måndag 29 september 2014

Frustration

Mini verkar nöjd. Han går glad till förskolan. Han har vid något tillfälle sagt att ingen vill leka med honom. Jag har tagit upp det med pedagogerna och de har slagit bort det med orden "nej nej, det är lite rörigt så här i början, men det ger sig"

Ikväll har Mini berättat en annan version. Och jag tror på den. Sorg. Mini vill inte leka med pojkarna som slåss (det hade inte jag heller velat). Hans fd bästis har hittat en annan kompis. Mini är långt framme verbalt och kunskapsnivån på t ex matte ligger högt över hans ålder (matte är tema). Det kan vara en del av problemet. 

Avdelningen har en strategi att barnen själva ska lösa konflikter, men jag blir tokig på att det ska gå ut på att de slåss! Mini berättade att t o m när han säger till en pedagog, efter att kompisen inte lyssnat, så säger de åt honom att säga till själv. Igen. Inte OK i min bok!

Och barnen måste få stöd i att släppa in varandra i leken. Jag tolererar inte att han känner sig utstött. 

Arg, ledsen och besviken mamma. 

torsdag 25 september 2014

Är det ben, eller en matstrupe du ritar?

BVC och fyraårskontroll. Sköterskan ber Mini rita en gubbe. Jag är lite nervös eftersom han inte varit intresserad av att rita gubbar hittills. 


Men han klämmer i med att rita gubbe med lungor, matstrupe och blodomlopp. Lite mer avancerat än en huvudfoting.


I övrigt gick han igenom med bravur. Min fina unge!

måndag 22 september 2014

Fyra


Lång dag slut. Vi kan väl lätt konstatera att fyraårsdagen föll väl ut. 

"Nästa år vill jag också fira i Jönköping och få ett Pippidockhus mamma! Fast gubbarna har jag redan då."

Som han längtat och tjatat om dockhuset. Nu är det hans och oj så lycklig han är. Min fyraåring!

fredag 19 september 2014

4 år sedan idag


Blev jag knappt trodd här inne. De vägrade tro att vattnet gått tillade testat att det var sant. 

Efter ett dygn med värkar var femte minut blev jag hemskickad med orden "Ta en alvedon och se till att sova."

Ingen bör föda barn på SUS. 

måndag 15 september 2014

Ny generation. Nytt hopp?

Systerdotter demonstrerar mot rasism. Jag funderar på att gå offline tills alla slutar kasta så mycket skit åt vänster. 

SDs resultat ger mig ont i magen. 

Och i de vindar som blåser nu. I de vindarna får inte Minis och min familj existera. Eller normaliseras. 

Jag mår på riktigt illa idag. Och håller hoppet till de unga. Min Mini. Vi pratar politik på samma sätt som min pappa gjorde med mig. Kanske lyckas jag med Mini, det min far önskade av mig. Statsministerposten. 

Då i ett inkluderande och öppet land, där missnöje inte får plats att gro. 

Jag tillhör "vinnarna" av Alliansens politik. Ändå önskar jag för allt i världen inte den tillbaka. Jag är en vinnare när skolan är bra, när vården har resurser igen, när mina tillbakadragna jobbskatteavdrag landar i mina pensionerade föräldrars plånböcker. 

Tills dess gråter jag lite inombords. Och försöker förstå. 
Önskar jag hade tiden att engagera mig politiskt igen. Jag hade inte tvekat. En sak är säker. Jag kommer att börja prata politik öppet igen. Jag vill att Mini ska höra. 

Och lära sig tänka själv. 

torsdag 11 september 2014

Ett nytt liv

För tillfället har vi Minis kusin inneboende. Hon har börjat plugga i Malmö. 

Det är fantastiskt. På så många plan. för det första: jag älskar henne

Vi har alltid varit nära och nu bor hon här. Lycka. 

Hon har länge velat bo i Malmö och nu uppfyller hon sin dröm. Hon har kommit in på sin drömutbildning och är så lycklig. Det är något alldeles speciellt med att vara nära en lycklig älskad person. 

Jag har fått en oväntad frihet. Inte för att jag inte älskar min tillvaro med Mini, men plötsligt kan jag tacka ja till en övernattning borta på kort varsel. Jag kan vara ute och ta en promenad på kvällen bara för att det är skönt. Mitt liv gick från att vara inrutat till väldigt flexibelt i en handvändning och jag märker att jag har lite svårt att ta till mig det. 

Hon säger uttryckligen att hon flyttat hit för att hon vill ha en nära relation till Mini och ser det som en stor bonus att hon kan avlasta mig. 

Vilken fantastisk människa hon är. Jag har fått ett nytt liv och har familj nära. Vilken lycka! 

Bäst är ändå att se kärleken mellan henne och Mini. Åh, det värmer ett mammahjärta så. 

onsdag 10 september 2014

Happy

Det tog en stund innan jag förstod vad "happikondaloooou" betydde när Mini gick runt och sjöng. 

måndag 8 september 2014

Jympa


Idag gick vi på säsongens första Familjejympapass på Friskis & Svettis. Nu på en annan inrättning än där vi gått tidigare. Åh, vad kul det var! Mini springer lite som Phoebe i Vänner. Han skrattar högt, ögonen glittrar och det spritter i hela ungen. Och då gör jag samma, utom möjligtvis springstilen, men åh, hela jag är som sockerdricka. Att se Minis ben springa, med blå glansiga shorts fladdrandes. Hans sätt att driva en boll. Att följa ledaren. Den mjuka kroppen som försöker hitta rätt rörelse. Det är så fint. 


Dessutom så skönt att få ta ut sig. Jag blir också trött, svettig och varm. Men så hör jag till kategorin föräldrar-som-går-in-för-det. Ett sätt att smyga in motion i mitt liv och dessutom tillsammans med Mini. Det kunde inte vara bättre!

söndag 7 september 2014

Tillbaka till början

Så kom äntligen dagen. Det var dags att köra över bron och hälsa på kliniken. Mini, mamman och kusinen körde över bron till Norrebro och vi promenerade genom lilla köpcentret väl på kliniken fick vi vänta. Och vänta. Och till slut fick vi träffa, sköterska och läkare och se ett inseminationsrum. Jag tror inte att det var vad Mini riktigt föreställt sig. Han var lite ställd, men ställde ändå sina frågor och fick svar. 

Läkaren skrattade gott och sa att Mini då ändå var ett gott exemplar. Skulle jag inte ha en till? 43 är ingen ålder?!

Jag tror ändå att besöket var störst för mig. Jag kunde inte riktigt hålla mig samman. Utan dem ingen Mini. Det är så stort! 

Och de där blickarna i väntrummet. Paren och kvinnorna där för behandlingar. Jag ville nästan gå fram och berätta att. Mini minsann är ett resultat av kliniken. 

Bäst var ändå Mini när han inledde samtalet med att berätta:
"Jo, det är så här att vi är inte här för att GÖRA ett barn idag…"

Älskade unge. Jag är så oändligt tacksam att ha dig i mitt liv. 

onsdag 3 september 2014

Att vara hård

Det finns saker som jag inte kan med bara. En av dem är gnäll. Det får det att krypa i mig. Mini är sällan gnällig. Iaf inte länge. 

I somras hade han en period när han i princip gick runt på glass, fika och godis. En lördag, när mitt huvud redan höll på att sprängas, fick jag nog av hans sockerberoende och dess uttryck. Dvs inte äta mat, gnälla efter bullar och godis. 

Jag blev arg. Diskuterade, men var hård. Mini var ledsen. Kanske var jag lite för tuff, men samtidigt rann bägaren över. 

Det var nog. 

Sedan den dagen är det inga problem med maten dock. Mini äter i princip det som serveras. Han är gladare, gnäller mindre och jag är också betydligt nöjdare. 

Ibland lönar det sig att vara tuff och jag tror inte att det är fel att sätta gränser och visa när humöret inte är på topp. 

Dessutom har jag inte längre ett sockerstinnt barn. Phu!