Det här med kärlek...

I kommentarsfältet till förra inlägget fick jag en fråga:

"Grattis! Jag och min "mini" (jag är den där morsan med nästan jämngammalt barn som är typ ditt "fan") önskar ett inlägg som handlar om dejting! Jag känner inte igen mig på några saker sen lillen kom. Ffa har jag en skyhög personlig integritet. Tar man sig förbi den är jag livrädd för att släppa in ngn nära inpå och kan drabbas av enorm ambivalens. Ena delen vill ha mannen i fråga nära, nära, och andra jaga bort honom för det känns SÅ läskigt efter år av singelskap o nu ensam föräldraskap. Känner du igen ngt av detta? O hur gör man???????"

Här kommer mitt svar. Jag har ingen aning! Jag är fortfarande singel. Det finns de som hävdade att jag var för kräsen innan Mini och tänkte att om du bara har fått ditt efterlängtade barn kommer det att bli enklare att hitta mannen sen. Men det var fel. För om jag nu var kräsen innan så är jag ännu mer kräsen nu. Ska en man ta en plats här i Minis och mitt liv så måste han vara ännu bättre än om han kommit in i bilden innan Mini. Jag vill inte utsätta min son för vem som helst.

Som ni vet har jag dejtat tidigare och jag träffar en man lite grand för tillfället, men jag släpper inte garden. Den personen jag träffar nu har t ex två barn sedan tidigare. Hur skulle hans relation till Mini se ut? Kommer han någonsin att kalla sig för pappa till Mini? Även om han verkligen är toppen med ungen när de nu setts. Träffar jag en man utan barn som vill ha ett eget biologiskt barn blir det också problem. Även om det blir ett halvsyskon till Mini, kommer då den mannen att klara att vara lika "bra" pappa till Mini som sitt eget biologiska barn? Nej, det bästa vore en steril man utan barn. Grattis och lycka till att hitta honom, Mamma Vilja. Lycka till!

Tittar man i backspegeln kan jag se att jag lätt har mångårig "relation" med den omöjlige, medan om någon är en faktiskt kandidat så ser jag till att klanka ner på minsta detalj tills han är helt massakrerad av min hjärna och inte intressant längre. Jag skyddar helt enkelt mig själv från att riskera att gå i kärleksfällan.

Så då till det absurda. Jag vill ju väldigt gärna leva tillsammans med en man igen. Det är knappast en hemlighet, men i verkligheten så tror jag inte att jag känslomässigt kommer att låta det hända. Så min lösning är nog att skaffa mig en ständig älskare. För vissa saker är helt enkelt roligare om man är två. ;)

Tillräckligt svar på frågan?

Och du, jag fullkomligt älskar att ha ett "fan"!