Jag vet att jag ska vara tacksam över att vi har så bra vård som vi betalar för med skattepengar i Sverige. Jag vet det. Jag är för det systemet egentligen. Mitt hjärta har alltid klappat åt vänster politiskt. Vårt land och dess välfärd gör mig ofta stolt, särskilt när jag jobbade utomlands.
Baksidan av det myntet är att jag också såg saker som var bättre utomlands än i Sverige. Och baksidan av ofrivilligt barnlös-myntet är att jag inte bara vet hur tufft vi ensamstående har det, utan även par som söker hjälp hos svenska vården.
Och när jag tänker på det och allt som hänt mig i svenska vården i anslutning och relaterat till Minis födsel. Ja då är jag inte helt övertygad om att vår kamp för att få fertilitetsvård för ensamstående är en så lysande idé. För precis lika utsatt och eländig som jag känner mig i det svenska vårdsystemet. Precis lika värderad och mottagen kände jag mig på den danska kliniken. Jag kan redan nu säga att om jag skulle behöva gå igenom t ex IVF och kunde välja, hade jag lätt valt att åka tillbaka till CFC.
Mina farhågor är att vi kommer att få rätten till det rent teoretiskt, men att det praktiskt inte kommer att bli någon skillnad. I alla fall inte när det kommer till faktiskt genomförande. Jag kan se att det kommer att bli enklare att bli utredd och få mediciner utskrivna, men med få öppna donatorer och prioriteringsordningar i landstingen. Åldersgränser för sista försök. Kommer några ensamståendeinseminationer och IVFer att faktiskt genomföras?
Självklart vill jag att det ska bli lagligt här. Tro inte annat. Men jag är glad att jag fick åka till CFC. Fast det är klart, pengarna hade jag gärna lagt på annat. Eller nä, inte ens det. Han är värd varenda korvöre gullungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar