torsdag 31 januari 2013

Ingen vanlig dag

Idag, eller snarare inatt, är första natten som jag sover borta från Mini sedan han föddes.

Kan ni förstå? Nästan 2,5 år.

Lille söte bus har haft en underbar dag tillsammans med sin älskade mormor och jag bryter benen av mig i Oslo. Snö och is. Hujedamig!

Trodde nog att det skulle kännas märkligare, men nej, det är bara helt okej att vara borta. Vi ses ju så snart igen.

tisdag 29 januari 2013

Ni kunde ha frågat mig!

När jag gjorde min debrief efter förlossningen så avslutade barnmorskan med kommentaren:
"Ja ja, du fick i alla fall en vaginal förlossning!" som att det skulle vara ett självändamål och det rätta. Jag hade inga specifika önskemål om det. Minns att jag tydligt skrev i mitt förlossningsbrev att jag litade på att och ville att de skulle göra allt på bästa sätt för mitt barn OCH mig.

Idag har den här nyheten rullat på radion och jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.

PTSD och en massa andra komplikationer. Det var vad jag fick ut av min. Och världens finaste unge såklart. Jag fokuserar på honom och tänker att aldrig aldrig ska jag föda barn igen.

Tack och lov.

torsdag 24 januari 2013

Hjälp

Nu är det klart att det blir en magnetröntgen för att ta reda på vad det är som händer inne i min kropp egentligen. Läkaren pratade om att utesluta cancer och jag tänkte att döden flåsar mig i nacken, men jag har inte blivit helt hispig ännu, utan faktiskt tagit mig i kragen och bestämt mig för att hålla ångesten och paniken långt borta. Märkligt nog fungerar det. Jag är glad och nöjd idag, vilket i och för sig kan ha med det underbara vädret att göra och att jag har kommit ut på andra sidan magsjukan vid liv.

Jag måste också ge mig beröm. Eller snarare skicka ett stort tack. Jag blev erbjuden hjälp när jag mådde som sämst. Min första instinkt var att tacka nej, men så insåg jag hur underbart det var att få hjälp, så jag tog emot den. Och jag undrar om inte alla tre inblandade, jag, Mini och J, tyckte att det var rätt bra alla tre. En kasse mat levererades också och utan den hade jag haft det riktigt kämpigt. Så tack J!

Men även om jag mår bra nu har jag  andra i min närhet som inte mår bra. Och nu mina kära vänner, tänkte jag be er om hjälp (nu när jag har blivit så bra på att ta emot den). Jag skulle vilja hitta en alternativ sysselsättning till en 17-åring som liksom tappat sugen på tillvaron. Sabbatsår är på tapeten, och jag skulle så gärna vilja kunna bidra med något som skulle kunna göra att hen fick växa lite, känna att hen bidrar, är stor och behövs.

Jag har hittat lite volontär-resor, men det är dyrt och långa resor. Kanske finns det något på hemmafronten? Har ni tips? Råd?

Lillgammal

Jag får nyhetsbrev från något som heter BabyCenter. Idag fick jag för oss som har barn som är 28 månader (när hände DET?!)

"Fortsätt påminna ditt barn om att det ger bättre resultat, när man pratar – och beröm försök att kommunicera med ord. Under tiden är det viktigt, att du själv kommunicerar bra också."

Men i mitt huvud dyker bilden av Mini som lägger huvudet på sned, handen på min arm och med undertryck säger:

"Mamma, jag vill PRATA med dig!"

Tror ni att jag har överdrivit min tydlighet i det här med att prata istället för att gnälla och skrika?

onsdag 23 januari 2013

Nu är det DIN tur

I efterdyningarna av magsjukan fick Mini idag drive-through-mat från Mac Donalds. Mini tycker för övrigt att det är lattjolajbans att mamma är sjuk; sova länge, äta framför TVn, leka med mammas telefon, hamburgare etc etc.

