måndag 31 januari 2011

Tassar

Varje morgon och varje kväll tassar Mini runt i de här supersöta tofflorna han fått av kära S.

Längtar tills han verkligen upptäcker sina fötter. Undra om han kommer att tro att han har plyschmöss som avslut på benen?

Frustration

Det gick så bra. Måndagar är lite baltiga i min och Minis tillvaro. Tvättid som styckar upp dagen. Men det gick bra. Jag fick i honom mat. Fick i honom ny gröt som är anpassad efter hans behov. Sen en liten trött kille som fick napp och gosa i mammas famn för att läggas i sängen för att sova. Vilket han gjorde. I en kvart, SEN tog det fart. Skrik skrik SKRIK SKRIIIIIIK SKRIK skrik skrik SKRIIIIK gny skrik SKRIIIIIIIIK. Och jag kunde inte få honom att lugna ner sig. Inte mig själv heller. Blev arg och sur och gick ut ur rummet, vilket fick honom att gå ännu mer i spinn. Andas andas, han är bara en bebis. Tillbaka in. Blöjbyte. Rumpdutta. Inget hjälpte. Tvättiden började rinna ut. Aaaargh... till slut stoppade jag honom i vagnen och gick ut. Vrål vrål vrål.

Och så till slut tystnad. Härliga ljuvliga tystnad.
Han sover fortfarande och jag funderar på att faktiskt laga mat till mig själv. Det var ett tag sen.

Klurigt

Mini har fått så fantastiskt fina saker. I helgen fick han den här kluriga saken och han älskar den.
(mamma också om jag ska vara ärlig)

söndag 30 januari 2011

Nam nam

video

Någon är lite glupsk.

Ja, jag vet den är upp och ned, men shit happens liksom dårå

Favoriter

Jag vet inte riktigt vilken egenskap hos min lille man jag gillar bäst. Om det är gummibanden runt handlederna, sättet att inte ge upp när han kämpar för något, snarkningarna när han sover, hur han gapar när skeden med gröt kommer och sen grinar illa när den kommer in i munnen.

Två höjdare är dock:
Att han somnar om när jag bäddar ner honom i min säng trots att rutinen är att gå upp.

Skrattet som bubblar ur honom när vi busar.

Förlåt

Hos Loba diskuterade vi ordverifieringens gissel när man kommenterar i bloggar. Jag var så säker på att jag plockat bort den, men jag hade fel.

Nu är den dock borta så nu kan ni kommentera massor i fortsättningen. ;-)

Inte alltid som man tänkt sig

Igår hade Mini svårt att komma till ro. Han låg och pratade, snurrade och ville vara social, så jag lät honom. Ingen idé att lägga en pigg unge. Men till slut fick jag nog. Kl tio fick han den där flaskan han annars får sovande och då däckade han.

Så skönt! Äntligen dags för vuxentid, tänkte jag och svepte filten om mig i soffan.

Där vaknade jag tre timmar senare.
Så mycket egentid fick jag igår.

lördag 29 januari 2011

Värd sin vikt i guld

När Mini föddes var han en relativt liten bebis. Sen började han äta och SOM han äter. Han har aldrig lyckats följa någon tabell. Ja i alla fall inte särskilt länge. Jag har funderat på att spela in hur han låter när han äter, han slurpar och hummar i sig maten och det på nolltid.

Det är fantastiskt att ha ett barn med god aptit. En av Minis kompisar har det inte och hans mamma tittar förundrat när Mini kastar sig över maten. Hennes son äter fortfarande var 3:e timma, dygnet runt och han är halvåret nu. Mini har snällt sovit på nätterna sen han var runt tre månader. Jag har matat på honom, gått och lagt mig och fått sova. Tills nu!

Nu ska han promt äta mitt i natten. Rackarns unge, för mamma vill sova. Väger på övre delen av kurvan på BVC och då menar jag övre.

Och kompisen som är 2 månader äldre väger 2 kg mindre.

Var ska detta sluta?

fredag 28 januari 2011

Trotsålder?

Mini har vissa attitydproblem. T ex gillar han inte att somna och skriker sig då svettig. Så svettig att håret blir blött.

Sen håller han dessutom på att skaffa dreads. Vanliga bebisar skaver av sitt hår på bakhuvudet. Mini tovar ihop det!
Fast jag är ledsen Mini. Jag har inget emot att du skaffar dreads, men jag är också vaken när du sover och då är saxen framme.

Hur ska jag göra när du blir tonåring?

torsdag 27 januari 2011

Mangan


Såg ni nyheterna om barnmat med höga halter av mangan? Det som kunde vara giftigt?

Det är bland annat Nutramigen de pratar om. Det tillägg som Mini får. Blir bedrövad, men är samtidigt så trött att jag inte riktigt orkar ta det till mig. Det är inte helt bevisat att det faktiskt är farligt, men livsmedelsverket har gått ut med rekommendationen att byta till tillägg med lägre halter av mangan.

Så imorgon blir det till att jaga mjölkproteinfritt tillägg med lägre halter av mangan.
Och vad hade ni tänkt ägna fredagen åt?

Allt är inte vad det ser ut att vara

Lång dag som går mot sitt slut. Vi har promenerat, åkt buss, varit på Öppna Förskolan i "förorten", sen på IKEA sen buss och promenad hem genom stan.

Nu är mamman slut som artist. Tröttade ut bebben och tror att han nu somnat för natten. Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ner under täcket och somna jag också, MEN jag måste mata på och medicinera sovande bebisen om en sisådär två timmar. Så jag tror att jag gör en kopp hett te och kurar under filten i soffan tills dess. Med risken att jag piggnat till vid det laget.

Igårkväll fick jag veta saker om en person som finns i min närhet, men som jag inte känner särskilt väl. Det jag fick veta var riktigt mörka hemligheter om varför han går igenom en stor förändring nu. Jag vill inte berätta vad, för det handlar ändå inte om mig och om någon läser här och kan relatera till vem det är är det inte så lyckat. Det här var nyheter som gjorde mig både bedrövad och förfärad. Visst är det märkligt och läskigt när något inte är vad det ser ut att vara. Eller när någon inte är den de utger sig för att vara.

Precis som bilden ovan. Den ser ut som vår för somliga, men kära vänner, det är skånsk vinter. Och det vädret är jag ledig i. Ljuvligt.

onsdag 26 januari 2011

Gissa vad vi har gjort idag





En stolt mor

Idag har Mini uppfört sig fantastiskt. Igår nämnde jag att vi haft lite rumpproblem, eller tja Mini har haft det. Idag blev det därför en tur till BVC och sen en tur till vårdcentralen.

Som bipassage kan jag nämna att den läkare vi fick är numera trolovad med mitt ex. Ja och de har en son ihop. Skrev jag att mina ex och deras barn spökar i min värld? Buuu sa det idag också. Fast det var trevligt. Jag har inget emot någon av dem alls. Men i alla fall.

Nåväl. Två läkare höll på med Mini. Det borde rimligtvis göra lite ont. Men Mini, min lilla tåliga unge som haft magknip i tre månader, ligger bara och flinar på britsen. Gurglar sig genom blodprovstagningen på labbet och charmar tanterna i väntrummet.

Bara för att grina illa när han får det jättesöta penicillinet. Van vid äckliga Nutramigen som han är!

Ikväll hade vi styrelsemöte i bostadsrättsföreningen i min lägenhet. Mini var superpigg och ville inte sova. Så han gurglade sig glatt igenom styrelsemötet under babygymet alternativt i mammas knä. För att slutligen kinka ur och då somna på 3 minuter med napp och näsan i mammas armhåla.

Min goa unge. Uppför sig när han ska.



(peppar peppar ta i trä)

tisdag 25 januari 2011

Mango

Träffen på BVC idag gällde smakportioner. Det är ju dags för Mini att få börja äta fast föda. Mamman ska bara hitta rätt tillfälle. Idag inköptes gröt.

Under träffen så kom det upp saker man INTE ska ge så små barn. Däribland mangold.



En av mammorna hörde fel och undrade varför man inte skulle ge mango till barnen.



Och vips gjorde jag en tankeresa till Södra Sudan där de brittiska missionärerna planterade massor av mangoträd som står där än idag och ger massor av frukt. De är fantastiska de där träden.

Det är bara ett problem.

Föräldrar där har inte något BVC. Ingen utbildning i näringskunskap. Inga kunskaper om tallriksmodeller.

Så varje år dör barn av undernäring. För de har bara ätit mango under hela fruktsäsongen. För för en gång skull finns det gott om något.

Vad jag är tacksam över att vara född och leva här.

Uppskattning

Idag var jag på föräldragrupp på BVC och såg min egen spegelbild. Eller ja, en mamma med en bebis som inte vill sova om nätterna och som inte är nöjd om dagarna heller. En väldigt trött mamma.

