fredag 30 december 2011

Invasion

Fråga mig inte hur det går till, men den här delen av hemmet expanderar explosionsartat...

torsdag 29 december 2011

Radio

Det har retat mig. Rejält.
Jag är egentligen inte typen som smyger med saker. Bloggen borde egentligen skrivas med mitt riktiga namn. Jag borde ha anmält mig till ngn av TV-serierna. Om jag vore som jag alltid varit.

Men det var något så känsligt med den här barnlängtan och sen själva tillkomsten att jag gick under jord.

Idag bröt jag en barriär och var med i rikssänd radio!

Lyssna: Karlavagnen : Släkt

35 minuter in

Om att döma

Jag har en policy jag gör mitt bästa för att leva upp till. Jag försöker att inte döma andra människors val, för jag inser att det är omöjligt utan att ha vandrat ett liv i deras skor och allt som oftast inser jag att jag helt enkelt vet för lite.

Det är inte alltid jag lyckas och jag är långt ifrån felfri.

Bland annat har jag svårt att inte döma de troll som lägger sig i och kommenterar hos bl a Loba och Väv av drömmar. Å andra sidan går trollet precis tvärt emot den principen också.

Svårt det där. Eller hur trollet?

Nej, nu ska jag gosa med mitt lilla kärlekstroll istället för att reta mig på bloggtroll.

tisdag 27 december 2011

Farmor

I min mammas vävrum ligger en underbar färgglad trasmatta. Jag älskar färgkombinationerna i den. Klara färger, men ändå sammansatta i harmoniska kombinationer.

Den är vävd av min farmor, en kvinna jag aldrig träffat. Dels för att jag är sladdbarn till två sladdbarn, men främst för att hon lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Min farmor tillhörde en generation som väntade med att skaffa barn, men av helt andra orsaker än min. De väntade helt enkelt ut depressionen på 20-talet innan familjen kunde bildas med någorlunda ekonomisk stabilitet.

Hon fick tre barn och när min pappa var 6 år förlorade hon farfar i halsböld. En sjukdom vi lätt botar med antibiotika idag. Efter det fick hon försörja dem själv. Min farfars släkt tyckte att farfar gift ner sig och hjälpte knappt till.

När min pappa var tonåring förlorade han även farmor.

Trots att jag aldrig träffat min farmor har hon alltid stått mig nära. Jag bär t ex alltid hennes vigselring.

Igår berättade min pappa en historia som fick hjärtat att flytta ännu närmare henne. I släkten fanns en familj som inte hade det bra och när de kom i klammeri med det sociala tog farmor och farfar hand om deras yngste son. Han var som barn i huset under en längre tid. Pappa berättade med skratt i rösten om det lilla barnet och hans egenheter. För att sedan med sorg i rösten berätta om hur han tvingades lämna familjen och hans tragiska livsöde efter det. Han berättade också om hur otroligt smärtsamt det varit för farmor.

Älskade farmor och dumma samhälle som redan på 30-talet uppenbarligen såg till genetiskt ursprung snarare än till var barn faktiskt har det bäst.

måndag 26 december 2011

Mammas näsa

Mini har en mammig period och vägrar andras famnar i stort sett alltid just nu.

Samtidigt så dissar han mig! "var är Minis näsa/mage/fot?" Och han visar glatt.
Morfars och mormors med precision och utan tvekan.
Moster, kusiners inga problem.

Men frågar man "var är mammas näsa?" låtsas den lilla skitungen som att det regnar. Jag har kunnat visa det inför släktingar nu. Ingen träff på ordet "mamma".

Hmpf...

Men så krånglade han sig ur gosesjuka mormors famn, kastade sig runt min hals, borrade in huvudet vid min kind och sa, med mängder av kärlek i rösten:
"Mmmmmammmmmmmmmaaa!

Och all negligering av min näsa är förlåten.

lördag 24 december 2011

Tomten

Jag hade fullt upp med knappar och reglage på stereon när det kom en konstig rödklädd typ med skägg som envisades med att säga mitt namn hela tiden. Jag hade ju redan fullt upp!

Men sen fick jag mängder med roliga prylar.

Hälsningar
Mini

God Jul!

Hoppas att ni alla får en god, skön, avslappnande helg.

Kramar från Mini & Mamman

fredag 23 december 2011

Klapp

Jag är barnsligt förtjust i julklappar. Både att ge och att få. I år är det rekordfå paket till mig under granen.

Men det gör ingenting.

För lilla buslusen får rekordflest.

torsdag 22 december 2011

Ihärdigt

Minns ni traumat med spelande snögubben?
Vi kan konstatera att kortet från moster inte gick hem.

Vad har jag gjort? KBT för ettåringar, finns det?

Din hand

Är du lycklig nu? Är det som du har tänkt dig att ha barn? frågade min mamma för ungefär ett år sedan. Då när Mini fortfarande var hysteriskt liten och skrek rätt mycket.

Då slog det mig att jag alltid drömt om ett större barn. Ett barn i 4-5-6-årsåldern. Det låter kanske konstigt, för man borde väl drömma om barn generellt i alla åldrar? Och visst har jag gjort det, men de där dagdrömmarna då har oftast barnet varit relativt stort.

En av dagdrömmarna har varit att gå med barnet till förskolan och då inte med barnet i vagn som Mini åker nu (värsta glidaren är han), utan att gå på trottoaren hand i hand med mitt barn.

Att hålla mitt barn i handen och gå.

Och nu börjar den tiden. Mini kommer fram och tar min hand. Han sticker sin lilla knubbiga hand in i min och drar mig med dit han vill och mitt hjärta sjunger jubelsånger. Tänk att jag får uppleva det här!

Tänk att dagen när vi promenerar hand i hand till förskolan snart är här. Ibland tror jag att jag drömmer. Och faktum är att verkligheten, som inte alltid är så där perfekt, ändå överträffar de där dagdrömmarna. Så nej mamma, det är inte som jag föreställt mig.

Det är bättre.

onsdag 21 december 2011

Det här med syskon

Följdfråga på kärleksfrågan:

"Ursäkta en närgången fråga, men har du tänkt skaffa syskon till Mini och hur tänker du där? Denmark? Samma donator kanske?"

Nej, det finns inga planer på ett syskon till Mini. Det händer att jag funderar på det eller önskar det när tiden rinner iväg och jag inser hur stor han har hunnit bli. Men faktum kvarstår att jag är 41 år gammal, jag lever ensam och har ingen nära familj i närheten som kan supporta mig. Dessutom har jag upplevt hur det är när den där första tiden och förlossningen inte blev som den skulle. Att utsätta Mini för en sån period är inget jag önskar.

Jag tänker också mycket på hur det skulle bli om det andra barnet hade något funktionshinder som skulle kräva mycket tid och energi. Kanske är det så att jag målar lite f-n på väggen här, men riskerna för det ökar med min ålder.

Dessutom kan jag väl rätt lugnt konstatera att själva förlossningen är inget jag har lust att genomgå en gång till. Trots att jag vet att sannolikheten för att så mycket ska bli så fel en gång till inte är särskilt stor.

Så nej, även om jag förstår att Mini skulle ha stor glädje av ett syskon så kommer det inte att bli så med mindre än att jag träffar den där sterile mannen som så väldigt gärna vill att jag gör ett helsyskon till Mini. Då kanske. Men troligtvis inte.

tisdag 20 december 2011

Gaza

Jag fastnade i en dokumentär på ettan om Gaza. Gazas tårar.

Jag vågar knappt blunda nu, för de bilderna etsade sig fast. Mitt hjärta gråter med människorna som lever där. Jag var inte pro-Israel innan. Jag är det definitivt inte nu. Förbannade religionskrig. Eller förtryck dom i det här fallet.

Om du inte är harhjärtad, se den.


Edit: den är för våldsam för att ligga på svtplay, men reprisen går imorgon 00.35

eller se den här

Fröken Märkvärdig!

På ett stort varuhus i Köpenhamn hittade jag såna runda nappar som Alfons gillar. Passerar där emellanåt. Hojta till om du vill att jag ska köpa åt dig.

måndag 19 december 2011

Ära vare gud i höjden

Den här kulan har Mini målat i förskoleslöjden.


Ett stort ögonblick att få plocka hem sitt barns första alster från förskolan. Stolt mamma!

Det här med kärlek...

I kommentarsfältet till förra inlägget fick jag en fråga:

"Grattis! Jag och min "mini" (jag är den där morsan med nästan jämngammalt barn som är typ ditt "fan") önskar ett inlägg som handlar om dejting! Jag känner inte igen mig på några saker sen lillen kom. Ffa har jag en skyhög personlig integritet. Tar man sig förbi den är jag livrädd för att släppa in ngn nära inpå och kan drabbas av enorm ambivalens. Ena delen vill ha mannen i fråga nära, nära, och andra jaga bort honom för det känns SÅ läskigt efter år av singelskap o nu ensam föräldraskap. Känner du igen ngt av detta? O hur gör man???????"

Här kommer mitt svar. Jag har ingen aning! Jag är fortfarande singel. Det finns de som hävdade att jag var för kräsen innan Mini och tänkte att om du bara har fått ditt efterlängtade barn kommer det att bli enklare att hitta mannen sen. Men det var fel. För om jag nu var kräsen innan så är jag ännu mer kräsen nu. Ska en man ta en plats här i Minis och mitt liv så måste han vara ännu bättre än om han kommit in i bilden innan Mini. Jag vill inte utsätta min son för vem som helst.

Som ni vet har jag dejtat tidigare och jag träffar en man lite grand för tillfället, men jag släpper inte garden. Den personen jag träffar nu har t ex två barn sedan tidigare. Hur skulle hans relation till Mini se ut? Kommer han någonsin att kalla sig för pappa till Mini? Även om han verkligen är toppen med ungen när de nu setts. Träffar jag en man utan barn som vill ha ett eget biologiskt barn blir det också problem. Även om det blir ett halvsyskon till Mini, kommer då den mannen att klara att vara lika "bra" pappa till Mini som sitt eget biologiska barn? Nej, det bästa vore en steril man utan barn. Grattis och lycka till att hitta honom, Mamma Vilja. Lycka till!

Tittar man i backspegeln kan jag se att jag lätt har mångårig "relation" med den omöjlige, medan om någon är en faktiskt kandidat så ser jag till att klanka ner på minsta detalj tills han är helt massakrerad av min hjärna och inte intressant längre. Jag skyddar helt enkelt mig själv från att riskera att gå i kärleksfällan.

