Vi pratade här på jobbet häromdagen. Två kollegor hade varit på en föreläsning med Tina Törner och hon hade ställt frågan: Vad är det som gör att en 5-åring som får en ny klänning står framför spegeln och tycker att hon är vackrast i världen, när 15-åringen som fått ny klänning står framför spegeln och tycker att hon är fulast i världen?
Jag är inget undantag från den där regeln. Herregud vad komplex jag hade när jag växte upp. Sparade för att operera om näsan och herregud, jag hade ju så stor rumpa att man kunde öppna campingplats på den. Klädde mig i stora bylsiga kläder för att skyla att jag hade en kropp överhuvudtaget. Jag vet att jag brukade tänka med fasa på att åldras. Hur står äldre människor ut med att förfalla?! Tänkte jag.
När jag tittar tillbaka på bilder ser jag att jag var hur fin som helst. Det fanns inga större problem med min kropp eller mitt utseende. Inte heller hade det spelat någon roll. Jag älskar självförtroendet jag kan se hos mina systerdöttrar, som är i tonåren idag och önskar att jag kunde resa tillbaka till mig själv och boosta mig också.
Då var tanken på att föda barn svindlande. Inte bara smärtan och allt runt själva förlossningen, men en graviditet. Slapp hud och allt det där. "Man kan ju adoptera" tänkte jag och sköt det från mig.
Nu sitter jag här. Min kropp är 40+. Jag har valt att inte berätta alla saker som händer med den, men jag har min rosacea och två tillstånd där det inte verkar bättre än att det blir operation. I alla fall rätt säkert i ett fall. Det ligger ett mjukt lager fluff över hela min kropp och magen, ja den är ju plattare än för någon månad sedan, men helt platt, nä det kommer den inte att bli igen. Rumpan är stor nog att hysa en mindre kommun nuförtiden. Brösten mindre pigga. Midjan mindre markerad. Jag är otränad och orkar inte alls särskilt mycket.
Ändå kan jag lugnt säga att jag har nog inte tyckt så mycket om min kropp som jag gör nu någonsin tidigare. Både utseendemässigt och funktionsmässigt. Så befriande. I vissa fall är det faktiskt bättre att bli äldre.
(det kan ha att göra med att vi är väldigt långt från någon badsäsong också)
Gud jag älskar din beskrivning! Jag är några år yngre - och pregraviditet (hoppas jag iaf...) - men jag kan instämma i beskrivningen. Framförallt det där med kommunen...
SvaraRaderaJagvill...
SvaraRaderaOm vi bodde närmre kunde det varit grannkommuner. ;)
En vacker beskrivning av en ståtlig kvinna.
SvaraRaderaKänner så igen mig i det du skriver, både om kroppen då och kroppen nu. Befriande, är en väldigt bra beskrivning som jag gärna instämmer i.
SvaraRaderaÅh jag håller med. Min kropp har inte förändrats så mycket till det yttre, slapp mage och häng-boobs har jag haft sen tonåren - nu känns det lite finare på något vis. Kroppen har haft sitt syfte.. (men jag är fan så irriterad på att kroppen aldrig läker ihop invändigt.)
SvaraRaderaFör mig är det precis tvärtom. Jag hade jättebra självförtroende när jag var i tonåren och med åren så har det bara blivit sämre. Det blev inte bättre av att jag blev lämnad ensam av min sambo som dog i cancer i februari med en dotter på 6 år. Så tilltufsad av livet de senaste åren. Orken är knapp och egentiden obefintlig. Men men jag hoppas på att 2012 blir ett bättre år.
SvaraRadera/Yvonne
Livets underverk, visst är det befriande!
SvaraRaderaYevonde, jag är också irriterad på det. Alla efterdyningar och processer som kroppen tydligen behöver ta sig igenom.
Yvonne, vad tråkigt att höra om allt tufft du har gått och går igenom. Att inte få känna sig bekväm i sitt eget skinn måste vara ännu jobbigare då. Stor kram till dig!