Och jag såg hur jag själv var för bara någon månad sedan och ville bara ta hand om den lilla bebisen så att hon skulle få sova. När man känner trötthetsångesten krypa över golvet i rummet. Jag är så glad att jag inte har det så idag och känner så med henne. Jag hoppas verkligen att till nästa träff så är det hon som sitter med ett förälskat leende över sin lilla gudomligt söta dotter.

Mini sover som en liten prins, men har varit ledsen. Han har lite rump-problem lilla vännen. Så imorgon är det jag som ringer BVC igen. Imorgon ska vi fixa skivan. Det har jag lovat lille parveln.

Idag har jag också tagit farväl av A, som hjälpte mig genom mina svarta stunder i graviditeten och som funnits som ett stöd genom de här första månaderna med Mini. Det har varit fantastiskt!
Jag gav henne en blomma och hon blev ärligt och uppriktigt väldigt väldigt glad. Jag älskar såna stunder. När man inser att man köpt eller givit precis rätt sak. Och att den uppskattning man vill visa verkligen går fram.

Min uppskattning för Minis sömn får jag helt enkelt bara visa genom gos och pussar.
Och hoppas att dagens väldigt trötta mamma snart nog också får visa sin dotter uppskattning för samma sak.

måndag 24 januari 2011

FYI

Gissa vem som somnade utan att skrika ett dugg ikväll? Visserligen låg han vaken och suttade napp frenetiskt i nästan två timmar. Vid ett tillfälle hade han knäppt upp pyjamasen runt högra benet och låg och viftade med foten. Vid ett annat så smajlade han gärnet för att charma mig till att stanna kvar.

Men sover gör det lilla livet och jag har inte behövt hyssja och dutta det minsta.

Ljuvligt. Min goa unge.

Själv sitter jag och läser texter lämpliga till namngivning och bölar lite.

Genvägar?



Varje dag stoppar jag Mini i vagnen och går ut. Idag var inget undantag, trots ett antal turer upp och ner i tvättstugan och att Minis förkylning nu börjar bita ett eländigt tag i mamman också.

Fast ibland undrar jag. För det mesta räcker det att sätta på ungen overallen och lägga honom i vagnen i hallen för att han ska däcka. Behöver man verkligen gå ut då?

Om ett år eller två kommer det här va över?

Mini hade ju som ni alla vet kolik. Det var påfrestande. Man skulle lugnt kunna säga att det var som att gå igenom helvetet. Här hade jag ÄNTLIGEN fått det där barnet jag längtat så innerligt efter så länge. Och så skriker han mest hela tiden. Jag fick inte äta, inte gå på toa, inte sova. Låst vid någon som bara är missnöjd. Det tar på psyket kan jag meddela. Det tar inte många timmar innan man börjar tänka väldigt märkliga tankar.

När man läser på om kolik så finns det en hel del teorier, men inget som är helt säkerställt om VARFÖR barnet skriker. Man har bara definierat kolik som att barnet skriker otröstligt minst 3 h i sträck minst 3 dagar i en vecka. Sen blir det flum. Det är allergi, dålig anknytning till mamman (fast den säger man inte är sann längre, tur det för som mamma till ett kolikbarn behöver man inte mer skuld), omogna tarmkanaler och så nu till det som är mest intressant för mig, en jobbig förlossning.

Hepp liksom. Tack för den. Inte nog med att Mini fick en tuff start i livet, han ska skrika sig genom tillvaron i månader. Stackarn.

Och tack för den. Jag ska inte bara behöva gå igenom en apjobbig förlossning, utan sen samtidigt som jag försöker läka psykiskt och fysiskt behöva ta hand om ett barn som mer eller mindre skriker hela tiden.

När koliken klingade av så njöt ingen mer än jag. Så skönt. Äntligen vågade jag mig ut bland andra. Bara för att upptäcka att mitt barn faktiskt skriker mer än andra barn. Mini har nu börjat skrika varje gång han ska sova. Det är inte det lilla gulliga trötta skriket, utan det är skriket från tårna. Och det tar tid. 20-30 minuter. Det är ju inte som att man har lust att sitta på Öppna Förskolan med en illvrålande unge i 30 minuter. Alltid alltid se till att kunna lämna en situation snabbt. Lite påfrestande, men barn sympatigråter och jag vill inte påkalla mig alla de andra bebisföräldrarnas vrede.

Så jag kollar upp hur jag ska hantera det här på nätet (bara sajter som BVC godkänt) och vad hittar jag:

"Ditt barn kan fortsätta att vara känsligt även efter kolikperioden. Om han eller hon gråter ofta och är svår att trösta, kommer du förmodligen att finna detta tröttande. Om det inte verkar som om någonting fungerar, kanske du börjar undra om det är dina egna känslor som påverkar ditt barn. Men isåfall kan du vara lugn - oro hos föräldrarna orsakar inte kolik. Men kolik kan naturligtvis göra föräldrarna stressade och det kan mycket väl vara svårare för en stressad förälder att lugna och trösta ett barn. "
Babycenter

På ett annat ställe läste jag att det är vanligt att kolikbarn har ett hetare temperament i fyraårsåldern än vad "vanliga" barn har.

Det kommer aldrig att ta slut. Jag får helt enkelt sy mig en gåsdräkt där allt skrik och all tvärhet bara rinner av. Den får jag sätta på mig och ha på mig de närmaste ?? åren.

Är det aldrig över?

Ett Ministort steg

Ett litet steg för mänskligheten.
Ett jättesteg för Mini. Äntligen når han getingen han stirrat på i flera månader i babyskyddet.







söndag 23 januari 2011

Ex

Mina ex har börjat spöka för mig. Mina ex paraderar sina barn för mig. Är det inte märkligt. Plötsligt poppar de upp lite här och var. Och min hjärna går i spinn. Skulle jag ha stannat kvar hos honom? Eller hos honom? Senast idag fick jag nyheter om mannen jag levde tillsammans med i tio år.

Jag har gått och funderat. Försökt känna efter om jag känner något. Men jag är rätt likgiltig. Hade jag inte haft Mini kanske det hade varit annorlunda. Nu känner jag mest att det faktiskt fanns en anledning till att jag inte längre är tillsammans med någon av de pojkar och män jag lämnat eller lämnats av.

Ändå ska jag väl inte sticka under stol med att det hade varit trevligt att ha någon här att dela söndagskvällen med. Ja och Mini, lägenheten, livet och lyckan.

En bra dag

Vissa dagar bara flyter. Ni vet inget planerat på morgonen, men så bara kilar dagen på och man får spontanbesök, en spontan kompisträff som utvecklas till en fika och så klickar den rätt in i nästa händelse, som av en händelse.

Rätt vad det är så har hela dagen gått och man har en go känsla i kroppen. Precis så har min söndag varit.
Härligt!

(kräk, snorelvor, kiss i sängen, bajsblöjor och skrikkalas räknas liksom inte såna här dagar. Det sista pågår t o m just nu)

lördag 22 januari 2011

Glädje

De blå ögonen glittrar mot mig. Den lilla kroppen tung på min mage. Jag ser hur det ena ögonbrynet lyfter sig. Det rycker i mungipan och plötsligt spricker hela ansiktet upp i ett stort leende. Jag blir så överraskad att jag skrattar till. Han skrattar tillbaka. Mitt skratt får näring och blir innerligare. Hans följer. Tungan sticker ut och plötsligt har vi en riktig skrattstund i soffan och det är så skönt.

Min lilla Mini och jag.

En första

För att lysa upp denna av trötthet tyngda dagen bestämde jag mig för att tjorv- och gnäll-Pelle skulle få sin första smakportion. Så glad som han är i att äta måste det ju vara en hit tänkte mamman.

Sagt och gjort. Små små bitar av morot kokades, pressades i vitlökspressen och blandades med tillägg. Vi kan lätt konstatera att mer olycklig unge än den som fick lite morot på överläppen finns inte. Jisses vad han ylade!

Så gick det med den munterheten.

(fast jag hade rätt kul i alla fall)

Sviter

Idag deppar jag över sviter efter förlossningen som det kommer att ta tid att komma tillrätta med. Och att jag överhuvudtaget ska behöva göra det. Sen att det dessutom är helt onödigt gör det verkligen inte bättre.

Jag VILL INTE ha det så här.

Tråkigt

Inatt har jag fått 1 h sammanhängande sömn som mest. Vad hände med min bebis som sov hela nätterna? Den här bebisen vill jag inte ha. Strulig, tjorvig och emellanåt väldigt gnällig.

Det är vad jag också kommer att vara efter den här natten.

Icke godkänt Mini! Icke godkänt!!

fredag 21 januari 2011

Grattis

Idag säger vi grattis till Mini som fyller hela 4 månader idag. Min stora lilla kille som väckte mamma med en massa prat och är supernöjd med sin nya pling-plong-giraff.

Gosigaste bebisen som finns faktiskt!

torsdag 20 januari 2011

Alltid redo

Mini är duktig. Mini började sova hela nätter ett tag innan jul. Jag har varit så nöjd och så bortskämd. I förebyggande syfte har jag tankat på honom med en flaska innan jag går och lägger mig, så att han inte får ont i magen av att vara utan mat så länge.

Plötsligt är det slut med det. Mini vaknar var tredje-fjärde timma och vill äta. Även under natten.

Mini har även börjat med annat som jag inte sett förut. T ex kan han plötsligt själv dra upp speldosan vid skötbordet! Han är jättekoordinerad med händerna (jämfört med tidigare) och stoppar gärna allt han får tag på i munnen. Om han inte får tag på något så stoppar han händerna i munnen.

Något ytterligare jag upptäckt är hur han studerar mig. Särskilt när jag äter. Oj vilka långa blickar min morgonmacka får.

Min lilla kille, som fyller 4 månader imorgon. Han ser ut att längta efter en macka.

Just efter att jag lite lätt frustrerat gett honom en flaska mat ännu tidigare än vanligt efter sänggåendet, så har jag fått ett nyhetsbrev från Pampers. Där står det så här:

"Vid fyra till fem månaders ålder gör ditt barns nya aktivitet och den hastighet med vilken bebisen växer, att hon eller han kan vara hungrigare än någonsin. Kanske märker du att ditt barn är intresserad av din egen mat, inte verkar tillfredsställd efter att ha ätit, vaknar ofta på natten eller äter mycket på sina händer. Då är lagom att introducera föda med lite mer substans."

Mini raring. Du är redo för smakportioner. Väldigt redo!

Korrespondenterna

Åh vad jag har god lust att skicka ett öppet brev till SVT och Korrespondenterna. Jag såg reprisen av programmet jag skrev om i förra inlägget. Domedagsmusik och vinklade kommentarer av reportrarna. Det här inlägget är skrivet i affekt. Bara så att ni vet.

Korrespondenterna har inte gjort ett reportage som kommer att öppna upp diskussionerna om fertilitetsbehandlingar i Sverige. Snarare cementerar det en inställning som kommer att driva par och ensamstående utomlands och vad är det för signaler vårt samhälle skickar till de barn som kommit till på det här viset då? Visst, jag kan inte säga att jag inte är tveksam eller motståndare till vissa saker, men att fokusera på det man VET kommer att sticka i ögonen på Svensson är snabbköpta poäng.

Att vara ofrivilligt barnlös är en av de största livskriser man kan gå igenom. Jag har ingen källa, men vet att det finns forskning på det. Vad har vi för samhälle som inte hanterar människor som går igenom den krisen på ett bra sätt? Otaliga är de bloggar jag läser med skräckhistorier om mottagandet i den svenska vården. För att inte tala om hur många av de ensamstående kvinnor som försöker få barn behandlas. Jag blir så ARG. Eller rättare sagt ledsen och besviken.

Det absolut värsta är hur totalt ointresserade våra politiska partier verkar vara av den här problematiken. Under valet läste jag hur alla partier svarat på 10 frågor angående fertilitetslagstiftning i Sverige. Alla svarade naivt och oinsatt. Enligt mig.

Men det värsta är nog att ett sånt parti som KD kunde stoppa lagstifningen om att låta ensamstående få skaffa barn genom donerad säd, enbart genom kohandel inom Alliansen.

Samtidigt är jag rätt glad över att ha fått gå till Dr Bebis i Köpenhamn. Visst jag fick betala själv, men där var det inte semesterstängt. Där betryggade de mig om att jag får komma på julafton eller nyårsafton om det skulle behövas. Lördagar och söndagar inga problem. Där de är intresserade av att faktiskt hjälpa folk. Och NJUTER av det. Det är i alla fall uppfattningen jag har fått.

Än så länge har jag inte mött någon som sagt det minsta negativt om mitt sätt att skaffa Mini. Kanske öppnar de inte munnen när jag är i närheten. Vad vet jag, men speglar verkligen vår lagstiftning och följande av den det verkliga synsättet i samhället?

Jag önskar bara så att jag kunde få se ett positivt program om fertilitetsbehandlingar utomlands. Ett program som ifrågasatte den lagstiftning och det sätt vi hanterar donationer i Sverige. DET hade varit underbart.

Jag är besviken på SVT i det här fallet. Public Service förväntade jag mig mer av.
Faktiskt.

Föräldrar även utan barn

En parallell bebisresa med min vägrar sluta med ett plus.
Idag kom ännu ett minus.

Det är så himla frustrerande. Inget är fel. Det bara inte tar.

Igår hade jag en diskussion med en annan kompis. Vi pratade om det här med fertilitetsturism och så kom vi in på adoption. Det visade sig att det egentligen varit första valet för både henne och mig, men att vi båda snart insett att det var dyrt, krångligt och ganska snart i princip en stängd dörr som ensamstående.

Är det inte bedrövligt? Är det inte också vansinnigt frustrerande. Alla dessa barn som inte är önskade och alla dessa föräldrar som saknar barn?

Igår gick ett program om fertilitetsturism på SVT. Jag såg det inte (du kan se det här). Trots att jag själv har valt att skaffa barn med en anonym dansk donator har jag svårt att reda ut vad jag tycker. Måste jag verkligen det? Det enda jag vet är att jag önskar alla barn att leva med älskande föräldrar och alla föräldrar (även de som ännu inte har sina barn) att få älska sina barn.

Alldeles sådär ändlöst mycket.

onsdag 19 januari 2011

Men åh

I tio år ägnade jag mig åt en riktigt riktigt dum last. För 10 år sedan la jag av den. Det är en av de saker jag är riktigt stolt över att ha lyckats med.

Men den senaste veckan har jag kunnat göra vad som helst för en cigarett. Det tar all min viljekraft och envishet att INTE köpa ett paket cigaretter, gå ut på balkongen och njuta.

Hur kan det komma nu? Aaaaargh...

Premiär

Idag är det premiär! Mini och Minis mamma ska gå på sångstund på Öppna Förskolan. Jag hoppas dock att inte Mini ger hals. Jag vet att han har premiärnerver, för han vaknade halv fem i stället för 7-8 som vanligt.

Min lilla hungriga pojke har dessutom ytterligare en premiär just nu. Han får just nu mangden mat som är för en 4-månaders bebis. Numera verkar han inte bli mätt på den gamla mängden.

Min stora lilla pojke slappnar mätt av i min famn just nu. Och luktar gudomligt.

tisdag 18 januari 2011

Tack!

Sådärja. Nu ser det bättre ut. Eller?

Har gått runt och tänkt på allt positivt och bra som jag har i mitt liv.

Tänk till exempel att det funkade. Jag har en son! Det är jag så tacksam för. Särskilt nu när koliken har lagt sig, för visst älskade jag honom genom koliktiden, men jag kan erkänna att när kolikskriken lagt sig och bebisen började skratta och vara med så inträdde en förälskelsefas utöver denna värld. Min unge. Min älskade lilla unge som just har lärt sig att gripa med båda händerna och numera drar upp speldosan själv. Som skrattar när jag slänger runt med honom och har pusskalas på gosigaste kinderna. Han är ljuvlig.

Och sen min fina lägenhet. Mitt hem. Min borg. Jag är så glad över att få bo här.

Min familj, som har varit underbara genom den här resan. Vi är rätt olika, men ändå lika. Nu är jag närmare dem än någonsin, trots att vi bor så långt ifrån varandra och är så spridda i åldrarna (jag är sladdbarn).

Mina vänner. Mina goa vänner som bryr sig om mig på alla sina olika vis. Allt från att laga mat till mig, till att skicka saker, SMS, samtal, besök och hjälp. Som får mig att skratta och le, som jag saknar när de är för långt borta.

Clinique och Lancôme. Samt mina grekiska ögondroppar. Ni hjälper mig att våga visa mig ute bland folk även om jag är en slutkörd bebismamma som är grönblek med svarta svarta ringar under ögonen.

Och sen är det ni. Älskade bloggläsare, som kommenterar, gråter och skrattar med mig. Bekräftar mig. Tack för att ni finns. Bara att skriva av mig min förlossningsberättelse. Älta runt den lite med er, fick mig att idag vakna och känna att det inte är så farligt.

Tack så mycket hörrni!

måndag 17 januari 2011

Usch

Bytte utseende på bloggen och det ser förfärligt ut. Lovar att fixa det ASAP.

Svart måndag

Jag började skriva inlägget om min tid på BB och så bara kände jag att näe, nu får det vara nog. Idag har jag ältat min förlossning och sen kom beskedet från Loba och dagen blev plötsligt så mörk. Idag har jag varit ledsen. Ledsen över förlossningen, även om det har varit på ett bra sätt. Jag bearbetar ju ändå det som hände, eller snarare sorgen över hur det inte blev. Ledsen för Loba och Ms skull.

Och så bestämde jag mig för att inte skriva inlägget om BB. I alla fall inte idag eller imorgon. Det får räcka nu. Det blir lite för mycket dåligt och tråkigt på en gång.

Jag behöver skrattet nu. Glittret och skrattet.
Så jag tänker fokusera på det positiva ett tag.
Sen ska jag berätta om BB.

söndag 16 januari 2011

Min förlossning, efterspelet

Tack för alla fina ord om min styrka genom förlossningen. Jag vet inte om jag känner mig så stark dock. Det har tagit mig 4 månader att skriva de förra inläggen (förvisso med en kolikbebis i huset men i alla fall). Visserligen har jag pratat förlossning under den tiden, så nog har jag bearbetat. Det har dock funnits ögonblick när människor säger att jag borde skaffa ett barn till och jag tänker aldrig i livet och vet att det till stor del grundar sig i allt som hände de där dagarna. Nu är chanserna att jag skulle bli gravid igen väldigt små, men om det skulle inträffa vet jag att jag skulle behöva gå igenom det här betydligt grundligare än jag gör nu.

Den absolut värsta tiden under förlossningen var de där timmarna efter att Mini fötts. Det jag känner efteråt är mest besvikelse. Jag är en rätt tuff tjej. Jag har flera gånger i livet utsatt mig för situationer som andra helst skulle undvika. Jag har hållit kurser för högt uppsatta, utan att vara helt förberedd. Jag har drabbats av malaria mitt i den Zambianska bushen. Jag har varit omringad och omhändertagen av beväpnad gerilla i en liten by på sydsudanesiska gränsen. Jag har fått min bil genomsökt av k-pistbärande gerillasoldater. Jag har legat i tält och hört kulspruteeld inte alltför långt bort. Men aldrig aldrig har jag känt mig så utsatt och liten som i den svenska förlossningsvården.

Det enda jag hoppas är att det är en lång rad olyckliga omständigheter. Att Mini och jag råkade ha maximal otur, men mina förväntningar var långt över det som hände. Mottagandet på prenatal. Kollen av bebisens läge. Hur jag hanterades på förlossningen. Eftervården av oss på BB.

Det jag missade att skriva i del tre av förlossningsberättelsen är att Mini föddes med "vidöppen ansiktsbjudning", dvs att istället för att födas med näsan neråt, så föddes Mini med ansiktet uppåt. Det här visste inte läkarna när de satte sugklockan. Diskussionen de hade när de satte den var om det var rätt fontanell de kände. Det var det inte. Så när de drog ut Mini med klockan så kom han ut på "bredden" och hans näsa trycktes in mot mitt blygdben. Det gjorde att han inte kunde andas själv när han var född. Den ena av läkarna pratade med mig på BB. Vi sprang på varandra och hon berättade hur chockade de varit. Hon var fortfarande chockad och kunde liksom inte se sig mätt på Mini.

Jag fick senare möjlighet att gå igenom det som hände under förlossningen (egentligen bara de sista två timmarna) med barnmorskan över telefon. Jag valde att ställa öppna frågor till henne. Bad henne berätta sin bild av vad som hände och gå igenom journalen. Hon erkände att de generellt är dåliga på att se till att föderskorna tömmer sina urinblåsor på MAS. Hon menade också att prenatal gjort fel som inte tagit emot mig tidigare.

Under samtalet passade jag också på att fråga om vändningen (Mini låg i tvärläge och vändes ett par veckor innan förlossningen) var orsaken till att Mini kom med ansiktsbjudning. Hon var tvungen att rådfråga läkarna om det och det visade sig vara så. Hon menade ändå att min vaginala förlossning var bättre än ett kejsarsnitt. Själv är jag tveksam. Både för min, men framförallt för Minis skull. Och har övervägt att gå igenom förlossningsjournalen med någon som inte har kopplingar till KK på MAS.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med att få tiden att gå igenom förlossningen med henne. Jag har också fått prata igenom med min BM från mödravården och BVC-sköterksan (jorå, det står dramatisk förlossning i Minis BVC-journal!). Sen har min kära syster och jag också pratat igenom det som hände. Hon blev ju också lätt traumatiserad av allt som hände.

Min tid på BB är också ett kapitel i sig. Jag vet att jag har skrivit lite om det i ett inlägg som handlade om Minis mat, men det hände mycket de dagarna jag låg där. Det var en av de stressigaste upplevelserna jag haft. Helt klart är att om jag skulle bli gravid igen, kommer jag aldrig att föda på MAS. Det är inte heller något jag skulle rekommendera någon annan. Faktum är att jag blev varnad av en tjej på vattenjympan för gravida, men jag lyssnade inte. "Sjåpigt! Så stor skillnad kan det väl inte vara." tänkte jag. Idag tänker jag annorlunda.

Det viktigaste är ändå att Mini och jag mår bra idag. Mini är hel och utan men. En glad och go bebis som utvecklas precis som han ska.

Och jag behöver bara sluta känna klumpen i magen när jag ser förlossningsscener där en skrikande bebis läggs på mammans mage.

Vill du läsa förlossningsberättelsen hittar du första inlägget här

lördag 15 januari 2011

Min förlossning, del 3

Del ett
Del två

Var var jag nu?

Just det ja. Jag är fullt öppen och enligt all litteratur jag har läst så pågår krystskedet ungefär en timma när man är förstföderska. Jag är i och för sig rätt borta. Klockan är ett och jag har andats lustgas och varit borta i många timmar nu. Då är det dags för skiftbyte igen och in kommer en ung BM.

Och för henne får jag inte ligga kvar som jag gör. Nu ska jag ligga på rygg. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Jag hatar det. Jag vill inte ligga på rygg. Och jag vill inte ha den unga barnmorskan. Varför ska det bytas personal hela tiden? Jag vill känna mig trygg!

Så fort vi är ensamma så säger jag till min syster att jag vill byta barnmorska. Hon tycker att den nya är bra och säger att jag ska ge henne en chans. Jag ger henne en chans. Det är ju inte som att jag har så mycket val.

Krystvärkarna startar och jag får ta i. Jag tar i så mycket jag kan. Värkarna kommer rätt tätt. Jag försöker hitta någonstans att ta spjärn med fötterna men det finns inget. Jag försöker skrika "JAAA" i värken som vi lärt oss på Rund & Sund. Jag tänker att jag ska vara öppen och släppa ut barnet. Jag krystar och andas och kämpar.

Men inget händer.

BM springer ut och in ur rummet hela tiden och jag känner det som att hon inte är med. Inte är där. Efteråt har jag förstått att hon sprang och rådfrågade läkarna titt som tätt. Hon försöker alla möjliga knep för att hjälpa mig. Jag drar in hakan mot brösten och fokuserar inåt, neråt utåt. Jag har barnmorskan över magen. Jag får dra i handduk med knut på.

Mellan krystvärkarna hör jag hur de överlägger runt mig. Jag känner det som att det är mig det är fel på. Att det här inte fungerar. Jag frågar ängsligt om jag gör fel? Tolkar jag värkarna fel? "Nej nej, försöker de lugna mig", men varför händer då ingenting?

Så bestämmer de sig för att tömma mig på urin. Det finns inte en chans för mig att gå på toaletten i det här läget. Det visar sig att jag har 7 dl urin i urinblåsan. Vad jag läste mig till om förlossningar innan så är urin i urinblåsan INTE bra. Häromdagen såg jag Teas bild här och förstod varför. Ser ni urinblåsan? Ser ni hur det kan ställa till det med inte långt ifrån en liter vätska där?

Jag hör på tonfallet att det var inte vad de förväntat sig. Min syster berättade efteråt att vid skiftbytet hade den tidigare BM sagt att jag svettas så mycket att det inte borde finnas någon urin. Men t o m jag fattar att det inte är samma vätska som bildar urin och svett.

Efter det fortsätter krystandet. Jag börjar bli trött. Jag vet att jag ställer frågor om hur långt det är kvar. När kommer bebisen? När får jag vila? Jag hör min syster viska till mig: "Jag ser huvudet nu! Barnet har hår!", men jag vet inte när det var. Vid ett tillfälle ber jag BM: "Ta ut den nu, jag ORKAR inte längre". Hon går ut och kommer tillbaka med två läkare. Då har det gått 1 h 50 min i krystskede. Jag ser läkarna som änglar som kommit för att hjälpa mig och tackar gud när de säger sugklocka.