Så då till det absurda. Jag vill ju väldigt gärna leva tillsammans med en man igen. Det är knappast en hemlighet, men i verkligheten så tror jag inte att jag känslomässigt kommer att låta det hända. Så min lösning är nog att skaffa mig en ständig älskare. För vissa saker är helt enkelt roligare om man är två. ;)

Tillräckligt svar på frågan?

Och du, jag fullkomligt älskar att ha ett "fan"!

söndag 18 december 2011

lördag 17 december 2011

Magsjuka

Japp, här kräks det och äts nästan inte alls.
Tack gode gud att jag verkar vara immun mot just såna virus. Stackars Mini, som är som ett labilt plåster. Jag håller på att bli galen, samtidigt som han är gosigare än någonsin.

Håll tummarna för att han är piggare imorgon!

onsdag 14 december 2011

Intresse

Min son är nog matintresserad på riktigt. Ikväll var tidningen Buffé favoritlektyren.

Trygg

Ni vet temperamentsutbrottet jag skrev om igår? Jag frågade om det på BVC och fick kommentaren:
"Vad bra!"

Att Mini vågar ha temperamentsutbrott på förskolan visar nämligen att han känner sig tillräckligt trygg där för att våga det.
Ett sundhetstecken! Så ska jag försöka tänka sen också.  Ni vet tvära tvååringar och så.


Var snälla och påminn mig om det då.

Kontroll

Idag var vi på mellankontroll på BVC och det är något i den där miljön som får Mini att skärpa till sig och verkligen visa sig från sin bästa sida.

Som idag. Han går in, smajlar mot personalen. Leker sött med leksakerna.

Och när sköterskan tittar till honom så pusslar han med lätthet ihop vagnen med traktorn på golvet. Något jag aldrig har sett honom göra förut. B-M (sköterskan) mycket imponerad av min 15-månadersunge.

Han följer sina kurvor perfekt och fick ett godkänt stämplat i rumpan innan jag lämnade honom på dagis förskolan.

tisdag 13 december 2011

Lucia

Igår hade vi första Luciafirandet på förskolan. Åh, mammahjärtat blev varmt och mjukt då. Fast Mini var mest sur. Sur över att han inte fick ha mammas kamera. Döm om min förvåning när ungebytingen fick värsta temperamentsutbrottet. Han skrek och gjorde plankan. Högröd i synen blev han. Jag blev så paff att jag inte ens reagerade, utan bara sa att "nej nej, det här tycker jag verkligen inte är okej" la ner honom på golvet och gick.

Då visade det sig att Mini får såna här utbrott varje dag på förskolan. Han har inte haft dem hemma vad jag kan minnas, men varje dag när de ska stänga till dörrar så blir Mini vansinnig.

Se där, och jag som trodde att jag kände min unge utan och innan.

I vilket fall vill jag passa på att önska er alla en riktigt glad Lucia!

måndag 12 december 2011

Besvikelsen

När man promenerar med barnvagn ser man direkt hur allas blickar trillar ner dit.

Och oj så många besvikna blickar jag möter när ovanstående är vad de hittar i den...

Det här med donatorn

Berättade jag att jag träffade en livs levande donator i somras? Det gjorde jag i alla fall. Han hade donerat anonymt i Sverige på 1980-talet och var så förtjust i Mini. Man kunde nästan ta på hans nyfikenhet över hans egna biologiska avkomma.

Idag hamnade jag på en blogg där barn som blivit till genom anonyma donatorer i USA skriver. Och jag fick en klump i magen och tungt hjärta. Vad har jag gjort? Tänk om Mini kommer att gå igenom alla de där grubblerierna.

För visst förstår jag att han kommer att grubbla. Åtminstone lite grubbleri vore det väldigt konstigt om han inte ägnade sig åt. Men som ett barn som ägnat årtionden åt att söka sitt biologiska ursprung. Gud hjälpe mig.

Samtidigt så vet jag att jag inte ska ta ut allt i förskott. Det är inte säkert att Mini kommer att vara så intresserad. Det är det långt ifrån alla som är. Om han nu är det ska jag göra allt jag kan för att hjälpa honom. Dels hjälpa honom att söka, men också att ta sig igenom grubblerierna.

För hur det nu än är, så finns han här idag. Min älskade unge.
Och om han nu inte hade haft det donator han har, så vore han en annan unge. Säkert lika älskad, men en annan. Och det kan jag inte ens föreställa mig. För vad jag än har gjort (och det ska sägas att de här tankarna är väldigt ovanliga) så är han bara världens mest underbara unge och jag älskar honom så fantastiskt mycket. Och om jag fick välja, skulle jag göra alltihop på samma sätt igen.

Och fortfarande tycker jag mest synd om donatorn, som missar den här ljuvliga människan han varit upphov till. Särskilt med tanke på donatorn jag träffade där i somras.

lördag 10 december 2011

Plötsligt

Plötsligt ser jag ett användningsområde för otäcke snögubben!

Skräcken

Idag var vi på Vellingeblomman med goa A. De har en temaslinga man kan gå runt med djur och tomtar. Fint det. En avdelning var med uppstoppade figurer som sjöng och rörde sig.

Mini var så förtjust i snögubben och priset var lågt, så mamman köpte.

Vidare på upplevelsedag och så väl hemma kunde jag inte hålla mig. I med batterierna och åh vad gulligt den gick över golvet.

Tyckte jag.

Det tyckte inte Mini! Skräck var vad som lyste ur ögonen på ungen. Stackarn.

Lämnade snögubben på vardagsrumsgolvet och fixade soppa i köket. Efter maten upptäckte jag att Mini undvek leksakshörnan. Och rädd kravlade han sig fast vid mig när snögubben var i samma rum. Så nu bor snögubben i städskrubben. Stackarn...

Och Mini vaknade hysterisk för ett tag sedan. Säkert en mardröm.

Ja, lektion 1A i hur man traumatiserar ett litet barn.

torsdag 8 december 2011

Bling


Jag är med och tävlar om ett armband. Vill du också vara med? Kolla här!

onsdag 7 december 2011

Tacksam

Ibland hamnar man helt rätt. Ringde min vårdcentral och berättade om vad som hände mig igår. Det visade sig att kvinnan jag fick prata med lidit av samma. Hon tog mig på stort allvar och nu får jag hjälp. Risken är stor att om man inte tar tag i problemet, så kommer det att äta sig in på andra områden i livet.

Så skönt. Mini kan ju inte ha en mamma som inte klarar att besöka sjukvården!

Förskola

Jag var orolig när Mini skulle börja förskola så tidigt. Grubblade och kände mig som en dålig mamma. Hatade att jag var tvungen ekonomiskt.

Men nu inser jag hur fantastiskt bra det är. Mini trivs, han utvecklas massor där, som han inte har möjligheten till hemma. Pedagogerna är engagerade och duktiga. Han knyter an till dem och till de andra barnen.

Dessutom ger det mig möjlighet att vara mer än mamma. Trygg med att han har det bra.

Så nej, det var inte fel att börja förskola vid ett. Snarare tvärtom!

tisdag 6 december 2011

Dagens

Dagens glittriga: Mini på förskolan. Så glad över att vara tillbaka! T o m fröknarna kommenterade hur glad han varit

Dagens sötaste: Mini i tomteluva. Ögonen blev som tefat när han fick syn på sig själv i spegeln

Dagens trötta: Barnet som somnade innan sänggoset var klart

Jag tror att någon var mycket nöjd över att lämna hemmet idag. Han har sovit helt ostört hela kvällen.

Telefonsamtal

Igår vid den här tiden ringde jag förskolan för att berätta att Mini skulle komma idag. Vi pratade lite om att och hur han varit sjuk.

"Ja, här går både ögoninfektioner och kräksjuka just nu!"

Håll tummarna att vi slipper!

Panikattack

Idag har jag varit på sjukhuset och tagit prover. Ingen stor grej, men jag fick en panikattack. Kanske är det dags att be om hjälp, för så här kan jag inte ha det. Nu är jag helt utmattad.

Tack och lov att Mini är pigg och på förskolan.

måndag 5 december 2011

Normalt

Det här är en vakumpump för vinflaskor. En vän till mig berättade om en definition av normalt som lyder: normalt är där man sätter sina egna gränser.

För mig är normalt att vakumpumpen ligger i kökslådan. Men mina normaltgränser är helt enkelt flyttade. Av en ettåring. För i en ettårings värld är det helt normalt att pumpen ligger på gästrumsgolvet.

Det är också helt normalt att:
Slicka på fjärrkontrollen
Använda bestick som katapulter
Fascineras av saker som glittrar och lyser

Vi kan väl lätt konstatera att min och Minis normalvärldar skiljer sig åt rätt rejält.

Utom på den sista punkten då...


lördag 3 december 2011

Kompis

ingen halsfluss, men virus. Vår bästa vän nu heter Mollipect, med avsvällande effekt. Mini sover gott gott. Han drömmer säkert om den chokladmilkshake han fick i eftermiddags. Han förstod precis vad han skulle göra och satt andäktigt med den i knäet. Han var så lycklig att mammahjärtat gjorde kullerbyttor i bröstet på mig.

Låt nu ostörd sömn göra susen för lilla älsklingen. Annars blir mamman lätt galen!

Femte dagen

Nu har vi gått in på femte dygnet med feber och hosta. Mini har blivit hes och vägrar nästan all mat. Han har dessutom lärt sig säga nej och skaka på huvudet när han inte vill ha. Min lille pojke!

Idag är vi i alla fall äntligen välkomna till vården.

Köpenhamn

Vi är på restaurang i Nyhavn. Dricker öl och Gammeldansk till maten. Mini har ätit, smakar på min mat, men är trött och tjorvig. Jag har gjort några försök att distrahera honom, men det går sådär. Jag bäddar ner honom i vagnen och går ut. Efter 2 minuter sover han som en stock.

Mamma tittar på mig när jag satt mig ner och säger, med nästan lite beundran i rösten:

Vilken bra mamma du är!

Tänk att få höra de orden från henne. Hon är ju min förebild.

Jag har lärt av den bästa, säger jag.

fredag 2 december 2011

Now we're talkin


"see yourself in the mirror of grace"
Ett sant visdomsord till den förkylde.

torsdag 1 december 2011

Oh the irony

Jag älskar det här teet, men dagens visdomsord var lite magstarkt till någon som är fånge i sin lägenhet med förkylningar.

Så här fina kan de bli



Jag fick en tår i ögat. Vilken fin kille!

Criss-Cross

Mini kör en personlig stil på nappanvändandet. Tokiga unge!

onsdag 30 november 2011

Hej tomten!

Om jag bara visste vad Mini och tomten pratar om...

