söndag 8 november 2015

Fint

Vi plockar undan frukost. Mini kilar in på sitt rum och P går förbi hans dörr, sedan fram till mig och säger med låg mjuk röst:
"Du, har du sett hur himla fin han är när han sitter vid bänken, på den lilla blå stolen, och pysslar?"

Det. Precis det. Att dela de där små vardagliga vackra ögonblicken, var något jag saknade mycket som ensamstående. 

Tacksam. 

måndag 2 november 2015

Fars dag

Inför helgens stora dag frågade jag Mini om han ville fira P. Han blev högst konfunderad. "Varför?"

"Du säger att han är din låtsaspappa."

Så hade vi ett snack om att eftersom Mini inte har någon pappa står det honom lite fritt att välja en själv. 

"Men mamma, jag vill inte ha nån pappa. Jag har ju dig!"

Åh Mini, jag ska inte tvinga på dig normen. Älskade kloka ljuvliga unge. 

Äntligen

Tre saker har allt på plats på kort tid. Nej fyra. 

Mini klättrar i förskolans träd. Innan helgen kom han inte upp på första grenen. Idag satt han högt högt uppe. 

Mini gungar. Nästan pinsamt länge har jag fått putta på. Nu står han upp och gungar högst av alla. 

Mini sparkar sparkcykel. Även om han hävdat att han kunnat länge så trillade poletten ner ordentligt igår. Stoltare och lyckligare unge hade vi fått leta LÄNGE efter. Balans och fart. Härligt!!

Mini kan läsa. Klonk sa det när slutligen poletten trillade ner. Jag har väntat länge på den. Och oj så stolta både Mini och jag är! Han har hållit på med bokstäver sedan han var 2-2,5 år. Nu satt den!

tisdag 20 oktober 2015

Vuxenpoäng

Senaste åren har jag verkligen njutit. Den här bloggen är full av njutning av Mini och mitt liv. Mamma till världens bästa unge. Karriär. Vänner. Stapplande försök till kärlek.
Samtidigt har de här åren också varit en del av de jobbigaste åren i mitt liv.
Förlossningsskador. PTSD. Kolik. Urinläckage. TVT. Gallsten. Magsårsattacker deluxe. Hårt arbete. Tinnitus. Svek.

Den där perioden efter gallstensoperationen, när PTSDn skulle terapeutas. Jag var i så fruktansvärt dåligt skick. Terapeuten berättade sista gången att hon var allvarligt oroad för mig efter första. Känslan när det släppte. När den där kupan av avstånd från allt som var utanför mig och Mini lyfte. När jag kunde se andra människor i ögonen och ta in. Ja verkligen ta in att de fanns. Våga vara sårbar. Och så Os självmord, som i all chock fick mig att förstå vad det var jag egentligen ville. Eller våga uttrycka det och våga satsa på det.

Och så M. Med sina issues, men också sin humor och glimt. Men issues, som till slut fick allt att gå i stöpet. Bara för att öppna nästa dörr. Dörren till P. P som jag dumpade innan jag träffat, men som min systerdotter fick mig att ta en promenad tillsammans med. P som är som en fast punkt medan jag själv slirar runt som en kulspetspenna runt omkring. P som jag kan ligga naken intill och prata i timmar med. P som älskar Mini. Och hur Mini älskar P. "Du är min låtsaspappa P!"

Saken är den att jag har kämpat emot. Jag har testat. Jag har sprungit med sjumilakliv rakt in i min grotta och vänt mig om för att slåss med en P som jag förväntat mig skulle sprungit efter. Men P parkerade snällt på ett ställe och tänkte att hon kommer väl tillbaka om hon verkligen vill. Och nog gjorde jag det.

P som skrattar åt mig med kärlek. Med mig med humor. Tillsammans med mig åt Minis alla krumbukter. Gråter när han är ledsen och vars rygg jag kan kura ihop mig mot och bara känna mig trygg när jag vaknar om natten. P som också haft barnlängtan så att det gör ont, men inte har någon livmoder och kan åka över sundet. Vi är fullständigt olika och ändå likadana.

Senaste tiden har vi tittat på hus. Först lite på skämt. Sedan mer på allvar. Så hade vi ett lånelöfte. Idag har vi träffat familjejurist. Vi har pratat samboavtal, testamenten, äktenskap och adoption.

Sedan åt vi lunch och gick åt var sitt håll. Och när jag promenerade åt mitt håll kom jag på mig själv med att nästan spricka. För utan att jag riktigt vet hur det gick till, samtidigt som jag kämpade mig igenom varenda sekund av det, så är jag plötsligt där. Bredvid mig finns en man som älskar mig, som jag älskar och i vårt liv finns min Mini, som på ett sätt är Ps Mini också. För det har Mini själv valt. Det är så fint att se deras relation växa och att få ge P möjligheten till relationen med Mini, vice versa och hur de förvaltar det.

Jag kan bara inte förstå att jag faktiskt tog mig hit. Tack älskade terapeut som fick mig att formulera vad jag verkligen ville och släppa garden. Tack Mini som fick mig att ändra hela mitt synsätt på världen.
Tack P för att du älskar mig utan att ändra mig. För att du är du. För att du är min.



söndag 4 oktober 2015

Min stjärna

"Mamma, visst får barn säga hjäla?"
"Mmm, fast jag vet inte vad det betyder"

tystnad

"Men mamma, himla får barn säga i alla fall"

"Jaa jo"

"Ja, för annars skulle barn inte kunna säga himlavalvet!"

lördag 3 oktober 2015

Fem

Ja, Mini fyllde FEM år förra måndagen. Herregud hur gick det till?

Men vilken härlig ålder. Klurig. Rolig. Omtänksam. Kärleksfull. 

Först firades han av mostrar och morföräldrar. Sedan av mig, P och kusin M på själva dagen, för att för en vecks sedan ha kalas med Pirattema här hemma. Sju femåringar. Skattjakt i källaren och pirattårta. Mycket lyckat!


Och Mini är en lycklig femåring. 


torsdag 17 september 2015

Malin Wollin

Ok, nu måste jag reda ut en sak i det här "drevet" mot Malin Wollin och hennes avslutade samarbete med Polarn o Pyret. En annan bloggare, Cissi Wallin, har gått in och försvarat henne. 

Vänta här nu. Jag skulle varit en del av drevet. Rannsakade mig själv, men vet ni vad. Jag anser egentligen att jag bara gjort det jag alltid har gjort och försöker vara, dvs en god konsument. 

Jag har upplyst Pop om att jag inte vill klä mitt barn i kläder som associeras med Malin Wollin eftersom jag inte tycker att hon representerar något jag vill associeras med. 

I övrigt får hon ha vilka åsikter hon vill. Och jag får vara av åsikten att det är trist att hon ges så mycket utrymme, alternativt att hon inte tar reda på hur saker och ting verkligen förhåller sig, snarare än att hon går på känsla. Särskilt när hon nu har en offentlig kanal. 

Jag tycker att det hon skriver rent generellt är trist. Min syster tycker att hon är kul. Min syster får tycka vad hon vill. Jag tycker annorlunda. 

Och Mini? Han får ha sina Pop-jackor i höst också. De är både praktiska och fina. Tycker jag. 


måndag 24 augusti 2015

Det förbjudna

Idag sköt jag ut mig från ett drömjobb. Orsaken? Att man måste vara någon helt annanstans tre dagar i veckan. 

Och för en stund hinner jag tänka "bara jag inte haft Mini…"

Jag är så inne i det jag gör att jag är villig att kompromissa med den viktigaste för mig? Hur galet är inte det?!

