Mamma Viljas Sömnmetod

På begäran följer här den strategi jag har för att få Mini att klara att sova i egen säng och somna själv ska väl tilläggas.

1. Vi har en nattningsrutin, som ser ungefär likadan ut varje kväll. Mellan fem och halv sex får Mini gröt, följt av ett eventuellt bad och därpå torkagos, blöja och pyjamas. Sedan beror det lite på hur trött han är. Är han en piggelin så busar vi runt (och plockar samtidigt undan ska tilläggas!) en del tills ögongnugg eller annat typiskt trötthetstecken uppenbarar sig. Jag brukar försöka se till att sluta dagen med en massa skratt. Är han trött så gosepruttar jag på honom där han är kittlig och då får jag också alltid skratt. Är han trötter så går vi raka vägen in i sovrummet och gör natt, dvs drar ner persiennerna, säger godnatt till lägenheten och stänger till dörren till sovrummet. Sen är det eventuellt lite sagoläsning, men nuförtiden är det svårt för han är så rörlig att det är i princip omöjligt att ligga ner och bläddra i en bok. Till sist lägger jag honom tillrätta på min arm så att hans mage ligger mot min och om han inte i princip somnar av det (vilket händer) så börjar han oftast gnälla och grina då. Det stävjer jag alltid med att sjunga. Det funkar varje gång. Förut sjöng jag alltid Byssan Lull, nu har jag gått över till Sov du lilla videung. Tror inte att det spelar så stor roll vilken, och det är lite roligare för mamma att variera sig. Det är här jag på sistone har ändrat rutinen. Nu sjunger jag max två sånger, pratar lite om vilken bra dag vi har haft och vad vi ska hitta på imorgon, sedan lägger jag honom i sin säng även om han är vaken (innan låg jag med honom på armen tills han somnat). När jag lägger ner honom boostar jag sängupplevelsen med att fluffa kudden och säga att ååååh vilken mysig säng Mini har! Efter det säger jag: "Godnatt godnatt min lilla skatt! Mamma älskar dig så mycket" och så ser jag till att han har det bra. När han ligger lugn och fin så lämnar jag rummet.

Går och gör något som jag kan bli avbruten i. Brukar höra hur han stökar runt och om jag går förbi kan jag gå in och lägga ner honom på kudden igen, stryka honom över kinden och säga "Godnatt godnatt min lilla skatt! Mamma älskar dig så mycket" igen.

Annars går jag bara in om han är ledsen. Om han är ledsen på riktigt, dvs fortsätter gråta när jag kommer in genom dörren, så plockar jag upp honom och tröstar honom i famnen, t ex med orden: "Jag vet att det är trist att behöva sova när man vill vara uppe och med, men små bebisar behöver sova så här dags." kanske sjunger jag för honom. När han är lugn och tung i kroppen så lägger jag ner honom med ramsan igen. Går ut.

Ja, så där håller jag på tills han somnat av sig själv, mot slutet säger jag inte längre någonting direkt. Första kvällen tog det 3 h, andra 1,5 h.

2. Jag har attityden att jag ska hjälpa honom att somna. Innan var jag mest frustrerad eftersom han plötsligt slutade att vara lätt vid insomningen på kvällen. Frustrationen smittar av sig och det var då vi hamnade i en ond frustrationscirkel. Om jag är lugn och trygg så blir också Mini det och kan somna. För att behålla lugnet när jag egentligen bara vill däcka på soffan själv och inte springa till en grinig unge, så använder jag mig av en teknik jag har fått lära mig, där man lånar någon annans personlighet. Nu har jag inte en specifik person i det här fallet, men det kan man lika gärna ha. Så även om min kropp säger "NÄÄÄÄ jag ORKAR faktiskt inte hålla på att springa här dumma unge SOOOOV", så låtsas jag att jag är personen som har tonvis med tålamod och visst orkar. Jag går med lätta steg in i sovrummet t ex.

3. Jag är konsekvent. Igår la han sig själv ner på kudden när jag kom in i rummet. Han visste att det var där han skulle hamna i alla fall. Gullungen. Det är också en trygghet att veta vad som gäller, istället för ett lotteri "får jag komma upp den här gången? Får jag gosa i soffan tro?!"

4. På något ställe läste jag att trots och bråk ska älskas bort. Så jag tänker mig att jag lovebombar honom när han ska sova. När han lägger sig ska han vara mätt, torr, glad och känna att han är den mest älskade ungen i hela vida världen. Oavsett vad som hänt eller vilket humör han har visat.

Ja, det där var nog min metod. Vi får väl se om den funkar i längden!