Dag tre

Lite piggare idag tyckte jag, andra dagen hemma från förskolan. Morsk bestämde jag att imorgon är det förskola son gäller för lilleman. Det skulle jag inte gjort.

Han hade just 38,5 i temp.

Vad hittar man på inne med en ettåring med lätt feber tre dagar i rad? Jag höll på att bli tokig idag!

tisdag 29 november 2011

Lussekatt

Vi köpte lussekatter på Ica, gick hem och gjorde fika-picnic i soffan. Mini fick en egen skål med lussebulle och pepparkaka. Det var med skeptisk min han smakade första biten, sen höll han skålen som att den innehöll guld. Gott var det uppenbarligen!

Trött

Herregud så trött jag är. Tre kvällar i rad har jag däckat i soffan före sju. Sen vaknar Jag och vrider dygnet lite tokigt. Ändring måste ske!

Idag har Mini och jag varit hemma eftersom lilla bus hostade sig genom natten och vaknade med feber.

Lilla bus gillar när mamma gör vissa saker och har idag flera gånger tagit mina händer och visat vad han vill att jag ska göra. Nytt! Och nu kastar han bollen, alternativ sparkar fotbollen framför sig. Istället för att plocka upp den och springa runt med den.
När han gör det finns inte stoltare unge.

Det är en härlig syn att se.

måndag 28 november 2011

Afrika och julen

2004 åkte jag till Afrika för att jobba. När jag kom till platsen som skulle bli mitt hem i över ett år så hamnade jag i chock. Jag minns första dagen, när min assistent tog mig med på rundtur runt byn i vår Toyota Landcruiser. Han var så stolt och jag var stum.

Vi körde runt bland lerhyddor på vägar som bara var intorkade lergropar. Barnen var nakna, smutsiga med stora magar och smala ben. Kvinnorna arbetade och männen gick runt med vapen. Jag minns så väl när vi körde förbi fängelset, något som såg ut som en gammal ruin (vilket det var också) och hur han berättade att varje söndag utdelades piskstraff där. Jag minns hur han pekade ut området som var "sjukhuset" för de spetälska. Spetälska! En biblisk sjukdom för mig.

Jag minns hur getterna ställde sig i vägen för bilen. Värmen. Dammet. De små stånden på marknaden där man grupperat saker för att få det att se ut som mer. För där kunde det ligga tre kolor, ett pärlhalsband och några tygblommor.

Den där brända röda jorden. Och mitt i all misär, så var människor glada. Vita leenden. Barnskratt. Min assistents stolthet.

För mig tog det tre dagar att landa mentalt på den här platsen. Jag tror att jag förändrades i grunden de där dagarna.

Min första resa hem det året var till jul. Jag landade i Sverige mitt i värsta julrushen. Jag minns hur äcklad jag blev av julhandeln. Av shoppingpaniken. Kontrasten var för hög.

Nu när år har gått från då till nu, så kan jag se det fina där jag då bara såg konsumtion. Jag njuter av att handla inför jul. Även om jag gör det med måtta. Jag njuter av att göra det fint, för att jag kan. Jag njuter av att få vara nära de som jag älskar mest.

Precis som jag vet att de som inte har någonting också gör. För även i det fattigaste, så delade de det de hade. Tog tillvara på allt. Visade omtanke och kärlek. Jag tror att det var min viktigaste lärdom från det där året i Afrika. Att dela allt.

Och i hemlighet mina vänner, så kan jag emellanåt fortfarande njuta av att ha varmt rinnande vatten i kranen hemma.

Så ta tillvara på julen, advent och december. Njut!

Advent

Jag älskar julen. Har alltid gjort. Det är en så skön högtid tycker jag. Kanske för att den i princip alltid firas på samma sätt, så att man lätt kan slappna av i det. God mat, familjen. Dessutom fullkomligen älskar jag att köpa julklappar. Visst är det lite stress, men också roligt att få skämma bort sina nära och kära. Jag har dessutom en förkärlek för att julpynta. Inte för att jag pyntar hysteriskt, jag väljer ut det jag gillar och gör det. Som nejlikor i apelsiner. Åh vad det luktar gott och är dekorativt.

Min mamma har dille på tomtar. Tror att min syster en gång i tonåren kunde räkna till inte mindre än 70 tomtar i huset. Jag är inte överförtjust i dem, men en och annan har flyttat hem till mig. I fredags och lördags kväll pysslade jag upp stjärnor, slingor och tomtar hemma. Mys mys, men det finaste ändå var Mini, som med stora ögon fick syn på tomtefamiljen på kökshyllan, pekar med knubbigt finger och säger: "Titta!"

Eller med tindrande ögon står under stjärnan i sovrumsfönstret med armarna uppsträckta.

Hur han lägger huvudet på sned och pratar med tomten som står i köksfönstret.

Och mamman får lust att pynta varenda liten vrå, bara för att ungen ska få upptäcka julen.

Hur gör ni andra med typ ettåringar? Julgran eller inte? Jag kan för mitt liv inte bestämma mig.

fredag 25 november 2011

Tack!

Jag vill passa på att tacka för alla fina gratulationer jag fick av er igår. Ljuvligt!

Dagen firades som sig bör, mysmorgon, bjudlunch och tårta på jobbet. Kvällen spenderades i telefon med familjen. Med min ena syster pratade vi barnförsök, det här med att kämpa. Hon har följt båda serierna på TV ingående och hör sig ofta för hur det går för mina vänner.

Och så säger hon till mig: "Så alldeles underbart att du har din Mini" och ja, jag är så tacksam för det. Varje dag är jag tacksam för det. Ljuvliga levnadsglada unge.

Men det bästa är att det är inte bara jag som är tacksam. Mormor och morfar ser honom som ett bonusbarnbarn. Creme de la creme. Mamma berättade hur hon fått höra att hon strålade av lycka efter att ha varit här en vecka och att hon menade att det var tack vare Mini. Även mina systrar njuter så mycket de kan av honom. För att inte tala om deras män. Min ena svåger var här i ett helt annat syfte och spenderade då en halv dag med att bara umgås med Mini. För att inte tala om Minis kära unga vuxna kusiner. De fullkomligen avgudar sin lilla kusin. Och mina vänner, mina kära vänner, som öser kärlek över honom. Och fina N som passar honom en dag i veckan. Ibland misstänker jag att hon lätt skulle göra det gratis, för de verkligen gillar varandra de där två.

Och så funderar jag på det här med att vi är egoistiska som vill ha barn. Hur kan det vara egoistiskt att bidra med sån glädje till världen?

Nej, mer ungar i världen, mer glädje och tacksamhet. Fler födelsedagar att fira och mer kärlek till folket!

TACK!

Saknad

Åh, jag har gått runt och retat mig lite sista dagarna på saker. Formulerat mig runt dem, men inte kommit så långt att jag har skrivit ner det.

Och nu när jag sitter här och funderar på vad jag skulle skriva så kommer jag inte på någonting av det.

Det enda jag vet är att jag saknar ungen. Han som idag kilade in på avdelningen på förskolan helt själv och inte alls var ledsen för att mamma gick. Ibland är det som att hans tyngd bara saknas i mitt knä.

Nu är ett sånt tillfälle.

torsdag 24 november 2011

Genuspedagogik

Smaka på ordet. Visst får de allra flesta av oss en liten obekväm känsla i kroppen. Det fick i alla fall jag innan gårdagens föreläsning av genuspedagogen på Minis förskola. Visst, hon är väldigt inne i sitt ämne och visst kan man tänka att "jamen herregud kan vi inte bara låta det vara? Blir det inte värre av att peka ut skillnaderna hela tiden?!"

Men så började hon berätta och vad glad jag är att de har en genuspedagog på Minis förskola. Det handlar ju inte om kön, eller ursprung, eller ålder, eller vad man nu kan särskilja barn för. Det handlar om att se och ge individerna samma förutsättningar oavsett vilka de är. Och eftersom vi alla är människor, med olika bagage och känslor för andra så är det så viktigt att medvetandegöra det här på förskolan. Något de faktiskt jobbar aktivt med.

Pedagogen berättade om ett barn som blev så bekräftat av alla i personalen, att andra barn på den avdelningen hamnade i skymundan. Alla hade ju bara tyckt att det här barnet var så glatt och gulligt. Och visst är det så, visst är vi såna att när någon är glad och gullig och go så visst vill vi vara med dem? Dras till dem? De får oss att må bra. Så även personalen på förskolan.

Och i berättelserna kunde jag ana att det var Mini hon pratade om. Jag har ju själv aktivt boostat honom hos personalen. I min iver att han ska knyta an till flera än sin ensamstående mamma. Berättelserna stämde överens med de berättelser personalen gett mig. Herregud, det stämmer även överens med att lilla V berättat för sin mamma om Mini så att hon undrat vem den där Mini är.

Men inte vill jag att han ska bli älskad och bekräftad på bekostnad av andra. Jag vill att han ska lära sig att alla får lika mycket kärlek oavsett om de är glada, ledsna, blyga, arga eller annat.

Och på något sätt så känns det som att den där genuspedagogen och det aktiva samtalet jag upplever att de har gör att jag nog kan vara rätt trygg i att det inte är helt självklart att de kommer att fortsätta så. Att de aktivt jobbar för att få till den där bra gruppen och det bra arbetssättet. Där alla barn blir bekräftade och får prova.

Jag är så himla glad över Minis förskola.

Grädde på moset

En extra födelsedagspresent var att min första DN landade på hallgolvet. Tack Malla!

Nämen!

Idag är det inte vilken dag som helst. Idag är det Mamma Viljas födelsedag. Firas som sig bör, med sovmorgon (tack Mini) och paket på sängen.

onsdag 23 november 2011

Plötsligt händer det

Mini sov till 8:05 igår och 7:20 idag. Rena sovmorgnarna i vårt hushåll! Lycka. Hoppas att det håller i sig till helgen.

tisdag 22 november 2011

Förnuft och känsla

Jag blev uppvaktad och vacklade lite. Det är ju så skönt med smicker. Men mer än så kunde det inte bli. Och det är jobbigt jobbigt jobbigt när man inser att nej, det var inte den här famnen jag trött kunde få vila i heller.

För vissa dagar. Somliga dagar. Så skulle det vara så skönt att bara få luta sig lite mot den där själsfränden en stund. Ni vet. Han som envist vägrar kliva in och ta plats här i min tillvaro.

Nej nej, kamma håret, torka tåren och räta på ryggen. Jag har världens finaste kille i mitt liv i alla fall.
En riktig kärleksbomb.

