helt slut efter ytterligare en helvetesnatt.

Vi morgonmyser enligt alla konstens regler, dvs tittar på Barbapapa på telefonen i sängen. Sedan är det frukost med yoghurt för Mini. Han äter så stolt och blir lite lätt galen när han råkar spilla. Först på bordet "NÄÄÄ, inte spilla på boooordet", säger han då lite förnärmat. Sedan spillar han i knäet, eller ja, på magen och i knäet. Magen är liksom lite ivägen för knäet. Då blir han nästan tokig. "Kladdigt mamma, klaaaaaddigt!" och så ska det torkas bort.

När han har ätit klart säger han: "Mini fädi mamma, tack fö maaten" och när han får okej så går han raka vägen in i badrummet. Där kladdiga pyjamasen tas av och projekt rengöring utförs. När det är dags för tandborstning sätter han sig snällt i mitt knä och gapar stort. Inte ett ljud till protest som det var förr.

Han är nästan alltid engagerad i sina kläder och nuförtiden är han extra förtjust i strumporna. Det går liksom inte att få på dem fort nog. Sedan är det byxorna: "Mini bjallo mamma" och tröja. Efter det deklareras det högt att det ska lekas. Sedan leker han snällt med sina leksaker. I sitt rum. Och det märkliga här är att det blir knappt inte ens stökigt när Mini leker, för han väljer oftast att leka med det som hör ihop. Duplo med Duplo, garaget för sig och djuren för sig. När jag är med stökar jag till mer än Mini gör själv. Mest för att visa att man faktiskt kan och att det är okej.

Men inte. Mini leker städat.

Sedan klär vi på oss och åker för att handla present. Mini vill ha med sig tre saker när vi ska åka, men jag hävdar bestämt att han får välja en. Vilket han också gör. Utan att ens klaga.

Från parkeringen och in till affären vi ska till så passerar vi en leksaksaffär. De har massor av Pippi-saker i fönstret. Mini tittar storögt och säger "gå in däää mamma", varpå jag säger att vi går in dit sedan. Det köper Mini och promenerar snällt med mig.Vi går in på Designtorget. En butik fylld med frestelser i rätt höjd, men när jag säger "Bara titta, inte röra" och vi upptäcker saker tillsammans så gör han snällt som jag säger. Han tar min hand och vi frågar personalen efter presenten vi ska köpa. Mini följer med och väljer färg. Utan knot. Han är med under presentinslagningen och kommenterar gulligt så att killen i butiken blir helt charmad.

När vi är klara bär Mini påsen. Den är bara liiite för stor för honom och han är så stolt när han vinkar hejdå och går.

På vägen tillbaka glömmer han att jag lovat att vi ska gå in i leksaksbutiken, så jag får nästan dra in ungen. Har jag lovat vill jag hålla det. Han är i sjunde himlen, men köper "Se men inte röra" återigen. Han kvittrar mot alla gosedjuren. Tittar storögt på bilarna. Blir konfunderad när han hittar Conny, men inte mamman (det är en annan docka som följer med i vissa set). Älskar bussarna, brandbilarna, och står läääänge och tittar på en Bobby Car. "Brrrrruuuuuuum mamma, bilen säger BRRRRRRRUUUUUM!"

När vi kommer till legot fastnar han direkt för den Duploask som var kandidat till tvåårsdagen, om jag bara hittat den då. "Mini ha den", men köper argumentet att det är affärens lego. Men då händer något med mig. Jag blir bara så himla stolt över min fina unge som går där andäktig och lycklig med kassen i ena handen, som sliter sig från något han uppenbarligen så gärna vill ha utan att klaga. Så jag impulsköper Duplolådan. Minis ögon är stora och runda, när han inser att den blir HANS. Åh! Klart han ska bära den kassen också. Nu ÄNNU större än förra. En kasse i var hand och nej, mamma får INTE hjälpa.

Vi tar med oss finpizza från favvostället bredvid leksaksaffären och kör hem. Mini med Duplolådan i knäet. I bilen förbannar jag mig själv lite grand. Hur ska jag nu få honom att äta?
Men se det var det då direkt inga problem med.

Väl hemma kunde han inte få av sig sina kläder fort nog för att få öppna lådan. Lycka lycka!
Pizzan var ju snabblevererad på matbordet. Jag bestämde mig för att inte slita honom från sakerna. Det hade ändå inte fungerat. Så jag satte mig till ro och började äta och ett tu tre så var Mini också vid bordet. Emellanåt var han bara tvungen att gå bort och pilla lite på Duplot. Men åt det gjorde han. Inte jättemycket, men han åt.

