söndag 31 mars 2013

Ibland tar det slut

"Mamma kan du hjälpa mig? Jag behöver mer tålamod. Har du tålamod?" Mini 2,5 år

lördag 30 mars 2013

Det vänder

Vårdagjämning och sommartid i all ära. Jag har fattat ett beslut som är inledningen på sista fasen i att komma igen efter graviditet och förlossning.

Det är som att jag fått ny energi. Längtar tills allt är över. Så inte ens förkylningen, den hårda madrassen eller hemlängtan (vi är på påskresa) spelar så stor roll nu.

Vad det är vill jag inte berätta. Lite för privat, kanske när det är över.

Hoppas att ni alla har en ljuvlig påsk!

onsdag 27 mars 2013

Arter Work

Ikväll var vi på AW jag och Mini. Maken till bra unge på att charma och sitta still och pyssla får man leta efter. Jag kunde njuta av kvällen och t o m bli lite lullig. Bara lite. Så skönt.

Och Mini somnade ovaggad och lycklig. Min Goa kille!

måndag 25 mars 2013

Sagan

"Mamma, kan du berätta sagan om mig?"

"Du menar sagan om hur du kom till?"

"Ja"

"Jag längtade så länge efter ett barn. Ju längre jag väntade desto mer vill jag ha mitt eget barn, men jag behövde en bra man att bli pappa till barnet. Så jag letade och letade, men jag hittade honom inte. Tiden gick och så en dag fick jag veta att i Köpenhamn fanns det snälla män som gav bort pappafrön, så att jag och andra kvinnor som också längtar jättemycket efter barn skulle kunna få dem.

En snäll doktor hjälpte mig och så en dag kom du. Kan du förstå att jag hade sån tur att jag fick den finaste unge jag kunde få!"

"Mamma, kan du berätta sagan om mig igen?"

"Jag längtade så länge..."

Kärlek

Under någon sömnlöshet i helgen tittade jag på förra måndagens avsnitt av familjen Annorlunda. I en av familjerna hade hon barn sedan tidigare och hon beskrev hur de blev kära så här:
"Han vann barnens hjärta, sedan mitt"

Precis så. Jag kommer nog inte kunna släppa efter förrän Minis hjärta är vunnet.

lördag 23 mars 2013

Ändrade planer

"Du får vara lite mer flexibel" har jag fått höra några gånger sisådär. Apropå planer och dess genomförande. Saken är den att när man lever ihop med barn så är det ungefär det man gör hela tiden. planerar och sen ändrar man på planerna.

Som i helgen. Vi skulle vara på våffelfika nu, städa lite i eftermiddag och sen skulle vi ha middag hemma ikväll.

MEN middagsgästerna blev sjuka, och våffelfikat flyttat till i eftermiddag.

Okej, omplanering. Ut i solen på förmiddagen och fika på eftermiddagen. Huvudmålet mitt på dagen.

MEN så är både Mini och jag lite för trötta och gosiga för att orka klä på oss och gå ut. Så ändrade planer. Vi myser i soffan och planerar eftermiddagsturen med buss istället.

Nu fick vi ändrade planer igen. Uppenbarligen tänkte Mini blogga istället för mig.
oo
hnnnjjjhhhhwiuehriuhefhwkkmkk,j     b      ooooooo000

fredag 22 mars 2013

Nej - vill inte - uuuuäääää

Mini går igenom någon fas igen. Det är nej och inte, konstant. Och rapporterna kommer även från förskolan. Det blir lite kämpigare då, samtidigt tänker jag att det måste vara tuffast för Mini. Det där med att alltid testa sin vilja är inte så kul när man 9 gånger av 10 inte får som man vill i alla fall.

Så här är det fullt av frustration och lovebombing på hög nivå. Nöjd mamma Vilja lyssnade på barnpsykolog förra helgen och insåg att just lovebombing är helt rätt väg i de här lägena. Phu!

onsdag 20 mars 2013

Uppe vid ytan

Det har varit en intensiv period vilket har yttrat sig i att det har varit helt tyst här på bloggen. Nu är jag tillbaka. Det händer massor med spännande och roliga saker för mig jobbmässigt just nu. Håll tummarna för mig!

I mitt huvud har jag skrivit blogginlägg efter blogginlägg, men tyvärr så har de ju stannat där och just nu minns jag inte ett enda. Därför plockar jag upp punktlistan ur förra inlägget och utvecklar vad som hänt.

Hur Mamma Vilja hanterade magnetröntgen
Jag minns inte vad jag berättat för er och inte, men oavsett så är det så att jag för ungefär ett år sedan konstaterades lida av PTSD efter min förlossning. Det uppdagades efter att jag fick en panikattack på MAS inför min operation.

Fördelen med PTSD var att det inte påverkade min relation till Mini, men däremot min relation till vården. Så snart jag varit i kontakt med dem (utom min fantastiska vårdcentral) så har min hjärna reagerat som att de är fienden som vill ta livet av mig. Helt ologiskt, men tänk er att under den stressen behöva genomgå en operation. Efter operationen har jag fått djävulusiska problem med min mage och efter ett ÅR av stök och undersökningar och kamp för att bli trodd, så fick jag en magnetröntgenremiss.

För två veckor sedan var det dags. Jag har följt med en god vän på magnetröntgen tidigare så jag visste ju ungefär vad det gick ut på och dessutom har jag gått i terapi för PTSD så jag hade ett gäng redskap att plocka fram när det var dags.

Så utan den erbjudna lugnande medicinen klädde jag om till den blå rocken, kände mig tre centimeter hög och lät mig rullas in i det lilla röret inuti den gigantiska magnetröntgenapparaten. Det tog 30 minuter ungefär och förstå att det gick hur bra som helst. Förutom att jag ville klappa till en av sköterskorna (vilket jag såklart inte gjorde).

Efteråt hade jag någon timma innan det var dags att hämta Mini, jag hade planerat ett och annat för den där timmen, men jag körde raka vägen hem och la mig i sängen. Det var lite spänningar som släppte där.

Än så länge har jag inte fått något svar. Förträngning av det sker med sådan finess att ni inte anar.

När Mini fick ögoninflammation och Mamma Vilja ett psykiskt sammanbrott
Förra helgen, inför veckan som var så intensiv att det var löjligt, vaknade Mini på lördagen med svullna kletiga ögon. Jag försökte ignorera. Tänka att det var en tillfällighet. Nej nej, Mini kan inte vara sjuk IGEN.

Söndagen kom och Mini var sämre. Jag hade pratat med föräldrarna på lördagen. På söndagen pratade jag igen med mamma, som liksom svävade lite om att hon kanske kunde ta sig ner till eftermiddagen på tisdagen. Alldeles för sent ur mitt jobbperspektiv. Så jag fick panik. ONT i magen av alla möjliga och omöjliga anledningar. Ett tråkigt besök på en jourvårdcentral.

Så när mamma och syster räknat ut hur mamma kunde komma ner redan på söndag kväll bröt jag ihop lite av tacksamhet. Det har varit fantastiskt att ha henne på plats.

Mammor är bäst helt enkelt.

När Mini har kompisar på besök och de är helt bedårande
Vi har äntligen börjat umgås mer på kvällstid med vänner och lördagkvällen innan mamma kom, hade vi E och T på besök. T är några månader äldre än Mini och herregud så roligt de hade de där två. Ljuvligt för mammasjälarna att se och dessutom trevligt med vettigt vuxensällskap. 

Återbesöket
Som jag skrev tidigare har jag gått i terapi för PTSD efter min förlossning. Om ni läser om PTSD under länken kan jag berätta att jag hade alla symptomen som finns i den listan. Varför jag fick det? Min förlossning var extrem på ganska många sätt och vis, men jag har alltid sagt att det värsta var de där timmarna när jag var övertygad om att Mini var död eller allvarligt skadad. Det pågick många saker i mitt huvud då och barnmorskan var förvånad när hon hörde det, för hon hade inte alls uppfattat mig som orolig. Det här har jag diskuterat med min psykolog och hon har konstaterat att jag har reagerat helt friskt på hela förloppet. Mitt agerande under de där timmarna var inte underliga. Inte heller min reaktion på förlossningen. Det är t o m sunt att jag har utvecklat sjukdomen (hur dumt det nu än låter).

Mitt i alla de där symptomen på sjukdomen så hände det en massa andra jobbiga saker i mitt liv. En del av dem har jag kunnat skriva om här. Andra har jag inte kunnat berätta om för er.

Vi kan i alla fall konstatera att 2012 inte har varit ett helande år ur omgivningsaspekten.

Men jag har fått prata och agera utifrån mina perspektiv. Fått hjälp att hantera mina tankar, min omgivning och hitta tillbaka till en plattform som är jag. På ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är så tacksam återigen för min underbara vårdcentral och den personal som finns där.

För tre månader sedan avslutades den aktiva behandlingen och i förra veckan hade jag det återbesök man har efter 3 månader för att se om jag fortfarande mår bra. Jag konstaterade att jag hittat tillbaka till en trygghet och stabil grund under fötterna igen. Det känns som att någon har lyft på locket och jag kan nu le och skratta med hela själen igen. Nu tycker jag på riktigt att omgiviningen är vacker och spelar inte bara mitt gamla jag. Jag har heller inte domedagstankarna som följt mig. Känslan av att inte ha fast mark under fötterna är borta.

Det är underbart.

Om det finns någon där ute som känner igen sig i min beskrivning. Som känner igen sig i listan över symptom. Det finns hjälp att få. Tveka inte. Be om den. Och tills du får den, får du en stor varm kram från mig. 

onsdag 13 mars 2013

It's alive

Jag lever, det är bara lite väl intensivt just nu. Höll idag kurs på rekordfart och tog mig friheten att stanna kvar i utbildningssalen och andas lite efter. Skulle lätt kunna lägga mig rakt över konferensbordet och somna nu känner jag.

Återkommer så snart livet snurrar liiiite långsammare. Då ska ni få veta:
  • Hur Mamma Vilja hanterade magnetröntgen
  • När Mini fick ögoninflammation och Mamma Vilja ett psykiskt sammanbrott
  • När Mini har kompisar på besök och de är helt bedårande
  • Hur Mamma Vilja klarade återbesöket för att se om hon fortfarande inte mår bra efter förlossningen (ja, den är över 2,5 år sedan nu)
Ha det gott till dess!

söndag 3 mars 2013

Inre strider

"Mamma, jag vill köpa något!" säger Mini lite exalterad på leksaksavdelningen på ICA Maxi

"Nej. Man kan inte handla leksaker varje dag" förmanar jag sådär vuxet. Sen står det där, sifferduplotåget JAG är så sugen på att handla, men 249 kr känns lite saftigt för en vanlig dag. Och Mini har fått, förvisso billiga, småprylar två dagar i rad.

Det drar ändå i mammas handlatarm, men jag motstår frestelsen. Det gäller att skicka rätt budskap, både i ord och handling. Jag känner mig stolt över mig själv.

Sen hittar vi en miniatyr av mammas bil för 19,90 som omedelbart blippas in och läggs i kassen.

Frågan är om inte Mini har haft roligare med den än han skulle haft med tåget. Jag får nog köpa det och testa.



Insomna

"Jag tänker otäckt och kan inte sova mamma" sa Mini till mig igår kväll och jag förundras lite över hans förmåga att uttrycka sig.

Själv kan jag inte sova för att onda magen och tjocka halsen väckte mig. Det blir en tung dag imorgon.

Hur är det med er? Sover ni sött på kudden?

fredag 1 mars 2013

VAB-vården

I måndags var vi på jourvårdcentralen. Mini hostade så att han kräktes och vi fick hjälp. Hurra.

Igårkväll var vi på barnakuten. Efter läggning så andades Mini otroligt tungt och snabbt. Konsultation med grannen som är läkare. Inhalation och räkna andetag och sedan en rekommendation: åk till akuten och få honom kollad.

Så vi drog dit. Mini helt exalterad. Konsten på vägen in till nya akuten spännande. Att åka bil på "natten". Träffa människor. Få GLASS. Nya leksaker.

Han fick ny medicin och konstaterat "genomförkyld och slemmig". Charmade brallorna av läkaren som glatt konstaterade att det här var bästa patienten ikväll. Glad, rolig, samarbetsvillig. Mini säger inte pip när man sticker honom. Visar glatt lejongapet och hjälper gärna till att lyssna på hjärta och lungor.

så när det var dags att åka hem fick personalen höra ett vrål: "NEEEEEEEEEEEEJ MAMMA INTE HEEEEEEEEM!"

För vår hemmiljö är så fruktansvärd. Eller hur?!

Skönt i alla fall att få hjälp och veta att min oro var grundad, men att det inte var farligt. Ikväll har det slutat bättre. Tack och lov! En Mini som fick svårt att sova av medicinen, men ändå. Ingen feber och andningen lätt och ledig. Som det ska vara.

Nu vill jag slippa vårdcentraler och barnakuten på ett tag tack.