Sockerdricka

Det där med att kämpa för att få det man vill ha. FC firar sin dotters ettårsdag idag. FC är en av de där kämparna jag följt i kampen för att få barn. Som JVJK, nu gravid i en relation. Och kära Loba. En annan god vän till mig, som startade sin barnproduktionsresa samtidigt som jag, är nu gravid (om än inte så långt gången och sjukskriven med illamåendet från h-vetet). Igår träffade jag en vän som kämpat ännu längre. Som fortfarande reser i barnlöshetslandet.

Den där kampen som är så tuff. Som skulle vara så mycket enklare om man bara visste att tre försök till så tar det. Ett halvår till så får jag allt jag vill ha.

Men det går inte att veta. Det finns ingen rättvisa, inga facit och livet drar iväg med oss och gör saker med oss som kanske är lika bra att slippa veta på förhand.

Och då, när det plötsligt händer så, blir man bara så oändligt tacksam. Det är nästan overkligt. Den där känslan av ett foster som sparkar i magen. Tyngden av det nyfödda huvudet mot bröstet.

Eller synen av den där lilla förskolepojken med keps och ryggsäck i hallen. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det.

Parallellt med barnlöshetssorgen har jag burit kärlekssorgen. “Var inte så kräsen” har jag fått höra. Samtidigt försökte jag allt i den resan. Jag trodde till slut att mitt hjärta blivit så stampat och trampat på att det för alltid låst dörren och vägrade släppa in någon igen. Det i kombination med lejonmammaattityden över Mini gjorde utsikterna för att något skulle ändras på den fronten väldigt dåliga.

Och kanske var det så att jag var för kräsen, för stolt, fåfäng i kärleken. Eller så var det bara så att rätt person inte infann sig vid rätt tillfälle. Jag har känt mig ratad, oattraktiv, på glasberget. Samtidigt har jag också varit den som ratat. I smyg har jag avundats de där vännerna som har genuina kärleksförhållanden. Den där när man ser kärleken lysa mellan dem. Där en hårlock rättas till helt naturligt av en kärleksfull hand. En arm som smygs runt ett liv. Fingrar som utan konstigheter flätas samman. Jag har inte velat nöja mig med mindre. Varför skulle jag?

Jag gav helt enkelt upp. Förväntade mig ingenting. Tänkte att det måste gå att leva ett bra liv utan. Kanske hade jag fått all den dos romantisk kärlek jag skulle ha i livet? Ett straff för att jag kastat bort den? Ingen logik i det precis, men nog har jag tänkt tanken.

Men det var fel. För utan att jag riktigt förstod hur det gick till är jag nu en del av ett sånt par. Jag är kär och det är besvarat. Det är bättre än jag kunnat föreställa mig. Eller han är det utan att han ens förstår det.

Förstår ni? Jag har en hand att fläta in i min, samtidigt som jag har världens finaste lilla pojke. Hela jag är fylld av överraskande sockerdricka och lycka.

Plötsligt hände det.