Lejonhjärtat

Mini sitter och bläddrar i sin pekbok om djungeldjur. Han älskar böcker passionerat nuförtiden. Bär runt på dem, bläddrar i dem. Kommer med dem och kryper upp i knäet. Varje morgon läser vi böcker i sängen (om vi hinner). Nu sitter han och bläddrar i sin djungelbok och pratar. Aaaarrrraaaaaarrrraaaaaaaarrrr, säger han.

Och så inser jag att det är ljudet för lejon han gör. Aaaaaaaarrrggh, svarar jag. Aaaaaaaarrraaarrr, säger Mini och skiner upp samtidigt som han pekar i boken.

Mitt lilla söta lejonbarn.

Kärlek

Loba och M har kämpat länge för att få barn och har nu nått en helt ny fas. Pengarna är slut och kliniken har konstaterat att de inte fungerar ihop. Det blir inga biologiska barn och adoption är inte aktuellt. Nu samlar de pengar till ED (embryodonation).

Det finns nog inte ett bättre hem för ett barn att växa upp i än hos dem. Kärleken bor nämligen där.

Jag lämnar mitt bidrag när lönen landat. När lämnar du ditt?

torsdag 17 november 2011

Mammakroppen

Vi pratade här på jobbet häromdagen. Två kollegor hade varit på en föreläsning med Tina Törner och hon hade ställt frågan: Vad är det som gör att en 5-åring som får en ny klänning står framför spegeln och tycker att hon är vackrast i världen, när 15-åringen som fått ny klänning står framför spegeln och tycker att hon är fulast i världen?

Jag är inget undantag från den där regeln. Herregud vad komplex jag hade när jag växte upp. Sparade för att operera om näsan och herregud, jag hade ju så stor rumpa att man kunde öppna campingplats på den. Klädde mig i stora bylsiga kläder för att skyla att jag hade en kropp överhuvudtaget. Jag vet att jag brukade tänka med fasa på att åldras. Hur står äldre människor ut med att förfalla?! Tänkte jag.

När jag tittar tillbaka på bilder ser jag att jag var hur fin som helst. Det fanns inga större problem med min kropp eller mitt utseende. Inte heller hade det spelat någon roll. Jag älskar självförtroendet jag kan se hos mina systerdöttrar, som är i tonåren idag och önskar att jag kunde resa tillbaka till mig själv och boosta mig också.

Då var tanken på att föda barn svindlande. Inte bara smärtan och allt runt själva förlossningen, men en graviditet. Slapp hud och allt det där. "Man kan ju adoptera" tänkte jag och sköt det från mig.

Nu sitter jag här. Min kropp är 40+. Jag har valt att inte berätta alla saker som händer med den, men jag har min rosacea och två tillstånd där det inte verkar bättre än att det blir operation. I alla fall rätt säkert i ett fall. Det ligger ett mjukt lager fluff över hela min kropp och magen, ja den är ju plattare än för någon månad sedan, men helt platt, nä det kommer den inte att bli igen. Rumpan är stor nog att hysa en mindre kommun nuförtiden. Brösten mindre pigga. Midjan mindre markerad. Jag är otränad och orkar inte alls särskilt mycket.

Ändå kan jag lugnt säga att jag har nog inte tyckt så mycket om min kropp som jag gör nu någonsin tidigare. Både utseendemässigt och funktionsmässigt. Så befriande. I vissa fall är det faktiskt bättre att bli äldre.



(det kan ha att göra med att vi är väldigt långt från någon badsäsong också)

onsdag 16 november 2011

Timo



Den här versionen av den här låten spelade och sjöng jag högt högt i bilen på väg hem från kliniken när Mini hade "producerats".
Snubblade över den idag och fick samma rysnings och välbehagskänslor som då. Det var nära att Mini fick heta Timo. 

God morgon!

Här ligger jag i sängen. Klockan är 7:23 och alla i hemmet sover. Ja, sover!

Sovmorgon!! Herregud så skönt det är.

tisdag 15 november 2011

Ursprunget

Genom Femmis hamnade jag på en prästs blogg där hon skrivit ett inlägg kopplat till SVTs program Barn till varje pris. Hon har upprört flera av oss Femmisar, men publicerar inte våra kommentarer på sin blogg. Och visst kan man göra så. Strunta i att publicera kommentarer. Själv har jag genom min tid på den här bloggen enbart plockat bort två kommentarer. En som var uppenbart skriven av ett troll och en som av misstag avslöjade lite för mycket av min identitet.

Nåväl. Eftersom hon nu inte publicerar min kommentar och eftersom jag blev påverkad av hennes inlägg känner jag att jag vill försöka formulera mig runt de frågeställningar hon tar upp. Som jag har förstått henne så menar hon att det är barnens rätt till sitt ursprung som hon värnar om. Att hon under sin tid på pastorsexpeditionen varit i kontakt med flera människor som sökt sitt ursprung och hur viktigt det varit för dem.

Jag tror att alla mammor som skaffar barn som ensamstående med donatorsäd har funderat både två och tre varv extra kring de här frågeställningarna. Jag vet att jag själv brottades mycket med det här innan jag ens började försöka göra Mini. Den fråga som främst störde mig var avsaknaden av en pappa. Hur kan man växa upp utan sin pappa! Det jag upptäckte var att när jag pratade med andra så visade sig två scenarier:
Den första är de som har blivit svikna av sina fäder. Tyvärr har jag flera i min nära omgivning som har haft det så. De har allihop fällt kommentaren att det måste vara värre att ha blivit sårad och svikna som de har blivit under sin uppväxt, än att veta att min biologiska pappa är en man som verkligen ville att jag skulle bli till och därför gav sin säd i gåva till min mamma. Under de här samtalen har jag fått trösta och stötta trots att det har varit vuxna människor som menar att de har bearbetat sin barndom. Tänk vilka trauman föräldrar kan skapa för sina barn.

Det andra scenariot är de som inte har vuxit upp med sin biologiska pappa antingen utan att veta om det, eller för att de har varit adopterade. Ingen av dem har önskat ha kontakt med sitt biologiska ursprung på. Inte för att de har varit arga eller besvikna, utan helt enkelt för att de inte har tyckt att det har varit intressant för dem.

Under den här tiden när jag funderade mycket på papparollen så kom jag fram till att det var ju min föreställning om papparollen som spökade. För visst vill jag ge mitt barn allt det där underbara som jag har fått av mina föräldrar och jag har en makalöst underbar pappa. Mini har däremot ingen pappa och kan därför inte direkt sakna det. Hans värld ser bara inte ut på det viset. Det närmaste en pappa han har (i dagsläget) är en man som faktiskt ville att han skulle bli till. En man som ville att jag skulle få leva med Mini i mitt liv. (och så är en av mina absolut bästa vänner Minis alldeles egna kärlekspappa)

Jag tror att det är där skon klämmer för de flesta som ryggar tillbaka och skräms av tanken på donerade ägg och spermier. Vi är så vana vid våra egna föreställningar. Vi är så vana vid att kunna gå till kyrkoböcker och register och söka vårt ursprung, men är det verkligen vår identitet? Jag är inte så säker som prästen som skrev inlägget i den där bloggen. Jag tror att det blir viktigt för att vi gör det viktigt.

Personligen har jag inte varit så intresserad av att söka mina rötter till exempel. Hur många av er där ute har det? Nu vet jag förvisso vem som är min pappa, men släkten på hans sida har jag inte mött särskilt mycket alls. De flesta aldrig. Jag har ingen kontakt och vet väldigt lite om dem. Jag tycker faktiskt inte att de utgör min identitet, mer än att jag vet att mitt ursprung är, ja, vad är det egentligen? Svenskt? Antar jag. Det visade sig t o m vid tillfälle att den historia jag alltid fått höra om mitt relativt ovanliga efternamn inte ens den var sann, men inte blev jag särskilt upprörd eller kände mig rotlös för det. För min identitet är att det jag heter heter jag, jag fyller det med innehåll genom att existera och inte genom dess ursprung.

Samma sak på min mammas sida. De jag vet något om där är min mormor och morfar, men inte särskilt detaljerat. Och så såklart mina kusiner och moster och morbror. De är människor som har figurerat i mitt liv, som livs levande varelser. Idag vet jag att de finns där ute, men mer än så, nej. Och om de är en del av min identitet. Knappast.

Men visst, både prästen och jag spekulerar utifrån våra egna skilda erfarenheter. Det mest opartiska vi har att vända oss till är forskningen. Om jag skrev det här på universitetet skulle jag nu länka och referera här, men jag har varken tid eller lust att leta rätt på allt det just nu. Den forskning jag har läst in mig på och som jag har hittat i frågan säger en sak: Barn som växer upp med en frivillig förälder mår MINST lika bra som barn i ”traditionella” familjer, om inte bättre. De blir mogna, kloka, kärleksfulla och trygga unga vuxna. De är hett efterlängtade, önskade, älskade och uppfostrade.

Visst borde det finnas de som inte får det bäst i världen i den här gruppen också. Visst finns det undantag som bekräftar regeln. Det gör det alltid. I kärnfamiljen (aargh vad det ordet smakar illa för mig) som i regnbågsfamiljen (gillar inte det ordet heller) eller helt enkelt oberoende på hur ens familj ser ut. Jag tänker på de barn som var skilsmässobarn när jag växte upp, vad jobbigt det var för dem att leva utanför normen, när det idag är hur vanligt och inget konstigt alls. Så vill jag att världen omkring ska se på vår familjekonstellation också. Som att det är helt okej och inget konstigt alls. För det är vi, med våra kommentarer och föreställningar om vad som är rätt och fel som stigmatiserar och gör saker jobbiga.

När jag tänker på min tid i Afrika. På min käre assistent/livvakt som jag skrev om förra veckan. Hur de förhöll sig till familj i hans kultur. För dem var familjen de som var dem närmast. De som bodde i samma by. De kallade alla för sina bröder och systrar. Alla män för sina farbröder och alla kvinnor för sina mammor. Alla tog hand om varandra och själva biologiska urpsrunget var mindre viktigt.

Det vill jag även att Mini ska få ha. Känna att han är del av något större. Att han har människor som är viktiga runt honom och som han är viktig för. Sedan om han är genetiskt och biologiskt kopplad till de här människorna eller inte tror och hoppas jag kommer att vara mindre viktigt. Däremot är jag övertygad om att vi kommer att fylla honom med hans identitet. Jag är övertygad om att han kommer att vara en trygg, stabil, glad och öppen ung man en dag. För jag kommer att göra allt som står i min makt för att hjälpa honom att bli det.