Jag som inte ens är troende.

Jag hör hur de konfererar. Hör hur de diskuterar var de ska sätta sugklockan, vad är det de känner? De sätter klockan och när nästa värk kommer säger de åt mig att krysta. Jag krystar för kung och fosterland och de drar. Inget händer.

Samma procedur igen och igen. En av dem hänger över min mage. Jag bara gör som de säger åt mig och ser fram emot att det snart är över.

KL 15.11 blir det alldeles tyst och alla runt mig försvinner bort till skötbordet. Jag ser ryggar, men jag hör ingenting. Jag hör någon säga att barnet är ute och sen hör jag ingenting. Bara ryggar. Jag frågar ryggarna vad det blev. Har jag fått en pojke eller flicka? Men ryggarna svarar inte. De försvinner ut genom dörren. De försvinner ut genom dörren med mitt barn, som är helt tyst. Jag förväntade mig att få ett barn på mitt bröst, men jag vet inte ens vilket kön mitt barn har. Jag har inte ens sett mitt barn.

Min syster säger att jag har fått en pojke. Hon har gått fram och kikat och säger att jag har fått en son. Sen dras hon med ut. Utanför rummet. Kvar är jag BM och en av läkarna.

De ska sy mig. Jag får frågan om jag vill se min moderkaka, men jag säger nej och tänker "Jag vill se mitt barn". De syr, jag får ha kvar lustgasmasken. Jag drar djupa andetag i masken och börjar skaka. Jag fryser så att jag skakar. Ber om en filt. BM och läkaren pratar med varandra. Jag frågar om mitt barn. De säger att det är på neonatal. Jag skakar och skakar. Drar lustgas och tänker att mitt barn kommer inte att överleva och jag har inte ens fått se det. Och här kickar en konstig reflex in. Jag bestämmer mig för att jag måste vara modig, så jag spelar tapper. Överväger att jag kanske får ett skadat barn. Ett barn med handikapp av något slag, kanske syrebrist? Det är många många tankar som går igenom mitt huvud den där stunden. Barnmorskan berömmer läkaren för att hon är duktig på att sy. Och jag biter ihop, istället för att bryta ihop.

Min syster kommer tillbaka. Hon pysslar om mig. Ger mig fler filtar och kläder. Berättar att min son mår bra. Han ligger i en apparat som hjälper honom att andas, CPAP. Hon berättar också att näsan varit intryckt när min bebis kom ut och att de fått pilla ut den för att han skulle andas, men att det går fint nu. Och så berättar hon att han har världens vackraste blå ögon. Vi får in den obligatoriska fikan och jag dricker varm choklad och skakningarna börjar avta. Så fort någon ur personalen visar sig frågar jag när jag ska få träffa min son. Varför dröjer det så? Timmar passerar.

Klockan halv sju på kvällen kommer de och berättar att jag ska få träffa honom. Att de ska rulla in min säng till neonatal och att jag ska få träffa min bebis. Jag flyttas över till sängen och är så trött att jag somnar till. Vaknar och då rullas vi in och fram till ett skynke. Bakom det, på en värmebädd så ligger Mini. Jag får honom lagd på mitt bröst och vi träffas första gången. Klockan är sju på kvällen den 21 september och vi möts. Min blåslagna lilla söta pojke med sned svullen näsa och jag.

Och han har verkligen de vackraste blå ögon jag någonsin har sett.

fredag 14 januari 2011

Min förlossning, del 2

Del ett

Nu har Mini somnat för kvällen och jag har pratat i telefon, druckit öl och sjunkit ner i soffan. Dags för fortsättningen.

Vid halv fyra kör min pappa mig och min syster till KK på MAS och jag blir emottagen på Prenatal av en BM. Hon tar en CTG-kurva och vi pratar lite. I bilen på vägen in så har min syster väst att hon inte kommer att acceptera att vi blir hemskickade en gång till. Det visar sig naturligtvis vara så att jag inte har någon feber, men däremot lite högt blodtryck. Man får det av smärta.

Beata, som BM heter undersöker mig och så tittar hon på mig och ler. Nu ska du få höra säger hon. Det visar sig att jag är öppen 4-5 cm och hon konstaterar att TENS har hjälpt mig riktigt bra (jag vägrar koppla bort den för allt i världen). Sen berättar hon att visst har vattnet gått, men det är uppe i hinnsäcken som vattnet har gått, inte nere. Det betyder att vattnet har bara skvimpat över och därför har inte förlossningen kommit igång. De hormoner som sätter igång värkarna på riktigt som finns i fostervattnet har inte varit tillräckligt när det har kommit lite åt gången.

Så här i efterhand undrar jag om de inte kunde ha upptäckt det redan på dagen om jag hade blivit undersökt då...

Beata säger de heliga orden: Du får stanna. Vi går över till förlossningen nu.
Äntligen!

Jag möts av en äldre BM som jag får jättestort förtroende för. Det här är människan som ska hjälpa mig genom det här. Jag berättar hur trött jag är. Nu har jag inte sovit på två dygn. Vi pratar lite och hon frågar om jag vill sova eller föda barn.

Det valet var ju inte så svårt. Jag har ju inte kunnat sova för att jag håller på att föda barn, så jag vill ha ut barnet. Få slut på smärtan och träffa Mini! Hon säger att tröttheten inte är ett hinder för förlossningen, så vi kör.

Dusch, lavemang och så vila med CTG och TENS tills frukosten kommer. Jag är nöjd och förväntansfull. Trygg.

BM tar hål på hinnsäcken nertill och nu ska värkarbetet sätta fart.

Jag är trygg och väldigt trött, så nu däckar jag mellan varje värk.

Frukosten kommer och med den är det skiftbyte. Jag får nästa BM. Hon verkar okej och jag är fortfarande nöjd med tillvaron. Vi pratar lite och jag berättar att jag inte vill ha epidural om de inte anser det absolut nödvändigt. Hon berömmer TENS och vi bestämmer att fortsätta köra på TENS och CTG. Jag får antibiotika eftersom jag har gått med vattenavgång. Det är för Minis skull. Jag minns inte riktigt.

Jag får fortsätta vila. Minns att jag reflekterade över att i all litteratur står det att man ska vara rörlig och inte ligga på rygg under förlossningen, men jag har CTG och kan knappt vända mig i sängen. Men jag sover ju så snart jag inte har värk så jag är nöjd.

Läkarna är dock inte nöjda med utvecklingen så det bestäms att jag ska få värkförstärkande dropp. Nu kopplas jag upp till dropp. CTG och dropp. I kombination med TENS var jag täckt av sladdar och manicker. Droppet ökas. Läkarna är inte helt nöjda. CTG dosorna gör ONT på magen och jag ber att få slippa dem om jag kan. Vilket jag gärna kan få säger de, för de vill sätta hjässdiod på Mini istället. Problemet med det är att då måste jag ta bort TENS. Jag kan få lustgas istället.

Så TENS kopplas bort. CTG-dosan tas bort, men bara den ena, inte den som mäter värkarna och jag känner mig lurad. Droppet ökas och nu gör värken ONT. Jag dyker ner på alla fyra i sängen och andas lustgas, får en saccosäck att ligga över i sängen och där stannar jag. Min syster andas med mig genom värkarna och mellan värkarna och lustgasen gör mig snurrig på ett fantastiskt sätt. Jag däckar och vaknar och andas och blir hög på lustgasen. Minns hallucinationerna. Fablernas värld var med mig i förlossningsrummet!

Så kom det magiska ögonblicket. Jag är nu fullt öppen. Nu är mitt möte med Mini max en timma borta.

Fortsättning följer.

Del tre

Min förlossning, del 1

Jag har 10 minuter innan maten är klar. Mini sover och jag kan inte gärna dra igång dammsugaren på den stunden. Eller kan kan jag väl, men eftersom jag hatar att dammsuga, så väljer jag att börja den där berättelsen som jag lovat så många gånger.

Min förlossning startar kl 5 på söndagsmorgonen den 19 september med att jag vaknar av att vattnet går. Jag blir lite osäker, eftersom det inte blir en jättepöl, men det är helt klart mer än en flytning. Lite mysko är det för det är inte riktigt riktigt som det är beskrivet. Så jag ringer KK och får en tid att komma in och göra en kontroll.

Min pappa och jag åker dit. Då har själva vattnet nästan slutat att komma. Jag får ligga i en CTG-apparat och det visar sig att jag har jämna rätt starka värkar, men jag känner inte så mycket av dem. Skönt, tänker jag. De är osäkra på om det verkligen är vattenavgång och jag får gå in i ett undersökningsrum. Precis när jag ska sätta mig upp i gynstolen kommer det en skjuts med vatten och barnmorskorna (de var två) säger att det var tillräckligt för dem. Någon undersökning behövdes inte.

