Vad har du för förhållande?

Den här artikeln läste jag idag: Your Body Is Not Your Masterpiece

Vi diskuterade vårt förhållande till våra kroppar i ett forum jag är med i och åh, den där frustrationen och lite lätta föraktet man kan ha till sin kropp. Eller tja, djupt gående föraktet.

Jag har vuxit upp med att aldrig vara tillfreds. Jag har skrivit om det förut. Så kom graviditet, förlossning och småbarnslivet med skadorna, smärtorna, omöjligheten i att röra sig. Och vet ni vad som hände mig i det? Jag förlät min kropp. Japp. Jag satte allt i lite perspektiv, eller om det nu var livet som gjorde det åt mig. En kollega med bröstcancer som fått operera bort båda brösten. En annan kollega med livmodercancer som antagligen inte kommer att klara sig. Mitt år i Afrika. Prioriteringen med Mini framför mig själv.

Ja. Jag har förlåtit min kropp att den inte är perfekt. Och nu efter år av misshandel (konstant ätande pga magen och ingen motion pga inkontinensen) så har jag äntligen kommit till en punkt där jag faktiskt kan ta hand om min kropp lite.

En annan faktor är M. Fina M som stod vid min sida och fick mig att söka läkare en gång till. Som var vid min sida genom läkeprocessen efter TVT-operationen. Som hela tiden tyckt om min kropp när jag själv inte riktigt velat kännas vid den.

Vikten av att höra någon annan uppskatta. Den är viktig. Men den är också viktig för annat än sin egen kropp såklart. På ett jobb jag hade för många år sedan så gick vi in för att ge varandra komplimanger. Det gällde allt från triviala småsaker som ”Åh, vad den tröjan klär dig bra!” till ”Oj, vilket kanonjobb du gjorde för den kunden!”. Dessutom fick man inte säga ”Äsch den här gamla trasan”, nej, man skulle säga ”Tack!”.

När fick du en komplimang och tog åt dig sist?

Kan vi inte bara sluta döma och bedöma varandra.

Och oss själva.

Imorgon ska jag ge åtminstone tre uppriktiga komplimanger. Varav en till mig själv. Hur många ska du?