När hoppet kommer tillbaka

Den 28 mars 2012 (året vi helst stryker) opererades min gallblåsa bort. Ungefär en vecka efteråt fick jag fruktansvärda smärtor i magen. De var då förfärliga, under sommaren lärde jag mig att hantera dem och hur jag (i stort) skulle leva för att kunna hålla dem i schack. Jag lärde mig även att leva med att vakna minst en gång per natt med magsmärtor. Jag har lärt mig att undvika att vara hungrig. Att bli det minsta hungrig. Jag har kämpat för att få hjälp och jag har gett upp. Gastroskopi visade i princip ingenting och magnetröntgen inget. 

Jag har gjort nya saker det här året. Jag har åkt ambulans, testat roliga droger, jag har lärt mig att vid akut smärta kan det vara så att alla porer på hela kroppen öppnas samtidigt och på någon sekund svettas man så att det droppar. Jag har lärt mig att hata digestivekex och att mentalt ducka för "det måste ju vara en stressmage du har". Jag känner heller inte normal hunger, utan smärta och kan inte på riktigt tolka signalerna från min kropp. 

Så träffade jag M. När han lärde sig om hur jag fungerar engagerade han sig i att hitta en lösning. M jobbar med att utveckla mediciner och trodde på min teori: att något rubbades under operationen och nu läcker för mycket galla ut i tolvfingertarmen där den ger samma symptom som vid ett magsår om det satt på samma ställe. De symptom jag har. 

Det är så skönt med någon annan som engagerar sig och när vi förra helgen var på Österlen fick han se mig ha ont, inte jätte, men ont. Hans reaktion på det och detattjag inte riktigt kom till rätta med det gjorde att jag faktiskt sökte läkare för ungefär en vecka sedan. En läkare som kom fram till samma slutsats som jag. 

Och skrev ut medicin. 

För att nå full dos ska jag trappa upp i fyra veckor. Men åh, redan nu är det fantastiskt. Ett medel som tar bort gallsyran ur tarmen. 

Den läkaren är värd sin vikt i guld. 

Och jag, jag har börjat fantisera om ett liv igen. Em operation till, sen är allt klart. 

Underbart!