Lös som lös

Barnlängtan, barnlös. Jag tror att de flesta som läser här kan förhålla sig till det. Stigmat. Den där starka drivkraften. Tomheten. Smärtan och rädslan. 

Tänk om det aldrig blir min tur. 

Det blev min tur. Mini snarkar bredvid mig och varje kväll ligger jag här bredvid honom och bara njuter av hans existens. Jag är så stolt över honom. Mitt barn. 

Kärleken är gränslös.

Men så finns det andra områden. Annat som gör att livet haltar lite. Tvåsamheten. Denna luriga, evigt sårande, svåra men ljuvliga tvåsamhet. 

Jag vill inte leva ensam. Nej. Jag är kanske stark. Klarar det mesta själv. Jag har ekonomi. Vänner. Kapaciteten. 

Jag har Mini! Men jag saknar att bara få vara älskad för den jag är. Som jag är. Av en man. Och få älska honom tillbaka. 

M kämpade sig tillbaka in i mitt liv, samtidigt som jag mantrade "i kärlek finns ingen stolthet" och lät det ske. Tiden det tog att våga öppna igen var kanske för lång, vad vet jag, men lika plötsligt är han borta igen. 

Det var så enkelt förr. Träffa någon, bli tillsammans och falla hals över huvud. 

Jag funkar inte så längre. Intresset väcks inte lika lätt. Känslorna gror och värker fram. Risker vägs, relingar släpps, stegen tas nästan motvilligt. 

Jag klarar mig själv. Klarar det mesta i livet. Men jag vill inte. Och även om det är femtielfte gången och andra av samma person, så gör det ont att bli lämnad. 

Och jag är tillbaka i de ensammas skara igen. Lite bittert, men med rutin på att komma igen. Lite bittert det också faktiskt. 

Blir det någonsin min tur på den arenan tro?