Precis som vilken mamma som helst. Kärn-, regnbågs-, foster-, adoptiv-, frivilligt ensamstående eller bara vanlig hederlig mamma. I en vanlig hederlig familj.

måndag 14 november 2011

Uttråkad

Jag har tråkigt. Ja, det har jag. JÄTTETRÅKIGT. Om jag var fem år skulle jag gå till mamma och säga: "Jag har inget att göra, vad ska jag gör, nä inte det, har du något annat? Vad ska vi äta? Vad ska jag göra?"

Så jag ringde min chef och frågade de där sakerna istället. Fast jag sa inte: "Nä inte det." utan plockade fram den entusiasm som jag kan fejka fram och nu har jag i alla fall något att göra, även om jag inte känner för det.

Och ingenting känns bättre av att läsa dagens inlägg från Loba

Det är så otroligt trist. Trist, fel, dumt och ORÄTTVIST. Och vad ska man göra? Kan inte någon hitta på något man kan göra åt det snart? Den där förbannade orättvisan.

Busigt

Natten till söndag var jag ute och dansade. Ni vet. Så där som man gjorde förr. Vänner, alkohol, taxi och lite skaka rumpa.

Det var roligt, men inte så roligt att jag känner att jag måste göra om det snart snart.
Jag vet i alla fall fortfarande hur man gör.

lördag 12 november 2011

Finfredag

Jag lyfter klykan, hakar av haspen och trycker ner handtaget. Öppnar grinden, tittar upp och ser två lysande ögon, ett brett leende och korta overallklädda ben som pinnar på det snabbaste de bara kan mot mig.

Hur kan man annat än känna ren lycka och kärlek då? Fredagsmys a la carte.

fredag 11 november 2011

torsdag 10 november 2011

Sviterna

Idag har jag fått veta om ytterligare en svit efter graviditeten. Det känns som att min kropp förfaller, sviker, eller om det är jag som har svikit min kropp.

Även om det inte är livshotande på något vis, så är det obehagligt. Särskilt som läkaren är förvånad över att jag inte har mer ont och strikta order om besök på akuten om vissa symptom uppstår.

Remiss och hjälp på väg, men det kan ta tid.
Ynk. Ynk.

Fortare

Det går snabbare och snabbare här. Och högre. Mini har börjat klättra. Mina lugna dagar är över!

Men åh vad roligt vi har!

Vad duktig du är!

Jag ramlade över en artikel av Jesper Juul om beröm och att skapa självkänsla hos barn som jag tyckte var mycket läsvärd. Min strävan är ju att Mini ska bli en självständig, empatisk, underbar vuxen man en dag och grunden för det lägger jag. Han beskriver alternativa sätt till att ge beröm, något som jag vet med mig att jag gör av bara farten ibland. Är du också nyfiken kan du läsa om det här:

Jesper Juul - Att berömma barn

onsdag 9 november 2011

Ultraljud


I morse gjorde jag ett ultraljud. Inte för att jag är gravid igen utan av andra skäl. Saker som oroat mig en tid är nu utredda och jag kan lägga en del av min oro åt sidan. Så skönt.

Men att ligga där, med klet på kroppen och mörkt i rummet fick ju tankarna att vandra. Till de där andra ultraljuden. De där Mini sågs vinka och spralla inne i mig.

Vilken fantastisk grej egentligen! Att få se sitt barn i förväg. Fast ändå inte riktigt riktigt. Och tänk att den där filuren på bilden, nu springer runt på sin förskolegård och busar med sina kompisar. Så liten och ändå så stor!

Barnens Bokklubb

Jag fick reklam från dem igår med ett öppningserbjudande. Blev sugen, men känner mig alltid lurad på sånt här. Är det något att ha? Någon som vet?

Barnens Bokklubb

tisdag 8 november 2011

Härligt

Hittade det här klippet från TV4s nyhetsmorgon och jag kom på mig själv med att sitta och skratta.

Dessutom tycker jag att Mette gjorde ett utmärkt jobb för att representera oss frivilligt ensamstående mammor.

Att%20v%C3%A4nta%20barn%20-%20del%203

Outsiders

Ser av en slump på Outsiders på femman och det handlar bl a om en donator och en surrogatmamma. Så spännande och intressant!

Tittar ni också?

Annars kan ni titta här:
Outsiders - Barngivarna

Flirta

Det här med män. Jag vet. Jag tjatar. förlåt i förväg

Nåväl. Det här med män. Nu när jag sover så mycket har jag börjat minnas mina drömmar. Det är högst ovanligt för mig. Inatt drömde jag att jag åkte taxi och att taxichauffören var chef på teatern jag åkte till och det slutade med att han bjöd mig på middag och allt var guld och gröna skogar. Mysig känsla att vakna med. Jag har ju varit hemma med en sjukling och inte träffat någon i princip, så att bli uppflirtad i drömmen var helt okej.

Har känt mig som ett ras här hemma. Håret fel, flammigt ansikte av den där behandlingen av den där blåssjukdomen som visade sig ha namnet Rosacea, glåmig, trött, rödögd. Bläääää... speglar har undvikits å det bestämdaste. Så att bli uppflirtad i drömmen ja, det var ju inte fel om man säger så. När verkligheten slog ner som en bomb efter frukost under påklädning var det mindre kul. Men ja, inte mycket att göra liksom. Clinique, Lancôme och lite vatten. Häpp häpp... presentabel.

Så gick vi till förskolan Mini och jag och döm om min förvåning: Jag blev flirtad med på vägen!

Nu känner jag mig inte riktigt lika mycket som ett ras längre. Tack för det raringen som smilade upp sig och sa hej. Söt, med glitter i ögonen och allt.

Boktips!

Mini gillar deckare. Varje morgon läser vi Taveljakten. Trots detta har vi aldrig kommit till uppgörelsen. Det är olidlidligt spännande. Tror ni att det är boven på omslaget?

måndag 7 november 2011

Tupplur

Sömn föder sömn läste jag någonstans mitt i den där perioden när jag försökte få styr på Minis sömn.

Föga anade jag att det även gällde mig. Innan graviditeten, som helt förstörde mönstret, slocknade jag som en sten varje kväll och det enda som fick upp mig var kaffe. Sen kom graviditeten och jag vaknade varje natt. Till saken hör att jag aldrig kunnat sova dagtid, så jag vandrade trött som en zombie genom många dagar.

Under föräldraledigheten så många: "passa på att sova när Mini gör det!"
Men knappast, det var min chans att duscha etc.

Men nu. NU. När föräldraledigheten är över och jag ska vara på jobbet dagtid, nu har jag insett nyttan av och utvecklat kunskapen att sova på dagen och vet ni, när jag gör det däckar jag också strax före 22 på kvällen. Jag som vanligtvis är en nattsuddare.

Så ja, sömn föder sömn!
Godnatt på en stund

När man är sjuk

Vi VABar idag. Jag såg för mig hur Jag skulle vara galet effektiv och få massor gjort.

Men så var det någon som bara ville mammagosa. Så nu ligger vi på sängen och läser, kramas och myser. Så får man ha det när man inte är frisk. Och jag klagar inte alls.

söndag 6 november 2011

Öroninflammation

Avbockat. Nu blir det 5 dagar penicillin. Häpp!

Evighetsgöra

Jag vet inte om det syns, men det här är ett försök att fotografera dammet under min säng. För mindre än en vecka sedan var det dammfritt här.

Det känns som att vi nu 2011 borde kommit på något praktiskt sätt att hålla hemmen dammfria. Annat än ren manuell städning då! Håller ni inte med?

Omtalad

På lekplatsen sprang vi på lille V från Minis förskolegrupp. En gullig tvååring. Jag hälsar på honom och sen på hans mamma, som inte känner igen mig. Vi pratar en stund och när hon får reda på vad Mini heter lyser hon upp och säger: Åh, så det här är Mini! Honom har vi hört talas om hemma, men vi har inte vetat vem han är. V berättar så mycket om Mini."

Sånt går rätt in i mammahjärtat. Mini har en gullig kompis på förskolan.

lördag 5 november 2011

Så mycket bättre

Just nu borde jag vara på kalas i Norrköping, men det är jag inte. Min ekonomi tillåter inte såna utsvävningar för tillfället.

Istället sitter jag i soffan bänkad framför Så mycket bättre. Förra säsongens Så mycket bättre missade jag helt. Det var mitt i Minis kolikperiod och han skrek främst på kvällarna. Och mamman ja hon blev ljudkänslig och såg länge på TV utan ljud med Text-TV på.

Så förra årets Så mycket bättre hade jag inte mycket relation till.

Ikväll så pratade de om Anna Lindhs död och det griper mig så. Jag träffade henne en gång och hon gjorde stort intryck på mig. Det är verkligen tragiskt att hon inte längre finns bland oss. Och Eva Dahlgrens känsliga musik drog igång den där sorgen i mig igen.

Och så minns jag en dag på savannen i Afrika. Min assistent/livvakt sitter och jobbar inne på vårt kontor. Vi sitter vid varsitt bord. Rygg mot rygg. Han är 2 m lång och från Dinkastammen. Han har jobbat som livvakt åt den högste i gerillan och varit barnsoldat sedan han var 14. Vi känner inte varandra så väl ännu och det har varit lite oroligheter utanför campen.

"You had a foreign minister called Anna didn't you?" säger han plötsligt.
"Yes"
"She was murdered. Stabbed in open daylight in the middle of your capital."
"Yes"
"She was shopping without her bodyguard"
"Well" började jag fumligt förklara, hur berättar man för någon som är uppvuxen i krig att hos oss skjuter och knivhugger vi inte våra politiker eller varandra sådär till vardags. Jag gjorde ett taffligt försök och så avbröt han mig.

"You will not join her destiny."

tystnad

"You have me."

Och under det dryga året jag var där så gjorde de där orden mig ofta trygg. Han skyddade mig ofta utan att jag förstod det förrän efteråt. Och också ofta på kloka sinnrika sätt. När han var i närheten var det få som vågade sig fram till mig och ingen utan att först prata med honom. Vi skrattade ofta, mycket och hjärtligt.

Ibland chattar vi på Facebook. Han tycker att Mini är så fin.
Man skulle kunna skriva en roman bara om hans liv.

Afrika är fantastiskt, med en sådan assistent blev det så mycket bättre.

Produktplacering

Om ni vill bli riktigt bra på Wordfeud, eller bara älskar allt som smakar ingefära.

Tillhör ni den senare kategorin ska ni dricka en Stoney om ni passerar Afrika.

fredag 4 november 2011

Här är ditt liv

En veckas tvätt. Vad hände? Ska jag skaffa en tvättkorg till kanske?

