onsdag 31 mars 2010

Dymmelonsdag

Idag är det dymmelonsdag. Det är inledningen på sorgeveckan. Man bytte kläppen i kyrkklockorna mot kläppar i trä för att de skulle låta lite tystare. I vår tid är det dagen man ska sättar lappar på ryggen på folk.

Själv sitter jag och väntar på att vår programmerare ska lämna ifrån sig nästa release. När det är gjort så kan jag ta ledigt. Påskledigt. Och jag känner faktiskt ingen sorg alls. Imorgon ska jag tapetsera för första gången sen jag var mycket liten. Det känns stort och spännande. Vi har olika sätt att se på spänning i livet. Min projektledare klättrar i berg och jag tapetserar.

Nåväl, jag kommer att vara intensivt mycket med mina föräldrar de närmaste dagarna, så bloggandet blir kanske lite mindre intensivt.

Så om vi inte hörs innan dess önskar jag er alla glad påsk!

tisdag 30 mars 2010

När tekniken sviker

Jag kallas av somliga för nörd. Andra skrattar rått åt det. Vi kan lätt konstatera att andra i det här fallet är mega-nördar och att jag faktiskt gillar teknik.

Det senaste tillskottet i min samling teknik-kärlekar är min telefon. Min hjälte, en HTC Hero, som bygger på Googles operativsystem Android (sluta inte läsa, nördigheterna tar slut här!).

Min hjälte gör det mesta för mig som jag tidigare använde laptopen till privat. Jag tar mig runt Facebook, svarar på både jobb och privata mail. Googlar, kollar väder och läser bloggar.

Det är här min hjälte sviker. Jag kan nämligen inte kommentera som jag vill via telefonen. Högst irriterande. Idag skrev jag en kommentar till Loba som bara försvann.

Så Loba, jag håller tummarna för er och gläds åt att få följa er resa på distans!

Känslan av att vara gravid

Hm... Jag känner mig inte gravid längre. Alls! Jag har inga symptom, förutom att jag är lite större, men det gör inte att jag känner mig gravid. Jag känner mig fet. Ska det vara så här?

Längtar tills jag kan känna sparkar och andra bevis på att Mini finns där inne.

Till er som känner mig

Jag vet att jag har låtit ett par kommentarer glida förbi där mitt namn har stått. Mitt förnamn är rätt vanligt.

Men till er som känner mig. Snälla låt bloggen fortsätta vara så semi-anonym det går.

Tack!

måndag 29 mars 2010

Bortskämd

Om några minuter ringer jag och säger att jag är på väg. Då sätter min mamma på maten. När jag kommer hem har pappa och hon jobbat med saker i min lägenhet under dagen, medan jag har varit på jobbet och tjänat pengar.

Hur bra kan man ha det?

Måndagsångest

Om man sover försvinner säkert söndagsångesten tänkte jag.

Tji

Den har bara bytt namn:
Måndagmorgonångest

Jag vill bara vara glad och skutta fram i tillvaron. Hur svårt kan DET vara? Jag brukade vara sån. Det har jag tydliga minnen av.

söndag 28 mars 2010

Söndagsångest

Den infinner sig nästan varje vecka. Slår mig i huvudet som en stor slägga.

söndagsångesten

Jag gillar mitt jobb, vad är det som gör att den ändå får utrymme?
Jag tror att det är att jag gillar helgen mer.

Problemet just nu är att jag rids av ångest nästan varje dag. Jag har gått in i någon märklig form av ångestbubbla där allt som kan generera ångest gör det.

Då blir söndagsångest grädde på moset.
Ångest i kvadrat.

lördag 27 mars 2010

Fet

Idag fick jag några förflugna ord och nu känner jag mig FET.

Det hjälper inte att jag fann mig och sa ifrån.
Det hjälper inte att jag fick förlåt.

Så jag funderade på varför jag ska känna dåligt samvete över att jag har en fettvalk ovanför bulan på magen. Hur kommer det sig?

Varför är det fint att svälta sig och vara smal och att det inte syns att man är gravid förrän sent. Att vara gravid så att det bara syns rakt framifrån och från sidan?

När jag var i Afrika så levde jag inte efter såna ideal. Det blev bisarrt att tänka på figuren när människor tiggde vatten utanför jobbet. Det blev bisarrt att ge sig ut och jogga när lokalbefolkningen halvsprang i flip-flops och undrade vart man var på väg och om de kunde få följa med.

Jag var skönt befriad från önskan om att vara smalare, mer vältränad, snyggare. Jag dög som jag var och var älskad som jag var.

