måndag 30 september 2013

När livet är orättvist


Ni har dem säkert i er umgängeskrets eller så har ni turen att vara en del av ett. De där paren som är sådär självklara och som strålar kärlek, respekt, ömhet. Jag har en tendens att bli dödligt avundsjuk på dem. Eller ska jag säga avundsfrisk?

För någonstans så blir jag bara så glad i själen över att det går. Det är lika vackert som gamla strävsamma par. Oj vad jag kan grina åt att se mina föräldrar vila sig mot varandra i soffan. Händer som söker varandra efter 54 år tillsammans. Att få ha delat ett liv. På gott och ont. Ett par såg jag i backspegeln häromdagen. Hon hade näsan precis över instrumentpanelen. Han bakom ratten. Lutad ner mot henne. Hon pratade, ögonen lyste och han skrattade. Och jag skrattade hjärtligt åt synen. Vad härligt att kunna skratta tillsammans även om huden veckats och dragen förändrats.

I min vänkrets finns ett par som har alla de där kvaliteterna. Man vill liksom bara suga i sig lite av deras kärlek, för den genomsyrar allt. Även om jag knappt träffar dem, så märks den genom statusuppdateringar, blogginlägg och annat.

Nu kämpar han för sitt liv efter en allvarlig olycka i lördags. Och jag kan bara inte fatta att det är sant. Precis lika lycklig som deras kärlek gör mig, lika olycklig är jag nu.

Glöm inte att älska och njuta.  

söndag 29 september 2013

Så mycket att berätta och så lite tid

Det händer massor och jag hinner inte med att berätta allt. Eller det minsta känns det som. Jag skulle berättat om Minis härliga födelsedag och dagen mamma åkte till Stockholm t o r. 

Nåväl. Igår hade vi i alla fall en underbar lördag. Den inleddes med en tur till ICA Maxi där första lådan smålego införskaffades. Förskolan låter numera Mini gå in och leka med femåringarna för de tycker att han blir understimulerad och är för långt fram i utvecklingen för att leka med ettåringarna och Duplot. Och Mini älskar det. Därför köpte jag igår leksaker som det stod 4+ på till min nyblivna treåring. Och han ÄLSKAR det. Vi sitter på vardagsrumsgolvet och bygger och bygger. Det är från flygplan, till gubbar, traktorer, ormar och nu ett sjukhus. Allt med ett grundset legobitar. Lego när det är som bäst. 


Sedan kom ett par vänner och vi hade lunchmys som slutade på lekplatsen i ljuvligt höstväder. 

Efter det cyklade Mini och jag genom stan till konserthuset för Nallekonsert med trafiktema. Utanför stod polisbilen med poliserna. Stor stor lycka för Mini. 


Lådbilbana inne på konserthuset klarades av i flygande fläng. 


Sedan var det dags för konsert.


Mini är som ett ljus när det är levande musik. Det är fantastiskt att se. Applåderar ivrigt mellan numren. 
Sedan cyklade vi till ICA Supermarket och köpte skumbad (bl a) och så hem. Laga mat, bygga lego, bada, pyjamas, bygga lego. 



Sen kom två av dagens finaste stunder. Först gick vi ut på balkongen och tittade på stjärnorna. Mini älskar stjärnor. Och där, uppkrupen i min famn innanför min jacka sjöng Mini "Blinka Lilla Stjärna" med hög klar stämma och gnister i ögonen. Han avslutade med att förklara för mig att stjärnorna sjungit med honom. Finaste unge!

Allt avslutades med en busläggning där han skrattade så att han kiknade i sängen, sedan återgav han hela sin underbara lördag innan han somnade snarkandes på min arm. 

Och den harmonin och lyckan jag får uppleva såna dagar är bara obetalbar. 

Nej, nu ska vi bygga Lego. Ha en skön söndag vänner!

lördag 21 september 2013

Vaken

För tre år sedan var jag vaken i tre dygn. Ungefär så här dags åkte jag in på förlossningen. Sedan dess har mitt liv inte varit detsamma. Sedan dess lever jag tillsammans med världens finaste lilla pojke. 

Om ungefär en timma kommer vi att väcka honom på sängen med sång och muffins med ljus i. Inatt ligger jag vaken och klurar på om presenterna är rätt. 

Vilket härligt besvär. Älskade unge!

Grattis på treårsdagen. 

onsdag 18 september 2013

Nu ska vi prata hormoner här

När jag var 17 år gammal träffade jag min första riktiga pojkvän. Vi blev tillsammans och snart bestämde vi att det nog var bra att skaffa p-piller. Sagt och gjort. Jag fick Desolett, som jag åt noggrant.

Jag började peta i mig de här tabletterna innan jag var helt färdigvuxen, för det är man inte som 17-åring. Då hade jag ännu inte regelbunden mens, men jag var nöjd.

Sex år senare ifrågasatte jag om jag verkligen skulle äta de där hormonerna hos barnmorskan. Hon skrattade och sa att det skulle jag visst fortsätta med. Om jag ville göra något bra för min hälsa skulle jag sluta röka.

Att min dåvarande rökning inte var bra fattade jag ju själv, men det var inte det jag ifrågasatte. En god vän till mig hade börjat med p-piller och mått jättedåligt av det och dessutom har jag anlag för blodpropp på båda mina föräldrars sidor.

Året efter ifrågasatte jag igen. Samma respons. Sluta röka. Vad nu rökning har med hormoners påverkan att göra.


Året efter igen slutade jag med p-piller utan att fråga och kan ni tänka er, min dåvarande sambo och pojkvän sedan två år tillbaka fick en chock. Hans helt humörstabila och inte-så-sex-intresserade flickvän, fick humöret tillbaka. Allt från himlastormande arg, superledsen till så glad och lycklig som man bara kan bli. Och sexlust. Plötsligt ville jag ha honom. Och som jag njöt, inte bara av det, utan av att ha känslor. Innan det var det mer som en jämn grå sörja och ärligt, då gråter jag hellre till en snyftare på TV och får skratta så att det kniper i magen av lycka emellanåt.

Under många år levde vi tillsammans. Utan att jag åt p-piller och tänka sig. Det var inga större problem. Mina mest fertila år, som sambo, utan p-piller, stav, spiral eller några som helst hormoner. Inga oönskade graviditeter och inga önskade heller.

Många, många, många år gick. Visst jag var kanske inte alltid i relation, men jag har alltid varit aktiv sexuellt. Det har gått så bra så. Med kondom, p-dator och t o m pessar.

Så träffade jag M och gemensamt kom vi fram till att mini-piller var alternativet för mig (efter konsultation med barnmorska). Hon målade upp dem som rätt enkla. Inte alls så stor påverkan. Inga risker för proppar då de inte innehåller östrogen.

Varningens klocka ringde, men jag tog dem. Och herregud så dåligt jag mådde. Inte bara psykiskt, utan fysiskt på alla möjliga vis. Och när det blev som värst så bara slutade jag tvärt. Jag var arg, sur, ledsen, nedstämd, uppsvälld, småblödde, illamående, hade ont i ben, bröst och mage. Tre dagar senare mår jag bättre. Aldrig aldrig tänker jag pilla i mig p-piller igen. I någon form. Och aldrig skulle jag låta min tonårsdotter (om jag nu fått en sådan) knapra i sig hormoner i onödan.

I slutet av 90-talet jobbade jag på en Smittskyddsenhet. En dag kom en landstingspolitiker in på vårt kontor och ville ha statistik på klamydia och oönskade graviditeter. Det var dags för vårt landsting att införa det som andra landsting haft i minst ett decennium: gratis p-piller till tonårstjejer.

Jag blev rätt förbannad under den diskussionen. Hur kunde man välja att ge hormoner till fullt friska människor som inte ens är färdigvuxna? Visst aborter är inte bra, men kanske kan man attackera det här problemet på ett annat vis?

