tisdag 31 maj 2011

Hemma

Jag är t o m glad att se mina självmatande husdjur.

måndag 30 maj 2011

Förtroendeingivande

"Ooops oj ja, nu var det ju inte din son vi skulle öka intervallen mellan inhalationerna på, utan bebisen i rummet intill." efter att jag ifrågasatt varför han inte fått behandling på hela dagen.

Lägg av!
Imorgon får vi åka hem. Äntligen.

Aldrig

Ljud ingen ska behöva höra:
Bubblet som syrgas gör i vattnet det passerar på väg till ditt barns näsa.

Tacksam att det går, men hade så gärna sluppit.

lördag 28 maj 2011

Lite naket

Inatt sover vi på Barninfektionsavdelningen. Snorelvan vägrade äta och så visslade det om honom när han andades. Nu är vi här. Elvan sover, det gör inte jag.

Jag drömmer om de nakna männen jag träffade på Barnakuten (se bilden).
Ja och så lyssnar jag på sonens andetag.

fredag 27 maj 2011

Morgonritual

Kladdigt!
Mysigt.

Jobb till mamma...

Especially for you

Idag har Mini en tröja som gjord för honom på sig.
Fast med tanke på status här borde han kallas Snorelvan. Var kan man köpa kläder som heter det?

torsdag 26 maj 2011

Apropå att dejta män

Dagens skratt. Tack Malla


En kvinna gick i skogen när hon plötsligt snubblade över en oljelampa. Och när hon gned den så kom naturligtvis en ande fram.


"Får jag tre önskningar nu?", frågade hon.

"Nej, svarade anden. På grund av de dåliga tiderna och devalvering och global konkurrens och sån skit, så får man endast EN önskning nuförtiden. Nå, vad ska det vara?"

"I så fall vill jag ha fred i mellanöstern, sa kvinnan och halade fram en karta. Ser du kartan här? Jag vill att de här länderna ska sluta slåss med varandra."

Anden kastade ett öga på kartan och utbrast:

"Men jösses, damen! De där länderna har ju fajtats i tusentals år! Tror inte att det går att göra något åt det. Jag är bra, men inte SÅ bra! Önska nåt annat."

Kvinnan tänkte en stund och sa sedan:

"Jag har aldrig lyckats träffa rätt man. En omtänksam och älskande man, som är hänsynsfull, kan laga mat och som står för hälften av hushållsarbetet, som är trogen och en bra älskare och inte tittar på sport hela tiden. Kort sagt, en idealisk livskamrat."



Anden var tyst en stund och suckade sedan..

"Få se den där jävla kartan igen........"

onsdag 25 maj 2011

Korkat

Jag vet att det är en högoddsare, men jag gör det ändå. Framför Mini på bordet så ligger det en hög med brödbitar kladdiga av leverpastej och oidentifierbar vätska. Under näsan hänger det en transparent snorelva. Emellanåt hostar han rossligt. Ögonen följer mig med spänd förväntan. "Vad ska du hitta på nu? Hoppas att det är roligt. Hoppas att det är roligt. Hoppas att det är roligt!"

Och jag kan inte motstå. Det är inte som att Mini kommer att undra varför jag inte gör det, han vet inte ens att det går, men jag har tänkt tanken och nu gör jag det. Jag lägger alla de där klibbiga leverpastejsmörgåsbitarna i en färgglad plastbytta från Ikea.

Ofelbart. Innan jag har räknat till tio är plastbyttan i bebisens hand. Han skakar den och hela, nåväl, halva mitt kök är täckt av de där små kladdiga klumparna. Jag ser jobbet med att få bort dem. Hör mig själv muttra.
Men leendet från den tvåtandade terroristen. Glädjen som lyser.

Ja, det är värt varenda ansträngning.
Vill du prova igen älskling?

tisdag 24 maj 2011

En liten skvätt

Idag kom grannarna hem med sin lilla dotter A. Två dagar gammal. Mini kändes som ett berg i jämförelse.

Och mamman ja hon grät en skvätt. Men bara en liten skvätt. Nästan lika liten som lilla A.
Varenda unge är ett mirakel.

Gott

Den här kan jag lätt bli beroende av.

Vardagsrealism

Bröd
Vatten
Leverpastej

Och så en gryende plan om Stockholm i mitten av juni. Någon som är hemma då?

måndag 23 maj 2011

Till fröken Märkvärdig

Kära fröken Märkvärdig vill ha vardag i bloggen, så här kommer lite bara alldeles till dig.

Idag var Mini på 8-månaderskontroll. Min lille store kille är 72,5 cm lång och väger 11 110 gram. Han klarade alla testerna och satt och pratade själv vid bordet med BVC-sköterskan.

När vi pratade så sa hon en sak som följt mig under dagen: "Jag gillar inte när man sätter etiketter på barn, som regnbågsbarn, eller ensamståendegrupp på föräldrarna. Barn är BARN och inget annat."

Och visst har hon rätt?

Förlåt fröken Märkvärdig, det blev lite tänkvärt också.
Jag åt sill till lunch i alla fall.

Brev till politiker

Så här har jag formulerat mig och skickat till en grupp politiker idag. Som ni förstår är de inte knutna till Alliansen:

Hej Politiker
Jag heter Mamma Vilja och skriver till dig med anledning av att det är Mors dag på söndag. Inte för att jag tror att du behöver en påminnelse om det, utan för att Mors dag har en alldeles speciell betydelse för mig. Det är nämligen så att i väldigt många år har jag drömt om att bli mamma och i år har jag för första gången anledning att fira mig själv. Jag har blivit mamma till Mini efter över 20 år av längtan. Det är så stort och fantastiskt!

Så nu undrar du säkert varför jag skriver till dig med anledning av det? Jo, det är så att jag är ensamstående mamma och det har jag blivit genom insemination med donatorsäd i Köpenhamn. Jag är en av de lyckligt lottade kvinnor som faktiskt haft möjligheten att göra det när nu den potentielle pappan uteblev. Som du säkert redan vet, är det inte lagligt i Sverige idag för ensamstående att skaffa barn genom fertilitetsbehandlingar som IVF (provrörsbefruktining) och insemination med donerad säd. Det är till trots att alla partier i Riksdagen varit för de lagförslag som legat, utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Moderaterna har varken tagit ställning för eller emot, men av vad jag har förstått är de flesta enskilda moderater för att ensamstående ska ha samma möjligheter som de par som får fertilitetsbehandlingar idag.

Det här är självklart både en svår och en enkel fråga på många plan, men problematiken finns redan idag. Jag ska försöka beskriva tre problem som jag ser för dig.

Om du som ensamstående bestämmer dig för att göra som jag och resa utomlands för att genomgå behandling, måste du besöka en läkare hemma för att försäkra dig om att du är fertil. Idag är det en gråzon för de här läkarna att genomföra de här underökningarna och ta proverna. Det finns de läkare som inte gör det här för de anser att det inte är lagligt att ens ta prover på en kvinna som är ensamstående för att kunna bli gravid.

Som ensamstående har jag inte rätt att få veta om jag är fertil, eller varför jag är infertil och de som låter oss undersökas gör det inte alltid helt öppenhjärtligt. Det här gör att vi som genomför det här lever i ett ingenmansland där vi inte vågar ställa krav på den vård vi behöver, för vi är tacksamma att ens få den. Om vi får den.

Det är också en gråzon när barnen föds. Idag genomför vi i Sverige faderskapsutredningar på alla barn som föds utomäktenskapligt. Mini och jag har turen att bo i Malmö där Familjerätten är vana vid att hantera vår grupp, men jag har hört talas om utredningar som gått i absurdum, just för man inte vet hur man ska hantera faderskapet där det är på riktigt okänt.

