Känsliga läsare göre sig icke besvär

Mini har alltid varit en kräksbebis. När vi kom hem från BB och BVC sa åt mig att "Ge honom tillägg tills han är helt nöjd och inte vill ha mer", men Mini hade ont i magen och kolik och tyckte att han var hungrig hela tiden. Jag matade och matade och ungen kräktes och kräktes. Sen började jag ge honom mer normala mängder, men Mini kräktes i alla fall. Inte så mycket. Men kräktes det gjorde han. Sen började vi med smakportioner och plötsligt blev det där med kräkningarna lite mer sport, för nu blev det färg. Blåbärspuré, nej tack liksom.

Sen blev det mat på riktigt och låt oss säga så här. Kräk av tillägg är inte alls lika äckligt som kräk av riktig mat (samma princip gäller för det som kommer i andra ändan).

"Ja ja, jag har en kräkbebis, det går över", brukade jag förhoppningsfullt tänka. Tills för ett par veckor sedan. Då började det accelerera, just när jag hade börjat tänka att det borde avta. Det blev mer.

Bluärk, en spya i sängen, bluärk, en till innan jag hunnit torka upp den första.
Bluärk, en spya på golvet, som man kan lägga händerna i samtidigt som man kör klockan (snurrar runt sin egen mage genom att dra sig runt med händerna) och mamman får en cirkelrund spya att torka upp.
Bluärk, en spya som missar barnet, men landar på mammans rena fina byxor. Det är inte jag som har ombyte så att det räcker till ett par nya om dagen hela veckan till nästa tvättid precis.
Bluärk, en spya som landar i magfickan på jackan (då skrattade jag faktiskt).

Ikeas kräklappar är en kräkbarnsmammas bästa vän. Jag har slutat med snutte till Mini. Han har en kräklapp istället. Den är ändå alltid någonstans i närheten. Det värsta är när jag inte har någon ren att ta till på typ promenaden. Men som mamma till ett kräkbarn blir man lite avtrubbad och tar det rena hörnet.

Och det speglar sig även när man umgås med andra.
"OJ! Han kräks!" säger vännen bestört
"Jaha, ja oj, ja jag torkar upp det strax", svarar jag blasé

"Har ditt barn inga rena kläder?" undrar kollegan på jobbfikat där jag två dagar i rad dykt upp med en köttfärssåsspyefläckig (nej, det går inte att få bort helt när man torkar upp) bebis.
"Jo, två minuter på morgonen" svarar kräkbarnsmamman
"OJ! Han kräks!!" säger kollegan.
...

Jag provade att byta tillägg mot välling (det sistnämnda är för övrigt det enda som Mini bara tvärratar och vägrar äta) för att se om det hjälpte. Bluärk, Mini kräks välling istället.

Nåväl, sista dagarna har jag gått på knäna över spyorna. Ja bildligt alltså. När inget får vara rent och fräscht. NÅGONSIN och när allt man gör blir försenat av att man letar papper och trasor och bara torkar spyor. Byter kläder och torkar spyor. Konstant. Något mer frustrerande har jag sällan varit med om. Enda gången det var praktiskt var i tvättstugan. Häpp, av med de kläderna också och in i tvättmaskinen. Det var lite kallt att gå upp till lägenheten sen bara.

Men så.
Idag.
I morse fick Mini hicka.

Hick, sa det ur hans lilla söta mun

lite tid gick

HICK

och så höll det på och vet ni vad. Inga spyor!!

För varje måltid har Mini fått hicka och inte en endaste lite kräksusling har kommit ur hans mun idag. Jag tror jag är i himlen. Vågar jag anta att det är sant? Kan det vara så att Den Stora Kräkseran är över? På fredagen den 13:e?

Min gud vad jag hoppas på det.


PS. Eftersom Blogger tagit bort mitt inlägg med titeln Näe där jag sa att nu är det nog färdigbloggat för den här svensken ett tag, så tog jag det som en pik att blogger inte kan leva utan mig och fick till ett långt inlägg.
Baby, I'm back! DS.