söndag 28 februari 2010

Förändringar

I förändringar är allt lite läskigt. Jag jobbar med förändringar så jag brukar vara den där som försöker ge en hjälpande hand. Se till att det går bra. Att folk vågar ta steget.

Men så är man där själv plötsligt. En ny telefonoperatör på jobbet. En flytt. Andra saker som ändras utan att man själv kanske tog initiativet till det. Och det känns jobbigt, lite utsatt och inte särskilt bekvämt.

Så inser jag det magiska med förändringar. När man landar. När man ser fördelar, känslan av utveckling och glädjen i att möta nya människor.

Jag prisar mitt nya hem dagligen och telefonoperatören har gett mig ett fast nummer för familjen att ringa billigt till. På kort tid har jag hittat flera nya vänner och inser att den resa jag gett mig in på kommer att öppna en helt ny värld för mig. Det har den redan gjort.

Den här känslan ska jag ta med mig till mitt jobb. Den är viktig för att förstå de människor jag möter. Också för att förstå mig själv.

lördag 27 februari 2010

Nya favoriter

Det här med graviditet sägs ju vara livsomvälvande. Hittills har jag märkt några saker.

Det har väl inte undgått någon av er som läser här vad min senaste hobby är. Just det ja, sova. Jag sover på jobbet och sover hemma. Igårkväll däckade jag i soffan runt tio-tiden, för att vakna vid halvtvå, krypa isäng och vakna kl 8 idag. Bra sovet! Jag har nu varit vaken i två timmar och känner att en tupplur kanske inte skulle vara så dum.

Sen har jag upptäckt en annan ny favorit. Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i mejeriprodukter, om det inte varit ost. Ost är som en drog för mig. Ställ in en prästost i min kyl och den kommer inte att bli gammal. "här ska du få för gammal ost" existerar liksom inte i min tillvaro.

Nu har det här utökats. Mitt ostintag är ju något begränsat då brie och annan färskost inte längre passerar över mina läppar. Istället dricker jag mjölk som en kalv och den här veckan har jag återupptäckt en gammal favorit: filmjölken

Filmjölk med havrefras och banan. MUMS! Det är nästan bättre än smågodis.

Sen har vi en annan helt ny företeelse. Något jag aldrig gjort.
Jag ska åka på charterresa.

Inte nog med det.
Jag ska åka på charterresa med min familj!
Här snackar vi familjen som ALLTID spenderar semestern i sommarstugan. Jag kan inte minnas att vi varit någon annanstans på semester tillsammans. Någonsin. Ja, mer än i familjens varma sköte i något hus någonstans möjligtvis.

I början av maj drar storasyster, föräldrar och jag till Rhodos och bara existerar en vecka. Föräldrarna är så lyckliga att jag började grina. Sån är jag. Känslosam.

Ja och det är ju också en ny favorit hos mig. Jag ser eller hör eller uppfattar något som är det minsta känslosamt och vattenverket drar igång.

Så man kan väl säga att mina nya hobbies är: äta, sova, gråta och vara med familjen.
En tillvaro som påminner om något?

fredag 26 februari 2010

Ännu en förstagångare

Idag somnade jag faktiskt på jobbet.
Nöjd med sömninsatsen inatt, men uppenbarligen räckte den inte till. Sittandes lite bekvämt, läsandes inspirationsbok somnade jag sittandes i soffan.

Vad ska jag debitera den tiden på?

Social kontroll

"Vad jobbar du med egentligen?" frågade bostadsrättsföreningens ordförande medan han bytte batteri i brandvarnaren (bara en sån sak, att de kommer och byter batteri!)
"Jag har noterat att du jobbar annorlunda tider"

Jag är inte van vid sån koll på mitt liv! Förklarade så gott jag kan vad jag gör på jobbet. Såg hur det blev för abstrakt och drog över hans huvud.

Undrar just hur han ska ta nyheten om mitt faderlösa barn...

Halleluja!

Inatt har jag sovit. Som en gris. Vaknade lite av några som hade kafferep utanför mitt öppna sovrumsfönster vid 5-tiden, men somnade om som en stock. Inatt har jag sovit över 8 h och jag känner mig utvilad!

Enligt apotekskvinnan och läkaren jag pratade med igår skulle jag kunna känna mig lite trött dagen efter, men hey, det här är INGENTING mot hur jag varit sista två veckorna när jag gått på knäna av trötthet.

Ska dock för Minis skull sova utan tablett de närmaste nätterna och se om mönstret är brutet.

Lite orolig för Mini är jag allt. Tycker att jag har tappat alla symptom (förutom att jag är en lipsill rent generellt) och funderar på att ta doktor Bebis erbjudande om att komma till Danmark och göra ultraljud när helst jag önskar, utan att jag behöver betala. Samtidigt vill jag inte göra ett mönster av ett sånt beteende, för jag vet hur lätt jag har för att flippa ur och rätt vad det är så kanske jag gör ett ultraljud om dagen.

Jag menar, helst av allt skulle jag vilja göra ultraljud tre gånger om dagen. Bara för att försäkra mig om att allt är bra och för att man kan ju inte gå runt med den där skärmen jämt och kolla att hjärtat slår.

Nåväl.

Jag har bestämt mig för att allt är som det ska tills jag får konkreta bevis på att det inte är det.

Och idag kära vänner, idag går vi in i vecka 11.
Lite nörd som jag är älskar jag alla jämna siffror man får upp på gadgeten med Mini här i vänsterspalten. Ni har väl inte missat att man kan klicka på veckoantalet och att det då ändrar värde?

30 veckor kvar
70 dagar har passerat
210 dagar kvar
10 veckor har passerat

Hej hej vecka 11!

torsdag 25 februari 2010

Zzzzz














Jag tror jag somnar över skrivbordet snart. Idag är jag gudomligt trött, TROTS att jag varit hemma och vilat upp mig och trots att jag sovit relativt bra inatt.

Hur klarar sig alla ni som har sömnsvårigheter vanligtvis?

onsdag 24 februari 2010

Jag gör som JAG vill

För ett par år sedan hade jag min senaste längre relation med en man, J. Under ett år försökte jag verkligen se förbi hans dåliga sidor, hans oengagemang, hans urusla sätt att hantera sin dotter och framförallt hans pretentiösa sätt att laga mat.

Jag har rannsakat mig själv om den här relationen. Vad var det som fick mig att stanna? Vad var det som fick mig att försöka så?

Det finns två svar på den frågan. Det ena svaret var M, Js 6-åriga dotter. Vi blev kära i varandra från första ögonkastet och efter att hon testat mig (rejält) så blev vi de allra bästa vänner. Vi hade verkligen jättemysigt ihop M och jag. När hon var hos pappa, så var hon med mig. Konstant.

Det andra svaret är drömmen om en familj. Jag ville ha mannen, huset, barnen, hunden och med J kunde jag få det. Så jag försökte härda ut.

Idag har jag tänkt på den där tiden och NJUTIT av att inte vara kvar där. Idag har jag grävt i smöret när jag stekt köttfärs. Jag har inte hällt upp ingredienser i exakta mått i små skålar. Jag har bara njutit av att få laga mat på mitt vis utan att någon lägger sig i. Skönt är det att inte behöva försöka vara någon annan till lags, som ändå inte fattar att uppskatta det.

Idag har jag gjort något så vanligt som en lasagne. Med den lilla skillnaden att det här var den första lasagne jag någonsin lagat!

Gott blev det och just nu gör det ingenting att jag inte har den där speciella någon i mitt liv.

Sömnbrist och drömmar

Den här veckan är jag hemma som jag tidigare berättat. Efter att ha haft en måndag i mental härdsmälteläge kändes det inte som tre dagar hos kund i snökaos-Stockholm var en bra idé. Alls faktiskt.

Nu är jag hemma i min lägenhet. Det här är andra dagen. Det är gudomligt skönt!

Jag har knappt jobbat alls, trots att jag ligger så efter med vissa delar att det är löjligt. Det struntar jag i och bara sover när jag kan och njuter av mina hembakade bullar, egenbryggda kaffe och en frukost av filmjölk och banan (som jag har varit sugen på i över en vecka nu).

Dessutom läser jag på om varför jag har det här märkliga sovmönstret jag har nu och vad man kan göra åt det. Överallt står det beskrivet att blivande mammor upplever ångest över att de ska bli just mammor och hur deras liv kommer att förändras. Det är väl lite av vad jag själv går igenom, fast just nu befinner jag mig mest i kylskåps-stadiet. Jag var där i somras också (läs andra stycket här).

Det är det stadie där det är för mycket som pågår uppe i huvudet att jag helt enkelt stänger ner. Om jag hade fortsatt att tänka som jag gjorde innan hade hjärnan fått en härdsmälta och lagt av. Jag orkar inte tänka på allt jag inte kommer att kunna göra och hur dålig mamma jag kommer att vara. Hur ensamt det kommer att bli och hur tungt det kommer att kännas bara att alltid ALLTID ha med sig en vagn när man går ut. Det är sånt som snurrar i mitt huvud. För att slippa allt det där så stänger jag av istället. Men inte hjälper det min sömn. Jag vaknar 4.30 oavsett.