Men framförallt så känner jag som mamma att det är en gråzon för min son att växa upp i. Att hans sätt att ha kommit till världen inte är accepterat lagligt i Sverige. För socialt accepterat skulle jag vilja säga att det är. Inte en enda gång har jag blivit ifrågasatt eller upplevt någon negativ attityd och då har jag alltid varit helt öppen med hur Mini blivit till och pratat om frågan med människor i olika ålderskategorier och samhällsgrupper.
Jag är medlem i föreningen Femmis (www.femmis.se), som är ett nätverk för oss som är frivilligt ensamstående mödrar och också en förening som arbetar för att legalisera fertilitetsbehandlingar för ensamstående i Sverige. Under 2010 föddes inom föreningen 69 barn. Det är över ett barn i veckan. Nu är det även så att alla frivilligt ensamstående mammor tyvärr inte är medlemmar i Femmis, så jag tror att lågt räknat så föds det åtminstone två barn i veckan som kommit till genom fertilitetsturism och trenden är att det ökar för varje år som går. Hur många barn kommer det att vara 2015? 2020?

Bara inom föreningen har vi idag nästan 300 barn totalt. Hur många som finns totalt är det ingen som på riktigt kan veta. Det här är helt vanliga ungar som går i vår barnomsorg, skola och en dag kommer att bidra till vårt samhälle precis som du och jag gör idag.
I höst drar motionsarbetet igång igen och då finns det möjlighet att få ändring på allt det jag nämnt ovan.
Nu kommer vi till orsaken till att jag påminner dig om att det är Mors dag på söndag. Jag vill be dig att sätta lite fokus på den här frågan i ditt politiska arbete, eller åtminstone vara medveten om den. Om det så är att prata om frågan vid ett lämpligt tillfälle eller själv sätta tänderna i hur det fungerar idag och hur det borde fungera. Att inte låta Alliansen sälja ut oss till Kristdemokraterna en gång till när nästa lagförslag kommer.
För som det är idag tycker i alla fall inte jag och säkert inte du heller att vi kan ha det.

Om att agera

Nu har ni möjligheten. Den 28 maj är barnlöshetens dag. Utnämnd av föreningen Barnlängtan. Ja, ni behöver inte bli medlemmar, det går så bra att gilla dem på Facebook. Ett sätt att visa stöd för vår sak. Att alla som vill ska få hjälp att bli föräldrar i vårt fina underbara land.

Ett annat sätt är att gilla Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF. Gillar föreningen på Facebook gör ni här.

Personligen håller jag på att skriva brev till några lokalpolitiker för att uppmärksamma vår sak, att ensamstående ska erbjudas samma fertilitetsvård som par i Sverige. Gör det du också vet ja. Politikerna i Malmö hittar man här.

Se så! Klicka och skriv nu kära vänner. Ja, skriva behöver ni kanske inte, men klicka lite kan ni väl bjuda på.
Tack på förhand.

söndag 22 maj 2011

Blöjbyxa

Vi har börjat med blöjbyxor. Någon gillar inte att ligga på rygg och byta, så det känns lämpligt. Fast jag tycker att de läcker. Gör jag något fel?

lördag 21 maj 2011

Lördagsgodis

Jag har skrivit så många inlägg i mitt huvud de senaste dagarna att det är galet. Jag ville skriva om turen till Louisiana och vinet. Om solstrålar och bra samtal. Energi och en vilja att vara kreativ igen. Lust. Hur Mini kvittrade inne på Picassoutställningen.

Sen skulle jag skriva inlägg om mina kliande stygn och när de försvann. Kanske inte så kul, men det hade jag tänkt skriva om.

Självklart ville jag även skriva om att vi har börjat använda nya vagnen. Jag ville berätta om hur smidig och skön den är att hantera jämfört med kombivagnen. Hur gullig Mini är när han hänger med armen över kanten som värsta raggaren, med andra handen på ratten.