När vi var klara med maten fortsatte han leka med Duplot och jag var med en stund. Mini trött och egentligen dags att sova, så jag sa "Nu är det nog dags att sova lite. Ska vi lägga Duplot i lådan så kan du leka med det sen?" Vad tror ni att han gör? Jo, just det. Sedan tar han Sally och Snutte och går till sängen.

Det tog en stund att komma till ro. Ungefär ända tills mamma också la sig efter röjandet. Nu sover han så sött här bredvid mig.

Kan ni förstå hur snäll han är? Hoppas att han drömmer fantastiska drömmar. Det är han värd. Min lilla älskling. Jag kommer att gå i konkurs över allt jag kommer att köpa till honom, men hur ska jag kunna låta bli?

Conny & Mamman

Mini fick ett garage i tvåårspresent. Med garaget följde två bilar och till bilarna två figurer.

Mini har döpt dem till Conny (fråga mig inte var han fått det namnet från) och Mamman. När han leker med dem kan jag känna igen vår vardag emellanåt. Det är så gulligt. "Mammaaa", säger Conny och får skjuts av henne i hissen.

I början vägrade Mini befatta sig med Connys bil. Den lät nämligen och när han började reagera på det vet jag inte, men jag har fått montera ur batterierna. Sedan tog det två veckor att övertyga Mini om att bilen numera alltid är tyst.

"Mamma, den låter ingenting!", upplyser han mig numera lyckligt om titt som tätt.

I vilket fall så kan vi lätt konstatera att garaget var en mycket lyckad tvåårspresent. Och Conny och Mamman lever en harmonisk tillvaro.

Hjälp mig!

Jag försöker hålla en viss standard på mitt föräldraskap. Stabil, trygg, tillåtande, närvarande... Ja ni vet. Så bra jag kan. Kärleksfull.

Och synder har jag tydligen inte begått särskilt många för snällare unge än min får man leta efter. Det är med andra ord rätt lätt att vara förälder till Mini.

Men så finns det situationer som triggar det absoluta irritationscentrat hos mig. Det ena är gnäll. Åh, det kryper i hela mig av gnäll. Turligt nog gnäller Mini otroligt sällan. Det kan iofs bero på att han för det mesta inte kommer någonstans med gnäll.

Det andra är mat. Att inte äta mat som serveras, eller ännu värre börja leka med den. Mini är inne i en period där allt sånt testas. Han äter knappt mat tillsammans med mig och det driver mig till vansinne. Att bara ignorera är svårt, tjata meningslöst. Ibland hjälper det att mata ett par tuggor (så att han känner smaken och blir sugen på mer). Andra gånger är det helt fel taktik. Jag blir galen!! Vad ska man ha för taktik och hållning? Jag står inte ut med att laga måltid efter måltid, när jag lika gärna kunnat bre mig en macka.

S U C K

Om det här med Feelgood

Det har ju varit lite bloggkrig tydligen runt det här med Mona och Magdalena Graafs Feelgoodhelg.

Personligen tycker jag väl att det var väl roligt för de som var där. Jag tillhör inte kategorin som hade åkt på något sånt. Samtidigt så håller jag faktiskt med Ketchupmamman, som anser att det är tråkigt att allt alltid är så stereotypt. Dessutom har jag har så sjukt lite energi över att lägga på att klä mig "rätt" eller sminka mig "rätt" att det bara känns löjligt att ens försöka lägga energi på det. Det är inte viktigt för mig. Snarare är min inställning att jag sliter för att ha rätt nivå på kläderna till jobbet.

Jag vet inte. Funderade ett tag på att sluta läsa Monas blogg, för jag tyckte att den blev tråkig, dvs inte för mig (Magdalenas läser jag inte). Sedan blir inlägg som är schemalagda och spridda över dagen lite märkliga. Jag menar, i vanliga fall är jag på jobbet så här dags, att läsa eller skriva blogginlägg dagtid är inte särskilt vanligt förekommande i min värld. Nu när jag läser löpande under dagen så ser jag direkt om det är något som inte är bloggat i stunden. Är det för att hålla läsartalet uppe som blogginläggen måste komma spridda över dagen? Känns inte det lite utstuderat? Är jag lite fånig som ens bryr mig?

Nåväl, Mona får hänga kvar ett tag till, för för det mesta tycker jag ändå att hon är underhållande och jag måste ju beundra mängden energi hon använder på ett dygn (även om det finns de som anser att jag gör detsamma). Feelgood för mig är att få träffa goda vänner, umgås med en glad Mini och sömn.

Ja herregud. En helg med bara vanlig ostörd sömn hade varit helt fantastiskt feelgood för mig. Ordnar någon en sån helg, ja då anmäler jag mig omedelbart!

