måndag 30 december 2013

Tiden

Tiden glider iväg och jag hinner inte formulera alla de inlägg jag tänker. 

Julen, att sluta med nappen. Allt annat.

Men ni får kvällens kärleksförklaring. Vid nattning. 

"Mamma, du är BARA min mamma"

En stunds tystnad. 

"Mamma, du måste svara 'ja, jag är bara DIN mamma'"

"Och du Mini, du är bara MIN unge"

"Ja, men mormor och morfar får låna mig ibland"

söndag 15 december 2013

Drömmar

Ibland har vi stora drömmar som nästan är omöjliga att uppfylla. Andra är egentligen enkla, men kan bli svåra. 

Jag är en juljunkie. Jag gillar traditionerna runt. Pysslet, maten, dofterna, myset. Väl valda delar iaf. En dröm jag haft är att ha en gran. Tidigare har jag inte riktigt haft plats och när jag fick det var jag ensam med liten. Kompromissade med ris eller en. 

Så erbjöd sig M att köpa en. Ordna hem den. Och instinktivt tackade jag först nej. Vad ska jag med en gran till? Jag som aldrig är hemma över julen. Dessutom van att minsann ordna allt själv!

Men min bestämdhet fick en törn när han pratade om de barndomsminnen en gran kan ge och att det faktiskt ändå var en lite tramsig hemlig dröm jag haft. En egen julgran. 

Nu står den där. Mörkgrön och fin. Mini är sådär imponerad. Själv är jag ungefär lika nöjd som en katt som svalt en fet råtta. Hemmet är juligt och jag myser. 

Tack M. 


söndag 8 december 2013

De där ögonblicken

Det är sen helgmorgon. Vi har sovit i varsin säng, som alltid, men tidigare imorse kom du in till mig, la dig tillrätta på min arm, gosade in dig och somnade om. Så nu låg jag där, med min sovande son på armen och handen når precis ner till rumpan. Jag känner dina mjuka fötter mot mina knän.

Och häpnar. När blev du så stor? Hur kunde det gå så fort?

Jag minns en annan morgon när du var riktigt liten, hur jag i samma säng försökte inpränta känslan av dig. Ditt huvud litet i mitt armveck, din rumpa i min hand och dina då smala ben.

Doften.

Och så borrar jag in näsan i ditt hår och andas.

Snart kommer du att vakna och ta dagen med storm. Som vanligt. Men i den här stunden är du bara min och jag gör vad jag kan för att minnas den.

Snart nog kommer du att vara längre än jag. Himla med ögonen och aldrig lägga dig tillrätta på min arm. Du kommer att komma i målbrottet, få skäggväxt och gå ut ur skolan. Då ska jag förhoppningsvis minnas den här stunden.

Och många många fler.

onsdag 27 november 2013

Hemlisar

Jag är en sån där som älskar att fylla år. Trots att jag nyss blev 43. Ge mig hela paketet, dvs frukost på sängen, sång, paket, gofrukost, ngn rolig aktivitet, tårta och en massa skratt och skoj.

I söndags var det min tur. M hade sina flickor så jag vaknade av mig själv och kröp ner hos Mini som jag sakta väckte. När han vaknat till berättade jag för honom vilken dag det var och hör och häpna, ungen hoppade ur sängen och hämtade det paket vi köpt dagen innan. Lite oortodoxt överräcktes den med skönsång av "Imse Vimse Spindel", men jag är inte den som är den. Allt funkar. Fina Mini.

Efter finfrukost var det dags att klä på sig och så drog vi och hämtade Ms föräldrar, varpå vi allihopa (M, flickorna, Ms föräldrar, jag och Mini) drog över bron till Köpenhamns nya akvarium, Den Blå Planet. Vilket fantastiskt ställe. Vi såg hajar och rockor, sälar och krabbor och åt Fish and Chips till lunch. Jag blev bjuden på hela kalaset och det var fantastiskt. På flera sätt.

Visst var själva byggnaden och själva attraktionen fantastisk. Väl värt ett besök.

Och danskarna KAN laga mat.

Det är underbart att se hur Mini knyter an till Ms föräldrar, men framförallt också kul att se hur de knyter an till honom. Oj oj... Ms pappa är stormförtjust i Mini!

Det var också ljuvligt att gå nära och pussas med M.

Men jag tror ändå att bäst var att se våra tre barn tillsammans. De är så fantastiska och fina. Smarta, karaktäristiska, charmerande, snälla och ljuvliga ungar.

Hem och sova middag. Helt slut, för att efter ett par timmar öppna dörren till tårta, blommor, skönsång och ännu en present.

Och efter tårtätning, blev det kurragömma med tre barn och två vuxna i min lägenhet. Så roligt! Så mkt skratt och lite hjärtsnörp när femåringen tyckte att hon var smart och gömde sig i trapphuset. Jisses. Och så Mini, min lilla tramsnisse, som inte riktigt förstår hur leken går till men som blir så exalterad och uppe i leken att rosorna pulserar på kinderna och ögonen glittrar. Han älskar hela det här sammanhanget och frågar ofta efter Ms döttrar.

Kvällen avslutades med tidig sänggång, så skönt.

Och idag, idag har jag lämnat min unge på förskolan och kommer inte och hämtar honom förrän imorgon. Ikväll är han ensam med M i vår lägenhet och jag är i Stockholm på under cover-besök. Min bästa vän har tydligen levt ett halvt sekel och jag är en överraksningspresent. Så nu sitter jag här och gör hela den där berömda inre resan genom ett soligt och vackert sennovember-Sverige.

Jag är så glad att få göra det här. Det ska bli så roligt att få överraska och lämna över present och få vara en del av att fira någon som står mig så nära. För bara några månader sedan hade det varit omöjligt med min mage. Nu reser jag med glädje.