Idag hade jag tänkt skriva om Mini som fyller hela 8 månader och äter mat med bitar i som en hel karl. Som flyttar sig över golvet och leker med sina leksaker i säkert en halvtimma utan att behöva min assistans. Mini som har upptäckt bröd och leverpastej. Oj vad få smulor det blir av det.

Och så ville jag beskriva goe B som idag kröp upp i mitt knä med snuttefanten och nappen och till slut satt och lutade sig mot mitt bröst och vilade. Det är något speciellt med att bli vald som goseobjekt av en 10½-månaders liten kille. Hur speciellt det är med små bebisar. Att hjärtat inte kan annat än omsluta dem. Älska dem.

Men allt det där orkar jag inte blogga om för tillfället. Jag är för trött.

Och över alltihop snurrar det en himla massa tankar.
Om arbete.
Om vänskap.
Om kärlek. För just nu fattas den mig. Jag hade ju utestlutit den. Det gick så fint. Jag var nöjd med det jag får/fick av G. Men så bara dyker den upp där igen. Inte på rätt sätt, men tanken och längtan väcks och som ni alla säkert vet, om något inte fått syre på länge får luft, så blir det snart en storm. Så just nu fattas den mig. Kärleken.

Det fina är dock att mitt i all den där saknaden, så finns det ingenting. INGENTING som kan ta bort glädjen och lyckan över Mini.

8 månader gammal idag. Äter mat med bitar, leverpastejmackor, leker själv, pratar, skrattar och kramas. Pussarna är stora och blöta. Förtjusningen i sin egen spegelbild total. Världens finaste unge. Om ni frågar mig då.

onsdag 18 maj 2011

Ont - Ond

Mini sitter gärna nuförtiden. Han sitter och sträcker sig efter leksaker. Sätter sig upp igen. Sträcker sig långt och ena benet viker sig bakåt, andra framåt och han liksom fastnar. Jag kan se hur det utvecklar sig till att han kommer att hasa sig fram så, om han inte kommer på att vika bak det andra benet också. Det är så spännande att se. Mitt lilla barn utvecklas och emellanåt går det så fort. Älskar att se honom lägga huvudet på sned och verkligen utforska saker. Han kan spendera en mindre evighet med en pryl. Utforska den rejält. Jag älskar att se honom välja en leksak framför andra.

Ibland går det ju mindre bra. Ibland så sträcker han sig lite fel och tappar balansen och trillar. Slår sig i lilla huvudet och stor drama utspelas. Illvrål för det mesta. Ibland lyckas jag häva det ("oj, men titta vem som var här! Pelle Pingvin!!") ibland får jag ta upp honom och trösta. Känna hur hans först spända kropp, där skriket kanske inte ens kommit än, eller där skriket skorrar i örat han hamnar närmast, känna hur den där kroppen trycker sig mot mig för tröst.

Då njuter jag. Min son har ont eller är förskräckt och jag njuter.

Jag är en ond mamma. I ordets allra bästa betydelse.

Det åtråvärda

Det här är saker som omedelbart fångar Minis uppmärksamhet nuförtiden. Vissa farligare än andra.

I djungeln

Min lilla Mowgli jagar lejon på morgonkvisten

tisdag 17 maj 2011

När man har tråkigt

Det regnar ute. Jag har tråkigt. Massa tråkigt att göra.

Men jag har i alla fall Stålmannenmage!

Hur mycket?

Det är tre små stygn. Såret är 1 cm, kanske 1,5 cm långt.

Men herregud vad det kliar!!
Hur mycket kan ett sår klia egentligen?!!

AAAAAAAAARGH

måndag 16 maj 2011

Gammal?

Min mamma har ett uttryck hon gärna körde med ett tag: "När f-n blir gammal blir han religiös"

Idag har KD gått ut och sagt att världen har förändrats. De kan tänka sig att ställa sig positivt till att homosexuella får adoptera. Det har bara varit lagligt i Sverige sedan 2002. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Eller hur KD? Nu vill vi se lite förändringar på andra plan också.

Bruset

Visst har vi alla det där bruset av tankar som snurrar i huvudet? En del av mitt brus startade när jag började fota min mage i mina gamla tjockisjeans och hittade en fläck på den som jag inte riktigt kände igen. Den där fläcken visade jag för en läkare, som konstaterade att det är bara att ta bort och jag fick en tid.

Det var i förra veckan. Jag såg det mest som en rutinåtgärd. Kreti och pleti har ju tagit bort leverfläckar utan större problem. Jag gillar dessutom min läkare och vi var rätt många i rummet när det skulle ske. När väl sprutorna kom fram så blev jag stel. Plötsligt insåg jag att hon skulle sticka och skära i mig. Rätt obehagligt ändå.

Så satte hon igång och jag fokuserade på att skämta med dem och andas. Andas. Inte glömma att andas.

G, min läkare, sa att det här var ju ingenting. Jag skulle få se det, det var bara lite fettvävnad. Hon skrattade, men så blev hon tyst. Sa något till en av sköterskorna och kommenterade: "Det där får vi skicka på analys!" varpå en av sköterskorna frågade: "Har du haft den här fläcken länge?"

Och de kommentarerna är numera en del av mitt brus. Min inbillningssjuka har tagit fart som en löpeld och emellanåt är jag övertygad om att jag är dödligt sjuk.

Logiskt sett vet jag att det med största sannolikhet inte är så.
Känslomässigt måste jag nog andas lite. Andas. ANDAS.

söndag 15 maj 2011

33 frågor och svar om min förlossning

1. När fick du reda på att du var gravid? 14:e januari 2010

2. Hur gammal var du? 39 år

3. Hur tog din partner det? Partner? Nä, sånt håller jag mig inte med.

4. Mådde du mycket illa? Inte ett smack, däremot somnade jag lätt både här och där första månaderna.

5. Var du känslig? Ja, jag kunde inte sova en hel natt under hela graviditeten. Grät åt allt och fick gå och prata med en terapeut.

6. När kände du bebisens första sparkar? Vecka 18, dagarna innan vi åkte till Rhodos

7. Var du ofta orolig? Ja och det var jobbigt. Här hade jag längtat så och jobbat för att bli gravid och så kom alla de där tankarna tillbaka plus några till. Sen blödde jag varje dag första tre månaderna. Det gjorde inte livet enklare.

8. Sparkade bebisen mycket? Jovars. Varje kväll när jag gick och la mig. Fast när kära kollegan ville känna så höll sig Mini alltid blick stilla.

9. När började du läcka bröstmjölk? Aldrig.

10. Fick du bristningar? Nope. Inte en enda.

11. Blödde du någon gång? Första tolv veckorna.

12. Hur många ultraljud gjorde du? Fem eller sex. Sex var det nog!

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Trygg, den blev allt annat än det.

14. Hur började din förlossning? Vattenavgång tidigt en söndagsmorgon.

15. Hur många timmar tog förlossningen? 60 timmar. Varav första två dygnen hemma med min TENS.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt

17. Hur mycket var du öppen när du kom in? 4,5 cm

18. Vilken smärtlindring tog du? TENS och lustgas

19. Dragen med sugklocka? Ja, efter 1½ h krystvärkar bestämde de att sätta sugklocka. Jag var helt slut och det enda jag minns av den perioden var att jag undrade vad jag gjorde för fel och att jag bad dem ”Ta ut den nu jag ORKAR inte mer”

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 2 h

21. Blev det komplikationer? Ja, läkaren satte sugklockan på fel del av huvudet vilket ledde till att Minis näsa trycktes in. Det i sin tur gjorde att han inte kunde andas när han väl var född och försvann ut med ett team från neonatal innan jag hann se honom. Jag var övertygad om att han var död eller svårt skadad tills jag fick se honom själv tre timmar senare.

22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag inte fick den support jag behövde de två första dygnen. Jag kände mig otroligt utsatt och missförstådd. Fast i jämförelse med att tro att mitt barn inte skulle överleva var det ingenting.

23. Var du rädd för något? Nej. Möjligtvis att jag inte skulle vara stark nog att klara av det.

24. Skrek du? Jag trodde att jag gjorde det. Enligt de som var med hördes jag inte.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Två läkare, barnmorskan, sköterskan, min syster och jag.

26. Hade du någon nära med dig? Mina föräldrar var här med mig när jag gick hemma. Min syster var med på förlossningen.

27. Fick du sys? Ja och barnmorskan förklarade att jag sprack för att jag fortsatte krysta efter att Mini kom ut. Tycker någonstans att hon kanske kunde stoppat mig från att göra det? Tydligen har jag läkt hysteriskt fint.

28. Vilken vecka födde du i? 39+4

29. Vad var vikt och längd på bebisen? 3170 gram och 50 cm

30. Ammar du? Nej

31. Hur gammal är bebisen nu? Snart hela åtta månader gammal!

32. Vad tyckte du om förlossningen? Fruktansvärd. Jag har aldrig känt mig så utsatt och otrygg som när jag gick hemma med värkar och inte fick hjälp att sova eller med smärtan. När jag väl var på förlossningen var jag så utmattad att jag somnade mellan varje värk fram till krystningsskedet. Jag fick inte välja ställning, jag fick inte gå upp och röra mig för att de skulle övervaka med maskiner. Istället dök jag mig genom smärtan. Andades tillsammans med min syster och betedde mig som en retriever över ett fågelkadaver när det kom till lustgasen. Om jag någonsin ska göra det här igen behöver jag hjälp att bearbeta det som hände.

33. När kommer nästa barn? Förmodligen aldrig!

lördag 14 maj 2011

Självständighet

I nyhetsmailen jag får från Babycenter beskrivs hur Mini nu blir alltmer medveten om att han är en egen individ med en egen vilja. Det börjar märkas kan jag berätta. Oj oj om inte lilla Bus får som han vill. Då rynkas näsan ihop och munnen förvandlas till en nedåtvinklad ostkrok.

Viljan kan komma fram vid lite olika tillfällen. Som när det är dags att göra gröt. Då vill inte Mini sitta i stolen och vänta snällt, nej han vill rida på mammas arm och se allt som händer.

Eller när gröten är slut, då vill Mini ha MER att äta. Det går liksom inte att undgå att förstå, och detta trots att han alltid får 1½ portion.

Mini vil heller inte ligga på rygg och byta blöja. DET ÄR TRÅKIGT FAKTISKT! säger hela hans uppenbarelse och masken utförs med kroppsböjningar åt alla möjliga håll.

Och så till den självständighetsgrej som är min sorg. Mini vill inte somna på min arm längre. I alla fall inte alltid. Långt ifrån alltid.

"Ha, den fick du igen!" sa mamma triumferande i telefonen när jag berättade.

När jag var liten vägrade jag gosa. Hennes yngsta lilla lockhåriga flicka. Sladdisen. Jag krånglade mig ur varje gosförsök. När det var dags för nattning ropade jag bestämt: "Täng döjja ja ka joova!"
Ja, jag minns t o m hur mamma försöker hålla mig kvar i sin säng och jag flyr. Rymde hemifrån första gången när jag var 10 månader och just lärt mig gå.

Men snälla söte goe Mini. Lite mammagos kan du väl behålla? Och här kommer ytterdörren alltid att vara stängd. OCH låst. Inga rymlingar här inte...

Men vad nu då

Jag nattade Mini och hade inlägget klart i huvudet. Det skulle bara plitas ner.

Men jag minns inte ens vad det handlade om.
Ikväll skulle jag gått på schlagerfest, men en migränliknande huvudvärk och en väldigt grinig unge i kombination med hällregn satte stopp för det. Jag ORKAR inte.

Kommer jag någonsin att umgås med andra vuxna igen?