Samtidigt är min pappa rätt stressad över att parkeringstiden håller på att gå ut. Han springer i förväg för att hämta bilen och jag får ett trosskydd av BM, en ny tid nästa dag och skickas hem med orden: "Har du inte kommit igång på tisdag så sätter vi igång förlossningen!"

Härligt! Jag vet nu att jag kommer att få träffa Mini senast tisdag.

När jag går ut från KK för att träffa pappa så kommer det rätt mycket mer vatten och trosskyddet jag fått håller knappast för det. Märkligt tänker jag, ska inte allt vatten komma typ på en gång?

På eftermiddagen börjar jag känna av värkarna. De kommer rätt regelbundet, är rätt långa och gör rätt ont. Lyllo mig som har hyrt en TENS. Sätter fast den och känner att jag har kontroll över tillvaron igen. Kvällen kommer och värkarna fortsätter att komma. Lite långa mellanrum och lite oregelbundet. Natten kommer och jag lägger mig för att sova. Det visar sig dock vara ett ogjort ärende med värkar som kommer allt tätare. Mina värkar är nästan två minuter långa och jag tar mig genom den med TENS-boostning och genom att dansa, dvs rulla med höfterna. Jag står på ullfällen på mitt sovrumsgolv och låtsas dansa tryckare genom varje värk hela natten. Samtidigt för jag noga protokoll över alla värkarna. På morgonen har de börjat komma så pass tätt att det enligt instruktioner är dags att ringa förlossningen. Jag ringer KK och får till svar att mina värkar inte är tillräckligt regelbundna för att jag ska få komma in. Det är helt enkelt bara en vanlig kontroll jag får gå på idag igen.

Det är svaret från helvetet. Jag har ju stått där genom all smärta med tanken att nu är det dags. Att inte få sova är okej för nu ska här födas barn och så ska jag tydligen inte det!

Åker på kontrollen med tanken att jag med stor sannolikhet inte kommer att behöva åka hem igen. På väg dit inser jag att min graviditetsjournal är borta. Jag fick den aldrig tillbaka dagen innan. Väl på sjukhuset får jag jaga rätt på journalen. "Oj, vi har visst inga rutiner för hur vi hanterar det här!" Säger de på prenatal. Jag har lust att bita huvudet av någon.

I väntrummet möter jag en gammal god vän och hans tjej som är där för att göra ultraljud i vecka 20. Jo men tjena vad kul det är att vara social och trevlig samtidigt som man har pinvärkar.

Väl där sätter de nytt CTG på mig. Jag ber dem att kolla om jag öppnat mig något varpå BM ställer sig och förklarar för mig att min livmodertapp måste vända sig utåt först och att enligt hennes bedömning har den just börjat göra det. Enligt deras rutiner kollar de inte om man är öppen när man har vattenavgång. När jag förklarar hur trött jag är och hur ont jag har (vankar av och an i undersökningsrummet gråtandes när jag pratar med henne) så säger hon: "Åk hem, ta en uppfriskande promenad ett par Alvedon och gå och lägg dig och sov!" Varpå jag börjar storgråta. Som om Alvedon skulle få mig att sova i det här skedet. Jag får en ny tid och så berättar hon för mig att det är faktiskt inte säkert att jag sätts igång på tisdagen heller för den delen. Nu börjar det kännas som att jag aldrig aldrig kommer att föda det här barnet. Jag kommer bara befinna mig i plågsamma värkar resten av livet.
"Ring om du behöver mer hjälp" säger hon och skickar hem mig.

Väl hemma tar batterierna till TENS-apparaten slut och jag panikar inombords när pappa letar rätt på sina tömda uppladdningsbara och sätter dem på laddning, som ska ta 6 timmar. Till slut fattar mamma galoppen och skickar honom till affären att köpa nya.

Mamma, som är av sorten "sjåpa dig inte, det går över" börjar inse att det här är en tuff resa. För tuff för dem att supporta mig. De ringer ner min syster från Småland. Tack och lov. Hon kommer sent på eftermiddagen. Vi äter (jag får gå ifrån och hantera värkar med jämna mellanrum), tittar lite på TV och går sen och lägger oss. Eller ja, familjen går och lägger sig. Jag står på min ullfäll och dansar 80-talstryckare med min imaginära discokula över huvudet. Jag är trött, trött, trött och har vansinnigt ont. TENS går på max under varje värk, som nu börjar bli oregerligt smärtsamma. Nu dansar jag mellan värkarna och ligger i min jättekudde och kvider mig genom värkarna. De kommer fortfarande med samma mellanrum och är fortfarande 1-2 minuter långa.

Vid tretiden inser jag att jag inte orkar en hel natt till. Väcker min syster och berättar att jag tänker ringa KK. Där får jag svaret: "Nej, du får inte komma hit än." Jag blir galen, hur länge ska jag behöva ha det så här undrar jag? "Har du feber?" frågar hon. Jag vet att jag inte har feber men svarar att det har jag ingen aning om. Hon ber mig ta tempen och då finner jag mig snabbt och säger att jag inte har någon termometer. Jag ljuger mig blå. Vi diskuterar en liten stund och sen berättar hon att jag är välkommen in på kontroll. Pris ske gud!

Nu vaknade liten. Fortsättning följer.

Del två

Pensionärsvarning

När man går hemma såhär med Mini så ser man plötsligt tillvaron på ett annat sätt. Istället för att fokusera på något problem hos kunden, nästa leverans, mötet med chefen, så ser man dammråttor, hur vaktmästarna jobbar och hur grannarna rör sig.

Fast jag missade ju Malmös svar på Lasermannen som faktiskt bara bodde ett par hus bort! Allt det där hände i värsta kolikfasen tröstar jag mig med. Dessutom är han bakom lås och bom nu. Tack och lov.

Nåväl. Rakt över gatan från mig så bor det en tjej som har en son som är runt 4-5 år gammal. Hon står ibland på balkongen och röker. Hon är mulatt och sonen blond. Det ser rätt härligt ut när de kommer gåendes. Varje dag kommer det en man i en mörkt smaragdgrön Hyundai och hämtar dem. Eller rättare sagt. Han brukade komma och hämta dem eller lämna dem varje dag. Alltid på lite udda tider, ni vet, lite sent på morgonen eller tidig eftermiddag. Han är lite äldre. Jag tänker mig att han är hennes pappa. Det är bara det att han ser ut att komma från sydamerika eller så. Jag får inte ihop det, även om jag fattar att det visst kan vara så.

En dag noterar jag att det står en jättefin gammal röd Golf med blanka fina navkapslar på gatan (jag gillar bilar) och till min glädje är det hennes. Nu kör hon själv tänkte jag. Nu är hon inte längre beroende av honom. Men han är ändå ofta där. Nästan varje dag.

Idag hade hon fått problem med fina Golfen och han var där och fixade den.

Jag är jättenyfiken på hur allt hänger ihop. Vet inte om jag ska fortsätta att fantisera eller om jag helt enkelt bara ska försöka lära känna henne. Det är ju inte lika lätt som när man var liten då. Det är ju inte bara att gå över gatan och fråga: "Ska vi leka?"

En utmaning för en föräldraledig mamma?

Reflex

Jag konstaterade att jag har ägglossning och kom på mig själv med att tänka Köpenhamn och CFC. Det gick av bara farten.

En gång fertilitetsturist, alltid fertilitetsturist!

torsdag 13 januari 2011

Kärleken

Fastnade framför ett program på SVT och det är så fint att jag sitter och ler och gråter om vartannat.

Ebba & Torgny och kärlekens villovägar

Nya grepp

Det är visst någon som har greppat något.

Fyra

Igår tog det Mini fyra timmar att somna. Fyra timmar av pip, skrik och gnäll. Det triggar dåliga sidor hos mig. Jisses vad jag får kämpa för att inte bara skrika rakt ut. Idag blir det inte så långa lurar för honom och ikväll blir det ett avslappnande bad. Han har i och för sig varit ovanligt pipig idag också, vilket förstås beror på att han har sömnbrist.

Hur lär man en snart 4-månaders bebis att det är okej att sova? Och kom inte dragandes med att prata lugnt och stryka dem över ryggen. Jag vill se den som lyckas med det när han går i spinn! Frustration!

onsdag 12 januari 2011

Starka armar

Idag har jag hittat ett ypperligt sätt att få Mini att skratta. Det bästa ljudet i hela världen. Problemet är bara att det är tungt, det innebär att jag lyfter 8 kg på raka armar. Jobbigt!

Jag får se det som styrketräning.

tisdag 11 januari 2011

Stackarn!