I Happy Meal ligger en påse äppelbitar. Mini älskar dem.

"Nu är det DIN tur" säger han glatt tull var bit

Tur man inte är äppelbit!

Spegel spegel

Mini inser att kvällen börjar lida mot sitt slut. Att det är dags för pyjamas och tandborstning.

"Mamma, jag vill INTE gå och sova"
"Nej, jag förstår den känslan" (jag har den ju varje kväll själv)

Tiden går. pyssel och fix. Plötsligt säger Mini.
"Mamma, jag ORKAR INTE gå och lägga mig"

Jo tack, så känner jag ju varje kväll när jag somnat i soffan.

Vi gör iordning lite fika och sätter oss i soffan. Fikat tar slut och jag börjar plocka ihop, varpå Mini vänder huvudet och säger, med en väldigt bestämd ton som jag känner igen alltför väl:

"Mamma SITT ner"

Har Mini också gått på Brukshundsklubben?!

Så går vi till slut in på badrummet och borstar tänderna. Mini tittar på mig i spegeln och så säger han plötsligt med mjuk röst:

"Mamma, du är så gullig. Jag älskar dig. MIN mamma."

Jag känner igen även det tonfallet och bara hoppas att det sprider samma varma goa känsla i hans kropp som det gjorde i min.

tisdag 22 januari 2013

Kontraproduktivt

Normaltillstånd: sanslöst ont i magen vid minsta antydan av hunger

Specialtillstånd: kräkas så snart något landar magen

måndag 21 januari 2013

Pappafröna

I en av kommentarerna till inlägget om Minis formulering om att han inte har någon pappa frågades det efter hur jag berättat för honom.

Att fatta beslutet om att försöka få barn och det utan att det barnet skulle ha en pappa var inte enkelt för mig. Jag älskar min egen pappa och en av grundpelarna i mitt föräldraskap är att jag vill ge Mini allt det jag tyckte så mycket om med min egen uppväxt. I stora drag tror jag att han har mycket av det jag hade. Tryggheten. Glädjen. Musiken. Jag älskar att han pratar så mycket, för det gör att jag får veta vad som förssiggår inuti honom. Som det här med pappatankarna.

Nåväl, det var det där med att vara lite obekväm med att skaffa barn som ska växa upp utan att veta vem som är dess biologiska pappa. Jag ville vara riktigt bekväm med att prata om det, så jag började berätta för Mini redan när han låg i magen. Vi pratade om det när han var ett plus på stickan, efter första ultraljudet. Magen växte och jag blev sakta men säkert, mer bekväm med orden. Jag har berättat varje gång det inte har känts konstigt att ta upp det. När det är en naturlig del av samtalet.

Jag berättar även för alla som frågar. Varje gång jag formulerar mig känns det mindre konstigt och mer normalt. När jag berättar så fokuserar jag på allt bra. Att jag längtade så mycket och så länge. Hur jag letade och vilken lycka det var för mig att en snäll man i Köpenhamn gav bort pappafrön så att jag skulle få Mini. Sedan pratar vi om vad Mini har; mormor, morfar etc. Så pass att han nu refererar till min bästa kompis som "Minis P!"

Vi pratar även om vilka mer som inte har pappor. T, H, mormor, morfar etc etc.

Jag är inte förvånad över att tankarna och frågorna kommer. Det jag är förvånad över är att de kommer redan vid två års ålder! Samtidigt, vi pratar om det. Jag försöker hålla det på Minis nivå och jag håller tummarna för att det kommer att göra att han själv har alla ord och förklaringar som en naturlig del genom livet.

Till syvende och sist försöker jag bara behandla honom så som jag själv skulle vilja bli behandlad i samma situation. Min tumregel för det mesta.


en första

Idag har jag varit på min första mammografi. Inte alls så smärtsam som jag befarade och med tanke på att en kvinna jag jobbar med just opererat bort sitt ena bröst, känns det rätt tryggt ändå. Frågade lite om det hos min storasyster, som sa att det är över på 5 minuter. Det var det också.