Och ni får inte läsa det här förrän ikväll, för allt det här är en hemlis.

Att jag har ett fantastiskt bra liv, det är i alla fall ingen hemlis.

söndag 24 november 2013

Reflektion

Ikväll träffade Mini och jag en man som har jobbat som BVC-läkare i tio år. Han föll inte bara pladask för Mini, utan berättade även att från hans erfarenheter från BVC-tiden kunde utläsa att Mini är en otroligt stabil kille och drog slutsatsen att det är för att han bor i ett kärleksfullt hem. En väldigt trygg unge helt enkelt. 

Han berättade även att den där inledande skepsisen till främmande människor var helt normal och sund (så det var inte du, det var fasen JVJK!). 

Och vet ni, jag kan inte låta bli att undra om han inte skulle dra samma slutsats för i stort sett alla Femmisbarn. Vi är kompromisslöst älskande lejoninnor till mammor, som aldrig skulle låta något vi kan påverka störa våra hett efterlängtade och dyrt anförskaffade avkommor. 

Inte för att jag inte tror att de flesta andra barn lever i samma kärleksfulla förhållanden, utan för att de där där förutsättningarna inte finns helt enkelt, till min vetskap, inte existerar i vår grupp. 

Jag är stolt att vara en Femmismamma. Jag är stolt över att jag tog steget. 

Och jag är så oändligt stolt över min fina Mini som stjäl hjärtan i parti och minut. 
Tänk att du finns hos mig. Jag älskar dig. 

tisdag 19 november 2013

Spööööööke


Jag ber att få presentera: bajsgubben, en vanlig gubbe och ett spöööööke.

Även Minis första hemmaritade huvudfotingar. 

lördag 16 november 2013

Lördag

Jag röjer ett stökigt kök, medan M nattar Mini. Vi har spenderat en ljuvlig lördag tillsammans och just evslutat en god middag (lagad av M), ett jättegott vin (valt av M) i sällskap av Mini och M.

Med ett glas vin i handen, Minis småprat från sängen inser jag: åh vad bra jag mår. 

Tack Mini och framförallt tack M, som låter mig somna på soffan, fixar min billampa och sen bara tycker om mig, precis som jag är. 

Hoppas att ni alla har sköna avkopplande lördagskvällar med god mat och gott sällskap.

onsdag 13 november 2013

Trotset

Mini är tre år gammal.

Mini är tre år gammal och vet vad han vill. Och det han vill är alltid det jag INTE vill. Eller tvärtom. Han vet att han INTE vill det jag vill.

Exempel. Mini vill INTE äta mat när jag har lagat och dukat fram.
Förr kärleksbombade jag bort sånt här beteende, men det funkar inte i det här läget. Jag ger Mini oftast två val och håller rätt hårt fast vid dem. Jag bekräftar att han är arg och vill annat. Jag kärleksbombar när det finns utrymme.

Och så andas jag. Herregud som jag andas.

Exempel. Mini vill INTE gå till förskolan. Han vaknar i princip med de orden. Imorse blev det totalt kaos av det, för jag får inte lyfta Mini. Vilket jag skulle behöva göra när han springer och gömmer sig. Nej, då blir det diskussioner och dividerande. Lockande och pockande och de situationerna eskalerar snart till ett fullödigt gråt och skrikkaos. Trots att jag kör all pedagogik och tålamod jag har. Och det är inte lite.

Och jag andas. Herregud som jag andas.

Det är så trist. Förskolan bekräftar mig och säger "Du har ett viljestarkt barn, vi märker också av det."
Mamma skrattar och säger "Ja, nu får du det du själv gav i den åldern"

Men jag undrar. Hur gör ni andra i trotskaoset? Eller utvecklingssprången. Eller vilket som nu är det politiskt korrekta uttrycket för att barnet nästan utan undantag alltid vill annat än du själv? Och visar det. Med råge.

Hjälp!

Läkandet

För fyra veckor sedan opererades jag. TVT-operation för att fixa förlossningsskador. När man läser på om TVT så är det mycket hallelujakörer och "efter några dagar på Alvedon var jag torr och pigg och gjorde allt jag ville".

SUS (sjukhuset i Malmö-Lund) har en egen taktik. Varför träffa och prata med läkaren som ska genomföra ingreppet? Nej, jag fick svara på en enkät. Det tog mig ungefär en timma att svara på den, sedan fick jag ett nummer att ringa dagen innan. Någon timma innan operationen kom läkaren förbi och sa hej typ. Sedan var det operation (som gick bra) och uppvak (som gick mindre bra pga min mage. Aj ont!). Jag blev inte helt utskriven operationsdagen utan fick komma tillbaka nästa dag. Då fick jag också en halvtimma att prata med läkaren.

Det var fint. Jag är hundrafrågorsmänniska så jag behövde den tiden. Det jag inte visste var att de skulle ta 200 kr för det.

8 veckor efter operationen får jag svara på en uppföljningsenkät och har jag ytterligare problem då får jag komma tillbaka. Annars är jag färdigbehandlad.

De glömde den där lilla petitessen med att läka. Det tar inte en vecka att läka efter en operation. Och det hjälper inte att ta några Alvedon alla gånger.

TVT går ut på att skapa ärrbildning. Det gör O N T. Jag har varit svullen och haft smärtor jag inte vetat om de är normala eller inte, men eftersom jag bara haft gynakuten att vända mig till och inget nummer till läkare eller mottagning, så är det omöjligt att veta. Gynakuten tar bara emot om man har feber och känner sig döende.

Men nu har det gått fyra veckor. Stygnen har inte släppt ännu. Läkeprocessen är fortfarande igång, men ändå måste jag säga att det har blivit förbättring. Jag vet inte om det är hundra ännu, men det är bättre. Så mycket bättre.

Det finns de runt mig som menar att det måste kännas som en befrielse, men jag känner det faktiskt inte riktigt så. Lite otacksamt kanske, men jag ser det snarare som att jag är på väg tillbaka till ett normalläge. Och för att få den där totala befrielsen måste jag lära mig att lita på alla sitationer. Dansa, hoppa, cykla (vilket jag inte får göra ännu) etc etc.

Men samtidigt. Ja. Det är ljuvligt. Det fungerade. Jag är tacksam att det går.

Och glad.

Upplösningen


När jag var föräldraledig hände något. Ni som läst här länge vet att jag hamnade i PTSD och elände efter förlossningen, men jag tror inte att det var det som påverkade mig, utan snarare att jag hade en föreställning som förstärktes av att gå hemma med en liten bebis.

Jag trodde helt enkelt att jag var över på arbetsmarknaden. Vem skulle vilja anställa en ensamstående mamma? Dessutom försvann allt mitt förtroende för min kapacitet. Jag trodde inte att jag kunde något. En god vän till mig (som brukar läsa här) fick ett skrattanfall när hon hörde det. ”Du är den mest kompetenta människa jag känner och så känner DU så?!!!” (tack för det, det hjälpte mig mycket då).

Mitt yrke är konsult. För min arbetsgivare är jag värdefull per debiterbar timma och hur attraktiv jag är för uppdragsgivarna. Tufft. Extra tufft när man tar alla VAB-dagarna själv.

Jag kom tillbaka till jobbet och de hade anställt två personer för att ta mina gamla kunder. Aaargh… det stärkte mig inte. Vad skulle jag göra nu?

Men så fick jag ett uppdrag hos en annan kund. Ett uppdrag där jag var inkallad som expert och så kändes det lite bättre. Efter det fick jag nuvarande uppdrag och här kan jag jobba som om dygnet har 48 h så det är inga problem längre, mer än att jag har för mycket på mitt bord.

Samtidigt har jag alltid lite dåligt samvete, för när jag är på jobbet, ja då är jag verkligen här, men kl 16 kör jag hem till Mini och efter det så gör jag i princip väldigt lite jobbrelaterat. Det ska jämföras med mina 50-60 h/vecka jag jobbade innan.

Å andra sidan är det sällan jag slackar på jobbet nu. Med andra ord så funkar det och jag hittade mig tillrätta i min situation.

Så åt jag en lunch med någon som ifrågasatte om jag är på rätt plats. Vi åt en lunch till och plötsligt så presenterades alternativ. Ett möte bokas. Ett möte till. En lunch. Diskussioner. SWOT-analyser.

Och diskussioner med människor som säger sig tro på mig.

En coach som guidar.

I måndags sa jag upp mig från mitt jobb. Det jobb jag haft i snart 8 år (det är en eon av tid för mig). I februari börjar jag på en ny arbetsplats. En plats där det finns en tydlig väg och riktning för mig. Där jag får vara med och påverka.

Från en satellit till att vara med och styra. Och det med helt öppna kort om min livssituation.

Hade ni frågat mig för två år sedan när jag stapplande tog mig tillbaka till arbetslivet hade jag sagt att aldrig…

Men jo, nu är det så. Här har ni en frivilligt ensamstående mamma med en karriär och det känns bara så bra!

tisdag 12 november 2013

Sent ska syndaren vakna

Jag har inte glömt bort bloggen. Nej, tvärtom. Jag har formulerat och formulerat mig, men inte kommit åt att skriva. Det jag vill skriva kräver ett riktigt tangentbord.

Men det har hänt stora saker här. Mer info kommer!

fredag 1 november 2013

Halloween

Vi åkte till mitt jobb idag, en mycket internationell miljö, och firade Halloween. Mini fick sitta vid mitt bord. I stora konferensrummet ordnades aktiviteter, som pyssel och pumpaomröstning. Sedan var det kostymparad och "tick or treat". 

Mini var helt med på noterna, trots en massiv trötthet. Utklädd, knacka på dörrarna, pyssla och äta godis. Och jag måste säga att det är lite speciellt att se världsledande forskare, ibland med påvepersonlighet, pipa av förtjusning över söta små utklädda barn. Ha ha.

Mini älskade kvällen och sover nu lycklig med tre spindlar på armen och tre pumpor på handen. Mitt egna lilla lejon. 


onsdag 30 oktober 2013

Vardag


Nu har mormor åkt hem och vardagen knackar på ordentligt. I två dagar har jag nu lämnat Mini på förskolan och åkt till jobbet. Arla morgnar och sena kvällar. Mini surar över att inte få krypa upp i min säng och spela på iPaden på morgonkvisten. Ja, det surar egentligen jag också över.

Men vardagen med sina problem har också sin charm. Det är roligt att vara tillbaka på jobbet. Det är roligt att möta kollegor som tycker att det har varit förfärligt att jag har varit borta för det händer så lite när jag inte är här.

Och igår vid hämtningen var barnen inne, eftersom det var skitväder och Mini satt i soffan och blev läst för av en av praktikanterna. En invandrarkille, N. Han läste Alfons och jag slog mig ned bredvid dem, för jag ville inte förstöra stunden. N kämpade lite med orden, men tog sig igenom boken bra. Han satt med armen runt Mini och Mini var nöjd, det märktes.

Det är skönt som förälder att se att trots att Mini protesterar högljutt varje morgon att han inte vill till förskolan, så handlar det nog mest om morgontrötthet och önskan om att få skrota runt hemma, snarare än att han inte vill dit. För när jag väl hämtar vill han inte gå hem.

Efter att boken var färdigläst satt N, jag och Mini och pratade lite. Det märktes hur väl N tycker om Mini. ”Varför är du så gullig?” frågade N Mini varpå Mini klurade lite och svarade: ”För att du är här.”

Den här N har Mini pratat om hemma, men jag har inte haft någon riktig relation till honom. Knappt vetat vem han är. Nu har jag en upplevelse och en uppfattning. Som är positiv.

Vardagen knallar på och den är trots allt rätt skön.

tisdag 29 oktober 2013

Mmmalmö

Mini har börjat prata låtsasengelska. Det är roligt att höra honom leka med språket. "Yeah yeah" säger han. 

Men när jag frågar vilket språk han talar, svarar han treårstruligt: "SVONSKA!"


Det är i sanning svårt att ha tråkigt med den ungen. 

lördag 26 oktober 2013

Slå på stort

Det finns de som tycker att gårdagens tillslag på vantar till Mini var i underkant av firande. Som den rea- och kupongtant jag blivit med mödraskapet, köpte jag därför denna tekanna värd 800 kr för hela 440 kr idag. Åhléns kundklubb är helt enkelt bara den bästa. 


Säga vad man vill om mig, men jag vet allt hur man festar till det. 

fredag 25 oktober 2013

Oväntat

För att fira något jag inte kan berätta, och för att det var rea köpte jag de här till Mini idag. 

Ungen älskar stjärnor. Helt betagen. 
När han fick dem blev han så lycklig att han sa:
"Åh, mamma, vad du är SNÄLL. Tack!"

Och jag blev så paff över formuleringen att jag glömde stänga bildörren och tre grannar uppmärksammade mig på det. 

Så är det att bo i en liten förening och med en gullunge. 

tisdag 22 oktober 2013

På väg tillbaka

Nu börjar såren läka ordentligt. Smärtan är mindre när jag rör mig. En förkylning har slagit rot och gjort mig ännu mer stillsam, vilket säkert varit nyttigt. Min hjärna har också fått mer ro. Mamma och M har fått ta hand om mig. Och jag om dem. 

Mini njuter av att få vara hemma från förskolan. Vi njuter av Mini. 

Jag har tillförsikt. Livet är på väg tillbaka och det ser ljust ut, även om det är höst, dystert och regnar ute. 

Igår var jag på utflykt med M. Vi storhandlade. Han var mina händer och armar. Det låter kanske bisarrt, men det var en härlig stund på ICA Maxi. Framförallt bilturen dit och hem. Ensamma och vi kunde prata helt fritt om oss och känslor. 

Jag berättade om det som slagit mig. Att innan jag faktiskt släppte in någon (honom), så pratade vi teoretiskt om hur det skulle gå att släppa in en man i ens liv. Skulle han ha barn eller inte. Ålder på dem i så fall, etc etc. Jag har sett en nära väns ex bli en helt annan person mot hennes tidigare barn när de fick ett gemensamt. Så rädslan var egentligen stor.

Men när det kommer till M har det hela tiden varit så självklart. Det har fungerat så bra med Mini och med Ms två döttrar. Det fungerar så bra, att alla de där teorierna och tankarna innan fått sig en rejäl törn. 

Tänk om jag sorterat bort M pga hans ljuvliga flickor! Ibland ställer våra tänkande hjärnor till det för oss, när allt vi behöver är en välinkännande mage som kompass.  

fredag 18 oktober 2013

Fighterface

M kallar det för mitt fighterface. Det där när man biter ihop och kämpar vidare. Jag har tydligen en del av den varan. Vi skämtar om att han borde gästblogga om att dejta ett fighterface. I vissa lägen har han nött sig in till att få hjälpa till. Jag är så van vid att alltid få klara allting själv att jag faktiskt har svårt att låta andra få bidra. Det finns säkert en hel del av er som också är inbitna fighterfaces. Särskilt bland Femmismammorna kan jag tänka. 

Det är en tankeställare att få det presenterat för sig. Sitt fighterface och sitt kontrollbehov. Eller jag borde skriva JAG och MITT. Jag tror att jag är medveten om det och släpper garden, men oj något händer och så insåg jag att det jag släppt är ett lillfinger och övriga nio fingrar klämmer så att knogarna vitnar. 

Ibland rämnar fighterfacet av andra orsaker. Plötsligt blir det bara ohållbart. Jag har en teori, som jag tänkte kolla om ni känner igen. När det krisar så orkar fighterfacet i tre dagar. Så var det  t ex när Mini hade RS-virus och vi hamnade på Barninfektionsavdelningen. Dag tre orkade jag inte hålla ihop längre, utan grät floder med mitt syrgasgrimmade barn i famnen. Samma med babyblues, tredje dagen och störtfloden av rädslor och känslor. 

Idag är det tredje dagen efter min operation och alla rädslorna har legat på silverfat. Ute skiner höstsolen från en klarblå himmel, inne ligger fighterface under filten och har ont i huvudet av alla scenarios som paraderat förbi och alla rädslor och litenhet som kom i släptåg med dem. 

Garden är långt nere idag. Jag tror att jag t o m kanske har släppt efter på en tumme, eller tja, i alla fall ett ringfinger. 

Känner du igen dig?

Livets mysterier

Man vet att man antingen är sjukligt nyfiken, alternativt väldigt uttråkad om man som 42-åring (ja mer än en månad till faktiskt) spelar Toca Boca Tåg själv för att ta reda på vad som händer när vagnen är full av passagerare. 


Nu dör ni säkert av nyfikenhet. Jo, det finns fyra platser i vagnen. När tåget stannar för den femte passageraren skakar denne på huvudet och gör en uppgiven gest med armarna. Enda sättet är att låta någon av de andra gå av först. 

Så hade vi löst det livsmysteriet. 

Nu ska jag ansa ett snyggt skägg i Toca Boca Frisör...

torsdag 17 oktober 2013

Sprida budskapet

Igår när jag var tillbaka på KK för att bli utskriven och få träffa läkaren passade jag på att lämna en bibba Femmisbroschyrer. Nu var jag hög på ett och annat, men nog var åtminstone två av sköterskorna nyfikna på det här med donatorbarn och en av dem hade en väninna hon tyckte borde ge det en chans. 

Jag tycker att jag ändå rätt ofta hamnar i de här samtalen. Kanske är jag öppen och öppen om Minis tillkomst. Pratar ni andra ofta om donationsbarn och de här frågorna?

onsdag 16 oktober 2013

Dags att sova

Utskriven på riktigt efter återbesök idag. Kissa på beställning är inte alltid det lättaste, men till slut gick det. Och så en bra stund med läkaren som opererade mig. Gud så skönt att få veta allt. Få ställa alla frågor och så få svar. Det är en sak att googla och läsa, en annan sak att prata ansikte mot ansikte med en specialist. Som dessutom opererat på just mig. 

Samtidigt undrar jag, vill inte alla veta? Tekniken, hur funkar det? Var sitter ärren, hur långa är de? Vad är mina chanser att bli bra? Vad kan jag göra för att göra det optimalt? Om det inte fungerar, vad händer då? Hur länge håller det? 

Allt det där fick jag svar på och det var ljuvligt. Vill verkligen inte alla veta? Funderar på att göra iordning en trycksak, bara ett original, och ge dem som exempel på hur det skulle kunna se ut. 

Så fick jag veta en sak till. Jag frågade varför just jag drabbats och hon hade en lång utläggning om hur muskler fungerar och nervpåverkan till musklerna. När jag berättade om min förlossning som slutade med sugklocka i ansiktsbjudning slog hon ut med händerna och sa, "där har du svaret. Det går inte att föda barn med större påverkan på bäckenbotten än det. För musklerna handlar det om millimetrar i det läget."

Men VARFÖR har ingen sagt det tidigare? Morr...
Är jag verkligen så ensam om kunskapstörst? Jag kan bara inte tro det. 

Och barnmorskans kommentar: "du fick iaf en vaginal förlossning" My ass. 

Om ett par veckor kan jag svara på om operationen lyckats. Än så länge lovande, men jag måste läka i lugn och ro först. 

Kan inte sova II

Operationen gick bra. M skjutsade dit mig på morgonen. Bara att gå in i den där byggnaden får hela mitt inre att gå i baklås. Kom in på avdelningen och jag fick vänta 2,5 h innan jag fick gå in på operationssalen. Efter någon timma fick jag träffa läkaren, som berättade motstridiga uppgifter mot det jag hade fått hemskickat! När jag ifrågasatte det så sa hon att informationen jag fått var över ett år för gammal. Men ÅH hur svårt ska det vara att byta ut ett papper i ett utskick? På eftermiddagen kom de med ett nyare papper till mig med SAMMA information. Hå hå ja ja. 

Efter 2 h fick jag lugnande. Upplevde inte att de hade förståelse för mina specifika behov. Och trots att jag utförligt beskrivit mina magproblem fick jag berätta om dem för varje personal i sig, inklusive läkaren, som trodde att jag hade magkatarr (!!).

Narkosläkaren och sköterskan var underbara. Trots, eller kanske för att, jag grät mig genom narkosen. 

Vaknade med vansinniga magsmärtor. Och det var först när de såg det som de engagerade sig i mina speciella behov. Fast som vanligt var det ingen som hörde att problemet är magsyran i tarmen och inte gallgångskramper. Varför deras utbud av smärtlindring var väldigt begränsad. Jag fick dock bröd och mjölk mot magsmärtan, vilket hjälpte ihop med höjd sänggavel. 

När magen släppt hade jag fortfarande ont av själva operationen. Och fick smärtlindring mot det, som däckade mig totalt. Så skönt. Jag sov/slumrade i över två timmar och hallucinerade/drömde att M satt och höll min hand. 

Sedan var det daga att prestera för att få bli helt utskriven. Det gick sämre. Fick begränsat med tid, kände mig stressad, fast jag inte borde, och lyckades inte. Så jobbigt nog måste jag tillbaka imorgon. När jag fick veta det och förutsättningarna bröt jag ihop. Ensam kvar av patienterna. Nu frågades det om min historia och jag fick tårsammanbitet berätta alltihop. Det är alltid lustigt när jag kommit en bit in i förlossningsberättelsen och den som lyssnar reagerar med "jamen då förstår jag att du haft det tufft" och jag bara hunnit börja berätta. Hur blev det så här? Jag som alltid varit stark, frisk, pigg. Det är så jobbigt att plötsligt ha en massa bagage, smärtor och krämpor resten av livet. Att behöva medicinera och förklara sig. Och samtidigt i allt det försöka acceptera, förlåta och bara få komma vidare. 

"Du måste anmäla", var deras respons, men med allt som hänt har preskriptionstiden gått ut och ärligt talat, hur skulle jag orkat med det?

Hemskjutsad av M. Mat av mamma och somnade tillsammans med Mini. Älskade unge kom fram och sa: "Mamma vad jag har saknat dig" sedan var han så fin mot mig. 

Och just det; den där fina, kärleksfulla, lyckliga pojken. Han gör livet rätt uthärdligt trots allt.

Tack för era kommentarer och omtänksamhet. De värmer mycket. 

tisdag 15 oktober 2013

Att inte kunna sova

Idag är det dags. Operation. Jag var vaken sent igår för att äta lite så sent det bara gick. Sedan vaknade jag tidigt och kan bara inte somna om. Jag oroar mig, fast jag inte borde. Samtidigt är jag arg. Arg på kommentarer att jag ska vara glad att jag får operationen, när det är fel att jag ens behöver den. Arg för att jag måste fasta, när jag vet att jag får galet ont i magen av det. Arg för att det enbart erbjuds två mackor efter uppvak och den totala oförståelse jag mött över mitt behov av mer och mer riktig mat än det. Särskilt om jag måste ligga ner. 

Arg för att jag öht inte får ta emot besök under dagen, trots att jag bestämt mig för att sluta vara fighterface och ta emot hjälp när den erbjuds. Och arg över att jag, istället för att få träffa en läkare och verkligen prata innan, fick ägna en timme åt att fylla i en enkät online. Arg över att när jag igår äntligen fick prata med dem möttes av total nonchalans över mina speciella behov och att de inte alls verkar ha noterat att jag är traumatiserad av ett besök just dit där jag ska idag. 

Så nu ligger jag här i sängen. Magen gör redan ont och jag kommer att få äta något tidigast om 6,5 timma. Jag fattar inte hur det ska gå till. Har packat med mig extra kex och bananer och överväger att hälla mjölk i en termos. Jag hopas att jag blir sövd, för då slipper jag känna smärtan från magen. 

Jag oroar mig dessutom över att operationen ska misslyckas. Det är väldigt liten risk, men faktiskt ännu lägre att galloperationen skulle ge mig magsmärtor resten av livet. 

Sedan är jag också arg på mig själv över att jag inte bara kan uppskatta att möjligheten finns och att jag får den. 

15 minuter kvar tills klockan ringer. Jag tänker vända mig om och vara lite arg på andra sidan nu tills dess. 

fredag 11 oktober 2013

Tandläkaren II

Mini var fantastisk hos tandläkaren igår. Jag är så stolt! Han svarade på alla frågorna själv (rätt dessutom). Klättrade upp i stolen själv. Gapade stort och var allmänt charmig. 

Inga problem mer än att det är dags att fasa ut nappen. Något vi redan jobbar på. 

Underbara unge!

Då läser jag hellre om virus



Den där konkreta men ändå diffusa hotbilden. Så mycket hellre jag läser om virus och löss på förskolan. 

torsdag 10 oktober 2013

Tandläkaren

Idag har vi sovmorgon. Föräldraledigt och tandläkarbesök står på agendan. Minis första riktiga! Jag har förberett honom på att han måste gapa. Berättar om hur allt kommer att gå till och när vi kommer till gapa-delen så gapar Mini stort och rejält. Det är bara att hoppas att han gör det på plats också. 

onsdag 9 oktober 2013

Tredje steget


För tre år sedan gick jag igenom en förlossning som blev onödigt tuff och som satte spår hos mig jag helst hade varit utan. Som att jag fick PTSD, vilket upptäcktes först 1,5 år senare. 1,5 år som ett känslomässigt kylskåp mot omvärlden. Människor runt mig som tycker att de borde upptäckt det är förundrade över att de inte märkte något, men är man bra på att gå in i sin bubbla och hålla fasaden är det nog inte så enkelt. Orsaken att jag gick in i det där rummet mentalt är nog i mångt och mycket att jag hela tiden möttes av attityden att ja ja, SÅ farligt var det väl inte. Alternativt att jag aldrig kunde berätta hela min historia. Hur skulle jag kunna? Här satt någon och berättade antingen om sin fantastiska förlossning, alternativt om hur tuffa sex timmar hon haft. Det är inte så att man gärna berättar om sina 60 h i delvis förtvivlan eller om hur tiden på BB upplevdes som ett övergrepp. För det var faktiskt så.

Men jag fick hjälp. Den skönaste stunden i det var när jag berättade för min psykolog om förlossningen och hon faktiskt grät under min berättelse. Hon var den första som bara lyssnade och visade empati. Det låter kanske hårt mot andra som frågat och lyssnat, men det var vad som krävdes för att jag skulle orka berätta hela.

Det var också en förutsättning för att jag 1,5 år senare skulle kunna gå igenom den gallstensoperation som ledde till mina fantastiska helvetiska magsmärtor. Ur askan i elden? Ja, lite så kanske. Jag har varit rent utmattad i mina försök att få hjälp. Alla som hör blir arga och kommer med ena och andra idén om angreppsätt. Men när man redan testat alla och inte fått respons. Blir bemött med ”det är inget fel”, ”operationen var helt lyckad” när man bara vill ha hjälp att kunna leva normalt igen. Det är som att köra huvudet i en vägg.

Vi kan väl konstatera att vården har förlorat mitt förtroende. Trots att det finns ljusglimtar, som den läkare som själv målade upp min teori på ett papper och som gav mig medicin som faktiskt hjälpte. En lösning jag själv försökt kommunicera utan att uppenbarligen lyckas. ”Operationen är lyckad”.

Men min tillvaro var allt annat än det. Och det är svårt att förmedla det. Det var en av de saker som varit bra med att träffa M. För en gångs skull någon som faktiskt upplever det på ett närmare håll. Han reagerade med ilska och frustration och det var det som fick mig att söka vården en gång till. Den gången som skulle hjälpa.

Men så är det den där sista grejen. Den jag inte skrivit öppet om här, för även om det är vanligt och jag VET att det beror på att förlossningen agerade fel, så känns det ändå jobbigt att prata om. Under de här åren har jag blivit mer och mer öppen. Jag har valsat runt ett par varv i vården om det här också.

Ni minns kanske att jag krystade i någon timma där mot en full urinblåsa? Efter förlossningen blev jag inkontinent. Det syns inte på mig. Ni kommer inte att känna lukten om ni kommer nära mig (tack gode gud för Tena!). Men det begränsar mig mer än jag velat erkänna. Jag kan t ex inte gå i en trappa utan att det läcker. Jag kan inte hoppa, inte dansa, inte springa eller ens gå med lite snabbare steg. Hosta och förkylning känns nästan kränkande.

Jag har gått hos sjukgymnast och urolog. Jag har investerat i apparater som skulle hjälpa mig. Jag har fått mediciner utskrivna. Under hela tiden har jag sagt att det inte hjälper. För vad hjälper knipövningar när man inte har kontakt med de musklerna längre? Ändå ska det valsas till utmattning hos varje instans.

Att gå till stranden, en av de saker jag älskar mest, är förenat med ångest. För det är inte som att jag säger till vännerna, eller familjen att nja, det är lite jobbigt att ta en promenad i vattenbrynet i bikinin. Jag kan inte kasta boll med mitt barn på stranden. För jag kommer att kissa på mig om jag gör det.
 
Eller den där blicken när mina kollegor tycker att jag är en slappis som tar hissen.

Jag har hatat varenda minut av det.

På tisdag ska jag få hjälp. En hjälp jag först inte ville ha av panisk skräck efter mina två förra möten med vården. Just nu jobbar jag hårt med de verktyg jag fick av psykologen. Mindfulness och förtroende. Inse att de jag möter nu är inte del av allt det där som fått mig att må dåligt och att deras agenda inte är att göra mig illa, utan snarare tvärtom.

Det är svårt ska ni veta. För samtidigt som jag längtar efter att få mitt liv tillbaka och är stolt över att jag har kommit så långt som jag har gjort så är jag livrädd. Vilka komplikationer har de glömt att berätta för mig? Nu kommer jag att få lära känna mitt underliv igen. Vad händer om operationen misslyckas?

Samtidigt, försöka att inte tänka så. Ha målbilden klar. Jag ska kunna springa och sparka boll med Mini. På riktigt. Jag vill kunna dansa. Dansa en hel natt. Utan att vara begränsad.

Och ja, emellanåt faller jag ner i självömkan och rädsla. Samtidigt är jag fullt medveten om att jag är lyckligt lottad. Det finns de som har det sju resor värre.

Nu har jag i alla fall nått steg tre i min trestegsraket att komma tillbaka. Håll tummarna för mig på tisdag.

tisdag 8 oktober 2013

Tack Jessica

Jag har känt mig oinspirerad och tidspressad. Inte haft tiden att lägga på att formulera mig här och mycket på jobbet och i andra privata eller semi-privata sammanhang.

Det skulle vara fel att säga att jag har dåligt samvete över bloggen, men aaargh... jag hatar att låta saker glida iväg. Jag skriver här av tre huvudanledningar:
  1. Att dokumentera mitt liv med Mini
  2. Att hitta jämlikar, få råd och stöd 
  3. Att inspirera andra som kanske är ute på samma resa
Därför är kommentarer som Jessicas extra välkomna:
"Tack för din blogg, tack för att du skriver så ärligt om att vara en ensamstående mamma. Hittade bloggen för lite mer en 1 vecka sedan och har sträckt läst ifrån början. Jag önskar mig en egen mirakel bebis från Danmark, men har just nu inte ekonomisk möjlighet att åka. Men drömmer, längtar och planerar inför framtiden. Tack för du delar med dig av din vardag, en vardag med barn som jag snart hoppas får dela."
Tack Jessica. Jag hoppas att du snart får möjligheten. Då kommer jag att sitta här och hålla tummarna tills de blir blå för dig!

måndag 7 oktober 2013

Totalt oinspirerat, men ändå...

I helgen har Minis två kusiner varit här och åh vad han har haft det bra. Skrattat, varit med dem, busat, gosat. Den där totala lyckan. När det lyser ur ögonen och skrattet porlar.

Samtidigt har vi trappat ner nappen rejält. I lördags innebar det att Mini somnade mitt i ett ord, för när nappen inte fyller munnen är det prat som bor där. Bla bla bla bla blzzzzzzzz

Igår var det stört omöjligt för honom att somna. En minut med napp så sov ungen och jag kunde pilla ut den igen.

Jag har varit sjuk hela helgen och är hemma idag. Snart är det dags att åka och hämta min lille buslus. Ser fram emot det efter en dag i soffan.

torsdag 3 oktober 2013

Disclaimers

Skrev jag det där mysinlägget i morse? Verkligen?!

Sedan dess har Mini varit en förhalande liten pina och jag en frustrerad slemsnorhostande mamma. Aaaaaaargh

Middagen beståendes av makaroner, som åts styckvis. Ett evigt ylande i sängen efter att g släckt lampan när han inte ville göra det själv. 

Och den där "men herregud hur svårt kan det vara?!"-känslan när ungen sitter med en mugg vatten i sängen och säger "den vill också titta ner i muggen" drar upp ärmen på pyjamasen och låter underarmen "titta" ner i muggen. 

Giv-mig-styrka

Transformation

Jag hatar egentligen att skriva det, men vid nattningen igår blev det så uppenbart. Våra nattningen har utvecklats till dagens roligaste och bästa stund. Ofta ligger vi och skrattar tillsammans i sängen. Busgosar. Pratar och Mini filosoferar. Den där härliga stunden sätter spår även i annat. Väckningarna är inte lika betungande och den där generella nej-attityden har slipats av. Vi har det bra. Minis och min bubbla är tillbaka och i den var det som det blev uppenbart. Mini somnade med sina händer smekandes mig igår. Och när han somnat tittade jag på de där händerna som fortfarande är lite bebisknubbiga, kinderna som släta vetebullar med ögonfransar som solfjädrar mot dem och insåg att innan jag faktiskt blev mamma förstod jag inte att kärlek kunde kännas så här. Att moderskärleken skulle vara SÅ stark och på vilket sätt. 