Idag har mina tankar gått till donatorn. Stackars donatorn som missar allt med Mini. Tänk att ha en underbar unge och aldrig ha möjlighet att träffa honom!

måndag 10 januari 2011

Korrigering

Det var ju inte slut igår. Jag glömde nämna de otaliga gånger jag går in och bara tittar på min sovande son. Det är ett antal gånger!

Nu är det måndag och tvättdag. Det innebär logistik logistik logistik. Och en bebis som inte vill sova hjälper ju inte till.

Den här veckan är också "ta hand om mamman"-veckan. Vi börjar med ett läkarbesök idag och hårklippning imorgon. Vad ska jag hitta på på onsdag?

söndag 9 januari 2011

En dag med Mini, del 4

Ja, bilden ni ser i förra inlägget, det är Mini som vaknar. När vaknar han? Jo, när jag har gjort mig en macka såklart!

Hepp hepp, snabba ryck när en liten bebis vaknar grinig. Skaka ihop en flaska mat till bebben och matning. Sen var det lite gos och så en bebis som somnade om i mammas famn. Nu var det bara det där med att lägga bebis. I vanliga fall brukar jag lägga honom vaken nöjd och lite trött i sängen. Det var ju inte riktigt ett alternativ idag. Men Mini var inte riktigt med på att läggas i sängen. Det är här kloka moderns bästa knep kommer väl till pass. Napp och smekningar från pannan ner över näsan får honom att däcka gott. Det gäller att vara med och stävja uppvaknandet i tid. Det är nästan som en sport, eller är det så att jag är en extrem tävlingsmänniska och gör allt till en tävling?

Nåväl, bebisen låg sovande i sängen när klockan var halv åtta. Nu har vi ju fenomenet, bebis vaknar klockan åtta varje kväll. Ringde en kompis som försökt nå mig under dagen. Vi pratar. Jag gör te. Kusmi-te och gomackor. Klockan närmar sig åtta. Och PASSERAR åtta. Jag hinner dricka större delen av teet och dessutom äta min gomacka (den jag åt när bebisen vaknade var en så kallad fulmancka = går fort som sjutton att göra och nästan ännu fortare att äta. Utvecklad av mamma till kolikbarn). Vid kvart över åtta, jag tror Mini börjar tappa tidsbegreppet, hör jag gnyenden från sovrummet, men en snabbattack med ovanstående klapp och napp-teknik får Mini att direkt somna om och snarkar nu gott i sin säng. I köket går diskmaskinen och jag sitter i soffan med vuxentiden framför mig.

Innan jag går och lägger mig kommer jag att försiktigt försiktigt ta upp Mini och mata honom, så att vi båda kan sova gott till minst klockan 7 imorgon bitti.

Ja, mina kära läsare. Så här ser en dag med Mini ut. I alla fall en dag utan något inbokat.

Tack för idag, slut för idag!

En dag med Mini, del 3

Lilla bebis bus vaknade halvvägs in i mitt iordninggörande. Som alltid. Det är märkligt. Det är som att han känner det på sig och slår upp sina violblå. Det är samma med mat. Man kan ge sig sjutton på att han ballar ur just som man sätter gaffeln i den goda biffen eller smarriga mackan, eller just har gjort iordning en kopp te som är det sista av favorit-teet. Alltid! Att äta eller dricka ifred och med njutning kan man glömma när man fått barn. I alla fall tills man har lärt sig att överlista de små liven.

Nåväl, det blev matdags igen för lilla livet. I med käk, följt av lite gos och sen var det bustajm. Vi busade på mammas säng. Sjöng ramsor och låg på mage och jollrade. Lite tittut och så var det dags för mamma att äta, så ut i köket för att laga mat. Planen var att jag skulle äta och skriva inköpslista för att vi sen skulle ta oss ut så att eftermiddagsluren skulle intas i vagnen utomhus.

Att planera saker med en bebis i huset är en dålig idé. Eller det är ingen dålig idé, men man får vara beredd på att det inte blir som man har planerat.

Halvvägs genom matlagningen ballar Mini ur och däckar till slut i insatsen till vagnen. Jag vill ju att han lär sig att det är där man sover om eftermiddagarna så det var ju rätt ställe att lägga honom på. Problemet med det var bara att när Mini väl har somnat vill jag inte inte väcka honom med att ta på overall och sånt. Eftersom idag är en dag utan planer bestämde jag mig för att vänta ut honom. Under tiden passade jag på att äta glass. NÅGOT var jag ju tvungen att göra.

Så vaknade Mini och vi tog på ytterkläderna (något som får honom på riktigt dåligt humör) och så iväg. En extrarunda (jag var ju tvungen att gå bort glassen ju) och så in i affären. Oooops, det där med inköpslista hade jag glömt! Nåväl. Jag tror att jag bara köpte vettiga saker. Sov Mini i vagnen? Inte en blund.

Väl hemma var det matdags för Mini igen. En liten lur på det och sen var det lekdags för Mini och fixa-bad-dags för mamman. Bada Mini, vilket är en fröjd. Särskilt om man tar en öl samtidigt. Min lilla busunge är lycklig i vattnet. Lycklig när han får ligga och bli bytt på diskbänken. Lycklig när man torkar och gullar med honom.

Sen var det lite lektajm för bebis, medan jag roddade rent efter badet. Efter det lite träning på mage och så ballade bebbe ur och däckade. Så nu sitter jag här i soffhörnet med en sovande unge bredvid mig. Klockan är tjugo i sju och jag hade tänkt lägga honom runt sju. Hmmm... det där med planer ja. Undrar om han tänker vakna en gång till idag, han borde äta en gång till i alla fall.

Under tiden tar jag mig nog en macka. Fortsättning följer.

Det föds barn!

Spännande värre SMBC har åkt till BB. Min dumma lista uppdaterar inte när hennes inlägg skrivs, men nu har det startat. Jag blev så till mig att jag började störtböla med Mini i knäet.

Stort lycka till!

En dag med Mini, del 2

Mini sov exakt så länge som mitt kaffe räckte, dvs 20 minuter. Sen vaknade han och var jätteledsen. Jag lyfte upp honom och en omisskännlig doft av leverans spred sig. Bara att byta. I vanliga fall räcker det med att han får en ren rumpa och lite uppmuntran för att han ska lugna ner sig. Men inte idag. Ledsen ledsen liten kille. Vi dansade runt, tittade på blommor och lampor, men inget kunde trösta lilla knyttet. Till slut gjorde jag ett bebispaket av honom. Det är när jag tar tunna tunna bommullsfilten och gör en liten mumie av honom. Det i kombination med skumpig dans brukar hjälpa, så även idag. Satte mig med honom i soffan och skumpade med honom. Gick in på SMBCs blogg, bara för att upptäcka att hennes förlossning startat och att hon åkt till BB.

Så lagom till att Mini lugnat ner sig var det dags för mamman att börja lipa. Ibland är det bara så där skönt när tårarna rinner. Först grät jag för SMBCs skull och för det lilla livet som startar idag.

Sen grät jag över min förlossning. Igen. Jag får nog ta och bearbeta den mycket mer. Kom på mig själv med att jag försöker borttränga den, men sanningen är att jag är så grymt besviken på hur allt blev, även om det slutade bra.

Nåväl, ingen dag är den andra lik med en liten Mini. Och inte kan man förutsäga vad som ska hända heller. En leverans och en liten trött kille kan omkullkasta de bästa planer, så nu gör vi ett omtag. In i duschen blir det nu, för skumpdans med ledset bebispaket gjorde mamman svettig!

En dag med Mini, del 1

Vaknar 7.30 av att Mini ligger och pratar lite i sin säng. Inte ilsket, men blir lite mer och mer upprört efter att minutrarna går. Smyger ut i köket och gör iordning en flaska med D- och magdroppar, går tillbaka in i sovrummet och ger honom frukostflaskan till piggt tjatter från min sida. Sen ligger vi och gosar i sängen en stund, bara för att det är mysigt. Eller snarare jag gosar och Mini har lattjolajbans med sina händer, en av mina händer och tycker att det är toppen när jag tänder sänglamporna.

Sen är det blöjbyte och påklädning. Mini älskar sin speldosa vid skötbordet för tillfället. Jag märker att han är betydligt mer koordinerad i rörelserna och allt som oftast får han tag i ringen till speldosan eller den andra leksaken som hänger vid skötbordet. Vi leker STOR KRAM - liten kram. Stor kram så för jag ut armarna åt sidorna på Mini och frågar om man kan få en stor stor kram med djupare röst, sen lägger vi armarna i kors över bröstet och säger med ljus ljus röst, "neeeej, men man kan få en liten liten liten kram". Förr så såg han lite bekymrad ut på stor kram och gladskrattig på liten. Numera vet han vad som väntar på stor och skrattar med hela kroppen redan på stor. Så kul att se!

