Nuförtiden

När koliken var som värst, då trodde jag att det skulle vara för evigt. Känslomässigt i alla fall. Idag känns det som att det var en väldigt begränsad tid som Mini skrek hysteriskt i timmar. Nuförtiden skriker han knappt alls om han inte är sjuk eller förbaskad för att han inte får göra eller ha något.

Då, när koliken var som värst, så upptäckte Mini sin ena hand. Idag kan man fråga Mini "Var är lampan?". Då kikar han runt sig, hittar lampan, pekar med sitt lilla tjocka finger och säger "dääär", fast det låter mer som "dääöör" (skånska kanske?)

Då kämpade han tappert med att ta sig runt från rygg till mage. Igår stod Mini med glitter i ögonen vid nya tripptrappstolen, släppte taget och tog 7-8 steg över golvet mot mig. Idag gick han flera meter i ren exaltering över leksaker och kamrater på Femmisträffen på Familjens hus.

Då högg han flaskan när den serverades, var tredje timma i princip dygnet runt. Åt mer än någon tabell på tilläggsburkarna. Nu äter Mini nästan all mat själv. För det mesta med händerna, men om man tar upp en tugga på hans gaffel så äter han gärna med den. Han försöker dessutom ta upp mat på gaffeln själv. Dricker ur pipmuggarna gör han med sån frenesi att man kan tro att han är beroende av vatten.

Då somnade han tätt intill, eller invirad i filten. Alternativt i vagnen. Liggvagnen.
Nu somnar han själv i sängen efter nattningsrutinen som avslutas med en vaggvisa på armen och sen läggs Mini i sängen med kaninen och gosefilten. Där somnar han nu själv och sover gott till runt 7 nästa morgon.

Då skrek han mest för att kommunicera. Nu pratar Mini hela meningar. Han gestikulerar och skrattar högt så att det pärlar över läpparna. Ja och meningarna innehåller bara nonsensord, jag är så nyfiken på vad han säger egentligen.

Då hade vi mängder av föräldraledighet kvar.
Imorgon börjar Mini förskolan. En ny era startar och mamman dåndimpar lite över att tiden har gått så fort och att förändringen står inför dörren.