Tänk om man bara fått göra allt precis som man vill. 

söndag 16 augusti 2015

Festivallycka

Hemma i Malmö efter en veckas Femmisläger (vilket härligt läger!) väntade Malmöfestivalen. Av ondo för några, men ganska kul tycker jag. Vi cyklade ner, njöt av Barnlandet, korv och folkmassor. Mini önskade tre saker. Ballong, slush och godis. Slushen duckade jag till en annan dag. Tre meter remmar som lördagsgodis och så en STOR minion-ballong. Jag ville egentligen inte, men åh. Blicken. Lyckan. Den var värd varenda en av de 120 kr jag gav. 

För att inte tala om minen på min nästan femåring som kom insmygande till mig imorse. Med en stor minion i handen. 


onsdag 12 augusti 2015

Femmisläger

Vi är på ett strålande Femmisläger. 11 mammor och 17 barn. Dessa underbara barn! Tänk att alla kommit till genom enorma viljor och driftiga mammor. Vi som verkligen ville. Kompetenta. 

Resultatet? De mest harmoniska ljuvliga ungar man kan tänka sig. Jag tror att jag är kär i dem allihop. 

söndag 26 juli 2015

Sommaren som kom av sig

Vad är det för sommar vi har i år?! Hopplöst. Vi jobbar ändå hårt på semesterkänslan. Vanan trogen med familjedrama, Öland och solnedgångar vid vackra Kalmarsund. 

I mitt läger råder ändå harmoni. I sitt rum snusar Mini lycklig över livet på landet. 

I sängen bredvid snarkar P. Tänk att jag funnit mig så tillrätta med honom. Trygg, älskad, förstådd. Han ger mig och Mini så mycket. En klippa att luta mig mot. 

Hans relation till Mini är fantastisk. Vi delade barnlängtan och får båda utlopp för den genom Mini. Vilken gåva att få ge någon!

Dessutom är han omtyckt av min familj. Ikväll satte min mamma sig intill honom och löste kryss. Jag vet inte att det hänt med någon av mina tidigare partners. 

Vad mycket sånt betyder. 

Så nä, det är inte en perfekt sommar vädermässigt. Men det är ändå en underbar sommar. Jag har det bra. Mini har det också bra. P har det bra. 

Vi har det underbart. 






onsdag 15 juli 2015

Lycka

Jag har blivit världens sämsta bloggerska! Förlåt mig. 

Här kommer uppdateringar ur mitt liv:
• P har visat sig vara perfekta killen. På riktigt. Jag börjar mer och mer falla in i tryggheten av att ha honom i mitt liv. Jag kan vara den jag är och det är helt accepterat. Det finns inga krångligheter. Inga konstigheter. Mini dyrkar honom och det finns så mycket kärlek i mitt liv. Jag kommer på mig själv med att slappna av, följa med och bara njuta. 

• Mini är inne i en ljuvlig, och lite jobbig period. Han är så rolig och smart. Att vara tillsammans med honom innebär många skratt. Som när nya kunskaper om dinosaurier får honom att mitt i centrum på shoppinggatan ställa sig och vråla: "en dinosaurie, EN DINOSAURIE!!" Och peka på en fiskmås i himlen. Han har utan knot gått med på en Legofri vecka och kommer därför att få ett stort lego-Piratbyggaset hans bästis R har. 

• Mini har fått en absolut bästa vän i vapendragaren R. De är så fina tillsammans! Jag älskar att höra dem skratta bubblande tillsammans. Finaste ungarna. En riktig uppsida med R är att jag i hans mamma hittat J, en riktigt god vän. 

• Vi har fått nya vänner och det är ljuvligt. Jag älskar det! Vi har middagar tillsammans, helt opretentiöst, och det är skönt. 

• vi har just påbörjat fem veckors semester. FEM. Det kommer att bli ljuvligt. 

Ja, som ni märker, det är inte mycket som fattas i mitt liv. Eller Minis. 

Jag älskar det. ÄLSKAR det. 