Så kom jag hem till Sverige och det tog inte lång stund förrän jag upplevde alla krav igen. Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Vilka ideal har vi och HUR kan vi låta dem styra vår tillvaro så mycket?

DN har haft en artikelserie om det här ämnet som är vädligt intressant. Läs här

Nu ska jag slyta lyssna på den där inre rösten som säger till mig att jag borde så j-vla mycket.

Jag borde bara NJUTA av att jag är gravid, äta det jag vill och vara ute i solen nu när våren kommer på riktigt.

Godnatt kära bloggläsare.

Synas

Nu börjar min mage synas. Bara på två dagar här jag fått den kommentaren från 5 personer. Hoppas att jag slipper träffa min chef på ett tag. Jag är lite osams med honom.

Idag ska vi hämta mina nya tapeter. Snart snart har jag ett tipp topp sovrum! Sen är det inte mycket kvar tills allt är klart till Minis ankomst. Ur lägenhetssynpunkt dårå.

Än så länge här jag hållit mig ifrån att köpa babygrejer. Jag kanske skulle börja med det? När är det dags för babyshoppingen att börja?

fredag 26 mars 2010

Föräldrar

Mina föräldrar är här. Mat och prat och planer. Härligt att få dela mitt liv med dem ett tag.

Min mamma kom stolt med ett namnförslag. Det lag redan på min topp fem-lista. Hon blev så stolt över det. Min kära mamma. Med påskris plockat från bästa sommarstugan.

Men vad ska jag göra med den förfärliga porslinsgrodan?!

torsdag 25 mars 2010

Från hjärtat

Jag var på vippen att ställa in, men bestämde mig ändå för att hålla den lilla sociala tillställningen som var planerad ikväll. Oj så bra idé det var.

Så skönt med mina kära vänner som genuint kommer in och säger "ÅH, vilken fin lägenhet!" som hummar sig belåtna genom varje rum. Sen en bra diskussion och delande av min nyhet. Många frågor, bra frågor.

Sist men inte minst, mysandet med 6-månaders T och skratt från hjärtat.
Underbart!

Är det läge?

Olyckan som hände igår var inte särskilt otäck egentligen. Visst obehaglig och hennes attityd mot mig var jobbig, men det känns som att jag har överreagerat rätt rejält. Otröstlig.

Det känns som att jag har överreagerat på allt sista tiden. Jag gör fantastiskt roliga saker på jobbet, men kan ändå inte hitta glädje i det. Om nätterna ligger jag och snurrar, kan inte sova. Oroar mig över allt och inget.

Idag jobbar jag hemifrån. Mest för att jag inte sovit ordentligt alls de sista två nätterna och för att jag ska hinna städa lite mellan mina telefonmöten.

Läste en frågespalt hos en psykolog under frukosten och bröt ihop fullständigt. Läste på om graviditetsdepression, men jag vet inte om jag klassar in där.

Någon klok tyckte att jag skulle be om hjälp.
Hur vet man när det är läge för det egentligen? Jag fungerar ju. Jobbar, äter, städar (nåja planerar att göra det i alla fall) och ska väl klä på mig idag också.

Fast på sista tiden är det inget som är riktigt riktigt roligt. Behöver man hjälp då eller är det bara sömnen som behöver komma tillbaka?

onsdag 24 mars 2010

Krasch

Imorse så skrev jag att den här dagen blir nog toppen, med tanke på att jag vaknade någon gång vid halv fem och inte har lyckats somna om. Hur tankarna snurrat och snurrat.

Jotack.

Allt jag skulle göra idag blev förskjutet av ett telefonmöte som blev 2h längre än planerat. Jag som hade massor att fixa inför föräldrarnas besök och lite annat socialt som händer i dagarna. Levererade det jag skulle, förberedde morgondagen och drog ner till bilen.

Genom stan. In i en rondell. Ut ur en rondell. BOING sssssssssssssssssscratch

Jag har blivit påkörd bakifrån av en Volvo.
Snett bakifrån.

Av en jurist på mitt försäkringsbolag. Hon var stenkall, min puls var i 180. Hon påminde mig om att hon var jurist. På mitt försäkringsbolag. En massa gånger.

byte av visitkort.

tillbaka in i bilen.

Och precis då brast det. Jag har gråtit så att jag har hulkat, men jag har kommit fram till att jag ska bestrida att det var mitt fel. För det var det inte. Och att hon var så mån om att säga vem hon var så många gånger var ett tecken på osäkerhet.