Så jag befinner mig i ett konstigt icke-läge där jag egentligen inte har kontakt med vad jag känner. Det är nästan värre än att ha det, för jag vet inte hur jag ska bryta mig ur det här tillståndet.

Nåväl, alla de här tankarna kom upp när jag läste Amanda Widells blogg-inlägg här. Där hon skriver att hon nöjer sig med sin vardag som den är. Problemet för mig med det är att jag nog aldrig riktigt nöjt mig. Det finns en inbyggd rastlöshet i mig som får mig att vilja mer, längre, bort för att under långa perioder nästa krascha hemma och inte vilja någonting.

Den här viljan kan ta sig uttryck på många sätt. Sista åren har det varit karriären. Jag har slitit och gnetat och nu betalar det sig. Då kommer graviditeten och det känns som att jag skjuter mig själv i foten med den. Även om den också är resultatet av ännu en dröm som jag aktivt förverkligat. Att mitt barn skulle hålla mig tillbaka är dock en verklighet som inte behöver bli sanning. Visst, jag kanske inte gör raketkarriär när jag är småbarnsmamma, men måste jag lägga alla ambitioner på hyllan för det? Måste jag sluta fantisera om att åka tillbaka till Afrika och jobba? Kan jag inte bara som vanligt ta sikte åt ett håll och jobba mig ditåt och när det kommer upp möjligheter ta dem?

Jag vägrar acceptera att jag ska nöja mig. För precis som jag har gjort allt annat i livet på mitt eget sätt (för er som inte känner mig ska ni veta att jag nog inte gjort en enda sak i livet enligt utstakat mönster). Precis så tänker jag också göra det här. Jag tänker följa mitt hjärta och min magkänsla och fortsätta utforska världen med aptit och nyfikenhet. Jag vill att mitt barn följer mig på den resan.

Även om jag visst gärna kraschar hemma under perioder.

Logik

Det här med att vara gravid är inte helt logiskt. Ta det här med dagar, veckor och månader som exempel. Till att börja med så räknar man från sista mensens första dag, trots att befruktningen sker först ca 2 veckor senare. Men ännu sämre logik, det har passerat 68 dagar av graviditeten, men jag är ändå i månad 2 i nästan en hel vecka till!

Sist jag kollade var det max 31 dagar i en månad.
Det finns ingen logik i det här och jag måste säga att jag känner mig lite lurad.

Enligt mina beräkningar är uträknat förlossningsdatum i min elfte månad. Tror ni att de misstagit mig för något annat än människa?!

tisdag 23 februari 2010

Dega

Någon klok sa till mig för inte så länge sen att det inte är så svårt att bli förälder. Det är bara att titta på hur ens egna föräldrar gjorde och sen göra ungefär likadant.

Med tanke på att jag inte blev helt galen kan ju deras sätt inte varit helt fel menade denna någon.

Vips så står det nu en bulldeg och jäser i mitt kök.
För jag ska tydligen gå från karriärskvinna till bullmamma. Det här blir en spännande resa!

Positiv

Usch vad jag har varit gnällig här på bloggen på sistone. Att ni inte bara har sagt till mig! Ingen orkar vara så här grinig och än mindre läsa eländet.

Idag ställde jag in veckans jobbresa och har stannat hemma. Gudomligt skönt. Snart ska jag duscha, klä på mig och gå ut en sväng. Motionera. Det här jag inte gjort på alldeles för länge. Ny ordning i min tillvaro. Ska testa att le lite också.

måndag 22 februari 2010

Trött

"Det är vanligt att man känner sig oattraktiv, otillräcklig och orolig inför framtiden. Det är normalt att ibland uppleva tvekan och att ifrågasätta graviditeten och det som skall komma. Det är en stor händelse i livet att få barn."

hämtat här

Just nu har jag varit och provat kläder. Det var ingen kul upplevelse. Jag känner mig tjock, ful och dum och dessutom tappade jag min mössa. Som en värsta mellanstadie-elev.

Inga kläder sitter som de ska och jag känner mig stor som ett hus. Dessutom har jag en sömnbrist som inte är av denna världen, för jag ligger verkligen och grunnar. Så när jag var på apoteket så föreslog de mig att köpa pappersnäsdukar.

