Frustrerad

Idag har det diskuterats förslaget att granska ensamstående kvinnor extra inför fertilitetsbehandlingar. Jag blir så frustrerad när jag tänker på det. Granska pars förmåga att skicka samma signaler till sin avkomma. Hur de grälar när de grälar. Hur stor sannolikhet att han överger familjen. Jag tror att det skapar större trauma, än att leva i en "mindre ekonomiskt stark" familj. 

Sedan lägger jag mig och nattar min ljuvliga unge och allt rinner av mig. Allt som är viktigt ryms där och då. Jag får fantastisk återkoppling på förskolan just nu. Minis tankar och funderingar är smarta, väl formulerade och så roliga. Vi har så kul. 

Mentalt släpper jag den där oron. Jag har en älskad unge som är fantastisk. Tryggare människa får man leta efter. 

De har varit mer än välkomna att studera våra familjer. Men nej. 

Att utmana sitt eget normtänkande är jobbigt. Stackarna.