Sjuk

Jag vaknar lite med ett ryck, tittar på klockan, runt fyra. Magen molar, inte som vid hunger, utan som att den fräts sönder inifrån. Trött inser jag att jag bara får ge upp, sätter fötterna på golvet och går ut i köket. Tar första kexet och tuggar det fint och sväljer. Smärtan ökar. Väntar på att kexet ska börja verka samtidigt som jag häller upp ett halvt glas mjölk. Tar fram kex nummer två och väntar på att lindringen ska komma, men den gör inte det. Istället så eskalerar smärtan. Det känns som att jag håller på att spricka, fräta och gå sönder inifrån. Det gör så ont att jag plötsligt börjar svettas över hela kroppen. Jag svettas så att det droppar från mig. Håret blir blött. Nattlinnet klistrar sig på mig.

Dubbelvikt och försöker jag tugga i mig kex nummer två samtidigt som jag desperat försöker hålla mig lugn. Det känns som att jag ska dö, men jag vet ju att det inte är så. Jag undrar hur länge det ska pågå den här gången. En timma, två? Ska jag behöva ringa ambulans igen? Vem ska ta hand om Mini? S och A är inte tillgängliga och L har fullt upp på sitt jobb. M kanske? Kanske får han följa med om det blir riktigt illa?

Det här är ett större anfall än de jag brukar få varje natt, så jag tar fram den medicin jag har tillgänglig för den här typen och tar den. Efter ytterligare någon halvtimma börjar det värsta klinga av. Jag duschar av mig och tar på mig torrt nattlinne.

Lilla visaren närmar sig sex på klockan som står på nattduksbordet. Jag stänger av väckningen och skickar mail till mina kollegor om att jag inte kommer idag.

Sedan däckar jag. Vaknar två timmar senare mör i kroppen och i mellangärdet. På höger sida där levern sitter och där min galla en gång satt. Det är över ett halvår sedan jag opererades nu. Kirurgen har hittills vägrat träffa mig. "Vi har informerat om att man kan bli lite känslig i magen" var svaret jag fick. "Sök hos din vårdcentral".

På torsdag går remissen tillbaka till kirurgen från min vårdcentral och jag vet inte om jag vågar hoppas att det kommer någon lösning ut av det.

Jag vaknar till att du vaknar. Du mornar dig som varje morgon och när jag lyfter över dig i min säng känner jag att du är varm. Idag är vi två sjuklingar i vårt hem. 

Ditt är över om några dagar. Jag hoppas innerligt att mitt snart också är borta, för ärligt talat är det som att leva med ett terrorhot att inte veta om man kommer att vakna med helvetiska smärtor eller inte, när sannolikheten är ganska hög att man gör det.

Sötast i söndags

Mini och jag gick i parken. Eller snarare, jag gick och Mini sprang för allt vad tygen höll! Under glada rop.

Ner till gungorna där han skrattade så att han kiknade. Det bästa som finns är när han får hög hög fart och så vågar han precis släppa händerna och ge mig en high five. Helst av allt ska mamma gunga bredvid. Då porlar skrattet ur Mini så att mamma blir helt lycklig i själen.

Sen gick vi till ICA och där fick Mini dra egen lagom stor kundvagn för första gången. Stor lycka och koncentration. För att inte tala om den viktiga minen när han valde ut en bukett rosor till mamma.

Bäst av allt är att vi kommit från barnvagnen. Visst är den kvar, men vi är inte lika slaviskt bundna till den längre.

Hoppas att ni också haft sköna söndagar!

Effekt

Jag har levt i ett sömnhelvete som kulminerat sista tiden. Vaknat med ont i magen ett par gånger per natt i ett halvår och när det verkade sluta tog urinvägsinfektionen vid och höll mig vaken.
Senaste veckan har jag vaknat runt fyra-fem, utan att kunna somna om.

Igår var jag trött som en gnu. Somnade en stund när jag nattade Mini och i soffan runt 9.

Inatt sov jag i ett. Äntligen!
Ända fram till fem. För det är tiden min kropp lärt sig att vakna på.

Ska jag bli morgonpigg på äldre dar? Vill jag det?

Mini? Han har just börjat gnuffa runt i sin säng och klockan är kvart över åtta.

Tjoa hadelittan lej

Härom dagen sjöng Mini hela krokodilsången för en ganska paff mamma. Den har jag knappt sjungit sedan vi gick till öppna förskolan!

Visst, alla orden var inte med, men alla stroferna. Ljus och mjuk stämma.

Igår slog Mini till med Sjörövarfabbe. När han kom till oj oj oj-delen höll jag på att få sötchock.

Han är så fin min Mini. Ljuvliga unge!

