onsdag 22 april 2015

Vad hände med vi?

Ibland saknar jag 70- och 80-talet. Är det bara jag som minns det som en tid när vi pratade om ett vi? Att samhället, dvs vi alla tillsammans, hade ansvar, mål och en vilja till förbättring? 

Jag är så trött på enskilda individer. JAG. Karriärister, dåliga ledare, kränkthet. Att sko sig på andras bekostnad. 

Vad var det som hände? Jag mår bäst i ett team. Ett sunt och friskt. En tillåtande kultur. Där människor får synas och får utrymme att prova, göra fel, växa och bidra.

Jag ser få tecken på det nuförtiden. Varken i samhället eller på jobbet. Alla vaktar sina åsikter och sitt territorium. Vill inte tappa ansiktet. 

Det gör mig rent deprimerad. Ogina, rädda människor. Vem vill hänga med dem?

Problemet är bara att de finns överallt. 

Jag tänker vägra delta. Det är svårt. Men jag lovar att jag gör mitt bästa. Utan att bli överkörd. Vissa av er skrattar nog och tänker att jag minsann också är en karriärist. Den ofrivilliga karriäristen. Hon som försöker vara en coachande ledare. Leda genom det goda exemplet. Bygga ett drömteam. 

Min egen lilla utopi. 

Hoppas att det är ett första steg till ett förändrat samhälle. Och att andra tar samma steg samtidigt. 

tisdag 21 april 2015

Raska på

Ikväll läste jag "Raska på Alfons Åberg" för brandmansbatman. "Alfons säger många fler ska bara än jag!" konstaterade han. 

Själv konstaterade jag nöjet i att vara mamma till brandmansbatman. Och att han har rätt. Enklare unge än Mini får man leta efter.