Vaken alldeles för sent, för jag hamnade i en dansk film med Persbrant i en av huvudrollerna. I slutscenen sitter han i en jeep i Sudan och efter jeepen springer barnen och ropar: "khawadja khawadja!"
De är så fulla av glädje där de springer. Kameran zoomar in och jag känner igen hela scenen så ofantligt väl. Smutsen, det brända kobajsets aska på huden som skydd för insektsbett, insektsbetten, kläderna, avsaknaden av kläderna. Glädje och misär i en mix som gör en uppgivet lycklig. Det är nämligen omöjligt att inte bli påverkad av de där glada ansiktena. Energin. Mitt i all totala misär.
Och så känner jag igen Persbrants blick. Den där trötta som får en gnista i sig. Som ler tillbaka för hur kan man INTE göra det?
På en sån plats blir man ödmjuk för livet och de möjligheter vi har här.
På en sån plats blir saker som vikt, smink, heminredning, gourmetmat etc oviktiga.
T o m varmvatten är en onödig lyx.
En scen i en film och jag reser lätt 7 år tillbaka i tiden och vet ni? Trots misär och elände saknar jag det något vansinnigt.
En gång var jag en Khawadja. Kanske får jag lyxen att få vara det igen en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar