Att inte kunna sova

Idag är det dags. Operation. Jag var vaken sent igår för att äta lite så sent det bara gick. Sedan vaknade jag tidigt och kan bara inte somna om. Jag oroar mig, fast jag inte borde. Samtidigt är jag arg. Arg på kommentarer att jag ska vara glad att jag får operationen, när det är fel att jag ens behöver den. Arg för att jag måste fasta, när jag vet att jag får galet ont i magen av det. Arg för att det enbart erbjuds två mackor efter uppvak och den totala oförståelse jag mött över mitt behov av mer och mer riktig mat än det. Särskilt om jag måste ligga ner. 

Arg för att jag öht inte får ta emot besök under dagen, trots att jag bestämt mig för att sluta vara fighterface och ta emot hjälp när den erbjuds. Och arg över att jag, istället för att få träffa en läkare och verkligen prata innan, fick ägna en timme åt att fylla i en enkät online. Arg över att när jag igår äntligen fick prata med dem möttes av total nonchalans över mina speciella behov och att de inte alls verkar ha noterat att jag är traumatiserad av ett besök just dit där jag ska idag. 

Så nu ligger jag här i sängen. Magen gör redan ont och jag kommer att få äta något tidigast om 6,5 timma. Jag fattar inte hur det ska gå till. Har packat med mig extra kex och bananer och överväger att hälla mjölk i en termos. Jag hopas att jag blir sövd, för då slipper jag känna smärtan från magen. 

Jag oroar mig dessutom över att operationen ska misslyckas. Det är väldigt liten risk, men faktiskt ännu lägre att galloperationen skulle ge mig magsmärtor resten av livet. 

Sedan är jag också arg på mig själv över att jag inte bara kan uppskatta att möjligheten finns och att jag får den. 

15 minuter kvar tills klockan ringer. Jag tänker vända mig om och vara lite arg på andra sidan nu tills dess.