Självständighet

I nyhetsmailen jag får från Babycenter beskrivs hur Mini nu blir alltmer medveten om att han är en egen individ med en egen vilja. Det börjar märkas kan jag berätta. Oj oj om inte lilla Bus får som han vill. Då rynkas näsan ihop och munnen förvandlas till en nedåtvinklad ostkrok.

Viljan kan komma fram vid lite olika tillfällen. Som när det är dags att göra gröt. Då vill inte Mini sitta i stolen och vänta snällt, nej han vill rida på mammas arm och se allt som händer.

Eller när gröten är slut, då vill Mini ha MER att äta. Det går liksom inte att undgå att förstå, och detta trots att han alltid får 1½ portion.

Mini vil heller inte ligga på rygg och byta blöja. DET ÄR TRÅKIGT FAKTISKT! säger hela hans uppenbarelse och masken utförs med kroppsböjningar åt alla möjliga håll.

Och så till den självständighetsgrej som är min sorg. Mini vill inte somna på min arm längre. I alla fall inte alltid. Långt ifrån alltid.

"Ha, den fick du igen!" sa mamma triumferande i telefonen när jag berättade.

När jag var liten vägrade jag gosa. Hennes yngsta lilla lockhåriga flicka. Sladdisen. Jag krånglade mig ur varje gosförsök. När det var dags för nattning ropade jag bestämt: "Täng döjja ja ka joova!"
Ja, jag minns t o m hur mamma försöker hålla mig kvar i sin säng och jag flyr. Rymde hemifrån första gången när jag var 10 månader och just lärt mig gå.

Men snälla söte goe Mini. Lite mammagos kan du väl behålla? Och här kommer ytterdörren alltid att vara stängd. OCH låst. Inga rymlingar här inte...