Rädslor

När tillvaron förändras så är det ibland som att man får nya glasögon och allt blir klarare. Minis och min tillvaro har just förändrats. Vi börjar få nya rutiner. En del saker med det känns jobbigt, som alla förändringar. Andra är bra. En sak som jag njuter av är min morgonpromenad till jobbet. Klar höstluft. Jag går utan vagn och känner mig lätt och rörlig. Vägen är ny för mig och jag går genom parker och kyrkogårdar. Visst en del trafikerade vägar med. Jag försöker hitta nya ställen att passera. Låta tankarna passera och njuta av stunden.

Igår hittade jag ett sånt nytt ställe. Som en hemlig liten trädgård på en bortglömd plats. Fin plantering som sprakar i höstens färger, samtidigt som den tar sista suckarna innan det är dags att gå i vintervila. Bilden är tagen i det där rummet.

Vi pratade om rädslor här på jobbet igår. Det är inte många som vet, eller ens skulle tro, men jag tycker att det är hysteriskt jobbigt att prata i telefon. Kanske inte när samtalet väl är igång, men att lyfta luren och ringa, det är som att ta sig över en jättetröskel varje gång.

En annan är min inbillningssjuka. Jag kämpar rätt hårt med den i perioder. Några personer är mina reality checks när det kommer till det här. När är det dags att söka läkare och inte. Annars skulle jag ha klippkort i vården (det har jag snart ändå, men i alla fall). Min största skräck är cancer. Det finns nog ingen sjukdom som jag hatar så mycket som cancer. Den känslan fick extra skjuts när min mamma drabbades och fick opereras akut. Och som grädde på moset befann jag mig på ett hotellrum i Nairobi när det begav sig.

Nu är Mini här och jag behöver väl knappast säga att det har varit som att hälla bensin på elden för min inbillningssjuka. Jag är rädd för att det ska hända honom något. Rädd för att det ska hända mig något. I helgen kom jag på mig själv med att planera för hur vi skulle kunna lägga upp det om utifall jag skulle hamna på sjukhus en längre tid. Inte för att jag är sjuk, men IFALL. Ja, ni hör ju...

I allt det där har jag den största respekt för dem som lever med det här i verkligheten. Som Björn som förlorat sitt fru, sitt livs kärlek. Människor som visar att det går att leva vidare. Kämpigt, men det går.

För ett tag sedan hittade jag till Tilda. En mamma som skriver om en av mina absolut värsta madrömmar: sitt barn med cancer. Jag har varit i närheten av en vän som förlorat sin dotter och de känslorna kom tillbaka. Döm om min förvåning när det visade sig att Tildas pappa och jag har gått i skolan ihop, vilket jag upptäckte av en slump. Det gjorde att Tildas kamp kom mig ännu mer under skinnet.

Igår startade Tilda en insamling på Barncancerfonden. Målet är att ha samlat ihop 50 000 kr till nyårsskiftet. Självklart har jag gett mitt bidrag. Nu ber jag dig att göra detsamma.

Förhoppningsvis gör det lite skillnad och kanske kanske slipper någon mamma eller pappa förlora sitt barn med vår hjälp.

Länken hittar du uppe till höger eller här