Mini hjärta lilla H

Idag har vi varit och hälsat på en 5 veckor gammal liten tös. Minis första flickvän (har hennes mamma och jag bestämt). Jag kan inte påminna mig att Mini någonsin har varit sådär liten. Var han det? Har han inte alltid bara varit så där som han är nu?

Men så när vi satt där och jag beundrade det lilla miraklet så slog känslan mig. Den där lätta paniken som kunde drabba mig där i början. Jag minns tröttheten. Hur jag svarade på frågan: "Vad saknar du mest med livet innan du blev mamma?" "Soffan" efter att ha stått upp kvällar i sträck med en illvrålande liten i famnen, som inte ville annat än bli gungad och i det ingick inte att sitta ned.
Livet innan rutinerna kom. Livet innan förmågan att slappna av och bara hänga med. Livet innan Mini slutade skrika.

Och så insåg jag.

Vad skönt att han är så stor nu.
Vad skönt att det har gått så lång tid sen förlossningen.
Vad skönt att känna att det finns rutiner, men ändå inte få panik när de ändras.
Vad skönt att ha en bebis som sover 12 h per natt.

Och samtidigt, vilket underbart litet mirakel en helt ny människa är. Det är magiskt!