Nyper mig lite i armen och somnar om. 
Kram på er alla!

söndag 28 juni 2015

Kräks lite

Inser att mitt livs första kärlek grillhänger med Malin Wollin. Hon som menar att jag är en dålig förälder och egoist för att Mini inte har någon pappa. 

Och även om jag fattar att hon säkert har många bra sidor och att det är typ 100 år sedan exet och jag var tillsammans, så känner jag mig ändå förorättad. Eller nä, det gick visst över. 😄

torsdag 4 juni 2015

Kiss i sängen

Vid nattning:

"Mamma, jag äääälskar dig så mycket att jag alltid kissar på mig lite."

?!
Tror att det är av de märkligaste kärleksförklaringar jag fått. 

Och sen det faktum att Mini varit sängtorr sedan längt innan blöjorna rykte. Jag vet inte hur jag ska tolka det. 

söndag 31 maj 2015

Mors dag

Vilken underbar dag att få fira. Jag är så tacksam. Njuter av varje stund. Även de inte rosaskimrande. 

Och P, som har förstånd att hjälpa Mini fira mig. Mina fina. 

Jag är, trots förkylning och jobbmässigt kaos, så lyckligt lottad. Så mycket kärlek. ❤️

söndag 17 maj 2015

Öland

Vi firar Kristi Himmelsfärd på Öland. Åh, vilken lisa för min trötta själ. Vilken vår vi haft. Alla runt mig i personliga trauman. Separationer, diagnoser, depressioner. 

Och jag som dragit i nödbromsen en decimeter från det berömda kaklet. 

Mini har utvecklats till en klassisk 4,5-åring. Har en bästis deluxe, men leker med alla på förskolan. Har gått upp ett snäpp i självständighet, men har då också större mammabehov emellanåt. Han testar det här med mat och jag JesperJuular honom i att vägra truga (det funkar faktiskt!).

Han säger fortfarande underbara saker och hatar separationer. Motoriken utvecklas konstant. Det är häftigt att se. Ur det barnhulliga kommer en rak och muskulös pojke. Min fantastiska son. ❤️


fredag 8 maj 2015

Att jobba

Jösses, jag tittade upp och där var väggen. Nära, men jag hann stanna. Phu!

onsdag 22 april 2015

Vad hände med vi?

Ibland saknar jag 70- och 80-talet. Är det bara jag som minns det som en tid när vi pratade om ett vi? Att samhället, dvs vi alla tillsammans, hade ansvar, mål och en vilja till förbättring? 

Jag är så trött på enskilda individer. JAG. Karriärister, dåliga ledare, kränkthet. Att sko sig på andras bekostnad. 

Vad var det som hände? Jag mår bäst i ett team. Ett sunt och friskt. En tillåtande kultur. Där människor får synas och får utrymme att prova, göra fel, växa och bidra.

Jag ser få tecken på det nuförtiden. Varken i samhället eller på jobbet. Alla vaktar sina åsikter och sitt territorium. Vill inte tappa ansiktet. 

Det gör mig rent deprimerad. Ogina, rädda människor. Vem vill hänga med dem?

Problemet är bara att de finns överallt. 

Jag tänker vägra delta. Det är svårt. Men jag lovar att jag gör mitt bästa. Utan att bli överkörd. Vissa av er skrattar nog och tänker att jag minsann också är en karriärist. Den ofrivilliga karriäristen. Hon som försöker vara en coachande ledare. Leda genom det goda exemplet. Bygga ett drömteam. 

Min egen lilla utopi. 

Hoppas att det är ett första steg till ett förändrat samhälle. Och att andra tar samma steg samtidigt. 

tisdag 21 april 2015

Raska på

Ikväll läste jag "Raska på Alfons Åberg" för brandmansbatman. "Alfons säger många fler ska bara än jag!" konstaterade han. 

Själv konstaterade jag nöjet i att vara mamma till brandmansbatman. Och att han har rätt. Enklare unge än Mini får man leta efter. 

onsdag 11 mars 2015

Om Barnlängtan

Jag är så evigt tacksam och lycklig över Mini.




söndag 8 mars 2015

Skönt

Jag har haft ett spöke i min tillvaro. M. När P visat sidor M saknat har jag kommit på mig själv med att fundera på hur det skulle varit om M vågat släppa till på det viset. Inte för att jag längtar tillbaka. Mer som en sorgeprocess. 

Så fick kära systerdottern sin mobil stulen medan jag var i London. En redan stressad tjej i panik. P i Italien. Jag skickade en fråga till människor jag vet skulle kunna hjälpa till att lösa krisen. Först på bollen var M. 

Och genom den hjälpen visades de där sidorna jag verkligen inte saknar. Så nu har jag stängt kommunikationsvägarna helt och ägnar mig åt dem som ger i stället för tar energi. De som tycker om mig precis som jag är. Med fel och brister, men som också tar sig tiden att lära känna mig, och Mini, på riktigt. 

Så skönt!

onsdag 25 februari 2015

Frustrerad

Idag har det diskuterats förslaget att granska ensamstående kvinnor extra inför fertilitetsbehandlingar. Jag blir så frustrerad när jag tänker på det. Granska pars förmåga att skicka samma signaler till sin avkomma. Hur de grälar när de grälar. Hur stor sannolikhet att han överger familjen. Jag tror att det skapar större trauma, än att leva i en "mindre ekonomiskt stark" familj. 

Sedan lägger jag mig och nattar min ljuvliga unge och allt rinner av mig. Allt som är viktigt ryms där och då. Jag får fantastisk återkoppling på förskolan just nu. Minis tankar och funderingar är smarta, väl formulerade och så roliga. Vi har så kul. 

Mentalt släpper jag den där oron. Jag har en älskad unge som är fantastisk. Tryggare människa får man leta efter. 

De har varit mer än välkomna att studera våra familjer. Men nej. 
Att utmana sitt eget normtänkande är jobbigt. Stackarna. 


söndag 22 februari 2015

Håll tummarna

Nu har jag sökt till årets Femmisläger. Håll tummarna att vi kommer med, helst på förstahandsvalet och att det blir ett riktigt bra läger om vi kommer med!

tisdag 17 februari 2015

Sten


Mini har lämnat huvudfotingarna. Här en gubbe som trampar på en sten. Ser ut att kännas tycker jag. 

måndag 16 februari 2015

Världen vs Dalarna

"Mini jag älskar dig mest av allt i hela världen!"

"Mamma, du älskar mig mer än alla som bor i Dalarna t o m!!"

måndag 9 februari 2015

Förändringar

Vi har finbesök.i en hel vecka är mormor här och myser. Mini njuter till fullo. Han älskar sin mormor. 

Men besöket har ett mörkt moln över sig. Min svåger har bestämt sig för att lämna min syster. Efter 28 år tillsammans. Han har varit som en bror till mig. Vi är alla chockade. Livet tar märkliga vägar. 

Det kan kännas så onödigt, men man kan inte tvinga någon att älska och känner han så, så är det ju så. 

Det är i såna här lägen familjen är så bra. Allt småtjafs är borta och vi bara finns där. 

P hamnar i skymundan dock stackaren. Längtar efter honom, samtidigt som jag har ett stort behov av ensamhet. Livet är konstigt. Föränderligt. Men också fint. 


onsdag 4 februari 2015

Hemskt

Så Mycket Bättre är en av Minis TV-favoriter. Han blev kär i Amanda i första avsnittet och så har det hållit i sig. Låten som fastnat mest är dock Orups version av Främling. Den sjungs gärna här, dock med en Mini-knorr på texten. 

"Som Mona-Lisas hemska leende, så döljer också du en hemlighet"

Fruktansvärt leende det där…

måndag 2 februari 2015

Bevis

I fredags på shoppingcentret står vi i hissen när en cool kille i 20-årsåldern äntrar hissen. Samtidigt ringer hans mobil, han svarar: "Hej Spiderman!"

Minis min. Obetalbar.

Ännu bättre är att killen inser att här står det en liten kille och tror att han pratar med Spindelmannen, så när vi går av tjoar han till Mini: "Killen! Spindelmannen ber mig vinka till dig!"

Lite paff fyraåring står utanför dörrarna och vinkar tillbaka.
Finns Spindelmannen i alla fall?!

torsdag 29 januari 2015

Cool

Några av mina FB-kontakter menar att Hägglund är den coolaste partiledaren för sina Twitterinlägg. 

1. Jag har läst dem och är inte jätteimponerad

2. Jag kan inte koppla bort hans "politiska" synsätt på min familjeform och hans "person". Vi snackar om någon som menar att det är synd om Mini. Att han har en sämre start i livet än kärnfamiljsbarn. (Jag menar nämligen att politiken och personen är rätt mkt samma sak)
Vad forskning visar skiter Hägglund fullständigt i. Barn till frivilligt ensamstående mammor mår LIKA bra, om inte bättre, än barn i kärnfamiljer. Sug på den. Kanske bättre att inte tillåta skilsmässor då Hägglund? (Nej, det vill jag inte)

Jag är ledsen, men Alliansen och i synnerhet KD är i mina ögon oinvigda konservativa hycklare. 

Vi kan ju ha en diskussion om betyg och deras sk "nytta" för tioåringar också. 

#%*€$ idioter

Ingen humor från mig på de punkterna. Alldeles för personligt och viktigt.

Bah…

onsdag 28 januari 2015

Hoppet



"Men Spindelmannen då mamma? Han finns väl på riktigt?"

"Nej"

Jag hade aldrig riktigt räknat med att känna mig taskig på det sättet. Hoppdödare nummer ett liksom. 

Komplimanger

Vi har just ätit VAB-frukost. Mini sitter på kökssoffan när han med glittrande ögon säger:

"Mamma du är så klok!"

"Tack, tycker du det?"

"Ja, du tänker så himla bra!"

Paus

"Men på ett sätt är du inte klok."

"Nähä?"

"Det är sättet du stjäl mitt hjärta på!"

❤️

måndag 26 januari 2015

Mitt fina barn

Scharlakansfeber fick oss till vc. En sköterska skulle ta svalgprov. Hon lutade sig över honom med spatel och svabb. Läskigt!

Men Mini gjorde det ändå, med sin hand i min. Min modiga pojke. 

Hämtade medicinen på Apoteket, köpte glass och åkte hem. Mini konstaterade att den "inte är god, mamma, inte alls god". Jag har sett barn kräkas av Kåvepenin. Jag förstår honom. 

Ändå, efter att lugnt ha förklarat varför vi måste ta medicin, tar han dos nummer två. Utan ett klöks eller pip. Jag ser hur han grinar illa, men den åker ner. Min tåliga unge. 

Så under kvällen spenderar vi verkligen tid tillsammans. Pysslar HELA pysselboken. Ser på Bacillakuten (blir inte Mini läkare blir jag förvånad!). Fikar. Bygger lego. Röjer lägenheten. Jag hittar en blomma från en orkidé på golvet och kilar fast den i mitt hår. Visar den för Mini, som vill ha den i sitt. Han beundrar sig i spegeln, men säger plötsligt: "mamma, den kommer att dö!"

Vi pratar om att den faktiskt redan börjat dö lite. Sätter den varsamt i en äggkopp med vatten. Mini går iväg med den, men kommer tillbaka. "Den behöver nog mer vatten mamma" 
Vi fyller på. Han klurar. "Den vill vara hos sin familj."

Därför har jag nu en orkidéblomma på en stängel och en till alldeles intill i en äggkopp på fönsterbrädan i mitt sovrum. 

Min poetiska, fina, omtänksamma unge. 

Den här VAB:en ska jag ägna åt dig. Du är fantastisk. Och så stor. När blev du så stor?!