"Vad du är modig som vågar skaffa barn själv"
Det är ord jag får höra lite då och då. Säkert ni andra som är ensamstående också. Jag har lite svårt att bemöta de där orden. Jag inser att de är en komplimang och min generella princip när det kommer till komplimanger är att säga tack. Av någon anledning så vill jag bara fortsätta förklara mig när jag får höra de där orden. "Jag ser ju inte mig själv som modig och bla bla bla"
Men så surfade jag iväg på blogggar idag. Läste om ÄD och IVF och den där sorgen som följer oss som inte bara fick barn sisådär hipp som happ. I alla dess former.
Och så kände jag styrkan och modet. Förstod hur de som står utanför ser det.
Alla ni som kämpar så för att få era hjärtans barn. Alla vi som kämpat så för att få våra hjärtans barn.
Vi är så modiga och starka. Gud vad jag är stolt över oss!
Mini hälsar:
"§
lkkf§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§n oo,,,,,,,,,kkkkkkkkkkkkkkkK-llllllllllll,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,ö...............................................hhhh §§§§§§§"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar