Trött

Jag har skrivit så många inlägg här det senaste dygnet. Herregud vilka inlägg jag skrev inatt när jag skakig av förkylningsutbrott tog hand om en galet skrikande Mini. Klockan två vaknade han. Klockan 4 däckade vi båda två.

Och oj vilka inlägg jag skrev imorse när jag halvt medvetslös lekte "titta vilken rolig aktivitetstavla" med Mini medan jag desperat försökte få ligga kvar i sängen. Eller inlägget om envisheten i min unge. Jag vet inte hur många plagg han drog ner från torkställningen när jag hängde upp dem. Hur många nej och bortlyftningar som krävdes.

Eller hur söt han var när han satte sina gosedjur i läragåvagnen och sedan gick omkring i lägenheten med dem.

Eller hur fruktansvärt synd det är om mig som är så sjukt förkyld och har en ettåring som behöver underhållas när jag bara vill få dö i sängen.

Eller om nattningsrutinen som har gått över till att Mini skriker i någon halvtimma-timma tills han somnar. Hur jag står och daskar honom i rumpan i takt till Sov du lilla videung tills han sover så att han snarkar, men nog vaknar han så fort jag vänder sängen ryggen. För att skrika.

Eller beskriva jakten och planen på barnflicka som har uppstått.

Men jag hamnade i en chatt med en god vän, där jag beskrev hur synd det är om mig. Grät en skvätt och nu har jag ätit upp all chokladen, gjort en kopp te och två mackor. Jag orkar inte. Ni får nöja er med snabbversionen idag.