Det är så mycket som är FEL med det här i mina ögon:
  • Man stör kroppens balans innan den ens är utvecklad. Ge hormoner till tonårstjejer innan de ens lärt sig förstå sin cykel ordentligt. Vansinne!
  • Man lägger ansvaret på oönskade graviditeter helt på kvinnan och hur svarar man upp mot förväntningarna på att man ska äta p-piller som tonåring? Jag ifrågasatte det inte. 
  • Genom att underminera användandet av kondomer ökar man risken för sexuellt överförbara sjukdomar. Och vet ni att klamydia är en av de största bovarna för kvinnlig infertilitet? En av våra vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar, som normalt sett är helt symptomfri. Dvs killen TROR att han är frisk, men är det inte. Tjejen får klamydia, vilket resulterar i ärrvävnader i äggledarna. Eftersom inte heller hon får symptom. 
En bekant till mig genomgick en operation i buken som tonåring. Den gjorde henne infertil. Det var ingen som berättade det för henne (om de ens förstod det själva) eller att risken fanns att hon var det. I många många år åt hon p-piller, tills hennes barn-resa visade att hon inte har någon som helst passage i den enda (om jag inte minns helt fel) äggledare hon har är placerad på fel sida i magen. Det kan inte helt ha undgått läkarna tycker jag. Men ingen undersökte heller hur det var med fertiliteten förrän efteråt.

På nyheterna igår berättade de att 40% av tonårsaborterna görs av tjejer som redan tidigare gjort en abort. I Metro var det en artikel om att tjejer idag vägrar p-piller och jag jublar, applåderar dem, samtidigt som abortsiffrorna är vansinniga.

Hur får vi dem att inse att de behöver använda kondom istället? Hur får vi samhället att sluta subventionera p-piller och lägga pengarna på att upplysa och informera? 
P-pillersubventionerna verkar inte längre fungera så bra, så det kanske löser sig självt.

Har ni några erfarenheter av p-piller? Bra eller dåliga?

Stolt mamma

"Mini är ett brainac kid" sa A på Minis förskola vid hämtning idag. Hon berättade hur de hade pratat om siffrorna. De har klistrat bilder på siffror på golvet och en av pedagogerna satt så att hon såg siffrorna från rätt håll, Mini satt så att han såg siffrorna upp och ned. Pedagogen hade pekat på ettan och frågat vad det var för siffra. Mini hade svarat:

"Det är ingen siffra, det är en bokstav och det är bokstaven L." och när de tittade på ettan från hans håll, så var det mycket riktigt så.

Vi pratade lite om det här med siffror och bokstäver. Mini är naturligt intresserad och vill lära sig. Han kan ljuda ut vilken bokstav ett namn börjar på och frågar massor av frågor om bokstäver. A sa att de pratat om att utforska det mer tillsammans med honom och jag bad dem att göra det. Jag passade även på att berätta hur jag upptäckt att han kan siffrorna och mängdlära.

Efter en stund berättade A om de Duplokreationer Mini bygger på förskolan. "Det är rena borgar!"
Hon berättade även att de pratat om att låta honom gå in på de stora barnens avdelning och leka med Legot istället. När vi var i Ms föräldrahem lekte Mini med hans gamla Lego och vi såg knappt till Mini på det dygnet. A skrattade och sa att det kunde hon gott förstå.

"Mini är en ovanligt smart kille" konstaterade hon.

Och jag kan ju inte annat än att vara stolt. Riktigt stolt.

söndag 15 september 2013

P-piller

På väg att somna i sängen efter en sovstund i soffan. Har haft entré samtal om P-piller ikväll, som definitivt borde bli ett inlägg här. Påminn mig!

lördag 14 september 2013

Långhelg

Vi har just avslutat värsta lördagsmyset i sängen. Igår var det planeringsdag och ledigt. Längsta utflykt var en cykeltur till konditoriet och inköp av vinterns jacka och täckbyxor via Blocket. Idag har vi tvättat och ätit ugnspannkaka. Tanken var att vi nu skulle cykla och handla lite inför kalaset nästa helg, men åh, då måste jag ta mig ur sängen. 

Mini har hunnit sprida alla sina leksaker över hela lägenheten. Han leker roliga sociala lekar. Om jag frågar honom om vi ska till lekplatsen eller på cykeltur säger han direkt nej. Han vill bara vara hemma och ärligt talat, så är jag inne på hans linje. 

Imorgon blir det svampjakt i skogen!

Hoppas att ni har underbara lata dagar. 

fredag 13 september 2013

Så klart

"Mamma, vem kör en Mini Cooper?"

"Em"

"Mamma, vem kör en Golf?"

"Vi"

"Mamma, vem kör en Saab?"

"M"

"Mamma, vem kör en merca?"

"Hm.... vi känner ingen som kör merca..."

"Mamma, jag vet vem som kör merca"

"Jaså"

"Gubbe Lubben!"

(dvs den dumma gubben som tutade bakom mig för att jag inte körde över gångtrafikanterna på övergångsstället när han skulle hem. Vi kan väl konstatera att mitt språk förbättras av Minis ankomst. Tidigare hade han hetat Gubb J-vel!)

onsdag 11 september 2013

Saknar


“Didn’t you have a foreign minister called Anna?”

Min sydsudanesiske assisten/livvakt ställde frågan bakom ryggen på mig och jag svarar att jo det hade vi. Jag minns mitt möte med henne. Utstrålningen, kunskapen, retoriken.

“She was murdered.” konstaterar han. “she was walking in your capital without her bodyguard and stabbed to death”

Jag förklarar att i Sverige har vi inte för vana att ha ihjäl varandra. Att gemene man inte bär vapen och att vi är ett fredligt folk. Platsen jag befinner mig på är allt annat än lugn och fredlig.

“You will not be murdered, you have me”

Och jag inser att hela samtalet gått ut på att han vill tala om för mig att jag är trygg med honom som livvakt.

Det som hände var dock att såret efter hennes bortgång gick upp igen och idag har det gått otroliga 10 år och jag saknar henne fortfarande i politiken. 

En dröm hade varit att höra henne tala om fertilitetsvård för ensamstående.
Nu får vi aldrig göra det.

Jag saknar Anna Lindh i svensk politik.

tisdag 10 september 2013

Nu tack!

Det är en del som händer nu. Möjligheter. Förändringar. Saker som ska processas. 

Så här ligger jag i sängen, vaken sedan två timmar och nu önskar jag att set fanns någon som bara kunde komma in och bestämma. Gör så här, så blir allt bra. 

Men den personen är jag och jag är aningslös. 

Får klura lite till. 


torsdag 5 september 2013

Hoppsan


Idag tog vi av samma kalsonger som vi tog på i morse. Halleluja!

onsdag 4 september 2013

Sockerdricka

Det där med att kämpa för att få det man vill ha. FC firar sin dotters ettårsdag idag. FC är en av de där kämparna jag följt i kampen för att få barn. Som JVJK, nu gravid i en relation. Och kära Loba. En annan god vän till mig, som startade sin barnproduktionsresa samtidigt som jag, är nu gravid (om än inte så långt gången och sjukskriven med illamåendet från h-vetet). Igår träffade jag en vän som kämpat ännu längre. Som fortfarande reser i barnlöshetslandet.

Den där kampen som är så tuff. Som skulle vara så mycket enklare om man bara visste att tre försök till så tar det. Ett halvår till så får jag allt jag vill ha.

Men det går inte att veta. Det finns ingen rättvisa, inga facit och livet drar iväg med oss och gör saker med oss som kanske är lika bra att slippa veta på förhand.

Och då, när det plötsligt händer så, blir man bara så oändligt tacksam. Det är nästan overkligt. Den där känslan av ett foster som sparkar i magen. Tyngden av det nyfödda huvudet mot bröstet.

Eller synen av den där lilla förskolepojken med keps och ryggsäck i hallen. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det.

Parallellt med barnlöshetssorgen har jag burit kärlekssorgen. “Var inte så kräsen” har jag fått höra. Samtidigt försökte jag allt i den resan. Jag trodde till slut att mitt hjärta blivit så stampat och trampat på att det för alltid låst dörren och vägrade släppa in någon igen. Det i kombination med lejonmammaattityden över Mini gjorde utsikterna för att något skulle ändras på den fronten väldigt dåliga.

Och kanske var det så att jag var för kräsen, för stolt, fåfäng i kärleken. Eller så var det bara så att rätt person inte infann sig vid rätt tillfälle. Jag har känt mig ratad, oattraktiv, på glasberget. Samtidigt har jag också varit den som ratat. I smyg har jag avundats de där vännerna som har genuina kärleksförhållanden. Den där när man ser kärleken lysa mellan dem. Där en hårlock rättas till helt naturligt av en kärleksfull hand. En arm som smygs runt ett liv. Fingrar som utan konstigheter flätas samman. Jag har inte velat nöja mig med mindre. Varför skulle jag?

Jag gav helt enkelt upp. Förväntade mig ingenting. Tänkte att det måste gå att leva ett bra liv utan. Kanske hade jag fått all den dos romantisk kärlek jag skulle ha i livet? Ett straff för att jag kastat bort den? Ingen logik i det precis, men nog har jag tänkt tanken.

Men det var fel. För utan att jag riktigt förstod hur det gick till är jag nu en del av ett sånt par. Jag är kär och det är besvarat. Det är bättre än jag kunnat föreställa mig. Eller han är det utan att han ens förstår det.

Förstår ni? Jag har en hand att fläta in i min, samtidigt som jag har världens finaste lilla pojke. Hela jag är fylld av överraskande sockerdricka och lycka.

Plötsligt hände det.


tisdag 3 september 2013

Ilska

I söndags var jag trött efter en lång helg, PMS, köra bil långt två dagar i rad och som grädde på moset: tvättid med 17 par små kalsonger.

Mini var jätteduktig på att lära sig gå på pottan. Verkligen. Men så hände något och Mini slutade att leverera stort annat än i kalsongerna.

Det finns mycket man kan anklaga mig för att vara, men äckelmagad hör inte till den kategorin. Trots det tycker jag att nedbajsade kalsonger är något av det äckligaste som finns (jag håller på att bota den uppfattningen genom ihärdigt exponerande).

I söndags levererade Mini stort på toaletten på morgonen till jubel och klang. När vi kommit hem på eftermiddagen så gjorde han ner sig, men bara lite i kalsongerna. Inte mycket att orda om det, mer än att timingen var riktigt dålig på det.

20 minuter senare känner jag en omisskännlig doft från en Mini som nu är renduschad och har favoritpyjamasen på sig.

Jag frågar om han bajsat, varpå ungen flinar upp sig och säger: “Ja jag har bajsat i pyjamasbyxorna!”

“Då får du komma hit så vi får göra rent” säger jag med kanske inte den mest sprudlande stämman.

“NÄ” svarar Mini och då kan jag erkänna att det blåste en säkring för den här mamman. Aldrig har Mini åkt upp från golvet och ner i badkaret med den hastigheten. Favoritpyjamasen är ett minne blott och mamman var ARG.

Det värsta var att jag inte kom ur den känslan. Det blev lite för långdraget. Samtidigt har jag svårt att förställa mig och i ärlighetens namn så vill jag det inte heller. Är jag arg, glad, ledsen så vill jag att han (i lagom utsträckning) förstår det.

Nu vägrar Mini ha kalsonger helt och hållet och Mamma Vilja känner sig som en usel mor. En osedvanligt dålig dag. Ge mig styrka att klara av ett treårstrots.