Fredagskväll, jag kunde ta ett glas vin, men nej, det får bli nya favvoteet, ett par rostade mackor och tvättsortering. Imorgon bitti är det tvättstugan och ICA Maxi som gäller. Låter väl i.inte så hyperspännande kanske, men jag är ändå nöjd med tillvaron. Skönt puttrar på.

Nam

Honungsvatten och yoghurt är storfavoriter om man är liten och hes. Iaf om man heter Mini.

Tack för tipset om honung till liten Knas & Kalas! Toppen!

torsdag 3 november 2011

Mamma!

När Mini är förkyld har han svårt att sova. Han brukar ställa sig i sängen och tjoa efter mig. Det gjorde han ikväll också.

Med en stor skillnad mot tidigare, för ikväll hördes klart och tydligt: Mamma! Mamma! Maaaammaaaaaa!

Åh, så härligt

Väluppfostrat

Tidig väckning efter vaknatt gjorde mamman mindre glad i det här hushållet. Lägg mensstart, nackspärr och begynnande förkylning på det. Ynk och gny. Lite lätt grinig gick jag upp och gjorde välling, som Mini fick inta i mammas säng. Gosigt.

När han klämt hela flaskan så letade han efter något och sa upprepat "da da, da da, DA DA"
Mer och mer frustrerat. Så till slut hittar han och tar tag i min hand, sätter flaskan i den och säger nöjt: "Da da!"

Dvs "Tack tack!"
Leken vi lekt sista tiden.

Och tjuriga, trötta mammahjärtat smälte totalt.
Vassego lilla kärlekstrollet!

onsdag 2 november 2011

Välling


Jag har hört talas om barn som inte äter välling. Vi kan väl lugnt konstatera att Mini inte tillhör den kategorin. Å andra sidan finns det inte mycket i matväg han har dissat i sitt liv.

39

Det här morgonrufsiga bakhuvudet vaknade ledsen och het imorse. Idag blir det hemmadag med kurering och mys. Vi har börjat med välling i sängen.

tisdag 1 november 2011

Det jag skulle skriva om


Nu till det som jag har gått och funderat på. Det jag vet att ”Barn till varje pris?” har triggat hos mig. Tidigare har jag inte velat ta ställning. Jag har inte velat säga var gränsen går för vad som är okej och inte. Embryoadoption? Surrogatmödraskap? För vem är jag att skriva någon på näsan om det? Men inombords har jag gått och stött och blött de här frågorna.  Med olika grad av medvetenhet om det. Och så kom den där fantastiska TV-serien. Ja, den och den på 3:an också för den delen.

Jag vet precis vad jag tycker idag. 

Jag har skrivit om det tidigare. Att jag skäms över att vi är så stock-konservativa i Sverige att vi inte tillåter ensamstående att bli föräldrar. Sättet vi hanterar barnlöshet på inom vården. Att det skiljer sig så mellan landsting. Etc etc

Jag vill att vi blir ledande inom det här. Jag önskar att vi tillät alla vägar att bli föräldrar på i Sverige. För alla. Och visst, vi kanske inte har råd att betala surrogatmödrar inom ramen för landstingsvården, men låt de som vill anlita surrogatmoder betala det då. Så länge det är tillåtet. Jag har två vänner som är barndomsvänner. Den ena har tre barn och är nöjd. Den andra kämpar för sitt liv för att få ett. Hon med tre vill så gärna hjälpa. ”Jag kan bära ditt barn” säger hon, men det är inte möjligt i Sverige idag. Det finns de som sätter likhetstecken mellan prostitution och surrogatmödraskap. Jag tycker att de ska prata med mina vänner.

Tillåt för guds skull ensamstående få fertilitetsvård. Det är så korkat att det är en gråzon. Det är så pinsamt att jag vill dra skämskudden framför ansiktet och kvida lite. Jag måste ha rätten att få veta hur det står till med min egen kropp! Aaarrgh...

Låt ensamstående få inseminera sig och göra provrörsbefruktningar. Vi gör det ändå! Vi blir bara fler och fler för varje år.

Tillåt embryoadoption i Sverige. Jag tror inte att den genetiska kopplingen är så viktig som vi menar i det här landet. Jag har nära bevis på det. En av mina vänners pappa uppfostrade dagligen ett barn han visste inte var hans. Hon var beviset på otrohet och svek. Ändå älskade han henne över allt på denna jord. Henne och hennes bror som genetiskt var hans.Och hon älskade honom. Oavsett vad hon fick lära sig om sitt ursprung under resans gång.

Tillåt adoption i Sverige. Som psykologen sa igår, det går, men det var inte politiskt korrekt på 70- och 80-talet, så det minimerades. Jamen det är ju 30-40 år sedan nu. Dags att omvärdera lite kanske? Jag känner både personer som varit adopterade och fosterhemsplacerade. Och jag lovar er att i det sammelsurium som uppstod runt den fosterhemsplacerade var det betydligt mer otrygghet och osäkerhet än runt de adopterade.  ”Fosterhem för barnens bästa”, yeah right. Försök att vara trygg med att min alkoholiserade biologiska mamma kanske kräver tillbaka mig från den tillvaro jag har nu. Är inte det ett svek?

Nu kommer vi till en punkt som jag tror att jag nog inte har så stort medhåll i.
Tillåt anonyma donationer i Sverige. Ja, jag menar det. I programmet på 3:an är det ett lesbiskt par som blir mammor genom donationsinsemination. De fick vänta i 1½ år. Ponera nu att alla singelmammor skulle stå i samma kö. Hur lång skulle väntetiden bli då? Då blir en lagändring enbart en teoretisk övning. För i praktiken kommer i vi princip ha samma situation.
Jag menar på fullt allvar att jag inte tror att det här med att kunna spåra sitt genetiska ursprung har så stor betydelse. Kanske kommer Mini slå mig på fingrarna om det en dag. Älskade unge min, jag ska göra allt för att du ska få bearbeta och hantera den här delen av ditt ursprung. Men av avgörande vikt anser jag faktiskt inte att det är. Jag känner de som inte har koppling till sitt ursprung och heller inte vill ha det. Jag tror att det iofs är individuellt, men också en fråga om hur stor vikt vi i samhället lägger vid det här. Vad vår kultur säger. Uppenbarligen lägger vi stor vikt vid det i Sverige. Varför?

Nej, låt oss öppna upp möjligheterna. Starta ett nationellt donationsregister för spermier, ägg och embryon. Öppna upp vägarna att skapa liv. Ge liv. Få liv.

Jag citerar mig själv från igår, när jag återgav vad psykologen sa i sista avsnittet av ”Barn till varje pris”:
”Det som spelar roll är att barnen får längtande föräldrar som kan knyta an och älska barnet.”

För jag menar att det också spelar roll för längtande föräldrar att få älska och knyta an till ett barn.
Oavsett på vilket sätt det kommit till dem.
Oavsett vad deras genetiska koppling är. 

Jag väljer att vara öppen för liv och för möjligheter.  Jag vill vara öppen för kärlek, delaktighet och empati.  Jag vill se människor som tillgångar och förlita mig på deras förmåga att tänka för sig själva. Jag vill inte sitta på höga hästar med pekpinnar om vad som är rätt och fel.


Jag vill leva i ett land som också har den inställningen.

Sidospår

Jag sitter här och har inte särskilt mycket matnyttigt att ta mig för. Trött som en gnu efter natten då jag vaknar kl 4 och inte kan somna om. Nästan varje morgon. Jo, jag kan somna om runt 5-snåret. Det är då som Mini slår upp sina blå och tycker att dagen ska börja (jag har nämnt hur illa jag tycker om vintertid- och sommartid va?! Lägga ungen senare funkar inte här, han vaknar 5 i alla fall)

I alla fall, det var inte det jag ville skriva om, utan om något som har ruvat i mitt hjärta ett tag. Jag har en bekännelse.

För några år sedan hörde jag talas om en kvinna som försökte skaffa barn genom donatorinseminationer i Danmark och jag tänkte att NÄE så kan man ju inte göra. Varför jag tyckte så då det vet jag inte, för jag vet att jag tidigare varit positiv till det. Vilken himla tur att jag ändrade uppfattning om det. Vi räknar det under tillfällig sinnesförvirring.

Tidigare i mitt liv har jag alltid sett mig som adoptionsmamma. Vet inte varför, men jag firade min 25-årsdag med tanken på att äntligen var jag gammal nog att adoptera. Nu blev det inte så. Då fanns det inte ekonomi. Sen separerade jag och i separationen var det här med barn en stor fråga. Hur skulle det bli nu?
Då gick det en TV-serie på SVT som hette Om Barn eller ngt sånt. Röyksopps Eple var signaturmelodi. I slutet av varje avsnitt följde de några kvinnor i 40-årsåldern som ensamma adopterat barn från Kina. Jag var fascinerad och följde dem slaviskt. Nöjd med att det fanns en lösning. Jag hade 10 år på mig att fullfölja min utbildning och skaffa ett stabilt liv. Leta efter mannen och om det inte lyckades, ja då kunde jag alltid följa de här fantastiska kvinnornas fotspår.
Ja, så gick livet. Magisterexamen. Räddningsverket. Afrika.

Afrika. Denna fantastiska kontinent men som är så bitterljuv. Lika mycket som jag älskar den hatar jag den. Och i Afrika mötte jag så fantastiskt mycket barn. Glada, underbara, glittriga barn. Hungriga och törstiga barn. Sjuka barn. Döende barn.
Mitt hjärta går under när jag tänker på dem. Tänker på de kvinnor som försökte få mig att ta med mig deras spädbarn. Det var så stort och så hemskt och omöjligt. Komplicerat. Och tänk, där skaffar man så många barn som möjligt för att försäkra sig om att några når vuxen ålder och kan ta hand om sina föräldrar på ålderns höst. De har en helt annan syn på livet och döden där, men jag tror ändå att varje mamma som förlorar ett barn känner samma avgrund inom sig. Oavsett kultur.
När jag kände att mitt hjärta höll på att hårdna av att se all misär var jag tvungen att komma hem (den korta versionen av det).

Komma hem och bilda familj. Få en fast tillvaro. Jag trodde att det skulle vara enkelt. Hur svårt kan det vara att hitta en man och ett jobb? HA! Jag skulle bara ha vetat.

Jag har jobbat halvt ihjäl mig som konsult. Tills den dagen jag insåg att det faktiskt räckte att jobba 40 h/vecka och att man inte behöver resa 50% av tiden. Att ordet nej fungerar, även för mig.

Jag har kryssat mig genom dejtingdjungeln. Visst har jag gått på nitar. Herregud. Vi är några stycken som funderar på att skriva en bok om våra värsta nätdejtingdejter. Jag har kompromissat och gått på minor. Jag har sprungit och sprungit efter.

