Är du lycklig nu? Är det som du har tänkt dig att ha barn? frågade min mamma för ungefär ett år sedan. Då när Mini fortfarande var hysteriskt liten och skrek rätt mycket.
Då slog det mig att jag alltid drömt om ett större barn. Ett barn i 4-5-6-årsåldern. Det låter kanske konstigt, för man borde väl drömma om barn generellt i alla åldrar? Och visst har jag gjort det, men de där dagdrömmarna då har oftast barnet varit relativt stort.
En av dagdrömmarna har varit att gå med barnet till förskolan och då inte med barnet i vagn som Mini åker nu (värsta glidaren är han), utan att gå på trottoaren hand i hand med mitt barn.
Att hålla mitt barn i handen och gå.
Och nu börjar den tiden. Mini kommer fram och tar min hand. Han sticker sin lilla knubbiga hand in i min och drar mig med dit han vill och mitt hjärta sjunger jubelsånger. Tänk att jag får uppleva det här!
Tänk att dagen när vi promenerar hand i hand till förskolan snart är här. Ibland tror jag att jag drömmer. Och faktum är att verkligheten, som inte alltid är så där perfekt, ändå överträffar de där dagdrömmarna. Så nej mamma, det är inte som jag föreställt mig.
Det är bättre.
Oj oj, så sitter man här och lipar på tunnelbanan. (Och då menar jag inte att jag sitter och räcker ut tungan.) Visst är det mer och bättre än man kunnat föreställa sig. Jag gillar också handen.
SvaraRaderaKnasokalas, jaaaa! De är fantastiska de där ungarna. Jag njuter så mycket jag bara kan. Av allt!
SvaraRaderaMan förvånas hela tiden av att ha barn. Det är bättre än man kan föreställa sig och du beskriver det så bra. Hela tiden uppstår nya situationer där hjärtat och hela kroppen blir varm. Det händer fortfarande även med min förstfödda som faktiskt fyller 18 år om två veckor.
SvaraRaderaÅh Camilla! Vad härligt! :-D
SvaraRaderaJag tänkte kommentera det här inlägget redan när du publicerade det men det blev inte av för det är så meckigt att skriva på mobilen som är det som är min främsta uppkopplade källa nuförtiden.
SvaraRaderaMen åh vad jag känner samma. Jag har aldrig tänkt mig själv med ett spädbarn! När jag i mitt liv har försökt frammana någon bild av ett eventuellt framtida barn så har det varit ett barn i femårsåldern som jag lär cykla. En pojke.
Asså, hur det kommer bli sen! Jag hoppas verkligen jag kommer böla varje dag som jag tror nu. Den där handen som kommer! Idag hade vi besök av en som var nästan två. Shit alltså, när Alfons är så där stor och förståndig och säger mamma och klär på sig och pratar nästan förståeliga meningar. Det var så fint att tänka på så jag blev tårögd av det där barnet fast det inte var mitt! Gud vad ROLIGT jag kommer tycka det är! Kalla mig gärna tråkig men jag behöver inga andra fritidsintressen.
Kram och gott nytt år på er!