Men trött, stressad och ledsen körde jag hem. Nu har jag ätit och är i myskläderna. Pratat av mig i telefonen. Gråtit ännu mer. Mental krasch.

Snart ska jag bara gå och lägga mig. Sen ska jag sova och imorgon då kommer allt att vara bra igen. Visst?

Mr Right... now

I en artikel i DN idag (läs här) är kvinnor för kräsna när det kommer till män. Vi borde nöja oss med någon som bara är halvbra.

Jag försökte. Det tog en ända med förskräckelse. Idag ångrar jag att jag la ett år på att få det att fungera.

Det finns de som anser att jag är kräsen. Jag ser inte hur jag kan leva på något annat sätt. Jag måste vara ärlig mot mitt hjärta och mot mitt jag. Annars mår jag dåligt.

Aldrig aldrig att jag nöjer mig.

Fast det är klart, idag har jag en sån där dag när allt jag vill är att bli kramad av någon som tycker att jag är bäst i världen och var är den famnen nu? Det hade kanske inte gjort något om den varit lite halvbra.

PS. Lite kul är att författaren till boken som menar att man ska nöja sig är singel och ensamstående mamma genom insemination! DS.

Ett halvår

Idag mina vänner, är det exakt 6 månader kvar till beräknat förlossningsdatum!

Jisses, vad jag har mycket att göra tills dess. Bäst att sätta igång.

Snurr snurr

Igår funderade jag över att jag inte upplever så mycket av min graviditet trots att Mini trots allt är rätt stor nu.

Inatt vaknade jag av att det tänjde och stretade i magen. Klockan halv fem.

Samtidigt slog hjärnan till och började, ja ni vet, det de är till för, tänka. Den här gången var det förutsättningarna på jobbet. så jag har ägnat de senaste timmarna åt att formulera allt det i ett brev.

Nu är jag färdig att somna om, men oj, då var klockan ÖVER dags att gå upp.

Det här kan bli en rolig dag. Nästan lika kul som natten varit.

Fast stretandet och tänjandet i magen, det är ändå av alla rätt orsaker, så det gjorde faktiskt ingenting!

tisdag 23 mars 2010

Bling bling

Det ringer och plötsligt glittrar det i örat på mig. Nu vill jag att han ska komma och glittra här hos mig. Vifta på stjärtfjädrarna och få mig att skratta, sådär som han alltid gör.

Märkligt

Tänk att det bor en c:a 10 cm lång människa i min mage. Inte nog med det, den lilla människan bor inne i min livmoder som är relativt stor vid det här laget. H*n sparkar och viftar med armarna där inne, men jag känner ingenting! Det syns knappt vad det är som försiggår. Lite bisarrt och lite snopet.

Fast jag märker nog av Mini mer och mer vad det lider. Får passa på att njuta av lyx som att ligga på mage så länge.

måndag 22 mars 2010

När goda råd är dyra

Idag beskrev jag för en kollega att jag inte kan knäppa knappen i byxorna längre och att jag därför har längre lösa toppar som döljer det. Hon föreslog att jag skulle köpa magband. Kanske liiite tidigt för det.

Hon verkar gilla tanken på magband, för det är tredje gången hon föreslår dem. Tanken är säkert god, men jag tror att det är svårt att dölja en graviditet med ett band som liksom förstärker magen.

Jag förstår att hon menar väl, men hon har aldrig själv gått igenom samma resa. Och vad är det som gör att folk envisas med att ge goda råd man inte bett om?
Är det jag som är lättretlig eller är det verkligen inte bara irriterande?

Vad tycker ni?

Krönikan jag velat läsa för 10 år sedan

Single Mother By Choice skriver om hur hon har undvikit ett samtalsämne på lunchen idag och så länkar hon till en krönika i Metro.

Jag önskar att jag haft den här krönikan att sätta upp på kylskåpet när jag var sambo. Jag önskar att fler män faktiskt tänkte till lite, det är så många killar jag har hört beskriva just det där till sina bebislängtande flickvänner.

Lite befriande att höra en man ryta till. Eller ja, säga ifrån lite i alla fall.

söndag 21 mars 2010

Söndagstrött

Sitter i soffhörnet och känner hur söndagströttheten tynger i ögonlocken. Logiken säger att det snart är dags att gå och läga sig, men viljan säger NEJ, det är ledigt fortfarande. Vi kan få ha mer helg.

Jag har haft en ljuvlig helg med skönt sällskap. Vissa människor bara är man med. Det är inga krångligheter. Det bara är.

Så skönt.

Så nu sitter jag här och tänker på när jag ska vara ledig härnäst. Först lite ledigt i påsk. sen lite ledigt för charterresa. Sen är det midsommar och så kommer hela långa semestern. Sen är det faktiskt inte lång tid kvar, så ska jag vara ledig med Mini i en himla massa månader.

Det ser jag fram emot.

Nu är det inte så att jag inte gillar mitt jobb. Jag älskar mitt jobb. Men ibland behöver man bara få bryta levnadsmönster och tankegångar. Det är nog dags för mig just nu. Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag ändrar mitt synsätt på tillvaron. Ändrar fokus litegrand och faktiskt tänker mer på mig själv än på alla runt om mig och vad de förväntar sig av mig. Inser också att när Mini väl är här, då kommer mitt fokus att ändras igen.

Just nu, söndagstrött och impregnerad av vila, god mat och syre, så känns den här förändringen så positiv. Så skön. Jag njuter.

Drömmar

Imorse, tidigt tidigt vaknade jag och kände att allt inte stod rätt till. Jag hade fått mens. Kände efter där nere och möttes av ett par små fötter och fick panik. Jag kunde känna de har perfekta små fötterna med handen. Inser att jag inte ville se vad som hände och började i panik ringa runt till människor jag litar på för att få hjälp.

Sedan vaknade jag, kallsvettig med hjärtklappning. Allt var bara en dröm. Mini är där h*n ska och nu några timmar senare börjar jag lugna ner mig.

Inga fler såna drömmar tack!

Tjockiskläder

Ja, jag vet att kroppen ändras när man är gravid. Det är ingen nyhet direkt. Det är dock skillnad på teori och verklighet.

Normalt är jag ingen spinkis och jag anser mig ha en hyfsad relation till min kropp. Visst finns det saker jag inte gillar med den, men också saker jag älskar.

Nu har jag nått en punkt i graviditeten då mina vanliga byxor inte passar. Det är lite för tidigt att köpa mamma-byxor, och så läste jag råd om att köpa stretchbrallor på avdelningen för större storlekar i klädvaruhusen. Sagt och gjort. Igår stegade jag och P in på Lindex. Jag provade brallor bara för att konstatera att minsta storleken där är större än stora storleken på vanliga avdelningen.

Jag köpte ett par svarta jeans. De är stora som hus. Ni vet, jeans som man vanligtvis köper precis så att de passar, eftersom de töjer på sig. Nu ska jag bara komma över:

1. Att de är så stora
2. Att de snart kommer att sitta som en smäck på mig

Turligt nog visade Det sig vara rabatt på dem när vi kom till kassan, så åtminstone är smålänningen i mig lite nöjd.

Gråtmild

När jag växte upp lärde jag mig att det inte är bra att gråta. Så efter ganska lång tid av träning lärde jag mig att, för det mesta, stänga av och inte låta dem komma fram.

När jag gick igenom stora separationen grät jag ofta hejdlöst, så fort jag bara var utom synhåll bakom min stängda dörr. Jag grät så mycket att jag till slut tog kontakt med en psykolog. Han lärde mig att det faktiskt är okej att gråta. Speciellt om man faktiskt är ledsen över något.

Min graviditet här ändrat mitt förhållande till att gråta. Idag läste jag en liten textrad i en bok på stan och fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka.

Jag här transformerats till en lipsill!

fredag 19 mars 2010

Förstagångare

Idag hade jag ännu en förstagångare. Eller två om man ska vara petig.

Först kom P hit. Han har inte besökt mig på alla de år vi känt varandra. Stort.

Sen var vi ute och åt. Servitrisen la ihop ett och ett när jag beställde alkoholfri öl och sen frågade om osten var tillagad i en rätt. Hon gratulerade mig! Första gången någon okänd gratulerat och det var ljuvligt.

Mage

Förra helgen konstaterade min kompis A lite missnöjt att det inte syns än att jag är gravid. Själv är jag rätt nöjd med det. Min chef har ingen aning om det än nämligen.

Inatt har jag legat vaken av att det har dragit och tänjt i magen. Idag vaknar jag, tittar mig i spegeln och konstaterar att jag faktiskt ser gravid ut i profil. Nu är det bara att hålla tummarna att kostymbyxorna fortfarande passar, annars kan det bli ett lätt pinsamt besök hos kund idag!

torsdag 18 mars 2010

Kön

"Grattis du ska få en son" sa doktor Svend till mig på första ultraljudet

"Det kan du väl inte se nu?" sa jag

"Jo, eftersom han har ett hjärta" sa doktor Svend


Idag kan vi lätt konstatera att det är en tjej jag väntar.
Hon har ryggrad.

Mini 12+6

KUB-testet var bra.
Jag är nöjd och glad.

Här ser ni senaste bilderna på Mini!




onsdag 17 mars 2010

Pirrigt

Just nu känner jag mig inte gravid alls. På tjocken, möjligtvis, för jag känner mig bara tjock, inte gravid.

Men imorgon, då ska jag få kika på Mini igen. Det är bra, för det behöver jag. Försäkran om att allt är bra. Och det är just det jag ska göra, för det här är andra delen av att man kollar att Mini inte har kromosomfel. Eller ja, det jag får är en sannolikhetssiffra på om det är fel. Så låg siffra som möjligt, desto bättre (om jag har förstått dem rätt). Det här är ett sånt test jag verkligen inte gillar.

Så tummhållning imorgon förmiddag mottages tacksamt.

Att veta bäst

I april ska jag gå på en föreläsning. Konsten att tala och att LYSSNA. Och ja, det är nog en konst.

För visst märker vi alla när någon inte lyssnar? De där människorna som väntar på att man ska andas när man pratar för att toppa det man just sagt. De där som vill berätta för en hur allt ligger till. Som för att testa hur mycket tålamod man har. Eller för att lära en hantera den sortens människor.

Det är tur att man är helt perfekt själv. ;)

Gulle er

Tack söta ni som svarade att ni gärna glädjs åt att jag är gravid i förra inlägget. Det var mycket jag försökte täcka in i det inlägget och jag tror inte att jag lyckades så bra, men ibland går både ögon och tankar i kors. Det var inte så att jag menade att anklaga någon här för att vara missunnsam över min graviditet. Det var mer en generell fundering över att vi sällan ser till att glädjas ordentligt å andras vägnar.

Vilket var precis vad ni gjorde och åh vad det värmde!
Tack.

måndag 15 mars 2010

Unna

Varför är det så svårt att bjuda på sig själv ibland? Att lämna sin egen ego-bubbla och bara glädjas eller höra en annan människa?

På sista tiden har jag noterat det hos flera. Isoleringen och fixeringen vid sitt eget. Oförmågan att lyssna och ta in andra. Se vad andra har som är bra. Oförmågan att unna dem den där lönen, lägenheten eller vad det nu är.

Jag tycker inte om det. Jag vet att jag gör det själv. Gör det av trötthet, självömkan, avund och bara otänksamhet. Samtidigt som jag kan bli så glad när någon faktiskt väljer att glädjas med mig. När jag känner att någon bryr sig om hur det går för mig, att jag trivs på mitt jobb, att jag tycker om mitt boende.

Häromdagen skrev Fru Barnlös något i sin blogg som fick mig att stanna upp och tänka till lite.

Och kanske finns det orsaker till människors egobubblor som vi inte ser när vi tar illa upp över att känna som att vi inte räknas. Så kanske borde vi (läs: jag) inte ta illa upp när människor går helt in i sig själva.

Å andra sidan, när är det nog? När ska man säga ifrån? När är det nog. När är det inte okej att dra upp "historien om sig själv" eller sitt ego. När ska man som vän/bekant/kollega säga ifrån?

Jag vet att jag är dålig på det sista. I min föreställningsvärld så är det bekvämare att inte säga något och härda ut, än att påpeka att det inte är kul längre, med följden att ingenting förändras och till slut står jag inte ut längre.

Å andra sidan kan jag vända på allt. Välja att se det som är positivt i andras bubblor och lämna min egen en stund. Och om avunden visar sitt fula tryne för mig, ska jag tänka hur skönt det är att veta att det där som jag blir avundsjuk på eller för är det jag vill ha. Det är inte alltid alla förunnat att veta vad det är de vill ha. Och att anstränga mig för att vilja vara en bättre människa gör att jag mår bra. Jag vill må bra.

Jag vet inte om det jag skrivit är vettigt eller ens sammanhängande. Men kära ni, som besöker min egobubbla här på bloggen, glöm inte att glädjas och dela andras lycka. Det gör livet så mycket bättre.

Och om ni delar min, så blir ingen gladare än jag.

Kram

söndag 14 mars 2010

Värkarbete

Vissa saker måste man värka fram. Ni vet. Var ska jag hänga den där prylen, medan annat är helt självklart. Man ställer den där krukan i fönstret och den ser ut att alltid ha stått där.

Nu har jag värkt fram ett beslut om sovrumstapeter OCH om vart mitt afrikanska tyg ska hamna.

Nu har jag gjort massor av saker idag. Så jag ska passa på att hämta sista tvätten och torka golven i tvättstugan, sen ska jag ta en obligatorisk tupplur.

Ja, jag är trött. Jag är det nuförtiden.

Vilka beslut har ni värkt fram under mer tid än ni trott ni skulle behöva?

fredag 12 mars 2010

Någon frivillig?

Jag är sugen på grillchips och smörgåstårta. Någon frivillig som levererar till min soffa?

Krash

Jag skulle ãta lite och sen fixa lite. Inleda helgen med att vara duktig.

Der var snart 2 h sen. Jag krashade i soffan, somnade och kan inte ta mig upp. Ska man gå och lägga sig klockan åtta en fredag?

12

Godmorgon och välkommen till 12+0!
Lilla Mini växer så att det knakar. Den här veckan är det fotosession igen. Dags att räkna fingrar och tår.

torsdag 11 mars 2010

Statistik

Det känns härligt att man kan bidra till att höja statistiken. Förstagångsföderska vid 32? Det är ju bara barnet ju!

DN idag

Ketchup-mamman om jämställdhet

Ibland läser man något som bara är så otroligt självklart, men ändå i praktiken inte är det.

Ketchup-mammans blogg

Tid

Det finns många som menar att jag inte borde läsa så mycket på internet om graviditet och symptom. Jag menar att de har helt fel. Om jag inte får läsa in mig så kommer jag att tro att allt är fel och galet med min graviditet. Jag gillar de bloggar jag följer och de sidor där man kan läsa om fostrets utveckling, vecka för vecka.

Igår var inte en rolig dag, men så imorse så började jag läsa runt mer på en sida där jag varit flera gånger förut, men egentligen inte kollat in all information.
Det var verkligen en källa till trygghet för mig, så jag måste rekommendera den här
Growing People

Nåväl, imorse läste jag i den och sen gick jag igenom min kalender. Det var en rätt trevlig aktivitet. 1½ månads jobbb - ledigt - 1½ månads jobb igen - ledigt - 1½ månad - sen dimper Mini ner.

Jag gillar den tidsplaneringen. Det gör att det inte känns riktigt så tungt att jobba i alla fall.

Sen är det testet, idag är det 7 dagar kvar tills jag får svar. Det är inte lång tid alls egentligen. Eller hur? En vecka rinner iväg snabbt som attan nuförtiden.

Så idag är jag betydligt lugnare. Tack kära almanacka, kära Internet och kära läsare som kommenterar. Och tack kära P som får mig att sluta gå i spinn.

onsdag 10 mars 2010

Tack

Tack gode gud för att denna dag från helvetet snart är slut.

Inatt tänker jag sova gott och imorgon vill jag vakna utvilad, glad och redo att möta världen med energi och kraft.

Idag har bara varit känslor och kaos.

Psyko?

Nu har jag varit och tagit blodprovet. Det var som en stor testfabrik där i källaren på sjukhuset. Precis innan jag tog mig dit fick jag ett mail från min chef som gjorde mig så arg att jag omedelbart fick sprängande huvudvärk och började grina.

Så jag satt där i väntrummet och försökte desperat hålla tillbaka tårarna. Tilläggas ska väl att SÅ farligt var egentligen inte mailet. Men på något vis så snurrade jag ihop allt i min tillvaro till ett och så satt jag där för att få veta att mitt barn är så skadat att det inte kommer att överleva (det var så det kändes).

Sällan har jag känt mig så liten och ensam som just då. Vad är det här? Är det graviditetshormonerna som spökar eller är jag verkligen så här?

Längtar hem, men har åkt till jobbet. Har fortfarande ont i huvudet som få och INGEN som helst arbetslust. Är det nu man bara ska skita i allt och dra?

Hypokondriker

Har jag berättat för er om min bakgrund som hypokondriker? Åren innan jag åkte till Afrika hade jag klippkort på vårdcentralen. Visserligen blev jag feldiagnostiserad några (!) gånger, men nog var jag ofta där. Sen åkte jag till en plats så full av olika sjukdomar att det blev information overload i mitt huvud. Bland annat kommer två olika varianter av ebola därifrån. Min hypokondri var som bortblåst.

Efter mitt år i Afrika har det varit lugnt på sjukdomsfronten för mig. Det har varit så skönt. Innan kunde jag vara övertygad om att jag har t ex cancer och det tar enorma mängder energi att bearbeta den "vetskapen".

När jag blev gravid insåg jag den stora risken för att alla de där tankarna skulle komma tillbaka, så jag har aktivt försökt mota dem i grind. Tänkt att så länge jag inte har bevis för något annat är allt bara bra. Det har fungerat över förväntan.

Idag ska jag göra blodtestet som är en del av KUB-testet. Idag hälsar jag motvilligt hypokondriker-oron välkommen. Jag klarar inte att hålla den borta när det kommer till att leta efter problem. Jag hoppas bara vid gud att jag lyckas behålla mitt förstånd tills jag har det positiva resultatet i handen.

tisdag 9 mars 2010

En son

Inatt drömde jag att jag fick en son. Han var så otroligt fin. I drömmen hade jag missat att köpa en massa saker till honom. Han hade ingen säng, ingen vagn, inga kläder, men konstigt nog hade jag i alla fall ingen panik. Jag var bara lycklig.

Härlig känsla!

måndag 8 mars 2010

Internationella Kvinnodagen



Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är framtagen för att påvisa orättvisorna mellan könen.

Det är få saker som är så provocerande som att diskutera feminism. På jobbet har vi ofta rätt avancerade diskussioner om alla möljiga ämnen vid fikabordet. Jag kan inte påminna mig att feminism varit uppe till diskussion där.

Kanske skulle man ta och slänga in en brandfackla bara för att höra vad som kommer fram. De mest diskussionsbenägna är dock och åker skidor den här veckan.

Själv tänker jag inte fira den här dagen på något speciellt sätt. Jag tycker nämligen inte att skillnader pga kön är något att fira. När tillfälle ges försöker jag sätta fokus på att det här fortfarande finns och vad man kan göra åt det. Jag har t ex skickat tips på hur man får en jämställd organisation till vår fd VD. Det var väl sådär uppskattat, men jag gjorde det i alla fall.

Idag är vår VD en kvinna. Hon var med i Veckans Affärer för ett tag sedan och diskuterade kvotering. Jag håller inte med henne i det hon tycker där. Faktum är att jag fick lite fadd smak i munnen av hennes något omogna attityd till kvotering. Uppfattningen om att det handlar om att man ska få en position ENBART baserat på sin könstillhörighet gör mig lätt rabiat.

Mina tankar går till de mängder av kvinnor jag såg i Afrika som redan när de föds är dömda till ett liv i total misär. De föder mängder med barn, eftersom hälften av dem inte kommer att överleva till vuxen ålder. De är utmärglade och jobbar konstant. De våldtas och har inget eget värde överhuvudtaget. Kvinnorna i norra Uganda som våldtas och sen skär man läppar, näsa och bröst av dem. Det är bara så grymt. Det är när jag tänker på såna tillfällen som jag känner oändlig tacksamhet över att jag är född och uppvuxen där jag är.

Samtidigt kan jag känna mig otroligt uppgiven. Vems strid ska jag strida? Borde jag vara tillbaka på savannen och kämpa för dem? Eller ska jag kämpa för jämlikhet på hemmaplan? Ska jag fortsätta att påpeka saker när de sker i möte. Små små utnötningsmetoder?

Och vem är det jag nöter ut? Orättvisorna eller mig själv?

Å andra sidan, om inte många kvinnor innan mig vågat ta kampen, i stort och i smått hade vi kanske inte ännu haft rösträtt, myndighetsförklarats eller åtminstone skimären av att ha samma karriärmöjligheter som män.

Så jag fortsätter kampen på mitt vis.

Och gläder mig åt att jag har möjligheten att skaffa egna biologiska barn genom att resa till länder där det är tillåtet för ensamstående kvinnor att göra detta.

Stackars män. De har inte en suck när det kommer till det.



bilden är hämtad här

Nummernörd

Kolla gadgeten med Mini. 80 dagar här passerat, 200 dagar kvar.

Tänk när det är tvärtom!
Längtar.

söndag 7 mars 2010

Glad

Vaknar i gästrummet hos min syster och känner att jag är glad. Idag är jag glad för så många saker!

Min gulliga familj, alla från min gamla pappa till mina tokiga syskonbarn.

Min nya lägenhet, även om jag ibland oroar ihjäl mig över min ekonomi. Jag älskar mitt hem.

Mitt jobb. Visst har det sina baksidor, men jag upplever inga intriger eller direkt rivalitet. Snarare är det så att vi försöker få alla att lyfta. Jag gillar det.

Min graviditet. Det är en gammal dröm som besannats och jag försöker njuta varenda sekund av den.

Namngivning av mitt barn. Jag behöver inte kompromissa med någon! Det blir det jag vill och inget annat.

Mina vänner. Glädjen i allas ögon när jag överraskade på fikat i gamla hemstaden igår. Så skönt. Fast så klart alla andra nya och gamla som är där och gör mitt liv rikt.

Min nya matta och TV. Mitt hem kommer att kännas lite mer klart.

Min bil, som står för självständighet och frihet. Dessutom är den städade och ren vilket gör att den glänser i sista punkten på listan.

SOLEN! Som är tillbaka efter en lång tung vinter.

Vad är du glad för?

fredag 5 mars 2010

Magiskt tal

12 är magiskt när det kommer till graviditet. Efter vecka 12 minskar risken för missfall dramatiskt. Idag är första dagen i vecka 12 och jag har sett fram emot det här med skräckblandad förtjusning. Den här veckan är det också dags för blodtestet inför kollen om mitt barn är kromosomskadat. I slutet av nästa vecka vet jag svaret.

Så de närmaste två veckorna känns viktiga.
Håll tummarna för att allt är som det ska!

torsdag 4 mars 2010

Nörd?


På bilresa med två kollegor. De berättar båda livligt om sina nördigheter. Båda på sina olika vis.

Så frågar en av dem: Men på vilket sätt är du nörd då?

Vad jag inte svarade: Jag har ägnat sista året åt att skaffa barn genom insemination i Danmark, så jag har läst och skrivit och ätit hormoner och jobbat hårt på det.

Vad jag svarade: Nä, jag är helt normal och håller inte på med något sånt.

Kan man vara göra-barn-nörd?

onsdag 3 mars 2010

Är det vinter verkligen














En fd kollega har lagt ut bilden på sonen han ska adoptera och hämta i dagarna på Facebook. Ögonen såg plötsligt lite dimmigt och jag kom på mig själv med att snörvla tyst. Vilken sötnos!

Min kompis gör sig klar för sitt nästa försök och jag får fjärilar i magen. Det är nästan som att göra samma resa själv igen. Snyltar lite på förväntningarna och hoppas att det tar ordentligt. Vill ha barnvagnsrace med henne om en sisådär 9-10 månader. Om ett år vill jag sitta med barnvagnar mot en husvägg och sola tillsammans med henne och våra barn.

Och min kollega berättade om sitt halvårs-barnbarn på lunchen och jag kunde nästan känna doften av bebis. Mys!

Det är härligt med förväntningar och förhoppningar. Och det är härligt med sol och blå himmel.

HÄRLIGT!

tisdag 2 mars 2010

Vet ni vad jag gillar?

Att 40 är det nya 20.

Fast jag gillar kommentarer också. ;)

Falsk marknadsföring

Orolig ringde jag idag min BM. Som försökte lugna mig.
Samma info som tidigare. Inga lyft och ta det lugnt. Jag som behöver tömma mitt föråd. Jag som behöver köpa hyllor. Allt innebär lyft!

Jag brukar inte känna att jag behöver en man i mitt liv, men ÅH var är han nu. Den där stora starka mannen som:

1. kan lugna mina nerver med sin stora starka famn
2. kan bära mina saker

Det är kanske så jag ska fånga honom?
Genom att inte vara så förbaskat självständig jämt?

Å andra sidan vore det kanske falsk marknadsföring. Vad tror ni?

måndag 1 mars 2010

Blod

Ett stänk av färskt blod och hjärtat är uppe i halsgropen. Det är inget att oroa sig för väl? Va?

Det är väl normalt?

Att leva utan barn

Blev uppmärksammad på den här artikeln idag.

Den handlar om att komma vidare utan att få barn. Beskriver hur en kvinna tagit sig igenom 7 provrörsbefruktiningar och hur hon 10 år senare arbetar med människor som går igenom samma sorg. Och faktiskt blir lyckliga där på andra sidan.

Den där känslan när man går igenom skaffandet av barn och det inte är självklart. När det inte lyckas. Gång efter gång. Jag vet att min resa var långt ifrån så tung som många andras och min resa är inte över än. Den har bara börjat.

Men jag vet att när jag tänkte tanken: tänk om det inte går
och den avgrundskänsla som infann sig då.
Kanske kan den här artikeln få någon att känna mindre avgrund.