Ärthjärna

Jag får väldigt lätt urinvägsinfektioner. Så har det alltid varit. Vissa år bättre, andra sämre. Jag har gått igenom allt vad det gäller den sjukdomen och jublade högt när de på radionyheterna t o m tog upp forskningsresultat som visar att huskuren "drick surt" inte fungerar. Halleluja!

Nåväl. Nu har det varit dags igen. Jag kan känna när det är på gång och hålla det i schack ett tag, men obönhörligen blommar den alltid ut till slut, så i förmiddags åkte Mini och jag till jourvårdcentralen. Det är rätt okej där i Malmö. Går relativt fort.

Till slut får jag träffa läkaren, jag drar mina symptom, han klämmer på magen, dunkar i ryggen och sen börjar han prata om huskurer.

Jag stoppar honom och berättar att jag haft det här minst tre ggr om året sedan jag var 5 dvs i 37 år. Jag VET vilka huskurer som finns och hur de funkar eller inte.

Varpå han svarar. "och hur tror du kvinnor gjorde förr?"

"Jamen, LED alla helvetes kval!"

Varpå jag upplyste honom om att han kan fortsätta berätta allt han känner för, jag tänker ändå inte lyssna. Det enda jag vill veta är om han tänker ge mig penicillin eller inte och vilken variant (Selexid har aldrig funkat för mig).

Jag fick det jag bad om. Vad skönt det hade varit att slippa bråka för att få det.

Spännande

Barnprogrammet är så spännande att det är omöjligt att sitta stilla och dricka välling...

Är det möjligt?

Jag älskade Mini helt galet igår, men jag älskar honom om möjligt ännu mer idag. Det är som att kärleken växer lite för varje dag som går.
Tar det stopp någon gång?

När man måste...

Imorgon har jag en dragning inför ett nätverk jag startat. Jag borde förbereda, men istället surfar jag och hittar på annat trams.

Eventuellt borde jag bara gå och lägga mig. Eller så surfar jag lite till.

Ledsen över det mest meningslösa inlägget någonsin!

Glamour

Jag brukade resa mycket i jobbet. Upplevde många olika kulturer och platser. Tjänade pengar som gräs. Blev guldmedlem för SAS. Packade kostymer, toppar, skor och shoppade som en galen. Det var jag som hade exotiska julklappar. Favoritflygplatser och specialbehandling på flygen.

Men vet ni vad? Egentligen var det samtidigt ett väldigt tråkigt och innehållslöst liv. All denna tid på resande fot. Visst, jag är glad att ha upplevt det och alla de vänner jag fått, människor jag mött.

För trots allt det där fantastiska, skulle jag inte byta det mot det liv jag har nu.

Morgonfix, dagislogistik, intensivjobba, matlagning, lek, bus, gos, nattning. Och så ljuden från mitt sovande barn när jag ska sova.

Oslagbart!

Vad var det jag sa

Gastroskopin var okej. Lugnande var bra.

Och läkaren konstaterade att jag inte har magsår. Sedan tog han ett allvarligt snack om att kirurgen inte kan neka till att ta emot mig och hitta orsaken till mina problem. Han pratade också om att jag borde anmäla dem till ansvarsnämnden beroende på hur de bemött mig och mina problem.

Svensk sjukvård. Oh the joy.

Samtidigt, skönt att äntligen träffa en läkare som menar samma som jag. Han har dessutom ett förflutet som chef på kirurgen!

Njutning

Att komma hem till en nystädad lägenhet och bara fokusera på lilla Bus och mat. Vi har haft en underbar kväll. Nu ligger jag och lyssnar på honom när han försöker somna. Samtidigt som jag desperat gör allt för att inte somna själv.

Fördom

Jag har dem. Inget att sticka under stol med. Fördomarna. Den här gången tänker jag på läkare och deras naturintresse.

När jag i det lilla väntrummet möts av en gigantisk skärm där läkarens egna fotografier av fåglar visas som bildspel får jag dessutom fördomarna besannade.

Var är mitt lugnande? Jag behöver det nu i kombination med den trygga famnen att krypa in i.

Vill ha

Åh vad jag blev kär i den här mössan.
Visst kan man ha den till den här jackan som jag redan köpt?

Sen lovar jag att inte köpa något mer grönt ytterplagg till honom i vinter...

Nämen

Gissa vem som idag fick tid för gastroskopi imorgon! Ibland lönar det sig att ligga på.

Bäst idag var lekstunden efter förskolan där bästa kompisen A och Mini lekte skrattandes ihop på Spindellekplatsen.

A fick Mini att åka rutschkana, något han gjorde med helt förskräckt min. Men han gjorde det i alla fall. Om och om igen. Gullunge. Lika harig som sin mor.