Tills jag en dag insåg. Om jag väntar längre nu, så blir det inga barn för mig. Plötsligt var valet lätt. Och lättare blev det med konsultuppdrag i Köpenhamn. Och att träffa fantastiska Femmisar.

Nu sitter jag här, efter något år med inseminationer och kval, 40 veckors graviditet, 3 månaders kolik och 13 månader med en alldeles ny person. Här sitter jag, lite väldigt trött, men också väldigt lycklig. För jag har en ljuvlig unge. Min Mini.

Vet ni, med honom så försvann en massa sorg och gap i tillvaron. Visst vill jag dela mitt liv med den där mannen, men jag kompromissar inte längre och jag känner mig glad och lycklig över mitt liv. Tillfreds.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om...

Det jag skulle skriva om kan ni läsa här.

Förstagångare

Imorse lämnade jag Mini på förskolan och han satte sig snällt vid bordet för att äta frukost och sen fick jag en kram och puss innan jag gick. Inga tårar. Ingen ledsen min. Bara en kram och hejdå. Gullefjunet!

Sedan dess har det varit rotation här jag kan jag säga. Jag har redan hunnit vara på verkstaden med bilen och till läkaren. Och hos läkaren hände en annan grej. Ni vet att jag brukar kalla mig för inbillningssjuk. Fast det är egentligen inte sant, för jag har aldrig blivit helt friskförklarad av en läkare (jo, fast han hade fel visade det sig sen) och hemskickad. Sen går jag visst och nojar hela tiden, men det försöker jag hålla under kontroll och på låg nivå. Det har funnits de som menar att jag har klippkort på vårdcentralen. Men det har jag aldrig haft.

Förrän nu.

För idag fick jag frikort inom vården. Frikort! Det har jag aldrig haft förut.

Jag är som bilen. Går tydligen lite sönder här och där. Gammal och redo för reparation uppenbarligen.

När får man frikort hos verkstan?

måndag 31 oktober 2011

Barn till varje pris

Ni hörde vad han sa va, psykologen, att det spelar ingen roll om det är en förälder eller flera, om föräldrarna har samma eller olika kön.

Det som spelar roll är att barnen får längtande föräldrar som kan knyta an och älska barnet.

Det gick rakt in i hjärtat på mig och byggde ett litet bo.

När du sover

Idag somnade Mini i sin säng innan jag ens hunnit hem. Lilla buslusen. Han snusar så sött där inne i sin säng och här i soffan sitter jag och saknar SAKNAR honom. Åh, jag har inte fått busgosa upp honom efter förskolan. Inte jagat runt honom i lägenheten. Inte haft hans tunga lilla kropp i mitt knä.

Åh vad det fattas mig.

Så går jag in på Facebook och läser att Tilda nu lämnat denna världen. En mamma och en pappa som aldrig aldrig mer får krama sin dotter.

Mini kommer att vakna imorgon bitti.
Tilda kommer aldrig att vakna mer.
En förälders värsta mardröm.

Jag har det

Nervös som en galen och med en bil som kollapsade, så tog jag mig till kunden.

De.älskade.mig.

Håll nu tummarna att det blir ett bra uppdrag.

Och Mini hade somnat klockan fem ihop med barnvakten, så jag får gå och lägga mig direkt efter "Barn till varje pris" ikväll.

söndag 30 oktober 2011

Dagens bästa

Här står Mini och pussar sin spegelbild. Strax följt av en undersökning om inte den där sötnosen finns bakom spegeln.

Snopet nog inte!

Söndag

Åh, vad vi var trötta idag. Vi stannade hemma och t o m mamma sov middag en timma. Imorgon är det en stor dag. Imorgon ska jag åka till Köpenhamn och träffa en kund. Ni vet sådär på riktigt. Med höga klackarna och fina kavajen.

Jag ska vara presentabel och snygg och ha bra energi och få dem att älska mig.

Hjälp!

Bäst att jag går och lägger mig.

Swisch

Det var storlek 80 som susade förbi. För bara lite mer än en månad sedan var Mini 78 cm. Nu är storlek 80 trekvartsärmar och -ben.

Skulle de inte stanna av lite i tillväxten?!

Vintertid

Det är helt uppenbart att det här med sommar- och vintertid inte uppfanns av någon småbarnsförälder.

Vi spenderade timmen med extra morgonmys. Vad gjorde ni?

lördag 29 oktober 2011

Ledsen

Jag skulle kunna skriva ett fint inlägg om dagen, men Jag har fullt upp med att försöka ge er däng i WF. Åtminstone några stycken av er...

fredag 28 oktober 2011

Den som söker ska finna

Ett par Timberland och ett par Ecco hade jag på vinden. Relativt gåvänliga och allt. 2000 kr sparade jag  på det.

Stolt

Gulligast just nu är Mini när han kilar runt och bara är så nöjd över att han faktiskt kan gå. Han stilar för mig. Går ett extra varv i vardagsrummet. Sätter sig på huk och reser sig. Jobbar sig upp från knästående. Bär runt på prylar. Allt med ett stort leende från öra till öra. Bara så himla nöjd!

Ibland ökar han farten och när det går lite för fort så vurpar han, men jag måste säga att jag är mycket imponerad över hur bra han är på att parera sina fall. Det är sällan han slår sig alls.

Nackdelen är dock att prylar nu hamnar lite varstans i lägenheten. Så att jag klev på ett decilitermått när jag skulle gå och lägga mig igår, var inget konstigt alls (och då brukar det vara rätt bra ordning här).

torsdag 27 oktober 2011

Mammas kille

"Vi spelade musik idag och det verkade Mini gilla, för han började omedelbart dansa."

Det är mitt barn det.
Stolt mamma som gillar att skaka rumpa.

Stylish

Det här med att vara föräldraledig sisådär ett år har sina nackdelar och fördelar såklart. Fördelen har varit att jag fått klä mig rätt bekvämt det här året. Ja, den delen av året jag faktiskt fått på mig kläder. Första månaderna var det lite si och så med det. Då var det mest en feature om kläderna var rena.

Jag har ett jobb där det är en fördel att åtminstone ha lite stil. I alla fall när man är hos kund, på hemmakontoret är det väl ingen som direkt bryr sig. I min fåfänga brukade jag tänka att jag i alla fall klädde mig lite bra när även när jag var på hemmakontoret.

Att börja jobba igen har därför haft vissa konsekvenser på min klädsel. Jag har handlat nya byxor och lite annat. Jag fixar åtminstone hjälpligt till håret var morgon. Men det finns ett område som ligger efter rejält.

Skorna...


De här bekväma raringarna är vad jag kilar runt tillvaron i. Som ni ser så orkar jag inte ens knyta och knyta upp dem utan liksom glider ner i dem när det är dags att lämna huset/dagis/skrivbordet. Då ska man veta att pre-graviditet gick jag i princip inte hemifrån utan klackar på 7 cm. Nu har jag så vansinnigt svårt att anamma de skorna igen och de här är vad jag har att tillgå. Jag går och tittar förstulet på skor i butikerna, men kommer mig inte för att köpa några. De kan väl aldrig bli lika bekväma som mina jympadojjor och inte lika snygga som mina högklackade raringar från förr.

Jag behöver hjälp. Inser att jag inte kan leva på det här viset. Tips på bekväma, prisvärda och SNYGGA skor mottages tacksamt.

Tack!

Jag har allt sett att några av er har bidragit till Tildas insamling. Den har tagit rejält med fart och första målet var uppnått på bara ett par dagar. Nu siktar hon på 100 000 kr till årsskiftet.

Här och här kan ni läsa mer om insamlingen

Här kan ni skänka mer pengar

Livsglädje

Jag har lyxen att ha ett barn som sover ordentligt på nätterna. Tyvärr är jag inte så benägen att gå och lägga mig i tid, så jag sover ändå inte särskilt mycket. När jag vaknar vill jag oftast bara sova mer.

Så har jag haft det rätt länge. Även innan Mini. Vi kan lätt konstatera att jag inte är särskilt morgonpigg. Kaffe är mitt livselixir och jag går inte hemifrån utan att ha druckit en kopp. I vanliga fall brukar det åtminstone ta turen till jobbet innan jag är helt vid liv.

Men nu. Nu är det någon som är lite magisk i min tillvaro, för jag delar mina morgnar med Mini. Och Mini han kilar runt i lägenheten och är allmänt glad på morgnarna. Vi bäddar alltid sängen tillsammans och i morse skedde det under höga skratt. Underbara unge!

Sen var det dags för dagis förskolan och idag så var han inte ledsen alls. Tvärtom! Lycka att träffa pedagogen U som fick stora leenden och så var där en massa kul leksaker. Jag gick utan att ens få en ledsen min.

Så jag promenerade genom Malmö till jobbet leendes.
Vem kan hänga läpp när man vaknar med sån glädje i huset? Alla borde få ha en lycklig 1-åring i närheten. Då kan t o m trötta 40-åringar bli lyckliga.

onsdag 26 oktober 2011

Beroende

Jag är beroende av att spöa alla i Wordfeud, så jag har inte tid att blogga.
Imorgon vänner, är jag tillbaka.

tisdag 25 oktober 2011

Rädslor

När tillvaron förändras så är det ibland som att man får nya glasögon och allt blir klarare. Minis och min tillvaro har just förändrats. Vi börjar få nya rutiner. En del saker med det känns jobbigt, som alla förändringar. Andra är bra. En sak som jag njuter av är min morgonpromenad till jobbet. Klar höstluft. Jag går utan vagn och känner mig lätt och rörlig. Vägen är ny för mig och jag går genom parker och kyrkogårdar. Visst en del trafikerade vägar med. Jag försöker hitta nya ställen att passera. Låta tankarna passera och njuta av stunden.

Igår hittade jag ett sånt nytt ställe. Som en hemlig liten trädgård på en bortglömd plats. Fin plantering som sprakar i höstens färger, samtidigt som den tar sista suckarna innan det är dags att gå i vintervila. Bilden är tagen i det där rummet.

Vi pratade om rädslor här på jobbet igår. Det är inte många som vet, eller ens skulle tro, men jag tycker att det är hysteriskt jobbigt att prata i telefon. Kanske inte när samtalet väl är igång, men att lyfta luren och ringa, det är som att ta sig över en jättetröskel varje gång.