Jag är så trött och hängig att jag bara vill grina. Samtidigt sitter jag i telefon med supporten på ett stort företag som är tight förknippat med Apple. Dem har jag pratat med i telefon i 4 dagar nu för ett skitärende som borde ha varit uppklarat för länge sen. Nu är jag en hårsmån från att bli otrevlig, vilket jag absolut inte vill bli.

Så när jag har rett ut det här problemet tänker jag köra hem och lägga mig. Jag ORKAR inte mer.

söndag 21 februari 2010

Drömmar

Vissa drömmar här man för att testa vad man egentligen vill, eller tycker om något. Inatt drömde jag för första gången att jag födde mitt barn.

Att vakna och inse att jag faktiskt bär på det var underbart. Tack kära undermedvetna. Ibland vet man bäst själv vad man behöver och det utan att fatta det själv!

Ångest

Ända sedan jag flög hem igår och landade i min soffa. Ja det var väl ungefär 5 minuter efter att jag landade i soffan drabbades jag av ångest. För att jag lever ensam. Jag tycker inte själv att det är särskilt kul och så ska jag låta mitt barn växa upp? Den gamla goda föreställningen om den vackra familjen, sprungen ur en kärleksfull relation, hoppade upp och flåsade mig i nacken.

Det späddes på idag när jag läste blogg-inlägg om en pappa som tog barnen när exet åkte in på sjukhus. Vad händer mitt barn om jag blir inlagd?

Sen hade jag också ångest över att gå på perfekt parmiddag, fast som singel. Och över att man inte riktigt kan dejta när man är 2 månader gravid.

Hormoner igen? Säkerligen.
Ovisshet om hur allt kommer att bli? Ja.
Jag måste hitta en positiv känsla i allt det här snart, annars går jag under.

fredag 19 februari 2010

Sexig dialekt?

När jag flög hem idag flög jag från Helsingfors till Danmark. Det betydde att det var en hel del danskar på flyget. Jag kunde inte låta bli att mäta dem med blicken och undra stilla "tänk om det är han där som är biologisk pappa till mitt barn, eller han".

Det är något särskilt med danskar. Eller snarare med danskan. Sedan jag jobbade länge med danska kunden har jag kommit till en punkt där jag inser att jag tycker att danska är sexigt.

Ja ni läste rätt.

När jag åt frukost på hotellet imorse så satt det en man vid ett bord i närheten av mig och pratade jobb, strategier, med en kollega. Han var klädd i kostym och så pratade han brittisk engelska. Jag gillar män som pratar brittisk engelska.

Nu finns det två typer av brittiska män (ja, jag gillar att generalisera). Det finns brittiska män som är såna där typ plommonstop-bärare. Lite mjuka, väldigt artiga och lite pryda. Sen finns det rugby-bully-varianten av brittiska män. Som P i Afrika. Lite biffiga, massor av testosteron. Lite macho.

Jag går igång på det. Och jag märkte att han kollade in mig. Märkte han mina förstulna blickar?

När jag stod där och skulle borda planet så slog det mig. Danskar är också en macho-kultur. Det var när jag mötte den där danska versionen på business-macho som jag föll för språket.

Ibland är man enklare än man tror. Jag gillar män som är bufflar, med sexig dialekt.

PS. Nej, skånskan har inte slagit igenom för mig än. DS.

Ovan molnen

Sitter i soffan och chattar. TVn är på, men inget jag vill titta på går ikväll. Jag har avslutat en lång jobbvecka, med resa till Stockholm och ett blivande kundmöte i Helsingfors. Det gick över förväntan.

Min chef är över sig av lycka över mina framgångar. Den finske kollegan hoppade av lycka över mötet. Jag är överöst av beröm på mailen från än den ena än den andra höjdaren på företaget.

Så jag firade på Helsingfors flygplats. Hur?
Genom att köpa det första som är köpt enbart till Mini.

Nej, det är inga söta sockar, ingen liten liten mössa, ingen sparkdräkt eller haklapp.

Det blev en handduk med en muminfigur på i starka mättade färger.

Sedan, när det var dags att borda, fick jag ett meddelande att jag fått ett nytt säte. 2A.

Business Class. Precis rätt i min sinnesstämning. Riktigt porslin, riktiga bestick bra service och gott om benutrymme. Och så solen. Inte att förglömma, även om de säkert fick samma härliga upplevelse i turistklass.

När jag kom till Kastrup så klaffade allt. Ja allt utom att jag fick vänta på väskan såklart (Kastrup är känt för sin dåliga bagagehantering). Tåget kom precis när jag kom ner på perrongen, taxin stod snällt och väntade. Den körde mig direkt hem. Jag kom ur mina business-kläder och i myskläderna med rekordhastighet.

