söndag 31 oktober 2010

Som en blixt

Om ni tittar in i ett kök och ser en kvinna desperat göra två leverpastejsmörgasar och en kopp te, samtidigt som hon sätter i sig en banan på rekordtid.

Då kan ni ge er sjutton på att hon just lyckats lägga en liten tjorvig bebis som gjort att hon missat middag och i timmar har fått stå och titta på soffan hon desperat längtat efter att få lägga sig i.

Nu sitter jag i mitt soffhörn och känner segerns sötma. Mini kommer dock vakna hungrig snart, men till dess njuter jag. Nu ska jag gå och njuta av min säng en stund.

lördag 30 oktober 2010

REA

Det jag tänker skriva nu låter hemskt.

Ikväll har Mini spelat ut hela registret (hesheten är borta). Först tjorv, sen mat, sen kaskadspya följt av tre timmars illvrål, matdags, hetsätning trots alla möjliga knep för att få honom lugn. Följt av spya x 2. Som nu följs upp av ett upptornande vrålmästerskap.

Nämnde jag hur trött jag var när jag kom hem?

Mini är på REA just nu och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Lattemorsa?

Idag har jag varit ute och fikat för första gången. Eller tja, Mini har varit ute och fikat för första gången. Ett slamrigt ställe och gissa vem som är skit slut nu. Ja inte är det Mini...

Glupsk!

Alltså, HUR mycket kan en bebis äta? Mini äter per gång som en 2-4 månaders bebis gör. Nu har han gått tillbaka till att äta var tredje timma dessutom. Jag försöker distrahera honom om dagarna med resultatet att jag får en bebbe som är arg som ett bi.

Så jag matar på och ser glad ut medan min bebis blir tjock, stark och spyr lite charmerande efter varje måltid.

fredag 29 oktober 2010

Förändringar

Mini är återställd. Om inte helt, så ett gott steg åt rätt håll. Idag har vi bara varit hemma och myst. Han har fått sova och gosa massor med mig. Busat och tränat. Dansat och sjungit. Det har varit jättemysigt, men till slut lite enformigt för mig. Huvudsaken har ändå varit att han blivit piggare och varit nöjd. Det får vi nog säga att vi lyckats med!

Igår på akuten fick jag beskriva Minis symptom och jag sa att jag inte riktigt känt igen honom. Visst är det märkligt? Här har vi en liten liten människa som funnits till i fem veckor och ändå är han redan en helt egen person med egen personlighet. Och jag har den stora äran att få lära känna honom först.

Nu har jag krupit ner i sängen. Kl 21 en fredagskväll. Innan Mini somnade jag varje kväll i soffan och kom isäng runt midnatt tidigast.

Wind of Change!

torsdag 28 oktober 2010

Barnakuten

Nu har vi tillbringat en första kväll på barnakuten, efter att Mini vaknade och var jättehes. Han är förkyld stackarn och mamman är nu officiellt galet trött. Hungern stillad, sängen väntar.

Har dessutom forfinat mitt tilläggslagande, men om det får ni höra imorgon.

Godnatt!

Lyfta huvudet

Ett tag nu har Mini jobbat hårt på att lyfta huvudet. Hängandes på axeln, men med lite skakigt och instabilt intryck. På magen, men då med stor frustration.

Idag gjorde han det. Han låg på magen och lyfte huvudet för att sedan vrida det från sida till sida. 5 veckor och 2 dagar gammal.

Heja Mini! Snart börjar du skolan.

Rekord

Idag har jag fått i mig en del av min frukost. Har duschat och klätt på mig INNAN klockan har blivit 10.

I och för sig är jag rätt trött och sliten i ryggen. Mini sover som en gris. Han hade skrik-kalas halva natten. Det är då det är tungt att vara mamma, men jag försöker att inte gå in i frustration utan istället tycka synd om honom och göra det jag kan för att han ska ha det bra.

Innan kände jag hela tiden att jag var en dålig mamma för att han skrek. Nu känner jag att jag är en så bra mamma jag kan vara. Jag vet ju att jag har bra förutsättningar för att vara det.

Nu ska jag dricka kaffe i lugn och ro. En lyx i en bebismammas tillvaro!

PS. Imorgon ska vi vara på BVC och gå på föräldragrupp kl 10. Önska mig lycka till med den manövern. DS.

onsdag 27 oktober 2010

Lite tråkigt?

Nu är jag ensam med Mini och vi har börjat hitta lite mönster i våra dagar. Eller tja, men i alla fall. Idag är det skitväder ute och jag har inte haft något planerat. Mini har haft lite ont i magen och hänger på min mage i selen. Det gör mig lite begränsad. Jag menar, man ställer sig inte och stryker tvätten med hans nakna fötter dinglandes på magen.

Så jag har lyckats fixa och trixa med en del annat och struntat i sånt som inte är så kul.

En sak jag har fixat är lite bilder på hur Mini har påverkat mitt hem. Håll tillgodo!


Alltid redo!


IKEAs små frottétrasor är chict placerade lite här och där.


Spjälsäng med mobil är på plats, men än så länge sover Mini i babykorgen på hjul. Praktiskt med mobil sovande unge än så länge!



Mitt sovrum skulle hållas babyfritt var det tänkt. Bara spjälsängen och inget annat. Stort skämt var det. Nu är jag omringad av babysaker och att ha skötbordet här inne är perfekt på nätterna. Den rosa sjalen är av fin silke, men Mini älskar den, så den får hänga kvar trots att den är i farozonen där.


Barnvagnen var ju tänkt att stå i källaren, men av någon märklig anledning så har den också hamnat i lägenheten. lakanen och täcket har kära mormor sytt. Superfina tycker både Mini och jag!


Vem kunde tro att man har ytterkläder hängades i hallen redan efter en månad, men Mini invaderar effektivt även de här krokarna.


När Mini har ont i magen får han åka bärsele. Som en helt ny accessoar för mamman!


Mini har ett hemgjort babygym. Här ligger han och sprallar ett par tre gånger om dagen. Upphetsade skrik följer spralliga ben och armrörelser.


Till sist, korgen. Mormor har fixat ett fint överdrag med en välriktad spya skickade det i tvätten och nu måste det strykas. Så nu kör vi korg au naturel ett tag.
Tittar man noga ser man världens sötaste pojke också. ;)

Seger

Klockan är inte ett, men jag har:
-ätit frukost
-duschat
-kokat flaskor
-har kläder på kroppen, inklusive strumpor

Dessutom har jag matat, tvättat, klätt och underhållit Mini så klart!

Förresten, ni har väl lila på er idag?
Det har både Mini och jag.

Magknip eller bus?

Min kompis säger att hennes son är en känslig natur och jag har alltid refererat till Mini som busig och lite kaxig.

Nyss var det dags för nattens andra mål (det första var över på en halvtimma, inklusive byte av bajsblöja och toabesök för mamman). När matningen var över var Mini inte tillfreds med tillvaron. Magknipet slog till och det slutade med en rundvandring i lägenheten hängandes i bärselen.

Efter en stund verkade Mini missnöjd med att vara där, så jag plockade ur honom, bara för att upptäcka en pigg unge! Inte vill Mini sova, han vill spana på mammas randiga täcke, Doris (mjukisfisken) och lampan.

Mamman känner sig lurad, men fyrar av motvapen med nappen, som nu guppar frenetiskt där nere i babykorgen.
Mini - Mamma: 1-1

PS. Jag försöker lära Mini teamwork. Poängräkning kanske inte är rätt taktikdå? Vad tror ni? DS.

tisdag 26 oktober 2010

En god mor?

Diskmaskinen surrar, på bänken står fyra preppade flaskor, kallt vatten i kylen och vatten i vattenkokaren.

Tänderna borstade.
Ansiktet skrubbat.
Lampan är släckt.
Barnet sover som en stock.

Vi hoppas på en bra natt!

Livet med en femma

Idag fyller Mini hela fem veckor. För två timmar sedan sov han sött. För en och en halv timma sedan vaknade han och grät otröstligt och HÖGT.

En timma och tjugo minuter sedan sattes han i bärselen. Sedan däckade han och jag hann få lagad mat, strumpor, smink och tjocktröja på mig. Samt lite värktabletter i kroppen. Borde ta hand om tvätten, men istället har jag lagt mig en stund. När pojken vaknar ska han få mat och sen ska vi ut och handla fler av de bra nappflaskorna till honom. Jag har en plan för att mattillredningen ska gå så fort som möjligt hädanefter. Mini skriker sig hes och blå i väntan på mat när han är hungrig och det mår varken han eller jag något vidare av.

Hade ingen aning om hur uselt man kan må när man är ensam och ens barn bara skriker. Och det så att han tappar luft och röst. Igårkväll ville jag inte vara mamma mer.

Men det går över säger de som vet.
Alla föräldrar känner så med jämna mellanrum.
Synd bara att det hjälper föga att veta det när jag känner så.

Vad hände?

Klockan är strax efter ett, jag har inga strumpor på mig, har bara ätit halva min frukost och i famnen ligger en galet söt fem veckor gammal pojke och sover så sött och tryggt att jag inte riktigt kan med att lägga ner honom.

måndag 25 oktober 2010

Sorg?

Ibland får jag känslan av att de som inte skaffar barn genom insemination tror att vi aktivt valt bort män ur våra liv. Att vi inte längtar efter tvåsamhet. Diskuterade det med en god vän ikväll. Hon refererade till det som sin livssorg.

Jag är benägen att hålla med henne. Framförallt känner jag sorg över att inte dela glädjen och miraklet Mini just nu. Som den där bittra smaken i allt det söta.

Lite sorg i all glädje.

Mys

Tidigt tidigt imorse sa jag till Mini att vi skulle mysa. Han såg mycket förvånad ut över att få lägga sig i mammas famn utan att krångla ett par timmar först. Sen gosade och sov vi i fem timmar. Ett rekord för Mini och supermysigt för både honom och mamman!

Värme

Jag borde sova. Vet att jag kommer att få ångra de extra vakna minutrarna.
Bredvid mig hör jag dig snusa i sömnen, gny lite. Kanske drömmer du något? Jag hoppas att det är något bra.

Nyss låg du i min famn och åt nattens första mål. Din lilla varma kropp låg tung i min famn och i dunklet förundrades jag över dina fina öron, som är så lika mina. Konstaterade att näsan är lik min. Tippen som min, med mina näsborrar. Betraktade din käke som metodiskt arbetade för att få i dig maten som magen så girigt kräver.

Jag kände din ljuvliga doft och när det var dags att rapa la jag dig mot min axel och under min hands smekningar över ryggen kände jag din perfekta kotrad. Ditt ludna lilla tunga huvud lutat mot mitt.

Och hela jag fylldes av sån stolthet över att du är min.
Aldrig hade jag anat att jag kunde älska någon så.

Godnatt mitt pyre. Älskade unge!

söndag 24 oktober 2010

Frid

Nu är vi själva igen. Jag och Mini.
Han skrek lungorna ur sig imorse. Sen åkte tjocka släkten, Mini fick mat, skrek, åkte bärsele och somnade. Jag grät av alla möjliga anledningar.

Sen har vi promenerat runt parken och nu är det frid. Mini sover på balkongen och jag snart i soffan.

Tackar Loba för fina mailet (jag grät lite till).

Nu är det frid. Härliga frid. Sömnens frid.

lördag 23 oktober 2010

Kolik

I tre dygn har min son mer eller mindre sovit eller skrikit. Otröstligt.
Jag misstänker kolik.

Imorgon blir jag ensam med honom.

Behöver jag säga att jag har panik?

torsdag 21 oktober 2010

Vi är här!

Jag har varit en dålig bloggerska sista tiden. Men som jag säger till Mini om nätterna när han är orolig: "Mamma är här. Du kan vara lugn." får jag säga till er också.

Mamma Vilja och Mini är här!

Det är bara lite mycket just nu...

söndag 17 oktober 2010

Zzzzz

Min bebis snarkar. Tur att jag vuxit upp med ett gäng snarkare, det här låter mest hemskt sött.

Ska testa om inte jag kan snarka lite till jag också.

fredag 15 oktober 2010

Debriefing

Igår tillbringade jag och min syster 30 minuter i telefon med barnmorskan som förlöste mig. Debriefing då det blev lite dramatiskt. Jag är glad över att ha fått lära mig att vara tyst mellan frågorna för det fick henne att berätta saker jag annars säkert inte fått veta. Och jag är glad över att ha fått chansen att gå igenom förlossningen med henne. Nu vet jag mer om varför det som hände hände och vissa frågor skulle hon återkomma om efter att hon tagit reda på korrekt svar av läkaren.

Nu känns allt lite bättre och nu har jag slutat börja gråta så snart jag tänker på den.

Jag är bara så tacksam över att kunna sitta på sängkanten och mata min friska ljuvliga unge.

Tid

Vet ni vad som händer när man får barn?
Jo, dagarna går ruskigt fort och nätterna långsamt. Det är som att leva i en annan dimension.

tisdag 12 oktober 2010

Mitt i natten-funderingar till Darwin

Varför har vi inte fler än två armar, när vi så uppenbart behöver det?
Varför kämpar vi alltid mot sömnen, när den är så skön? T o m 3 veckor gammal klipper med ögonlocken och tittar åt alla möjliga håll för att hålla sömnen borta.

Varför är vi så hjälplösa när vi föds?

Varför bajsar bebisar jätteladdningar mitt i natten?
Varför stämmer aldrig rutiner när vi tror vi börjar få kläm på dem?

Hur kan jag ena veckan tycka att jag har hysteriskt med kläder till Mini och nästa inte alls ha så att det räcker?

Varför är mitt barn hysteriskt klarvaket när jag bara vill sova?!!

Tummen upp

Apropå det glömde jag berätta att Mini hittade tummen och sög på den idag. Så sött att jag höll på att smälla av!

måndag 11 oktober 2010

Blödigt

Min första pojkvän har en koppling till låten Eternal Flame med Bangles. Den har varit speciell för mig sen dess.

Idag slumpades den fram på min iPod. Och jag insåg hur bra den passar Minis namngivningsceremoni.
Jag blev tvungen att spela den tre gånger och grät hejdlöst varje gång.

Hormoner? Blödig? Så in i bänken...

"I believe it's meant to be, darling I watch when you are sleeping, you belong to me Do you feel the same, am I only dreaming Or is this burning an eternal flame?"

Natten

Natten har gått förhållandevis bra! Jag är nöjd. Mini äter var tredje timma och det är drygt att gå upp, ut i köket och fixa mat till honom varje gång, men det är det också värt, för om jag skjuter på det får jag en vansinnig bebis på halsen. Mini är pigg vid midnatt. Stora blå ögon som plirar intresserat i halvskummet. Vid tre är han så trött att han sover sig genom matningen.

Bajsar gör han helst tidig morgonkvist. Därav smeknamnet Lilla Bus. Det och förmågan att pricka långt och träffsäkert när han pinkar utan blöja...

När Mini äter så pekar stortårna rakt upp. Som ett tummen upp fast med fötterna och när Mini har hicka så är han liksom lite extra söt.
Då skakar hicken först den lilla kroppen, sen boppar huvudet till. Ögonbrynen åker upp och gör fem förvånade rynkor som går över hela pannan just där den kröker bak över huvudet och under dem två stora stora blåbärsögon som tittar förvånat på mamma.

Och då smälter modershjärtat lite extra.

Nu gick hickan över och både Mini och jag är pigga (allt är relativt) och vakna. Lika bra att laga frukost till mamman och försöka få en tupplur senare idag.

Godmorgon måndag!

söndag 10 oktober 2010

I min famn

Om jag kunde bildblogga från mobilen hade ni fått se en bild på en liten söt bebis med dubbelhaka som slumrar sött på mammas arm just nu. Allt som bryter tystnaden är ljudet från diskmaskinen i köket och hans söta andetag.

Lugnet är totalt. I alla fall till det yttre.

För i mitt inre rasar paniken. Jag skäms nästan för att skriva det. Idag har mina föräldrar åkt och Mini och jag är själva i två dygn. De senaste dygnen har jag inte känt igen min lättsamma söta bebis. Den enda platsen han har ro på just nu är i min famn. Det innebär att jag blir extremt låst. För det mesta har jag bara en arm ledig, ibland ingen. Emellanåt vaknar han och tjorvar och skriker. Det gör att jag sovit max en timma åt gången och kanske 5 timmar per dygn. Det är alldeles för lite. För lite sömn drar ner allt. Humör, tålamod, immunförsvar och logik.

Jag ska göra mitt bästa för att vi båda ska må så bra som möjligt. Tröstar honom när ansiktet skrynklar ihop sig och fisarna sätter sig på tvären. Och lovar att försöka sova när han gör det. Utom just nu, när jag bara njuter av tystnaden och snusandet.

Och av att ha en hand ledig till att skriva till er.

fredag 8 oktober 2010

Frustration

Jag trodde jag visste vad frustration var. Ni vet när måndagsmötet gör att man tappar lusten till jobbet. När kärleken inte går vägen. När mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med visade sig vara en knarkande lögnare.

När jag inte fick den utlovade löneförhöjningen tredje året i rad trots topp-prestationer. När en oengagerad säljare fick bonus för det jag sålt.

När familjen fortsätter att behandla mig som en fjortis trots att jag snart är fyrtio och har mängder med erfarenheter.

Ni vet, när saker inte är eller blir som man vill.

Det är en petitess mot den frustration man känner när ens tvåveckors bebis vrider sig i magsmärtor och man redan har gjort allt som står i ens makt att lindra det.
Utan något som helst resultat.

Då - nu

Då längtade jag efter gorgonzola, vin och whisky.

Nu: SÖMN

torsdag 7 oktober 2010

Frestelse

Jag är lite kluven till det här med att blogga om sina barn på nätet. När är det okej och när är det inte? Samtidigt så vill jag skriva om Mini och Minis framsteg och samtidigt så känns det galet att sluta skriva nu. Jag har vant mig vid att ha det här som ventil och många av er som läser känns som mina vänner.

Så jag kommer att fortsätta, men jag kommer kanske att byta plattform till en plats där jag kan lösenordsskydda bilder av Mini, för att inte hänga ut honom allt för mycket.

Jag vill i alla fall inte vara en sämre bloggerska än att jag bjuder på en riktig bild på honom och faller för frestelsen att publicera en bild. Den är tagen på två-veckorsdagen.

Världens finaste Mini!

onsdag 6 oktober 2010

Plopp

Idag trillade navelstumpen! Mini får en fin navel. Härligt.

Det tråkiga är att mitt tålamod också trillat och jag är rädd att jag tagit mig vatten över huvudet. Varannan timma får Mini psykbryt och snart är jag ensam med honom. Gissa om jag kommer att kolla status på alla som lovat mig hjälp då...

Gäsp

Så liten som Mini är, lika stor makt har han. Inatt höll han sin mamma vaken till kl 4. Vilket ledde till att jag snäste av mormor på ett dumt sätt imorse. Hon tycker att det är lite gulligt när Mini blir förbannad och skriker, men för mig innebär samma skrik stresspåslag gigantus. Lägg minimalt med sömn på det.

Jag har bett om ursäkt och förklarat hur det fungerar, men jag vet inte om det föll i god jord.

Själv är jag så trött att ansiktet känns bedövat. Promenad och pizza? Visst, jag behöver bara dö först.

tisdag 5 oktober 2010

Nyheter

Jag har ändrat lite på bloggen. Frk Vilja är utbytt det kändes som Mamma Vilja var ett bättre namn. Fast klingar det rätt egentligen? Det låter som att jag ska tvinga Mini att anpassa sig till till mig, men egentligen är det ju tvärt om. I alla fall hittills!

Vad tycker ni? Ska jag ändra grafiskt utseende också?

Sneak Peak



Ja, jag har fått igång datorn. Idag har jag begärt föräldrapenning och satt out of office på jobbets mailkonto. Och så tänkte jag att ni kan få ett litet smakprov på Mini.

måndag 4 oktober 2010

Värme

Imorse när Mini fick sitt morgonmål så plingade det till i telefonen. Ett SMS från långtbortistan och jag blev varm av mer än en avslappnad bebiskropp intill min. Saknad kan vara en bra sak ibland.

Brittsommaren har låtit solen värma oss på dagens promenad. Så skönt.

Och just nu ligger jag och tar igen mig i sängen medan Mini och mormor stickar mössor i soffhörnet. Ja, mormor stickar och Mini sussar sött.

Mitt liv är fullt av sån värme.

Och så dagens Nobelpris i medicin till IVFens fader. Så härligt!

söndag 3 oktober 2010

Bättre och bättre

Igår hade vi första officiella besöket. Minis första kompis B med mamma kom på besök. B och Mini verkade inte komma så bra överens. När det var dags för fotografering bröt de båda ihop och på bilderna ser det ut som att de brottas skrikande.

Vi hoppas så klart på bättring på den fronten.

Det hoppades vi på med sömnen också, men inatt har Mini varit monster-bebis, inte mönster-bebis, så det är en trött mamma som ammar nu. Två bra nätter och en dålig får väl också räknas till förbättring. Det blir kanske som de säger, bara bättre och bättre!

lördag 2 oktober 2010

Mini och maten

På BB hade de en strategi för att få Mini att amma. Vi fick inte den där rätta starten eftersom Mini inte andades själv och hamnade på neonatal.

BBs strategi var att hungra ut honom.

Jag stod vid mer än ett tillfälle och kände mig som en arg tigrinna och tvingade dem att komma med tillägg till min hysteriska, hungriga bebispojke. Till saken hör att läkarna på neonatal hade skrivit att han skulle ha extra tillägg för att orka läka. Det och panodil var sjätte timma. Något jag fick strida för att han skulle få.

Nej, mina upplevelser av BB är inte positiva. Rätt ofta kom det personal och skulle lära oss att amma. Två-tre personer som stöd böjda över oss med goda råd och rätt hårdhänta tag. Råden var ofta motstridiga och jag såg dem försöka få min rätt upprörda Mini att ta bröstet. Själv blev jag för det mesta rätt stressad av situationen.

Allt jag ville var ju att mitt barn och jag skulle må bra. Jag är inte besatt av att amma, jag vill att Mini ska vara nöjd och växa till sig som han ska.

Till slut fick jag åka hem. Med råd om mat och amning. Och en tillsägelse om att skriva en "amningsplan".

Väl hemma har jag läst på bara för att inse att hela den miljön, och deras tillvägagångssätt var så totalt fel. För att amma behöver man lugn och ro. Att pressa ett hysteriskt hungrigt barn mot ett bröst är fel. Att stressa och pressa en nyförlöst mamma är också fel.

Men värst var nog att skicka hem mig och Mini med rekommendationer om en svältkost för honom. Som om Han skulle kunna lära sig något när hungern river i hans lilla kropp.

Skäms på er BB på MAS.

Idag äter Mini en massa tillägg på flaska (inte drickskål "får Han flaska tar Han aldrig bröstet") och han tar bröstet också, utan dinapp. Det lärde han sig genom att mätt i magen utforska bröstet tillsammans med en lugn och glad mamma.

Mini kommer aldrig att hel-amma. Det gör ingenting så länge han och jag är glada och mår bra.

Och den bebis som snusar på mitt bröst just nu verkar mycket välmående.

Förundrad II

Som ni kanske läste i en kommentar jag skrev (snart kommer min förlossningsberättelse) så var Mini rätt illa tilltygad när han väl kom ut till mig.

Jag, BVC-sköterskan och min mamma är helt förundrade över vilken fantastisk läkeförmåga han har. Mini kommer att vara helt återställd före både mig och mamma.

Tack gode gud för det.

Förundrad

Det är så mycket man kan förundras över på den här resan att bli förälder. Som förmågan att hantera mycket lite sömn.

Eller kroppens mirakel att svälla upp kopiöst för att på några veckor i princip återställa sig (ja, i princip, jag hoppas min bäckenbotten snart tar sitt förnuft till fånga. Kniper som besatt.).

Eller bara det mirakel det innebär för den där enda spermien att hitta fram till ägget och sedan för ägget att fästa i livmodern. Vilken grej.

Men framförallt förundras jag över hur jag, just jag, kunde få världens finaste pojke. Vilken ofantlig lycka!

fredag 1 oktober 2010

Äventyr

Igår åkte vi buss, Mini, mormor och jag. Ett litet äventyr... Mini sov, mormor blev överrumplad av att det kom på så mycket folk. Särskilt som det var många från andra kulturer, det är hon inte van vid.

Själv upptäckte jag hur mycket magmuskler man använder när man åker buss. Muskler jag inte använt på bra länge.

Undrar just för vem det var mest äventyr!