Mini sitter gärna nuförtiden. Han sitter och sträcker sig efter leksaker. Sätter sig upp igen. Sträcker sig långt och ena benet viker sig bakåt, andra framåt och han liksom fastnar. Jag kan se hur det utvecklar sig till att han kommer att hasa sig fram så, om han inte kommer på att vika bak det andra benet också. Det är så spännande att se. Mitt lilla barn utvecklas och emellanåt går det så fort. Älskar att se honom lägga huvudet på sned och verkligen utforska saker. Han kan spendera en mindre evighet med en pryl. Utforska den rejält. Jag älskar att se honom välja en leksak framför andra.
Ibland går det ju mindre bra. Ibland så sträcker han sig lite fel och tappar balansen och trillar. Slår sig i lilla huvudet och stor drama utspelas. Illvrål för det mesta. Ibland lyckas jag häva det ("oj, men titta vem som var här! Pelle Pingvin!!") ibland får jag ta upp honom och trösta. Känna hur hans först spända kropp, där skriket kanske inte ens kommit än, eller där skriket skorrar i örat han hamnar närmast, känna hur den där kroppen trycker sig mot mig för tröst.
Då njuter jag. Min son har ont eller är förskräckt och jag njuter.
Jag är en ond mamma. I ordets allra bästa betydelse.
Inte alls! :-)
SvaraRadera