Liten men ARG

Igårkväll hade Mini ont i halsen. Det var riktigt riktigt synd om honom för han hostade till i sömnen och vaknade och grät otröstligt. Inget hjälpte riktigt. Så jag la statusen: hur förklara för 11-månaders att skrika för att man har ont i halsen gör det bara värre?

Och fick svaret Glass

Ja, fast den är ju slut här då, men så kom jag på att jag har sån yoghurt som Mini älskar. Då gjorde jag misstaget. Jag tog upp och ut honom i soffan att äta yoghurt. Två gånger. Och efter sista gången fick han också en Panodil, eftersom det då gått sådär många timmar som det ska ha gått för att få ge nästa dos. Efter det sov han som en liten gris.

Ikväll blev liten förtvivlad när jag lyfte ner honom i sängen. Trots kärleksbombande och rutin. Han skrek så fort jag lämnade rummet. Oj oj, som han har skrikit. Jag har såklart tagit upp honom i min famn för att trösta. Då har han direkt blivit tyst och pekat ut i vardagsrummet. Mini vill ha yoghurt och sitta i soffan. Jag kan förstå honom. Det hade jag också velat om jag var honom. Men det var en engångsföreteelse eftersom han hade ont i halsen. Ikväll var det långt ifrån som igår.

Han har skrikit i tre timmar. Ja, förutom när jag har lyft upp honom. Jag har gjort bihåleinflammationstest och öroninflammationstest. Gjort allt för att han ska vara bekväm. Jag har sjungit, klappat, distraherat, boostat hans säng. Bytt blöja. Fluffat kudde. Pratat förstånd. Pratat med mindre eget förstånd.

Han har tittat i kors av trötthet, skrikit sig hes, och skakat av trötthet. Och nu har han till slut däckat. Hela karusellen slutade med att jag tog datorn och la mig på sängen bredvid hans säng (att söva honom i famnen var förgjort) och surfade. Mini ömsom gnydde, pratade och ylade bredvid mig. Nu snarkar han så sött så sött.

Det är så roligt att ha barn. Visst är det.
Speciellt när jag vet precis varifrån den där envisheten och ilskan kommer från. Och herregud vilken kass mamma jag känner mig som, även fast jag vet att jag inte är det.