Hemma

Just som jag trodde att vi var hemma. Jag började slappna av. Lördagsmorgonen kändes tidig, men helt okej.

Då hände det.

Bluärk, torka, Bluärk, torka, BLUÄRK






giv
mig
styrka

fredag 13 maj 2011

Pretto

Av någon anledning är jag på väldigt bra humör ikväll. Det kan bero på kräkavsaknaden som beskrivs i förra inlägget. Det kan också bero på att någon som varit lite pretentiös nu inte har tillgång till att smeta sitt dravel i min tillvaro längre.

Herregud vad saker ska vara krångliga ibland? Är det inte underbart när livet bara kan få vara enkelt? Jag gillar när det är rakt på. Nästan binärt. Ett eller noll. Av eller på. Svart eller vitt.

Hur är ni? Är jag ytlig och förenklande?

Känsliga läsare göre sig icke besvär

Mini har alltid varit en kräksbebis. När vi kom hem från BB och BVC sa åt mig att "Ge honom tillägg tills han är helt nöjd och inte vill ha mer", men Mini hade ont i magen och kolik och tyckte att han var hungrig hela tiden. Jag matade och matade och ungen kräktes och kräktes. Sen började jag ge honom mer normala mängder, men Mini kräktes i alla fall. Inte så mycket. Men kräktes det gjorde han. Sen började vi med smakportioner och plötsligt blev det där med kräkningarna lite mer sport, för nu blev det färg. Blåbärspuré, nej tack liksom.

Sen blev det mat på riktigt och låt oss säga så här. Kräk av tillägg är inte alls lika äckligt som kräk av riktig mat (samma princip gäller för det som kommer i andra ändan).

"Ja ja, jag har en kräkbebis, det går över", brukade jag förhoppningsfullt tänka. Tills för ett par veckor sedan. Då började det accelerera, just när jag hade börjat tänka att det borde avta. Det blev mer.

Bluärk, en spya i sängen, bluärk, en till innan jag hunnit torka upp den första.
Bluärk, en spya på golvet, som man kan lägga händerna i samtidigt som man kör klockan (snurrar runt sin egen mage genom att dra sig runt med händerna) och mamman får en cirkelrund spya att torka upp.
Bluärk, en spya som missar barnet, men landar på mammans rena fina byxor. Det är inte jag som har ombyte så att det räcker till ett par nya om dagen hela veckan till nästa tvättid precis.
Bluärk, en spya som landar i magfickan på jackan (då skrattade jag faktiskt).

Ikeas kräklappar är en kräkbarnsmammas bästa vän. Jag har slutat med snutte till Mini. Han har en kräklapp istället. Den är ändå alltid någonstans i närheten. Det värsta är när jag inte har någon ren att ta till på typ promenaden. Men som mamma till ett kräkbarn blir man lite avtrubbad och tar det rena hörnet.

Och det speglar sig även när man umgås med andra.
"OJ! Han kräks!" säger vännen bestört
"Jaha, ja oj, ja jag torkar upp det strax", svarar jag blasé

"Har ditt barn inga rena kläder?" undrar kollegan på jobbfikat där jag två dagar i rad dykt upp med en köttfärssåsspyefläckig (nej, det går inte att få bort helt när man torkar upp) bebis.
"Jo, två minuter på morgonen" svarar kräkbarnsmamman
"OJ! Han kräks!!" säger kollegan.
...

Jag provade att byta tillägg mot välling (det sistnämnda är för övrigt det enda som Mini bara tvärratar och vägrar äta) för att se om det hjälpte. Bluärk, Mini kräks välling istället.

Nåväl, sista dagarna har jag gått på knäna över spyorna. Ja bildligt alltså. När inget får vara rent och fräscht. NÅGONSIN och när allt man gör blir försenat av att man letar papper och trasor och bara torkar spyor. Byter kläder och torkar spyor. Konstant. Något mer frustrerande har jag sällan varit med om. Enda gången det var praktiskt var i tvättstugan. Häpp, av med de kläderna också och in i tvättmaskinen. Det var lite kallt att gå upp till lägenheten sen bara.

