Klapp klapp

Mini gör framsteg i tillvaron. Numera kan han stå utan att hålla i sig i något lite längre än en halvminut. Det sker oftast när han är exalterad över något annat och tappar fokus på att han står. För kommer han på att han står upp, ja då sätter han sig ner.

När Mini är exalterad klappar han händerna. Det är så sött att se. Han satt på sångstunden på Öppna Förskolan idag, klappade händerna och pep av förtjusning. Men ännu sötare är när han står framför spegeln och blir så förälskad i sig själv att han klappar händerna. Då släpper han och står upp och klappar lyckligt åt bebisen han ser.

Och nu till det jag tycker mig ha sett hända. Mini har börjat klappa sig på magen framför spegeln. Han tittar förtjust på bebisens mage i spegeln och sen på sin egen mage och jag tror faktiskt att han har förstått att bebisen i spegeln är Mini själv. Jag tror att poletten trillade ner så sent som igår.

En insikt som är värd sin applåd. Vad tycker ni, nu klappar vi alla magen i förtjusning. Heja Mini!