tisdag 28 juni 2011

Bloggerskan som kom av sig

Jag vet inte vad det är, men det är som att jag inte har något att berätta för er längre. Trots att det händer massor, så händer det ändå ingenting.

Återkommer när lusten att berätta också gör det.

Kram så länge.

torsdag 23 juni 2011

onsdag 22 juni 2011

En pärla

Som ni som läst här ett tag vet, så är jag inte ett fan av KK på MAS (eller SUS som det heter nuförtiden). Bara att närma mig den byggnaden får det att gå kalla kårar längs min ryggrad. Men det finns någon där som faktiskt kämpar för att jag ska få hjälp och vill göra det bra för mig.

Det gör mig väldigt glad och tacksam. Jag bara önskar att det fanns något sätt hon kunde få reda på hur mycket jag uppskattar det. Fast jag tror att hon anar. Min pärla på KK.

Bajshumor

"Det luktar BAJS här!" säger jag med uppfordrande min och tittar på Mini som sitter och skakar en leksak på golvet framför mig

"He he" säger han och flinar upp sig

tisdag 21 juni 2011

Baksidan av utvecklingsmyntet

Idag har Mini charmat till sig saker. Inte av sin mamma utan på bilverkstan. En nalle och en fotboll. Inte såna där billiga freebes heller, utan fina saker.

Fast mammans nota hamnade på 4500 kr så det var han värd.

Utvecklingssprånget sätter sina spår här hemma. Mini har svårt att komma till ro och sova. På dagtid när lurarna ska tas, men framförallt på kvällen. Kroppen vill bara göra allt det där nya han har lärt sig och han sätter sig upp, snurrar runt i famnen på mig.
Och så när han väl ligger i sängen så vaknar han och skriker eller skriker i sömnen flera timmar efter att han lagts sovande i sängen. Jag hittar honom överallt i sängen utom där jag har lagt honom. På tvären över fotänden. Upp och ner. Fötterna ut genom spjälorna.

Lilla Bus. Fast lika orolig som han är är han ännu gladare emellanåt. Han skrattar åt allt möjligt. Högt. Det är så underbart att höra. Se stoltheten lysa i hans ögon när han klarat något, eller när jag uppmuntrar honom och han kan. Eller hur lycklig han är när han får se ett gosedjur. Nallen idag, när jag tog upp den i bilen och gav honom så sken hela ungen upp. Leker jag att nallen pratar och hoppar så kvittrar Mini lyckligt och ögonen lyser. Det är obetalbart.

Bredvid honom i sängen ligger kaninen han fått av mormor. Han älskar den där kaninen. Nattsköterskan på sjukhuset blev kär i Mini för att han låg och kramade sin kanin varje gång hon kom in. Det är så sött. Trygghet. Mitt i all utveckling.

måndag 20 juni 2011

Utvecklingssprång

Imorse vaknade Mini klockan 4. Leveransblöja. Bara att hantera. Det gick bra.
Om det inte vore för att samma sak upprepades. Klockan 5, men då med den lilla twisten att det inte stannat i blöjan.
Och sen var det kört. Sen sov inte mamman mer. Knappt Mini heller. Dagen drog igång i ultrahastighet. Tvätt, läkarbesök och storhandla. Ja, det låter kanske inte så mycket, men gör om det själv med 12 kg bebisterrorist som fått för lite sömn, samtidigt som du själv helst skulle vilja lägga dig på golvet och sova. Jisses vad trött jag har varit.

Vid ett tillfälle så satt vi i tvättstugan. 7 minuter kvar på programmet i maskinen. Mini i vagnen. Jag drar den fram och tillbaka och av någon anledning (trötthet?) tycker han att det är jättekul och börjar skratta. Det är då jag får syn på dem. Det är två. Två små hörntänder i överkäken!
Är det en liten vampyr jag uppfostrar här?!

Nåväl, dagen går. Mini sover alldeles för lite. Mamman sover inte alls. Och så rätt vad det är får jag syn på hur min lilla gullunge står på alla fyra och så tar han första krypsteget. Han kommer framåt! Stort STORT framsteg! Lyckan är total i 12-kilosbebisen.

Vi är ute för att handla, går förbi gungorna och jag kan inte bara gå förbi. Klart Mini ska få gunga. Och idag så skrattade han högt, precis där när vi alla vet att det kittlar i magen. Skrattar högt och pratar med barnet i gungan bredvid. Han är så söt att jag håller på att smälla av av stolthet. Så går vi och handlar. Kommer hem och då är det gnäll och gny och vrål och gnäll och till slut så tappar jag det. Jag är inte stolt över att jag gjorde det, men det gjorde jag. Jag tappade det och skickade ner ungen i sin säng, gick ut och stängde dörren. Ut i köket och tog ett glas vatten, andas andas. Höra hur skriken intensifierades från sovrummet. Och så plötsligt helt tyst, så jag smög dit och kikade in. Då står han i sängen. Hela ansiktet skiner av stolthet. "Titta mamma jag står jag STÅR!"

Och vem kan vara arg då? Frustrerad? Nä, jag delade hans glädje och sen har vi bara myst, skrattat och gosat.

Min lilla pojke med en massa utveckling. Världens goaste. 9 månader imorgon.

söndag 19 juni 2011

Partytrick

Händer och fötter i golvet.
Rumpan i luften.

Minis nya partytrick, lite svajigt, men väldigt roligt att se!

lördag 18 juni 2011

90%

"Jag är bara med till 90%" sa den där mannen som knallat rakt in i min tillvaro. "Jag vet inte om jag kan ge mer än så, det känns bra nu, men jag vet inte om jag kan ge resten"

Jamen så himla bra. Då vet jag det. Ska jag nöja mig med det?
Varför ska saker vara så svåra?

Håller i mig för att inte ringa och be honom fara åt pipsvängen omedelbart.



morr

fredag 17 juni 2011

Fräscht Mini

Här sitter Mini och dreglar små rännilar över magen. En vanlig frukostföreteelse i den här familjen. Liksom doften av dagens andra leveransblöja som blandas med doften av mitt morgonkaffe. Man lär sig leva med vissa företeelser som bebisförälder. Leendet som möter mig när jag vänder ansiktet mot honom i sängen på morgonen är inte alls utmanande att leva med. Jag tar allt dregel och all doft bara för det.

torsdag 16 juni 2011

Våga

Det är någon som knallat in i min tillvaro och verkar ha slagit sig till ro här. Ni vet i manlig vuxen form.

Det är väldigt trevligt. Lite ovant. Men trevligt. Vi tar det lugnt. En sak i taget. Och det passar mig så bra så. Det är nästan så att jag vågar tro lite på det.

Svensk sjukvård

Jag vet att jag ska vara tacksam över att vi har så bra vård som vi betalar för med skattepengar i Sverige. Jag vet det. Jag är för det systemet egentligen. Mitt hjärta har alltid klappat åt vänster politiskt. Vårt land och dess välfärd gör mig ofta stolt, särskilt när jag jobbade utomlands.

Baksidan av det myntet är att jag också såg saker som var bättre utomlands än i Sverige. Och baksidan av ofrivilligt barnlös-myntet är att jag inte bara vet hur tufft vi ensamstående har det, utan även par som söker hjälp hos svenska vården.

Och när jag tänker på det och allt som hänt mig i svenska vården i anslutning och relaterat till Minis födsel. Ja då är jag inte helt övertygad om att vår kamp för att få fertilitetsvård för ensamstående är en så lysande idé. För precis lika utsatt och eländig som jag känner mig i det svenska vårdsystemet. Precis lika värderad och mottagen kände jag mig på den danska kliniken. Jag kan redan nu säga att om jag skulle behöva gå igenom t ex IVF och kunde välja, hade jag lätt valt att åka tillbaka till CFC.

Mina farhågor är att vi kommer att få rätten till det rent teoretiskt, men att det praktiskt inte kommer att bli någon skillnad. I alla fall inte när det kommer till faktiskt genomförande. Jag kan se att det kommer att bli enklare att bli utredd och få mediciner utskrivna, men med få öppna donatorer och prioriteringsordningar i landstingen. Åldersgränser för sista försök. Kommer några ensamståendeinseminationer och IVFer att faktiskt genomföras?

Självklart vill jag att det ska bli lagligt här. Tro inte annat. Men jag är glad att jag fick åka till CFC. Fast det är klart, pengarna hade jag gärna lagt på annat. Eller nä, inte ens det. Han är värd varenda korvöre gullungen.

Förnedrande

Jag har just gjort något jag hatar. Sedan januari har jag sökt hjälp för sviter efter förlossningen. Sedan januari. Jag har gjort allt man har bett mig att göra, det hjälper inte. Remisser har skickats. Inget har hänt, jag har fått ringa och jaga dem.

Idag hade jag ett besök i sjukvården och till slut bröt jag ihop och grät där inne. Det hör inte riktigt till hur jag fungerar, men det är liksom nog nu. Jag var dessutom tillbaka på KK och kunde känna hur jag blev stel i hela kroppen bara av att se huset utifrån.

Ja, så jag grät och då mina goda vänner och ni som läser här, då öppnade sig himlens portar och jag verkar nu få den hjälp jag så snällt bett om sedan januari.

Vi har verkligen bra vård i Sverige. Nej, jag är inte bitter alls. Bara lite förnedrad.

Vill bara förtydliga att jag inte är sur på enskilda individer här, bara hela systemet och känslan av att jag inte har blivit lyssnad på sedan vattnet gick tidigt den där söndagsmorgonen i september.

Kluvet

Ibland åker jag bort från Malmö. Som i helgen. Jag reste norrut, först för student men också för att hänga med goda vänner. Det är ju hur mysigt som helst. Skönt att hänga med folk man kan vara som folk med. Bara vara.

Nästan alltid drabbas jag av en längtan när jag reser hem igen. Jag vill ha alla de där goda nära mig i min vardag. Men inser att det kommer jag aldrig att kunna få.

Hur jag än vrider och vänder på mig. Hur jag än flyttar kommer jag alltid att behöva sakna. Kära älskade vänner. Kan ni inte bara flytta hit allihop? Livet hade blivit så bra då. För hur det än är så är Malmö en underbar stad.

Vad bra, då säger vi så.
Puss på er!

onsdag 15 juni 2011

Stylish

Igår morse ledde frukosten till ett riktigt leverpastejmekka i köket och av Mini. Mini var fullkomligen nergeggad och i håret var det stora stråk av leverpastej.

Det ena ledde till det andra och ett, tu, tre så satt Mini i badkaret med schampo-premiär. En sovstund senare så var Mini så här stylish i håret!

måndag 13 juni 2011

Lejonhjärta

Lilla Bus är en rätt tuff typ. Han ger sig i kast med det mesta. Men en sak skrämmer livet ur honom varje gång.

Badkaret

Världens läskigaste. Om det inte är vattenfyllt och han är i. Då är det världsbäst. Fast helst skulle vattnet komma dit helt ljudlöst.

Min lilla harhjärtade unge. Det är inte så lätt att vara liten alla gånger.

söndag 12 juni 2011

På resa

Vi reste norröver ett studentfirande och en kväll hos bästa M med familj. Tanken från början var att fortsätta norröver, men det blir inte så. Istället får vi köra hem idag.

Och lilla Bus har jobbat hårt. Han charmar och gullar, försöker lära sig krypa mellan varven.

Medan mamman tar kloka vuxna beslut. Ja, eller försöker i alla fall!

torsdag 9 juni 2011

Trygghet

När mamma inte räcker till och allt blir fel. Då finns kanin. Goa trygga kanin.

Men mamman har ingen kanin, bara mängder av stress, sömnbrist och ett enormt dåligt samvete.
Kan vi börja om den här dagen?

tisdag 7 juni 2011

Fyra

Länge länge har han kämpat. Tappert. Envist.

Först studerade han gode B som gjorde det helt obehindrat. Och så kämpade han lite till.

Men idag, idag kom han över benet och för en liten liten stund stod Mini på alla fyra, som i startgroparna för att krypa. Ett litet mikroskopiskt steg för mänskligheten. Ett fantastiskt steg för Mini.

måndag 6 juni 2011

Döda myten!

Fina Gunilla Gerland, en av grundarna av Femmis, har satt samman nedanstående text:

Myter och fakta om frivilligt ensamstående mammor



av Gunilla Gerland



Det här är en text som försöker bemöta de föreställningar som finns kring frivilligt ensamstående mammor. Det går bra att sprida texten i sin helhet. Dela den gärna på Facebook, eller länka till den i din blogg.



MYT: Traditionella familjer är bättre för barnet än lesbiska och ensamstående



FAKTA: Chan och hans kollegor jämförde 1998 psykologisk anpassning (psychological adjustment) hos barn i olika familjetyper som fått barn med hjälp av assisterad befruktning och donator. Barnens medelålder var 7 år i studien. Man samlade in såväl både föräldrars som pedagogers uppgifter om barnen, med hjälp av ett standardiserat formulär (CBCL) som mäter bland annat social kompetens, beteendeproblem och internaliserande/externaliserande beteenden (det senare syftar på sådant som exempelvis tillbakadragenhet och ängslighet respektive aggressiva och antisociala beteenden).



När det gällde pedagoger fick de lämna uppgifter om barnet, återigen med ett standardiserat formulär (TRF) som mäter sådant som huruvida barnet har svårt med turtagning, är rädd att göra misstag, inte klarar av att avsluta uppgifter och flera frågor om beteende som är desamma som i CBCL. Dessutom innehåller TRF uppgifter om "adaptive functioning" till exempel hur glatt/tillfreds barnet är. Man mätte dessutom föräldrarnas anpassning med hjälp av formuläret PSI (Parental Stress Index) som anger i vilken grad man upplever föräldraskapet stressande (frågor handlar t ex om huruvida man känner sig besviken eller instängd i sitt föräldraskap). I familjer med två föräldrar (hetero- eller homosexuella) mättes också tillfredsställelse med relationen. Resultaten visar att det fanns inga skillnader mellan mammornas välmående i de olika grupperna (frivilligt ensamstående, homopar och heteropar).



Barnen i alla familjer fick signifikant högre värden på skalan för social kompetens och signifikant lägre på skalan för beteendeproblem än barn i den genomsnittliga befolkningen. Det fanns inga skillnader på barnens anpassning/välmående mellan de olika familjetyperna i studien. Både pedagoger och föräldrar rapporterade att barnen som tillkommit med donerad sperma, oavsett familjetyp, var välanpassade.



Man har även följt upp barn i dessa familjekonstellationer, barn som nu hunnit bli unga vuxna. Professor Susan Golmobok och hennes kollegor har gjort en longitudinell studie, i den tredje fasen av den (publicerad 2009) följer hon upp barn i familjer som består av en eller två mammor, och som fått barn med hjälp av donator och assisterad befruktning. Man använde strukturerade intervjuer och frågeformulär, riktade till både föräldrarna och barnen.



De nu unga vuxna barnen var i genomsnitt 18-19 år när studien genomfördes. Som jämförelse hade man barn och föräldrar i traditionella familjer. På en skala skattades sådant som "uttryckt värme", "känslomässigt engagemang", "kontroll", "allvarlighetsgrad av dispyter", med mera. Om föräldrarna var ängsliga inför barnets frigörelse/självständighet skattades också. De unga vuxna barnen intervjuades med hjälp av ett formulär som mäter hur man kommer överens med sin mamma, om man upplever att föräldern uttrycker/visar kärlek och värme, och om man känner sig kritiserad av sin mamma. Dessutom undersökte man vilken tilltro den unge vuxne hade till relationer med jämnåriga, om man dejtade, hade problem med alkohol, hade provat droger med mera. Anknytning till mamman skattades också (sådant som om där finns ömsesidigt förtroende, om den unge vuxne känner sig alienerad, kvaliteten på kommunikationen mellan mamma-barn). De unga vuxna barnen fick också skatta sig själva på sådant som intellektuell kapacitet, humor, nära vänskap, arbetskompetens mm.



Till sist användes också med de unga vuxna barnen ett psykologiskt formulär som fångar upp sådant som låg självkänsla, depression, spänning aggressivitet.

Forskarna skriver om sitt resultat:

"Angående det psykologiska välbefinnandet hos de unga vuxna, visade de från hushåll med endast en eller två mammor lägre grad av ängslighet, depression, fientlighet och problematiskt alkoholanvändande och högre grad av självkänsla, än de unga vuxna i de traditionella familjerna, vilket indikerar en mer positiv psykologisk anpassning hos unga vuxna som hade växt upp i hem med ensamstående eller lesbiska mammor, utan skillnad mellan de två. (Min översättning, originalcitat, se nedan).



Deras slutsats av studien är:

"De familjer som leddes av endast kvinnor befanns vara lika de traditionella familjerna vad gäller kvailitet på föräldraskapet och de unga vuxna barnens psykologiska anpassning. Där det fanns en skillnad mellan familjetyper, pekade denna mot mer positiva familjerelationer och större psykiskt välbefnnande hos de unga vuxna som växt upp med enbart en eller två mammor." (Min översättning, originalcitat, se nedan).





MYT: Familjer med ensamstående mammor är isolerade (och har därmed en högre sårbarhet).



FAKTA: Det finns en mängd studier sedan många år tillbaka som visar att hushåll med ensamstående mammor är mer sårbara. Dessa studier omfattar inte frivilligt ensamstående mammor. Intrycket i Femmis är att det finns många mycket aktiva släktingar som har en nära relation till barnen. Många morföräldrar, mostrar och morbröder vittnar om att de har en särskilt nära relation till just det barnbarn/syskonbarn som deras barn/syster fått med hjälp av donator. En studie bekräftar också att barn till lesbiska och frivilligt ensamstående mammor inte har färre nära vuxenrelationer. Fulcher och hans kollegor jämförde 2002 vilken kontakt barn hade med sina far- och morföräldrar (och ett utökat nätverk t ex vänner till familjen) i olika familjekonstellationer. Det visade sig att barn till lesbiska par och frivilligt ensamstående mammor hade lika mycket kontakt med sina släktingar som barn i traditionella familjer. Barn till lesbiska och ensamstående hade också ofta ett kontaktnät av vuxna utanför den biologiska släkten.





MYT: Det finns många nu vuxna barn som är kritiska och som har mått dåligt av att inte fått träffa sin biologiska pappa.



FAKTA: Om man läser på nätet hittar man många sådana berättelser. De visar sig ha gemensamt att barnen fått reda på väldigt sent i livet (ibland av en slump) att den de trodde var deras pappa inte varit det. Att detta kan uppfattas som ett stort svek och att man mår dåligt av att ha blivit förd bakom ljuset är inte konstigt.

Studier visar att frivilligt ensamstående och lesbiska mammor i högre utsträckning tidigt berättar för barnen om deras tillkomst, jämfört med barn som kommer till med donerad sperma i heterosexuella familjer. Nu kan man se en förändring då det förs ett öppet samtal i samhället och det inte längre är "skamligt" att ha fertilitetsproblem, och man kan därför ana att även hetero-familjer i större utsträckning numera berättar för barnet. Dock visar en svensk studie av Gottleib från 2000 och kollegor att heterosexuella par fortfarande inte i någon större utsträckning (48% av dem i studien) berättar eller tänker berätta för barnet att det tillkommit med hjälp av donator.



Men hur ser man då på att ha kommit till med hjälp av donator? I en studie från 2005 tittade Scheib et al på hur barn 12-17 år som tillkommit med donerad sperma såg på detta. Familjerna bestod av lesbiska par, frivilligt ensamstående mammor och heteropar) Alla barn i denna studie hade öppna donatorer (dvs barnen kan få reda på donatorns identitet när de fyller 18). Barn från 29 familjer ingick i studien. 75 procent rapporterade att de "alltid" hade vetat hur de kom till, och kände sig bekväma med detta. Alla utom ett barn upplevde att känna till hur de kommit till hade en positiv påverkan på relationen till föräldrarna.





MYT: Det är bättre för barn att inte veta/Barn blir ledsna av att få veta om att de är "annorlunda"



Det tycks ha stor betydelse att veta om, tidigt, hur man kommit till. Att veta måste inte betyda att man kan få veta donatorns identitet, utan att få kännedom om att man kommit till med hjälp av en donator på en klinik. I en studie från 2004 av Lycett och kollegor undersökte man 46 familjer som fått barn med hjälp av donatorinsemination. I de familjer (majoriteten) där man hade berättat för barnen (som i studien var mellan 4 och 8 år gamla) fanns färre konflikter mellan mamma och barn. De föräldrar som berättat betraktade sig själva som mer kompetenta föräldrar hämfört med dem som inte berättat.



Det finns ännu inte särskilt mycket forskning kring just när och hur man berättar och effekterna av detta. Men givet att det finns en mängd berättelser om att det är en negativ upplevelse av att sent få kännedom om sitt ursprung, och att vi i Femmis har många och goda erfarenheter av att tidigt vara öppen inför barnet känns det riktigt att rekommendera att man berättar tidigt. I Femmis har vi öppenhet inskrivet i stadgarna och anser att det är av yttersta vikt att man inte för sitt barn bakom ljuset. Vi ser också att genom att i föreningen skapa möjligheten att träffa andra barn som kommit till på samma sätt skapas en känsla av att man inte är "den enda" med en sådan familj. Vi framhåller också i föreningen att olika inte kan mätas i bättre eller sämre, utan att familjer ser just olika ut.





MYT: Det är dyrt för samhället att bidra med assisterad befruktning



FAKTA: Anders Svensson vid Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet, har räknat på vad barn som tillkommer med IVF kostar samhället (IVF eller provrörsbefruktning, är en dyrare och mer medicinskt komplicerad metod än insemination).



Idag föds 3% av barnen i Sverige med hjälp av provrörsbefruktning. Anders Svensson räknar med att varje provrörsbarn är en medelperson, exempelvis vad avser livslängd och inkomst och tar hänsyn till inflationen. Att öka möjligheten för assisterad befruktning är en samhällsekonomisk vinst enligt Svensson. Sett över provrörsbarnets livstid betalar han eller hon in cirka 32 miljoner kronor i skatt, om staten investerar i ett provrörsbarn så är den investering idag värd 254 000 kronor.





MYT: Att vara barnlös är ingen sjukdom, samhället ska inte stödja detta



FAKTA: Sedan 1997 följer Sverige WHOs bedömning om att ofrivillig barnlöshet ska klassas som en sjukdom. Inom landstinget är ofrivillig barnlöshet placerat i prioritetsgrupp tre, vilket innebär att det räknas till gruppen mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar. Möjligheten till assisterad befruktning har kommit att omfatta även lesbiska par, trots att där inte alltid finns fertilitetsproblem.



Professor Ann Lalos har forskat på känslor av sorg hos barnlösa par menar att det är ett pendlande mellan hopp och förtvivlan, ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa. Åldersgränser och ett begränsat antal offentligt finansierade försök stressar paret ytterligare. Ann Lalos säger i en intervju om längtan efter barn "Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört." Paren i hennes studier säger också att det är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva. Det finns ingen anledning att tro att det är annorlunda för ensamstående som har en stark barnlängtan.





MYT: Ensamstående kvinnor som väljer att bilda familj på egen hand är sådana kvinnor som inte klarar av att ha relationer, som är överblivna eller "fula". (Alternativt: Ensamstående kvinnor som väljer att bilda familj på egen hand är egoistiska kvinnor som vill ha "allt" och som tycker att de enkelt kan "shoppa" sperma när de önskar).



FAKTA: I föreningen Femmis ser vi att det finns många olika skäl till att välja att bilda familj på egen hand. Det kan handla om allt ifrån att man just separerat i den ålder då "tiden börjar rinna ut", att man levt med män som inte velat ha barn (eller fler barn om de har barn sen tidigare), att man är lesbisk men utan partner för tillfället och därför vet att man ändå måste får barn med assisterad befruktning när man ska ha barn, till att man inte vill leva med en partner (men ändå vill leva med barn).



Kvinnorna i vår förening är varken fulare eller snyggare än resten av befolkningen och också lika olika varandra vad gäller yrke, livsåskådning etc som övriga befolkningen. I Femmis ser vi att beslutet att försöka skaffa barn på egen hand föregås av noggrant övervägande och inventerande av sitt nätverk och sina resurser.





MYT: Kvinnor som blir frivilligt ensamstående mammor (och kvinnor de som är för att detta ska vara tillåtet) är rabiata feminister och anser att män och pappor inte behövs.



FAKTA: I Femmis finns förmodligen inte fler feminister än i övriga befolkningen. Feminism har dock många olika inriktningar och betyder helt enkelt för många att arbeta för ett mer jämställt samhälle, att man anser att män och kvinnor är lika viktiga och har rätt till lika villkor. Inga ensamstående mammor i Femmis lever ett liv separerat från män, det vill säga det finns manliga släktingar, manliga vänner och arbetskamrater. Några av medlemmarna har dessutom träffat en manlig partner efter att de fått barn som ensamstående och lever nu som sambos, särbos eller gifta. När det finns en pappa i en familj är han givetvis lika viktig som mamman, men i frivilligt ensamstående och lesbiska familjer finns ingen pappa och därför utgör han inte där en viktig funktion. Donatorn är inte en pappa, eftersom att vara pappa innebär en social roll som bland annat inkluderar att ha haft samröre, åtminstone någon gång, med mamman. Det har donatorn aldrig haft. I de här barnens liv finns andra viktiga vuxna (se fakta ovan) som kan vara män eller kvinnor.





MYT: Pojkar som växer upp utan pappor riskerar att hamna snett på grund av bristen på manlig förebild.



FAKTA: Som nämnts i fakta ovan är barnen i de här singel- och lesbiska familjerna välanpassade och mår bra, även som unga vuxna. Forskning som gjorts på familjer där mamman lämnats i en svår socioekonomisk situation av en man som stuckit, eller till och med varit våldsam eller kriminell, kan inte appliceras på de här familjebildningarna som bygger på att man planerar sitt barn som ensamstående. Det är också ifrågasatt (bland annat av Peggy Drexler, fil dr i psykologi) om pojkar verkligen behöver manliga förebilder. Drexler har djupintervjuat ett antal pojkar som vuxit upp med enbart mammor och funnit att de inte har problem med könsidentitet. Dessutom resonerar hon så att det kanske är en myt i samhället hur pojkar blir män (att det krävs en manlig förebild), och diskuterar det intressanta faktum att mammor ofta får mycket av skulden när det går snett, men lite av berömmet när det går bra, medan det tycks ofta vara tvärtom vad gäller pappor.



