Jag har just gjort något jag hatar. Sedan januari har jag sökt hjälp för sviter efter förlossningen. Sedan januari. Jag har gjort allt man har bett mig att göra, det hjälper inte. Remisser har skickats. Inget har hänt, jag har fått ringa och jaga dem.
Idag hade jag ett besök i sjukvården och till slut bröt jag ihop och grät där inne. Det hör inte riktigt till hur jag fungerar, men det är liksom nog nu. Jag var dessutom tillbaka på KK och kunde känna hur jag blev stel i hela kroppen bara av att se huset utifrån.
Ja, så jag grät och då mina goda vänner och ni som läser här, då öppnade sig himlens portar och jag verkar nu få den hjälp jag så snällt bett om sedan januari.
Vi har verkligen bra vård i Sverige. Nej, jag är inte bitter alls. Bara lite förnedrad.
Vill bara förtydliga att jag inte är sur på enskilda individer här, bara hela systemet och känslan av att jag inte har blivit lyssnad på sedan vattnet gick tidigt den där söndagsmorgonen i september.
ah men fy. Så svårt ska det ju inte vara! Det är ju tillräckligt jobbigt att ha ett problem, och då måste ju vården lyssna! Jag blir så trött på att man måste hålla på att kämpa, eller att det kan vara helt godtyckligt, att vissa kan få hjälp för att det landstinget är bättre på ditt och datt, eller att nån kan typ dö för att nån har en dålig dag. Argh! Stor kram på dig och hoppas verkligen att det går smidigt nu.
SvaraRaderaMin mormor har i alla år sagt att man måste vara tillräckligt frisk, och verbal, för att kunna vara sjuk i sverige...
SvaraRaderaJag tycker faktiskt att det är pinsamt. Vi tror oss vara så progressiva, liberala och ordningsamma. Pytt!!
kram på dig