När påklädningen är klar så dansar vi ut i köket. Mini sitter i babysittern och jag gör frukost till mig. På sista tiden har Mini blivit lite labil. Han blir lätt lite trött och då räcker det med att jag har fel tonfall, eller att iPoden spelar en låt som är lite tuffare eller låter jätteledsen för att mungiporna ska åka ner och underläppen ut. Har tyvärr ingen bild på det, men det är jättesött. Samtidigt så blir ögonen lite blanka och om jag inte är där och stävjar det i tid så blir det dramauppvisning. Nu har jag lärt mig.

9.30 somnar Mini i babysittern i köket. Jag jobbar hårt på att han ska kunna komma till ro själv där. Han hade en period det gick jättebra, men så plötsligt blev somna jätteläskigt och inget Mini ville göra utan att vara i mammas famn. Eller tja, inte där heller om man ska vara ärlig. Idag gick det bra igen dock, så jag hoppas att han har kommit över den värsta skräcken för att somna själv.

Medan Mini sover försöker jag hinna med att fixa mig själv. Det brukar gå sådär. Ibland hinner jag börja innan han somnar. Idag är det dock söndag och inget på agendan så vi tar det lugnt. Så här sitter jag och skriver medan Mini ligger och snarkar på golvet. iPoden spelar Briggen Blue Bird med Thåström och jag ska ta sista slurken kaffe innan jag tvättar och klär på mig för dagen.

lördag 8 januari 2011

Kuriosa

Varje kväll, precis kl 20, vaknar Mini (om han sover då) och skriker.

Så jag har lagt om kvällsfikatiden och förväntar mig inte längre att se något på TV den tidpunkten.

Undra om han kommer att vara så här punktlig när vi får in riktiga rutiner också?

80-talet

Idag på radion åkte jag plötsligt på en tidsresa. Tracks listade alla riktiga 80-talsklassiker.

Fast jag reste inte bara tillbaka till 1980-talet och min bandspelare, utan även hit.

Brum

Idag upptäckte Mini och jag att Mini inte gillar hårtorken. Jösses vilket minidrama det blev!

Själv gillar jag inte ljudet av dammsugare, så jag kan relatera. Fast jag ställer inte till med en scen för det!

fredag 7 januari 2011

Fredagsmys

Sitter i soffan med en sovande bebis i famnen. Liten kunde inte komma till ro i sin säng ikväll. Det är trots frustrationen otroligt mysigt att sitta här med den lilla varma helt avslappnade kroppen i famnen. Tänk att jag är så viktig för honom. Att när han tycker att hela världen rämnar, så är jag källan till trygghet. Vilket ansvar, men också otroligt smickrande.

Det är också otroligt sövande att ha en sovande bebis i armarna. Jag funderar på att bara gå och knyta mig. Jag har inget vettigt att säga eller göra mer idag ändå, mer än att fundera på hur det gått för Livrädd med stil och SMBC. Och att det tar sig för bästa A och Väv av drömmar.

torsdag 6 januari 2011

Nästa tack!

Jag var så nöjd. Mini åt på ungefär samma tider varje dag. Sov ungefär på samma tider och var vaken i vissa sjok. Det gjorde livet enkelt. Jag kunde rätt lätt räkna ut vad som var fel när han var kinkig och dessutom rätt enkelt kunde planera min dag. För att inte tala om att jag fick sova på nätterna!

Numera är det slut med det. Mini har återgått till att äta var tredje-fjärde timma. Dygnet runt, vilket innebär att han är tröttare på förmiddagen, men då vill han inte sova, varpå han blir kinkig och kämpar emot sömnen.

Sen följer dagen en kamp där jag vill att han ska sova, men det vill inte han. Igår lät jag det bero, med övertrött skrikig bebis som resultat.

Idag ska jag få honom att sova. Och hoppas på bättre rutiner snart.

Annars blir även jag kinkig.

onsdag 5 januari 2011

Nyårsny

Nu har jag gjort min rit. Vi var tre personer här hemma och det slog mig när jag tänkte efteråt hur olika våra alster blev trots att vi hade samma förutsättningar. Roligt!

Mini var dock inte lika road och skrek som en stucken gris. Till slut gick gästerna hem varav en konstaterade att när hon får sin egen bebis blir det hörselskydd, för det här triggade hennes tinnitus. Kanske inte så konstigt att jag är ljudkänslig nuförtiden?

tisdag 4 januari 2011

Lång dag

Plock, promenad, myslunch med J, shopping, mysfika med S och H. Sen promenad hem med G i telefonen, sen var både Mini och jag möra.

Ärenden uträttade dock. Body lotion och mascara till projekt känna mig mänsklig. Papper och pennor till kvällens rit imorgon.

Idag åkte julen ut från mitt hem. När raskar ni ut julen? Orkar någon med pyntet ända till Tjugonda Knut nuförtiden?

måndag 3 januari 2011

Från ord till handling

Idag har jag gjort två saker för att bli mer tillfreds med mig själv. Jag har promenerat i rask takt i nästan 2 timmar och så har jag beställt tid för klippning.

Nu är det verkligen slut på sunkdagarna. Det gäller att hålla det man säger. Imorgon ska jag lyxa till det rejält med min favoritbodylotion och ny mascara.

Mini har också börjat förstå att mammas ord gäller. Jag vet inte hur många gånger jag har skumpat honom, duttat rumpa med orden "Det är inte farligt, det är SKÖNT att fisa!" när han gråtit tröstlöst tills en fis på tvären äntligen letat sig ut. Ikväll blev det blöjbyte en stund efter nattning. Mini var lite gnällig. Med naken rumpa släpper han en fis och börjar flina. Och väl i säng kom det en riktig trumpetare följt av ett förtjust gurgel. Äntligen har Mini förstått tjusningen i att släppa väder!

Mamma hade rätt. Det kommer jag att ha många många gånger.

Förvirrade mamman

Förvirrade mamman misstolkar varför sonen skriker blir irriterad, stoppar honom i vagnen och går ut. Raskt marscherande i 15 minuter åt ett håll när hon plötsligt inser att vi just passerat mattiden med samma kvart.

Bara skamset vända hemåt och vara tacksam över att vrålhungriga ungen somnat.

Är jag världens sämsta mamma?

Nåväl, jag fick ju motion i alla fall och lilla Bus äter och är nöjd nu.

jag får inte glömma att ge barnet mat jag får inte glömma att ge barnet mat jag får inte glömma att ge barnet mat jag får inte glömma mata barnet!

söndag 2 januari 2011

Trötter?

Nu har Lilla Bus i princip sovit i ett sen kl fyra i eftermiddags. Det är 7,5 timme. Tror ni att han sover 7-8 timmar till? Låt oss hoppas. Trött var (är) han i alla fall.

Lika sjukt irriterad som jag har varit på gnället, lika kär är jag nu när han sovande äter och håller i mitt lillfinger med sin lilla varma knubbiga hand.

Om en stund kommer han att borra näsan in i min armhåla och snusa sådär skönt att jag kommer att ha svårt att lägga ner honom i sängen. När jag ligger i min egen säng kommer jag att lyssna på hans andhämtning tills jag själv somnar.

Jag älskar den här ungen. Jag gör verkligen det.

Tre dagar

Så lång tid har det tagit mig att få lägenheten dammsugen. Man blir inte precis effektiv med en bebis i huset. Speciellt inte en bebis som plötsligt inte kan komma till ro och sova. Utan skriker sig till sömns.

Nu sover lilla Bus i vagnen i hallen efter en lång promenad. Själv är jag nära att däcka i soffan. Kanske skulle jag följa mitt eget råd till bebisen och bara släppa taget. Låta sömnen ta över.

lördag 1 januari 2011

Zzz...

Det blev sent inatt. Jag har varit trött, men ändå pigg. Sol och blå himmel har hållit mig igång. Nu är jag halvt sovande. Helt sovande är Mini, som ligger och sover på min arm. Snarkar.

Det är fler än mammor som blir trötta av nyår.

Partybebisen

Igår var vi på nyårsfest, Lilla Bus och jag. Ett tag var jag inne på att hoppa över festen, eftersom stora delar av dagen var fyllt av gråt och skrik.
Jag blev dock påhejad och peppad av kära A. Så jag kände mig lite småtaskig när jag klädde en motsträvig bebis och drog.

Mini gav mig skeptiska blickar i bilen, men väl på kalaset så uppförde han sig exemplariskt! Lite charmig och sen sov han duktigt i spjälsängen.

Vid halv tre var vi hemma och något måste riten ha bidragit till för istället för skrik vaknade jag kl 8 idag av ett mjukt: "Abooo"

Så gott nytt första år Mini, min Mini. Min lille söte partyprins.