Black is black

Allt är kanske inte så svart ändå. Jag närmar mig den riktiga mensen och inser att den verkar bli bra tajmad den här gången.

Den senaste veckan har varit förfärlig. När jag förra lördagen bröt ihop i bilen efter samtalet med läkaren på klniken, var det startpunkten på en riktigt tung vecka. Jag insåg att jag inte haft någon ägglossning och så fick jag typ mensvärk och andra symptom som skrämde mig (tänker inte ta upp dem här). Slog upp dem på nätet och det visade sig att det var typiska symptom på att ägglossningen uteblivit. Det kickstartade en massa känslor hos mig. Har jag kommit in i övergångsåldern? Tänk om jag inte har några ägg kvar? Vad gör jag då? Vad är det jag vill? Är det att bära ett barn? Är det biologiska barn?

Men så igår så var det som att något klickade i mig. Om det här är symptom på att jag inte haft ägglossning så har det inte hänt särskilt ofta innan. Vilket ju betyder att jag tidigare måste haft ägglossningar som vanligt. Och Det vore ju riktigt märkligt om jag nu inte skulle ha ägglossning igen. Dessutom är jag nu kund på en klinik som hjälper mig att hålla koll på det.

Med andra ord så behöver inte en utebliven ägglossning vara slutet på tillvaron, även om det känts så hela veckan.

Så märkligt nog så känns det helt okej att sitta här med mensvärk och ömmande bröst. Nu är jävliga veckan över och jag kan fokusera framåt igen.

Tack och lov!