Oavsett vad man tänker om Drexlers resonemang är det förmodligen så att barn, av bägge könen, behöver mänskliga förebilder. Vuxna som står får en kvalitet eller egenskap som man kan se upp till, och ta efter. Dessa vuxna kan vara föräldrar, men också andra släktingar eller till exempel vuxna som barnet möter i förskola och skola. Det finns inget stöd för uppfattningen att könet på ett barns förebilder är avgörande, eller att barn oftast har (eller behöver) förebilder som är av samma kön som de själva.





Referenser:



Fulcher, M. Chan, RW. Raboy, B. Patterson, CJ. (2002) Contact With Grandparents Among Children Conceived via Donor Insemination by Lesbial and Heterosexual Mothers. Parenting: Science and Practice, vol 2, no 1,



Chan RW. Raboy, B. Patterson CJ. (1998) Psychosocial Adjustment among Children Conceived via Donor Insemination by Lesbial and Heterosexual Mothers. Child Development, vol 69, no 2



Scheib JE, Riordan M, Rubin S. (2005) Adolescents with open-identity sperm donors: reports from 12-17 year olds Human Reproduction Jan; 20.



Lycett,, E. Daniels, K. Curson, R. Golombok, S. Offspring created as a result of donor insemination: a study of family relationships, child adjustment, and disclosure. Fertility and Sterility, Volume 82, Issue 1 , 2004



Golombok, S., Badger, S. (2009) Children raised in mother-headed families from infancy: a follow-up of children of lesbian and single heterosexual mothers, at early adulthood. Human Reproduction Volume25, Issue .



Gottlieb C, Lalos O, Lindblad, F. (2000)Disclosure of donor insemination to the child: the impact of Swedish legislation on couples' attitudes. Human Reproduction Volume15, Issue 9.



Svensson, A. (2008) Long Term Fiscal Implications of subsidizing In-Vitro Fertilization. Lunds University Department of Economics.



Wirtberg, I., Möller, A., Hogström, L., Tronstad, S-E. & Lalos, A. (2007). Life 20 years after unsuccessful infertility treatment. Human Reproduction, 22 (2)





Originalcitat:

"The female-headed families were found to be similar to the traditional families on a range of measures of quality of parenting and young adults’ psychological adjustment. Where differences were identified between family types, these pointed to more positive family relationships and greater psychological wellbeing among young adults raised in female-headed homes."



‎"Regarding the psychological wellbeing of the young adults, those from female-headed households showed lower levels of anxiety, depression, hostility and problematic alcohol use than their counterparts from traditional families, and higher levels of self-esteem, indicating more positive psychological adjustment among young adults who had grown up in solo and lesbian mother homes, with no difference between the two."

Rätt, men fel

Igår fick vi bestick till Mini med sugproppar på. Roliga tyckte Mini. Smart tänkte mamman och satte fast en bit leverpastejsmörgås på gaffeln.

Tjoff! så det när leverpastejsmörgåsen landade på mammas tröja. En rejäl katapulteffekt på de där besticken!

söndag 5 juni 2011

Söndag kväll

Den här veckan rusade förbi. Men så startade den också i tisdags när vi kom hem från sjukhuset. Onsdag var en hemmadag. Torsdag spenderades i sällskap av en kompis jag inte träffat på länge länge. Supertrevligt! Solsken.
Fredag resa till landet med tre andra kära Femmismammor med barn. Ett härligt dygn i en liten trädgård med syrénberså, gott på grillen, skönt sällskap och gott vin. Nästa år, ja då har vi fyra små personer som springer omkring när vi drar iväg.

Och så på kvällen. Ett samtal med någon som klantade sig mot mig för ett tag sedan. Ett väldigt bra samtal.

Och idag. Idag har min lilla söta pojke lutat sig fram bara för att pussa mig på munnen. Imorgon börjar nästa vecka. Härligt. Och ni det är SOMMAR nu.