Vi pratade män på träffen idag. Förutsättningar för att ha en relation med en man efter att ha skaffat barn som frivilligt ensamstående. Jag har dejtat och dejtar, för lika mycket som jag längtade efter min Mini så längtar jag efter att dela mitt liv med den där specielle personen. Vill inte kompromissa på den punkten bara, så jag anses väl vara lite kräsen. Och inte blev den där kräsenheten mindre av att Mini klev in i mitt liv. Ändå gör jag som jag alltid har gjort när jag har velat ha något, jag agerar. Det här med kärlek är bara det projekt jag har misslyckats mest med av alla jag har tagit mig an (irriterande nog!).
Jag har också funderat över vad som skulle kännas rätt gentemot Mini om jag träffar någon. Blir den mannen hans pappa? Vad händer om han vill ha barn? Att jag skulle skaffa ett syskon till Mini på egen hand är uteslutet (även om jag i hemlighet ibland fantiserar om att kolla upp om donatorn är tillgänglig för goare unge än Mini kan man ju inte tänka sig och tänk att få en till?!!). När blir en pojkvän till mig, pappa till Mini? Blir han någonsin det? Är det min sak att ens fundera över, eller är det mellan dem?
Och jag funderar på hur ni andra ensamstående funderar runt det här. Längtar ni också efter en vuxenrelation? Jobbar ni aktivt för att få till en? Hur förhåller ni er till tanken om en framtid tillsammans med en respektive i relation till era barn? Berätta!
Här hade jag ju tänkt att kommentera - var det så här länge sedan! Och att ingen annan har kommenterat, konstigt. Så här är det för mig; jag dejtar inte och letar inte aktivt efter en man. Skulle de komma förbi någon bara så där (moahahahaha, sannolikt?? NOT) skulle jag inte säga nej.Jag kan med mitt förnuft tycka att det vore bra för Knasluvan att ha en man i sitt liv som kunde bli en pappa. Men faktum är att jag känner mig lite bekväm. Det funkar så himla bra praktiskt med Knasluvan och mig, och när han sover eller jag har ledig tid kan jag helt tänka på mig själv. Jag kan gå och lägga mig kl 10 varje kväll utan att någon tycker jag är tråkig (även om jag börjar bli lite lätt uttråkad av mig själv skall erkännas), och jag kan plugga när jag vill osv. Inser att det nog är lite försvarsmekanismer, det är så längesen jag hade en relation att jag nog är rädd. Lika bra att låta bli liksom. Sen tror jag det andra skälet är att jag försökt få syskon till Knasen och då kändes det inte heller aktuellt att leta efter någon.
SvaraRaderaJust ja, du frågar om när en pojkvän blir en pappa? Jag ser inte riktigt att jag skulle ha en relation där det inte kändes som att det skulle bli en pappa till Knasluvan. Man får nog bli ihop med oss båda två liksom.
Dagisstart är bra tror jag. Dagispappor har jag hört är en bra väg att gå, bor i närområdet osv. På vårt dagis finns det en trevlig separerad tex ;-)