Mirakel

Igår köpte jag en blus med hjärtan på. Ja, ni läste rätt. För er som inte känner mig är det lite utanför mitt normala klädval. 

Den är väl inte tuffa bruden direkt. Lite mer om inte romantisk, så mammig kanske?

Jag skyller det på Mini helt enkelt. 

Mini är också skyldig till en del annat. Till exempel (håll i er nu):

Minis helvetesförlossning gav mig en del skador. Bland annat PTSD. graviditeten gav mig gallsten. Den kombinationen gjorde att jag fick en panikångestattack 1,5 år sedan. Det ledde i sin tur till att jag fick gå till psykolog, bearbeta förlossningen tack vare en lyhörd sköterska på VC. 

Psykologen uppfattade lite andra problem i mitt liv och i samtalen om dem uppdagades min längtan efter kärlek och jag fick i läxa att dejta. Något jag förvisso gjort innan, men nu med psykologens support. 

Jag träffade C, en mycket sympatisk man som jag inte alls var attraherad av. C gav mig värdefull feedback. 

Jag blir friskförklarad av psykologen, men börjar misstro det där med kärlek. Drar ner dejtingaktiviteterna till ett minimum. 

Plötsligt står M där. Först var det bara trevligt, sedan blev det mer och bråk, men med Cs och psykologens ord ringande i öronen visade jag en mjukare sida hos mig. 

Och nu? Nu är M en stor del av mitt liv. Ljuvligt. 

Tack Mini!