Så vi konstaterade krasst att det är en process uppsatt av kvinnor såklart. he he

torsdag 17 januari 2013

Det där med att nå

Minns ni när Mini satt i babyskydd i tvättstugan och precis nådde biet som satt i bågen? Nu kan han själv sätta nyckeln i låset.

Tomt(e)

Nu är julen undanstökad. Tomten i trapphuset har flyttat och adventsstjärnorna är bortplockade.

"Tomten!" ropar Mini i trapphuset och jag försöker förklara att tomten åkt på semester och kommer tillbaka till nästa jul. Som är om jääääääääättelääääääääänge. Ett år är ju en evighet när man är två.

Mini pratar fortfarande om julen. Varje dag. Lilla hjärtat!

onsdag 16 januari 2013

Oväntad kärlek

Jag berättar på förskolan att Mini börjat prata om sin pappa med mig, för att förbereda dem på att han kanske börjar prata om sånt med dem.

Inte ett ljud har han sagt där om det ännu. Jag pratar med två av pedagogerna och Mini är inte i närheten, så jag kan prata fritt om hur det är, vad jag säger, hur jag förhåller mig. Det kommer rätt många frågor om mitt sätt att skaffa barn. Inte alls på något elakt sätt, utan ren nyfikenhet och jag svarar så gott jag kan på allt. Jag berättar det som få vet, hur lite man som ensamstående har rätt till hjälp i fertilitetsfrågor i Sverige idag, lagförslaget, hur mycket Mini kostat och vad jag vet att andra har lagt på fertilitetsvård.

Och så avslutar jag med att jag är så lycklig över att ha fått en så underbar unge.

Varpå den ena av pedagogerna svarar att det är de också och så får jag höra en anekdot och en till och en till. Jag känner hur mycket de tycker om honom.

"Han är verkligen underbar", säger den ena. Jag kan ju inte annat än hålla med.
"Vi tycker att hela er familj är underbar", säger den andra och jag funderade på om det är okej att krama dagispersonalen sådär en måndagkväll.

Hela min underbara familj. Mini och jag!

...

"Mamma har ingen pappa" säger Mini och tittar på mig.
"Jo, mamma har en pappa. Mammas pappa är ju morfar"

"Mamma har ingen pappa"

"Menar du att mamma inte har någon pappa till Mini?"
"Ja, Mini har ingen pappa"

"Nej, du har ingen pappa, men du har så mycket andra människor (lång uppräkning)"
"Jag har ingen pappa"

och mammans hjärta går nästan itu
Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle behöva ta de här funderingarna redan vid två års ålder! Samtidigt är jag glad för det, för jag inbillar mig att ju mer vi pratar nu, desto enklare blir det sedan.

Men åh, älskade fina fina Mini. Om jag bara kunnat trolla fram en fantastisk pappa till dig hade jag kunnat.

söndag 13 januari 2013

Newsflash

Jag var nyss och tittade till Mini som slagit sig till ro i TV-soffan.

Herregud! Det är ett stort BARN som sitter där inne. Vad hände med min bebis?!!

fredag 11 januari 2013

Tomten

Mini älskar tomten. Vi har en som står i trapphuset. Varje morgon säger Mini: "god morgon Tomten! Har du sovit gott?"

Och varje eftermiddag: "Heeej tomten! Har du haft det bra idag?"

Nyss var vi ute och tände tomtens lykta, jag fick springa in och hämta tändaren, under tiden sitter Mini på huk vid tomten och jag hör honom prata med den.

"Ingen fara tomten, mamma kommer snart och DÅ ska vi tända din lykta"

Åh, söta unge.

torsdag 10 januari 2013

Ugnspannkaka

För första gången i mitt liv har jag idag lagat ugnspannkaka. SÅ gott.

Lunchlåda blev det också. Vad åt ni till middag?

tisdag 8 januari 2013

Svårt

Jag analyserar INTE.

Och förresten ska jag på dejt imorgon.

Edit: det verkar inte bli så mycket med dejten. Jag är grinig och har fått mens och vill bara tröstäta chokladbollar. NU. Analysen är; det var kanske inte så intressant i alla fall.

måndag 7 januari 2013

Olikheter

När jag var liten hade vi ett grannpar som var som mina extra föräldrar. Det bodde rakt över gatan och när jag var 10 månader lärde jag mig gå och rymde för första gången (av många under min uppväxt). Det var förstås under övervakning av min mamma som ville se vart jag skulle ta vägen. Jag kröp nerför trappan gick över vägen, runt deras hus och in via altanen.

Samma väg skulle jag ta många gånger under min uppväxt. Tyckte jag att min familj var dum tog jag min gosse och min kudde och flyttade in dit några dagar.

Min grannfru var en av de sista i Sverige att drabbas av polio. Det gjorde henne rullstolsbunden och de var alltid hemma. Hon var aktiv i De Handikappades Riksförbund (DHR) och dit följde jag ofta med. Jag hängde med dem och i efterhand har jag insett vilken välsignelse det var för mig. Jag är uppvuxen på en liten ort och tänk dig att vara bundis med alla de som andra barn gör stora ögon efter.

Rasistdiskussionerna som pågår, olikhetsskräcken, behovet av att få känna sig bättre, eller är det bara att inte bli jämförd med det som är annorlunda än det vi själva målar normalramarna runt, gör mig så otroligt nedstämd. Det jag menar är inte att jag är perfekt. Det dräller av fördomar och konstiga föreställningar i mitt huvud, men jag försöker jobba med dem och åtminstone inte ge uttryck för de värsta.

Möjligheten att resa som jag gjort önskar jag att fler fick. Möjligheten att träffa människor i deras hemmakulturer och känna ödmjukhet och tacksamhet för det. Inse att annorlunda inte alltid är sämre. Att se sin egen kultur och härkomst ur ett annat perspektiv.  Jag önskar att fler människor testade att åka rullstol en dag. Att gå med blindkäpp. Etc etc.

Jag älskar området jag bor i nu, men vi har ett problem. Det är segregerat. Det bor inte många invandrare här. Det är äldre och barnfamiljer av svensk börd som bor här. Därför är jag extremt tacksam för att det på Minis förskola är blandat och inte bara bland barnen, utan även bland personalen. Där finns olika kulturer blandade.

Imorgon börjar en ny pojke på Minis avdelning. En pojke med Downs Syndrom. Åh vad jag blev glad av att höra det. Kanske inte för att jag önskar någon ett handikapp precis, men för att det betyder att Mini kommer att lära känna olika på ett naturligt sätt och genom det inte tycka att det är så konstigt eller skrämmande. Underbart!

En god svensk

Gissa vad Mini leker.

"Nej gubben, du får vänta på din tur!"

Rabiat

Ensamstående mamma. Frivilligt ensamstående mamma. Nej, jag har inte aktivt valt bort män. Nej, jag spenderar inte varje sekund när jag pratar förtroligt med vänner om män och deras överflödighet och onödighet.

Jag tror faktiskt inte att jag träffat nån av oss som har. Bara kanske möjligtvis att vår livsstil, ensam med barn, gör det betydligt mer komplicerat än tidigare. Och ärligt talat, det var inte lätt innan.

Så, då var det sagt.

söndag 6 januari 2013

Mitt liv

Ögonen föll på klockan på köksradion. 23.11 en lördagskväll. Jag står på pallen i köket och torkar taklampan. Nej, det är inte så att jag storstädar. Jag skulle bara ställa undan champagneglasen från nyår och de står ovanpå kylen så jag ställde mig på pallen och då såg jag hur dammig lampan var.

Ett typiskt Mamma Vilja-scenario.

Så jag fixar och fixar och fixar. Det spelar ingen roll att det är lördag kväll. Och det är extra illa just idag, efersom jag faktiskt hade erbjudande om sällskap. Sällskap av en man. En yngre vältränad man som bara bor 5 minuter härifrån.

En av besluten under hösten var att börja dejta igen och det har jag gjort idag. På en lekplats tillsammans med Mini och mannens dotter. En jättetrevlig dejt. Mannen i mitt liv? Jag vet inte. Ska man veta det efter att bara ha träffats?

Jag hatar den här sidan av dejtingmyntet. Ja, så har vi mötts. Levde jag upp till hans förväntningar? Levde han upp till mina? Vad söker jag egentligen? Ska jag fortsätta träffa andra? Hur mycket energi ska jag lägga? Allt jag vill är att ha kul och känna sockerdricka i magen. men jag kanske är för gammal och luttrad för det? Kanske lider jag för mycket av Akademikersjukan, vi som analyserar ihjäl oss.

Och kanske kanske krävs det att jag ägnar mina lördagskvällar åt annat än att torka av kökslampan. Kanske. Vad tror ni?

lördag 5 januari 2013

Mini och maten

Mini gillar inte såser. Inte ens ketchup. Hu för kladd. Han är i sanning en pedantisk jungfru. T o m potatismos är problematiskt.

Mini gillar inte heller ris. Nej, det ska vara pasta eller potatis i torra bitar.

Om nu inte mamma gör sin magiska fisksås och blandar med ris. Då säger det slurp så är allt borta. Nästa gång ska jag blanda i laxen också.

Och vilken dag som helst ska jag testa att laga risotto.

fredag 4 januari 2013

Till kolikbarnsföräldern

Jag röjer i köket efter kvällsmaten. Torkar bänken, när Mini kommer ut i köket och säger:

"Mamma, jag vill ha en napp"

Jag dirigerar om var napp och snutte är, han hämtar och går tillbaka ut till soffan.

Och så slår det mig att för två år sedan hade jag ett skrikigt kolikbarn och hur långt från det jag är nu. Om du läser här och har kolikbebis, det går över. Snart. Du kommer att överleva. Jag lovar.

Det blir t o m rätt njutbart!

torsdag 3 januari 2013

Aj

Jag har fått urinvägsinfektion. Det är normalt för mig. Jag får det några gånger per år. Imorse vaknade jag med kraftiga symptom. Det är jobbigt när det är så, så när Mini vaknade och jag kände att nej, jag orkar inte vara jättebästa glada låtsasmamman, när jag mår skit, så sa jag som det var:

"Mamma har ont i magen Mini"

"Ska jag pussa mamma?" Så går han fram till mig och pussar mig på magen med orden "Så nu är det bra. Är det borta?"

Sedan har hela dagen fortsatt i samma anda. "Ska jag hjälpa dig mamma?" "Jag fixar mamma"

Kan man ha en finare unge?

Vi var på bio idag. Lilla Anna och Långa Farbrorn. Mini sitter som ett ljus från första rutan till sista. Helt betagen. Jag skulle kunna titta på honom och strunta i filmen. Jag är helt betagen.

Och så nattningarna som numera avslutas med: "Gå nu mamma" och jag vill bara stanna och gosa gosa, samtidigt så skönt att han är nöjd, glad och trygg nog att somna själv.

onsdag 2 januari 2013

Busigt

Jag har tagit föräldraledigt resten av veckan. Det känns som jullov. Underbart. I sann jullovsanda har jag suttit uppe alldeles för länge, men åh jag tycker om att kunna göra det. Imorgon ska jag skärpa mig.

Gick in till Mini som låg på rygg och sov. Där i ljuset från ljusslingan i fönstret såg jag hur han kommer att se ut om något år, för allt hull i ansiktet drogs borr och hans riktiga drag kom fram. Vad fin han kommer att bli.

Det kommer inte jag att vara imorgon, men strunt samma, jag har jullov!