Men så.
Idag.
I morse fick Mini hicka.

Hick, sa det ur hans lilla söta mun

lite tid gick

HICK

och så höll det på och vet ni vad. Inga spyor!!

För varje måltid har Mini fått hicka och inte en endaste lite kräksusling har kommit ur hans mun idag. Jag tror jag är i himlen. Vågar jag anta att det är sant? Kan det vara så att Den Stora Kräkseran är över? På fredagen den 13:e?

Min gud vad jag hoppas på det.


PS. Eftersom Blogger tagit bort mitt inlägg med titeln Näe där jag sa att nu är det nog färdigbloggat för den här svensken ett tag, så tog jag det som en pik att blogger inte kan leva utan mig och fick till ett långt inlägg.
Baby, I'm back! DS.

torsdag 12 maj 2011

Näe

Jag har bloggat här länge nu. Länge höll jag tempot uppe.

Men nu är det som att det har tagit stopp. Det mest intressanta som har hänt är att jag har sänkt Minis säng. Jamenellerhurattnivillläsadet...

Så kära vänner. Jag läser och återkommer när jag har något att berätta igen.

måndag 9 maj 2011

När man minst anar

Mini är ljuvlig just nu. Två tänder, rör sig som aldrig förr. Pratar. Charmar. Gosar. När jag tar upp honom från golvet slår han armarna om halsen på mig och emellanåt får jag stora rejält blöta bebispussar med öppen mun.
"Jag vill smaka MYCKET på dig mamma" säger Mini.

Vädret är underbart. Jag har fått färg i ansiktet, mer än jag någonsin haft så här års tror jag. Vi hänger i parker och i stan. Umgås med vänner på balkongen. Jag är ute och går dagligen. Vi har det gott.

Lägenheten är finare än någonsin, ja om man bortser från badrummet som behöver sig en rejäl städning, men resten. Fina gardiner som silar ljuset i vardagrummet och min nya fina vita hall. Som att ha fått en ny lägenhet för nästan inga pengar alls.

Jag är uppvaktad av en man. Det är trevligt att få uppmärksamhet. Att få känna sig fin för någon. Ja och håret är klippt och min frissa är så duktig att jag är snygg i håret när jag vaknar nuförtiden. Jag behöver inte göra någonting med håret, om jag inte vill.

Och då händer det jag minst hade förväntat mig.
Jag längtar tillbaka till jobbet.

Sol, gullunge, fint hemma och uppvaktning i all ära, men jag vill ha ett stort utrullningsprojekt med bångstyriga tusentals användare, en krånglande system, en oenig styrgrupp och helst en allierad bra projektledare.
Jag måste vara knäpp i hela huvet.

onsdag 4 maj 2011

Den som söker skall finna

Traste Lindéns Kvintett

Jag har sökt febrilt efter både text och musik på Youtube och Spotify nu. Men Traste Lindéns Kvintett hade en låt som gick:

Jag klarar mig själv
Jag kan städa
Jag kan laga mat
Men...

Och så kommer jag inte ihåg mer.

I vilket fall.

Herregud vad jag är trött på att vara stark och duktig och alltid klara mig själv. Bevisa att jag kan för gud och hela mänskligheten. Kan inte någon vara så snäll att ta hand om mig lite nu?

Det var ungefär det som Trastes låt gick ut på. Om jag minns rätt.

tisdag 3 maj 2011

Ni vet mannen? Trevligt att bli lite uppvaktad, men mer än så blir det inte.

Dessutom sa någon sån där klok människa till mig att mitt hjärta egentligen redan är stulet.

Samma

Idag lagade jag samma mat till oss båda och så åt vi tillsammans. Båda med god aptit. Riktigt mysigt!

Mini hälsar att mammas köttfärssås är bäst.