Och sen kändes det plötsligt väldigt tomt. Just idag hade det inte gjort något alls om Han hade väntat på mig med mat planerad och en flaska vin (eller alternativ till vin nu då) och bara fått njuta av varandra och veckans framgångar.

Istället poppar jag mig en stor skål popcorn och somnar i soffhörnet.

Trevlig helg på er allihopa!

torsdag 18 februari 2010

Hormonspel?

Just nu kan jag ju skylla allt på hormonerna.
Jag skyller viktuppgången och att inga kläder passar på hormonerna (för inte kan det vara, kakor, chips, glass och godiset?!).
Jag skyller på hormonerna när jag framstår som lite korkad (OJ, glömde jag resväskan när jag gick. Hoppsan, måste vara hormonerna).
Jag skyller att jag räknade fel veckodag som start på vecka 10 (de ändrade beräknat födelsedatum så nu byter jag vecka på fredagar istället).

Och jag skyller att jag har vaknat kl 5 de senaste morgnarna (läs 1½ vecka nu) på hormonerna. Det kan inte vara annat. Där ligger jag vaken och försöker desperat somna om men det är stört omöjligt. Just då tänker jag inte så många tankar faktiskt.

Men på planet ikväll läsandes en bok bara sköljde det över mig. Jag kan inte vara ensam mamma. Det kommer att vara SYND om mitt barn och jag kommer konstant att ha dåligt samvete. Som bevis på detta har jag en massa saker. Bland annat dansmössen som jag köpte i lönndom när jag var typ 8 år gammal.

Inte helt logiskt. Jag vet. Det är ju hormonerna.

Tada

Idag, mina damer och herrar, går vi in i vecka 10. Tvåsiffrigt!

onsdag 17 februari 2010

Intressekonflikt

Jag är tillbaka på stadiet där jag inte vet hur jag ska förhålla mig till jobbet. I år är en vågbrytare. Varför måste det vara så och varför nu?!

FRUSTRATION

tisdag 16 februari 2010

Vem stal min midja egentligen?

Min livmoder är som en grapefrukt eller något sånt och syns inte på utsidan alls. Förutom att jag har upptäckt att min kropp börjar ändra på sig. Visst jag är inte tunn från början och jag har alltid pendlat lite upp och ner i vikt. När jag går upp får jag rumpa och lår, men har alltid haft en midja att stoltsera med.

Tills nu.

Den är totalt på väg att försvinna. Jag var övertygad om att den inte skulle försvinna förrän typ halvvägs in i graviditeten, men fettet har lagt sig som en vadderande magkudde och banta går bort när man är på smällen.

Så adjö midjan. Jag hoppas innerligt att vi ses någon gång i framtiden.

måndag 15 februari 2010

Känslosamt

Lilla Mini, idag är du 1,95 cm lång och hjärtat slår och slår. Din mamma kunde inte hålla tårarna tillbaka med ett leende från öra till öra. Idag har jag sett början till dina armar och dina ben.

Du är lite grå och suddig på bilden, men ändå tycker jag att du är absolut finast i hela världen.



Bompetibompteibom

Idag är jag glad och lite orolig. Idag ska jag på ultraljud och titta på Minis hjärta. Igen.

Orolig för tänk om allt inte är som det ska? Glad för att jag vet att om det är det, vilket det sannolikt är, så kommer jag att vara väldigt glad resten av dagen!

söndag 14 februari 2010

Alla hjärtans dag

Den här dagen är speciell för mig. Idag slår inte bara ett hjärta i min kropp utan två.










Glad alla hjärtans dag på er allihop!

lördag 13 februari 2010

Grattis P!













Ja, jag sitter ju här hemma och vilar och tar igen mig. Det är rätt skönt. Har ägnat mig åt att installera bredbandet. Det gick inte utan problem. Precis som jag anade och varför jag inte installerat det. Men nu är det installerat.

Skönt.

Så jag börjar googla runt lite. Läser in mig på graviditetsvecka 9, så jag vet vad jag har att vänta. Det är en lite tuff vecka jag har framför mig med resor och workshopar och kundbesök och införsäljning. Lönesamtal etc etc.

Det här hittade jag:
"Många kvinnor börjar vid den här tiden oroa sig mycket. Oftast rör det sig om risken för missfall men också om förhållandet, viktökning, arbete med mera. En del kan undra om de verkligen är redo för att skaffa barn även om det var en planerad graviditet. Det är fullt normalt eftersom du är under stark påverkan av ett antal olika hormoner."

Till partnern ges följande tips:
"Oroa dig inte om din partner börjar gråta helt utan anledning. Det är helt enkelt hormoner som påverkar hennes kropp. Hormonerna kan också göra henne lättirriterad och oförutsägbar."

Men grattis kära kunder, chef och kollegor. För det är er jag kommer att interagera med den här veckan. Ja och så kära P då. Grattis P!

Rulla tummarna

Jag har nästan inga graviditetssymptom längre. Det är ju otroligt skönt på ett sätt men också lite jobbigt. Speciellt när det händer saker som får mig att tro att jag är på väg att få missfall.

I torsdags ringde jag till sjukvårdsupplysningen till slut. Jag höll på att bli tokig. Metallsmaken i munnen borta, inga andra symptom (mer än tonårsbysten då) och så otäcka fläckar i underkläderna (försökte formulera mig så o-äckligt jag bara kunde).

Jag fick prata med en kvinna som var väldigt duktig på att lugna mig. Hon sa att så länge jag har mina symptom kvar, vilket jag inte har några mer än bysten, så då sa hon att så länge jag har min spänniga tonårsbyst kvar har jag inget att oroa mig för, men så tillade hon: Eftersom du är i den vecka du är bör du inte göra tunga lyft, du ska inte överanstränga dig och så ska du se till att vila ordentligt och bara tänka bra tankar.

Så nu gör jag det. Just nu ligger jag på soffan, äter 70-procentig choklad och lyssnar på diskmaskinen. Jag har INGA som helst planer på att göra något mer idag.

Bara ta igen mig.
Tack sjukvårdsupplysningen! Jag tänker bara bra tankar om er.

torsdag 11 februari 2010

Pojken i kyrkan

Min assistent är katolik. Eller rättare sagt, N som var min assistent i Sudan, är troende katolik. Nu är det inte så att de är rättrogna precis. Sudaneser, speciellt de i södra delarna, har gjort en egen härlig mix av sina egna natur-religioner, traditioner och missionärernas tro. Ja, de har t o m mixat in lite islam i det hela för att ge det hela en extra twist. Blanda och ge, plocka russninen ur kakan.

Därför hade N två fruar. Det var rätt modest mot andra katoliker som kunde ha en 5-7 fruar. Muslimerna får bara ha fyra. Ja, åt gången då.

I vilket fall, så var N väldigt stolt över församlingen han var med i. Katolska kyrkan var en åttakantig byggnad i byn. Själv är jag uttalad ateist (fast där sa jag att jag var protestant, att vara ateist kunde vara beläget med dödsstraff om man hade otur). N ville dock väldigt gärna att jag skulle följa med honom till mässan en söndag. Så en söndag gjorde jag just det.

Det var en upplevelse. Under taket var det öppet ut. Ingen orgel utan trummor och en kör. Symbolisk konst om Jesu liv och leverne. Träbänkar och N ledde mig till min plats strax bakom nunnorna. Det var spännande. En annorlunda upplevelse. Framför mig på bänken, mellan två nunnor satt en liten pojke. Han var kanske 4 år gammal. Han hade randiga hängselbyxor på sig och var för ett barn på den platsen väldigt hel och ren. Han var helt fascinerad av mitt helvita ansikte och ljusa hår. Jag var den enda vita i hela kyrkan. Snart satt han helt omvänd i sin bänk och stirrade på mig. Mellan två nunnor. Jag förstod att det här är en föräldralös liten pojke och att han verkade ha något litet handikapp. Kanske var det därför hans mamma lämnat honom till nunnorna? Kanske var det bara ännu en sorglig flyktinghistoria med ett barn utan levande vuxna kring sig.

Mässan är i full gång. Det sjungs, predikas, spelas och jag jobbar hårt på att följa med turerna där i bänken. Reste mig när N reste sig. Satte mig när N satte sig. Det var då jag kände den. Den där lilla varma barnkroppen.
Pojken hade satt sig bredvid mig. Han tryckte sig mot mig.
Min impuls var att lyfta upp honom i famnen, men jag vet att om jag skulle göra det skulle allt bli så mycket mer komplicerat. Det här är inte platsen man enkelt kan rädda ett barn från. Och mitt uppdrag här är av helt annat slag.

Så jag håller mig från att ta upp honom.

Han fortsätter att vara nära mig. Släpper mig inte med blicken en sekund. Mitt hjärta brister nästan.

Mässan tar slut. De söndagsklädda kyrkobesökarna samlas på planen utanför kyrkan. Här bedrivs regelrätt kyrkobacks-skvaller. Jag tar bilder med min kamera av de som vill ha sin bild tagen (ett väldigt bra sätt att bli populär i de här kretsarna).

N och jag står och pratar med en bekant till honom. Jag ser att pojken står en liten bit ifrån mig. Han är fortfarande helt fastnaglad med blicken på mig.

Han håller i en cykel och jag inser att han tror att det är min cykel. Han är fyra år och står och håller hoppfullt i en cykel och hoppas få följa med mig.

När det är dags att cykla tillbaka till campen går jag mot det som faktiskt är min cykel och den lilla pojken i randiga hängselbyxor kastar sig efter min pakethållare och håller sig fast.

Jag kommer ingenstans. Jag ser hoppet i hans ögon och känner hur bedrövelsen intar hela min kropp. Han förstår inte engelska, så jag får be N att säga till pojken att släppa min cykel. Att han inte kan följa med mig hem.

Där står jag och ser hoppet släckas i hans ögon. Han släpper cykeln. Jag cyklar tillbaka hem och gråter med hjärtat krossat resten av dagen.

Den pojken följer mig ofta i vardagen.

onsdag 10 februari 2010

Vecka 9

Snart är det midnatt och jag går in i vecka 9.

8v + 0 dagar

Det var någon på jobbet som påstod att det är vecka 6 nu, men han har ju ingen koll alls.

Afrika

Det fanns en tid när jag bodde i Afrika. Det är snart hela fem år sedan, men jag saknar Afrika rätt ofta. Som t ex den här vintern. Oj, vad jag har saknat värmen, människorna, tillvaron, min hängmatta.

Jag älskar Afrika. Det var mitt livs äventyr att åka dit och det var så mycket jag upptäckte det där året. Så mycket jag lärde mig och så mycket som förändrades i mitt förhållningssätt till världen. Samtidigt som jag i botten såklart är precis samma lite lätt hypokondriska person som jag var innan. Afrika är en varm, vacker, öppen och fascinerande kontinent.

Lika mycket som jag älskar Afrika hatar jag också Afrika. Det är en plats med så mycket motsägelser, så mycket utnyttjande, så mycket misär och handlingsförlamning att det är bedövande.
När jag befann mig där så var det på en plats där det var konflikt. En konflikt som pågått i över 50 år. Mina första tre dagar på plats befann jag mig i chock. Jag hade sett misär på TV, men det är en annan sak att se den i vitögat. Att titta någon i ögonen som tigger vatten. Se de smutsiga undernärda barnen utan kläder. Se utmärglade djur, mödrar, män utan hopp om framtiden och med känslan av att de som dött i kriget är de lyckliga, för de är inte längre kvar här.

Men att också få se glädjen i ett samhälle där man gläder sig åt det man kan glädja sig åt. Fnissa åt barnsliga skämt som att hälsa med komocka gömd i handen, där det inte är säkert att det ingår stolar i bordsreservationen på restaurangen (Vadå, ni sa bara att ni ville ha ett bord. Ville ni SITTA också?!).

Det finns händelser från mitt år i Afrika som följer med mig i vardagen. De senaste dagarna har det varit pojken i kyrkan som följt mig och när jag får lite mer tid ska jag berätta mer om honom för er. Det är nämligen som om att han ber mig om att berätta om honom.

tisdag 9 februari 2010

Tappar andan

Jag är inte vältränad. Jag är inte tjock. Jag är en alldeles normal, kanske med något extrakilo 39-åring. För ett antal år sedan lyckades jag sluta röka och jag är oändligt stolt över det.

Min graviditet har hittills varit snäll mot mig. Förutom lite konstigt doftsinne som gick över, lite konstig smak, som verkar ha försvunnit, lite ont i brösten (som blivit så himla snygga!) och lite växtvärk i magen. Ja och så de vanliga nojorna som att tro att fostret inte lever längre etc.

Men det finns två saker som verkligen tar knäcken på mig. Jag är så trött. T R Ö T T.
Varje natt så vaknar jag kl 4 och ligger vaken till klockan 6. Sömnbristen rider mig som en mara om dagarna.

Det andra är att jag så otroligt lätt blir andfådd. Nu har jag läst på och inser att jag har järnbrist, något jag vanligtvis lätt får, men som blir ännu värre när man är gravid och ska bilda nytt blod. Järnbristen gör inte tröttheten bättre.

När jag skriver andfådd menar jag att jag totalt utan luft. Jag flåsar efter att ha gått uppför en trappa och får svarta prickar som dansar framför ögonen.

Idag är en tung dag. Idag är allt jag vill att åka hem och lägga mig. Sova. Gud så skönt det skulle vara.

måndag 8 februari 2010

Håll i ratten

Om man sitter bakom ratten i bilen och hör Ingvar Carlsson beskriva hur Mandela hanterade Olof Palmes död, att Mandela var i Sverige först av alla länder efter att ha släppts fri efter 27 år med orden "Vi har många vänner nu, men vi vet vilka som var våra verkliga vänner då" och börjar störtgrina.

Då är man rätt hormonstyrd va?

söndag 7 februari 2010

En fõrstagångare

Jag har en ny hjälte i tillvaron och nu bloggar jag från den!
Hädanefter kan jag blogga via min nya mobiltelefon, som den nörd jag faktiskt är passar det mig ypperligt.

Fõr övrigt läste jag precis att man får färre rynkor under graviditeten. Ytligt att gilla kanske, men hur ska man kunna låta bli?!

lördag 6 februari 2010

Vattenspridare








Nu har jag berättat för alla i min familj.
Alla har skrattat, grattat och gråtit en obligatorisk skvätt av lycka.

Det känns bra att sprida glädje i den här vintern som inte vill ta slut.

fredag 5 februari 2010

Glädje

Sedan jag fick mitt positiva test har jag såklart varit glad. Samtidigt som jag har nojat ur totalt när det kommer till allt man kan noja ur över. Ni som känner mig vet att jag har goda tendenser till det.

Men såklart har jag mest varit glad.

Fast det som hände igår var att glädjen gick upp i kvadrat. Jag var så orolig innan ultraljudet. Säker på att något hade gått fel. Så när jag fick se det där lilla hjärtat slå, när läkaren sa "Hej mor", så exploderade glädjen. Att sedan berätta för mina föräldrar som blev så lyckliga, gjorde allt ännu större.

Plötsligt blev allt verkligare och idag kan jag bara inte sluta le. Glädjen bubblar och fräser över inne i mig.

Det här är en fantastisk resa!

Och tack för alla gulliga kommentarer. Jag vill att ni alla ska glädjas med mig.

torsdag 4 februari 2010

Min pappa

Idag har jag berättat för min pappa. Han blev glad.

När jag berättade hur, så konstaterade han att jag skulle bli en ensamstående mamma. Jag väntade mig oro för hur jag skulle klara det och så, men istället kom det jag borde ha tänkt på.

Pappa växte också upp utan en egen pappa. Min farmor var ensam med tre barn. Hon var ensam med tre barn genom andra världskriget. Hon slet hårt.

Men hon klarade det.

Och pappa berättade hur mycket han sett upp till henne och jag kände plötsligt tillförsikt.

Det här kommer att gå bra.

Jag älskar min pappa.

Perfect Picture

Här ska du få se något fint, sa läkaren och vred på skärmen. Du ska få en son, för han har ett hjärta

Då såg jag det, tick tack, flimra på skärmen.
Mitt barns hjärta och ögonen svämmade över. Hjärtat svämmade över.

Om kärlek

Idag gästbloggar jag hos Loba.

onsdag 3 februari 2010

Kanske kanske är det inte bara egoism

Susan Golomboks undersökning styrker mig i mitt val

Imorgon

Imorgon ska jag förhoppningsvis få se hjärtslagen på ultraljudet.

Fast just nu känns det som att det kommer att vara tystnad. Som att något är fel.
Försöker tänka positiva, eller åtminstone neutrala tankar. Varför ska det vara så svårt?

Kvalitetskontroll

Jobbresa i Stockholm. Lätt panik över att det inte slutar. Mailar kliniken och får till svar att jag bör gå till en läkare.

Övertygad om att alla graviditetssymptom försvunnit. Smygklämma på sina egna bröst på tunnelbanan.

Middag med jobbet och på vägen hem inse att chefen ska åka åt samma håll som jag så att det kvällsöppna apoteket jag passerar på vägen hem inte är en lämplig plats att köpa ett graviditetstest på.

Så, när jag kliver av på tunnelbanestationen jag ska till då ser jag lösningen: Pressbyrån

Pressbyrån har allt. Även graviditetstest. RFSUs graviditetstest för 80 kr.

Jag köper det. Går hem. Testar och får två klart väldigt röda streck i rutan.

Jag är fortfarande gravid. Phu!