Idag hamnade jag på en blogg där barn som blivit till genom anonyma donatorer i USA skriver. Och jag fick en klump i magen och tungt hjärta. Vad har jag gjort? Tänk om Mini kommer att gå igenom alla de där grubblerierna.
För visst förstår jag att han kommer att grubbla. Åtminstone lite grubbleri vore det väldigt konstigt om han inte ägnade sig åt. Men som ett barn som ägnat årtionden åt att söka sitt biologiska ursprung. Gud hjälpe mig.
Samtidigt så vet jag att jag inte ska ta ut allt i förskott. Det är inte säkert att Mini kommer att vara så intresserad. Det är det långt ifrån alla som är. Om han nu är det ska jag göra allt jag kan för att hjälpa honom. Dels hjälpa honom att söka, men också att ta sig igenom grubblerierna.
För hur det nu än är, så finns han här idag. Min älskade unge.
Och om han nu inte hade haft det donator han har, så vore han en annan unge. Säkert lika älskad, men en annan. Och det kan jag inte ens föreställa mig. För vad jag än har gjort (och det ska sägas att de här tankarna är väldigt ovanliga) så är han bara världens mest underbara unge och jag älskar honom så fantastiskt mycket. Och om jag fick välja, skulle jag göra alltihop på samma sätt igen.
Och fortfarande tycker jag mest synd om donatorn, som missar den här ljuvliga människan han varit upphov till. Särskilt med tanke på donatorn jag träffade där i somras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar