När jag var 17 år gammal träffade jag min första riktiga pojkvän. Vi blev tillsammans och snart bestämde vi att det nog var bra att skaffa p-piller. Sagt och gjort. Jag fick Desolett, som jag åt noggrant.
Jag började peta i mig de här tabletterna innan jag var helt färdigvuxen, för det är man inte som 17-åring. Då hade jag ännu inte regelbunden mens, men jag var nöjd.
Sex år senare ifrågasatte jag om jag verkligen skulle äta de där hormonerna hos barnmorskan. Hon skrattade och sa att det skulle jag visst fortsätta med. Om jag ville göra något bra för min hälsa skulle jag sluta röka.
Att min dåvarande rökning inte var bra fattade jag ju själv, men det var inte det jag ifrågasatte. En god vän till mig hade börjat med p-piller och mått jättedåligt av det och dessutom har jag anlag för blodpropp på båda mina föräldrars sidor.
Året efter ifrågasatte jag igen. Samma respons. Sluta röka. Vad nu rökning har med hormoners påverkan att göra.
Året efter igen slutade jag med p-piller utan att fråga och kan ni tänka er, min dåvarande sambo och pojkvän sedan två år tillbaka fick en chock. Hans helt humörstabila och inte-så-sex-intresserade flickvän, fick humöret tillbaka. Allt från himlastormande arg, superledsen till så glad och lycklig som man bara kan bli. Och sexlust. Plötsligt ville jag ha honom. Och som jag njöt, inte bara av det, utan av att ha känslor. Innan det var det mer som en jämn grå sörja och ärligt, då gråter jag hellre till en snyftare på TV och får skratta så att det kniper i magen av lycka emellanåt.
Under många år levde vi tillsammans. Utan att jag åt p-piller och tänka sig. Det var inga större problem. Mina mest fertila år, som sambo, utan p-piller, stav, spiral eller några som helst hormoner. Inga oönskade graviditeter och inga önskade heller.
Många, många, många år gick. Visst jag var kanske inte alltid i relation, men jag har alltid varit aktiv sexuellt. Det har gått så bra så. Med kondom, p-dator och t o m pessar.
Så träffade jag M och gemensamt kom vi fram till att mini-piller var alternativet för mig (efter konsultation med barnmorska). Hon målade upp dem som rätt enkla. Inte alls så stor påverkan. Inga risker för proppar då de inte innehåller östrogen.
Varningens klocka ringde, men jag tog dem. Och herregud så dåligt jag mådde. Inte bara psykiskt, utan fysiskt på alla möjliga vis. Och när det blev som värst så bara slutade jag tvärt. Jag var arg, sur, ledsen, nedstämd, uppsvälld, småblödde, illamående, hade ont i ben, bröst och mage. Tre dagar senare mår jag bättre. Aldrig aldrig tänker jag pilla i mig p-piller igen. I någon form. Och aldrig skulle jag låta min tonårsdotter (om jag nu fått en sådan) knapra i sig hormoner i onödan.
I slutet av 90-talet jobbade jag på en Smittskyddsenhet. En dag kom en landstingspolitiker in på vårt kontor och ville ha statistik på klamydia och oönskade graviditeter. Det var dags för vårt landsting att införa det som andra landsting haft i minst ett decennium: gratis p-piller till tonårstjejer.
Jag blev rätt förbannad under den diskussionen. Hur kunde man välja att ge hormoner till fullt friska människor som inte ens är färdigvuxna? Visst aborter är inte bra, men kanske kan man attackera det här problemet på ett annat vis?
Det är så mycket som är FEL med det här i mina ögon:
- Man stör kroppens balans innan den ens är utvecklad. Ge hormoner till tonårstjejer innan de ens lärt sig förstå sin cykel ordentligt. Vansinne!
- Man lägger ansvaret på oönskade graviditeter helt på kvinnan och hur svarar man upp mot förväntningarna på att man ska äta p-piller som tonåring? Jag ifrågasatte det inte.
- Genom att underminera användandet av kondomer ökar man risken för sexuellt överförbara sjukdomar. Och vet ni att klamydia är en av de största bovarna för kvinnlig infertilitet? En av våra vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar, som normalt sett är helt symptomfri. Dvs killen TROR att han är frisk, men är det inte. Tjejen får klamydia, vilket resulterar i ärrvävnader i äggledarna. Eftersom inte heller hon får symptom.
En bekant till mig genomgick en operation i buken som tonåring. Den gjorde henne infertil. Det var ingen som berättade det för henne (om de ens förstod det själva) eller att risken fanns att hon var det. I många många år åt hon p-piller, tills hennes barn-resa visade att hon inte har någon som helst passage i den enda (om jag inte minns helt fel) äggledare hon har är placerad på fel sida i magen. Det kan inte helt ha undgått läkarna tycker jag. Men ingen undersökte heller hur det var med fertiliteten förrän efteråt.
På nyheterna igår berättade de att 40% av tonårsaborterna görs av tjejer som redan tidigare gjort en abort. I Metro var det en artikel om att tjejer idag vägrar p-piller och jag jublar, applåderar dem, samtidigt som abortsiffrorna är vansinniga.
Hur får vi dem att inse att de behöver använda kondom istället? Hur får vi samhället att sluta subventionera p-piller och lägga pengarna på att upplysa och informera?
P-pillersubventionerna verkar inte längre fungera så bra, så det kanske löser sig självt.
Har ni några erfarenheter av p-piller? Bra eller dåliga?