När livet är orättvist

Ni har dem säkert i er umgängeskrets eller så har ni turen att vara en del av ett. De där paren som är sådär självklara och som strålar kärlek, respekt, ömhet. Jag har en tendens att bli dödligt avundsjuk på dem. Eller ska jag säga avundsfrisk?

För någonstans så blir jag bara så glad i själen över att det går. Det är lika vackert som gamla strävsamma par. Oj vad jag kan grina åt att se mina föräldrar vila sig mot varandra i soffan. Händer som söker varandra efter 54 år tillsammans. Att få ha delat ett liv. På gott och ont. Ett par såg jag i backspegeln häromdagen. Hon hade näsan precis över instrumentpanelen. Han bakom ratten. Lutad ner mot henne. Hon pratade, ögonen lyste och han skrattade. Och jag skrattade hjärtligt åt synen. Vad härligt att kunna skratta tillsammans även om huden veckats och dragen förändrats.

I min vänkrets finns ett par som har alla de där kvaliteterna. Man vill liksom bara suga i sig lite av deras kärlek, för den genomsyrar allt. Även om jag knappt träffar dem, så märks den genom statusuppdateringar, blogginlägg och annat.

Nu kämpar han för sitt liv efter en allvarlig olycka i lördags. Och jag kan bara inte fatta att det är sant. Precis lika lycklig som deras kärlek gör mig, lika olycklig är jag nu.

Glöm inte att älska och njuta.