En annan är min inbillningssjuka. Jag kämpar rätt hårt med den i perioder. Några personer är mina reality checks när det kommer till det här. När är det dags att söka läkare och inte. Annars skulle jag ha klippkort i vården (det har jag snart ändå, men i alla fall). Min största skräck är cancer. Det finns nog ingen sjukdom som jag hatar så mycket som cancer. Den känslan fick extra skjuts när min mamma drabbades och fick opereras akut. Och som grädde på moset befann jag mig på ett hotellrum i Nairobi när det begav sig.

Nu är Mini här och jag behöver väl knappast säga att det har varit som att hälla bensin på elden för min inbillningssjuka. Jag är rädd för att det ska hända honom något. Rädd för att det ska hända mig något. I helgen kom jag på mig själv med att planera för hur vi skulle kunna lägga upp det om utifall jag skulle hamna på sjukhus en längre tid. Inte för att jag är sjuk, men IFALL. Ja, ni hör ju...

I allt det där har jag den största respekt för dem som lever med det här i verkligheten. Som Björn som förlorat sitt fru, sitt livs kärlek. Människor som visar att det går att leva vidare. Kämpigt, men det går.

För ett tag sedan hittade jag till Tilda. En mamma som skriver om en av mina absolut värsta madrömmar: sitt barn med cancer. Jag har varit i närheten av en vän som förlorat sin dotter och de känslorna kom tillbaka. Döm om min förvåning när det visade sig att Tildas pappa och jag har gått i skolan ihop, vilket jag upptäckte av en slump. Det gjorde att Tildas kamp kom mig ännu mer under skinnet.

Igår startade Tilda en insamling på Barncancerfonden. Målet är att ha samlat ihop 50 000 kr till nyårsskiftet. Självklart har jag gett mitt bidrag. Nu ber jag dig att göra detsamma.

Förhoppningsvis gör det lite skillnad och kanske kanske slipper någon mamma eller pappa förlora sitt barn med vår hjälp.

Länken hittar du uppe till höger eller här

Fem saker

Jag har fått i uppdrag av Livets Underverk att fullfölja fem meningar om mig själv. Och här kommer dom:

1. När ingen ser eller hör mig… är livet lite tråkigare.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… mina glasögon. Herregud, jag ser som en gammal skata och dessutom känner jag mig naken utan.

3. Min blogg heter som den gör för att… jag blev mamma på ren vilja. Inget hux flux här inte!

4. Om jag vågade skulle jag… herregud, jag kommer inte på något jag inte vågar som jag skulle göra om jag vågade. Hm...

5. Om tio år kommer jag att… att vara mamma till världens härligaste 11-åring!

Och avslutningsvis så ber jag följande att göra samma lista: Den som känner sig manad.

Bad idea

Det funkade inte (se här). Samma sak hände även idag.

måndag 24 oktober 2011

Imorgon

När jag orkar och sitter vid min dator, ska jag berätta varför länken ligger där. Tills dess tycker jag att ni ska hjälpa Tilda nå sitt mål.

Ni hittar länken uppe till höger och här

Magen

Ni som hängt här ett tag minns mina bekymmer med tjockismagen efter graviditeten.

Här syns den i samma jeansmodell fast betydligt mindre. Ja, både jeans och mage då!

Sol i sinne

Tänk att precis lagom till att jag ska packa ihop och gå och hämta Mini så tittar solen fram! Som på beställning.

Måndag morgon

Mini snusade gott i sin säng när jag slog upp mina blå och hann därför både duscha och klä på mig innan han började pocka på uppmärksamhet. Skönt.

Jag kände att jag var på banan. Låg steget före i allt. Barnet var påklätt och drack välling nästan en hel timma innan vi skulle vara på förskolan. Mamman nöjd. Packade saker, åt frukost i lugn och ro.

Men lagom tills vi skulle gå. Lagom till att jag satte Minis ena ben i overallen, så känner jag hur Doften sprider sig i hallen. Och ja, mycket riktigt. Det är leverans av modell större. Och den har flytt utanför zonen och det här innebär storsanering inklusive klädbyte. Klädbyte av ALLA plaggen.

Jamen så kul!

Jag kan leva med det. Jag kan acceptera att det händer emellanåt, men nu är det fjärde förskolelämnadagen på rad det händer. Som en tyst väldigt äcklig protest. Så här vill jag inte ha det.

Imorgon lämnar jag en halvtimma tidigare. Taskig strategi mot förskolepersonalen?

söndag 23 oktober 2011

Stilar


Sista dagarna har Mini börjat gå mer och mer. Idag med lite hastighet dessutom.

Och när han känner sig riktigt kaxig tittar han på mig med den där blicken som säger: "kolla här mamma" och så tar han ett stort kliv över tröskeln. Stilar med nyvunna färdigheter. Inför en väldigt tacksam publik.

Godmorgon

Eeeee

Eee

Eeeeeeeeee

Det är kolsvart i rummet. Kroppen dras upp ur sömnen. Klockan är sex. Det är söndag morgon. Sovmorgonsmorgon.

Eeeeeeeerr!

Det är natt Mini, sov nu.

Gagagaga

Jag försöker allt, men det är kört. No more sleep.

Vi morgonmyser enligt konstens alla regler istället. En lång mysig söndag framför oss.

Godmorgon!

lördag 22 oktober 2011

Där!

Vi äter frukost och Mini pekar ut allt som händer utanför fönstret.

Där!  En pippi.
Där!  En bil.
Dääär! Där!  En vovve!!

Gullunge

fredag 21 oktober 2011

Fredag!

Första arbetsveckan avklarad, nu har vi leksaksfest!

Mini har varit glad på förskolan idag. Han har lekt ihop med de andra barnen. Eller ja lekt, dvs tittat på varandra och skakat galler.

Nöjd och glad unge = nöjd och glad mamma

Trevlig helg på er!

torsdag 20 oktober 2011

Ibland

Emellanåt måste jag gå in och titta på Mini när han sover. Bara för att jag faktiskt inte riktigt kan fatta att han finns. Än. Och ännu bättre. Att han är min.

De stunderna gör allt det där gnälliga, jobbiga värt det.

Och nästa vecka ska mamma få egentid. Nu är barnflickan "inskolad". Bio eller middag ute. En simningstur? Vad tycker ni? Går det några bra filmer på bio?

En rekommendation och en inte

I kommentarerna till förra inlägget så kom Näsfridan upp. Jag vill ta det här tillfället i akt att rekommendera den å det varmaste. Visst ungen kommer att skrika. Visst låter det äckligt att typ suga ut snoret ur näsan på ungen, men oj, när trycket lättar och barnet plötsligt kan andas så är det värt det.

Jag vill också ta tillfället i akt att berätta att det är den äkta Näsfridan som ska inhandlas om något. Den som ser ut så här:



 Rekommenderas!

Däremot vill jag varna för den som i alla fall jag fick i en av kassarna på BB. Otri-Baby. Visst ser den ut att fungera bra och har samma princip, men filtren mina kära vänner gör att du kommer att betala multum för varje gång du snyter ditt barn. Sånt ogillas å det skarpaste. Dessutom är formen gjord så att du får in pipen längre in i näsan, vilket jag inte är helt övertygad om är bättre, utan snarare betydligt otäckare för barnet.
 










Rekommenderas INTE!

Bra så, nu vet ni det!

onsdag 19 oktober 2011

Moment 22

Så, nu har Mini hostat i två veckor och det blir värre och värre. Han kan inte sova och trött går han till förskolan och ännu tröttare kommer han hem. Idag har han inte alls varit där. Jag hade en idé om att vända mig till vården för att få hjälp. Få det kollat. Kanske få hjälp som gör att han kan sova. Trots hosta.

Jag startade dagen med att ringa vårdcentralen: "Åh, men det finns en hostmedicin du kan ge till ett så litet barn. Fråga på apoteket, de vet!"

Så efter en hopplöst gnällig och strulig förmiddag fick jag till slut ner ungen i vagnen och till lunch kom vi iväg. Till apoteket. Som överhuvudtaget absolut inte rekommenderar någon hostmedicin till barn under 2 år!

Så vi gick till nästa apotek, som svarar samma sak och att om han nu är 13 månader ska definitvt en läkare lyssna innan man ger någon hostmedicin alls.

Efter det var det omöjligt att komma fram till vårdcentralen. Men tack för rådet hörrni. Väldigt användbart. Särskilt som apotekspersonalen suckar och frågar på vilken vårdcentral man har fått rådet och sen nickar igenkännande när man berättar om vilken. Jag är inte den första och blir väl inte heller den sista.

Varför ska det alltid vara så struligt och svårt?

Allergi

Jag är allergisk mot gnäll. Kombinera det med övertrött hostig ettåring.

Aaaaaargh!

tisdag 18 oktober 2011

Sov lille mansvalp

Idag har Mini varit en bebisterrorist. Jesus Amalia! Tjorvig unge, som trillade ner för trappan i trapphuset. Det gick bra, men oj vad hjärtat stannade på mig.

Min dag har varit kass. Jag har vid ett tillfälle stått med Mini på ena armen i ösregn och bråkat med en lastbilschaufför som tyckte att jag kunde vänta en halvtimme på att han skulle jobba klart. Jag blev så arg att jag rakt ut kallade honom "j-vla idiot!" Det funkade!

Nu bråkar Mini i sängen och vägrar komma till ro. Supertrött. Jag orkar inte gulla med honom mer. Han är bara jobbig. Trött, gnällig och vägrar vara stilla ens i min famn. Så nu gullar jag ner honom i sängen med jämna mellanrum medan jag frenetiskt försöker jaga huvudvärken på rymmen. Det projektet går sådär kan jag meddela.

Sov nu lille mansvalp, tyst och sov!!

Barn till varje pris, del 4

Barn till varje pris igår, när man fick följa Matildas kamp. Varje försök, de negativa testen (vad modig du är som lät dem filma väntan på resultaten!). Försöken att fatta rationella beslut i en tillvaro som är rätt känsloladdad och utanför rationell kontroll.

Hur man kan se känslostormen som vilar där bakom styrkan att ta sig vidare. Kampen att prata om det utan att bryta ihop.

Jag ville bara krypa in i TVn och ge henne en stor varm kram. Samtidigt så var det som att krypa in i mig själv och ge mig en kram. Åka tillbaka till den där tiden. Innan Mini.

Och när hon beskriver landet Narnia, ja då inser jag att jag varit där. Om än dock mer som turist än som fastboende. Eller nja, det beror lite på vad som kvalificerar till att man får medborgarskap.

Matilda, jag vet att du läser här, men jag vet inte om du vill ge dig tillkänna. Oavsett. Mitt hjärta klappade alldeles extra för dig igår. Du gav barnlängtansorgen ett fint ansikte. Tack för det. All styrka och värme till dig.



Vill du se avsnittet kan du göra det här