Det var också då det slog mig, att barnlängtan är ett annat uttryck för den kärleken. Den där otroligt starka driften, som får oss att gå genom stålbad för att få våra efterlängtade små. Där vi är beredda att lägga så mycket av oss själva, vår tid, energi och inte minst ekonomi. Sorgen och hoppet. 

Och kanske är det ett sätt att få dem att förstå, de som aldrig vandrat där. Ta all din föräldrakärlek och gör den till sorg och kris. 

Och åh, nu har jag flera sorger och kriser runt mig som håller på att förvandlas till föräldrakärlek. Jag önskar bara att det var fler. Mer kärlek helt enkelt!

måndag 30 september 2013

När livet är orättvist


Ni har dem säkert i er umgängeskrets eller så har ni turen att vara en del av ett. De där paren som är sådär självklara och som strålar kärlek, respekt, ömhet. Jag har en tendens att bli dödligt avundsjuk på dem. Eller ska jag säga avundsfrisk?

För någonstans så blir jag bara så glad i själen över att det går. Det är lika vackert som gamla strävsamma par. Oj vad jag kan grina åt att se mina föräldrar vila sig mot varandra i soffan. Händer som söker varandra efter 54 år tillsammans. Att få ha delat ett liv. På gott och ont. Ett par såg jag i backspegeln häromdagen. Hon hade näsan precis över instrumentpanelen. Han bakom ratten. Lutad ner mot henne. Hon pratade, ögonen lyste och han skrattade. Och jag skrattade hjärtligt åt synen. Vad härligt att kunna skratta tillsammans även om huden veckats och dragen förändrats.

I min vänkrets finns ett par som har alla de där kvaliteterna. Man vill liksom bara suga i sig lite av deras kärlek, för den genomsyrar allt. Även om jag knappt träffar dem, så märks den genom statusuppdateringar, blogginlägg och annat.

Nu kämpar han för sitt liv efter en allvarlig olycka i lördags. Och jag kan bara inte fatta att det är sant. Precis lika lycklig som deras kärlek gör mig, lika olycklig är jag nu.

Glöm inte att älska och njuta.  

söndag 29 september 2013

Så mycket att berätta och så lite tid

Det händer massor och jag hinner inte med att berätta allt. Eller det minsta känns det som. Jag skulle berättat om Minis härliga födelsedag och dagen mamma åkte till Stockholm t o r. 

Nåväl. Igår hade vi i alla fall en underbar lördag. Den inleddes med en tur till ICA Maxi där första lådan smålego införskaffades. Förskolan låter numera Mini gå in och leka med femåringarna för de tycker att han blir understimulerad och är för långt fram i utvecklingen för att leka med ettåringarna och Duplot. Och Mini älskar det. Därför köpte jag igår leksaker som det stod 4+ på till min nyblivna treåring. Och han ÄLSKAR det. Vi sitter på vardagsrumsgolvet och bygger och bygger. Det är från flygplan, till gubbar, traktorer, ormar och nu ett sjukhus. Allt med ett grundset legobitar. Lego när det är som bäst. 


Sedan kom ett par vänner och vi hade lunchmys som slutade på lekplatsen i ljuvligt höstväder. 

Efter det cyklade Mini och jag genom stan till konserthuset för Nallekonsert med trafiktema. Utanför stod polisbilen med poliserna. Stor stor lycka för Mini. 


Lådbilbana inne på konserthuset klarades av i flygande fläng. 


Sedan var det dags för konsert.


Mini är som ett ljus när det är levande musik. Det är fantastiskt att se. Applåderar ivrigt mellan numren. 
Sedan cyklade vi till ICA Supermarket och köpte skumbad (bl a) och så hem. Laga mat, bygga lego, bada, pyjamas, bygga lego. 



Sen kom två av dagens finaste stunder. Först gick vi ut på balkongen och tittade på stjärnorna. Mini älskar stjärnor. Och där, uppkrupen i min famn innanför min jacka sjöng Mini "Blinka Lilla Stjärna" med hög klar stämma och gnister i ögonen. Han avslutade med att förklara för mig att stjärnorna sjungit med honom. Finaste unge!

Allt avslutades med en busläggning där han skrattade så att han kiknade i sängen, sedan återgav han hela sin underbara lördag innan han somnade snarkandes på min arm. 

Och den harmonin och lyckan jag får uppleva såna dagar är bara obetalbar. 

Nej, nu ska vi bygga Lego. Ha en skön söndag vänner!

lördag 21 september 2013

Vaken

För tre år sedan var jag vaken i tre dygn. Ungefär så här dags åkte jag in på förlossningen. Sedan dess har mitt liv inte varit detsamma. Sedan dess lever jag tillsammans med världens finaste lilla pojke. 

Om ungefär en timma kommer vi att väcka honom på sängen med sång och muffins med ljus i. Inatt ligger jag vaken och klurar på om presenterna är rätt. 

Vilket härligt besvär. Älskade unge!

Grattis på treårsdagen. 

onsdag 18 september 2013

Nu ska vi prata hormoner här

När jag var 17 år gammal träffade jag min första riktiga pojkvän. Vi blev tillsammans och snart bestämde vi att det nog var bra att skaffa p-piller. Sagt och gjort. Jag fick Desolett, som jag åt noggrant.

Jag började peta i mig de här tabletterna innan jag var helt färdigvuxen, för det är man inte som 17-åring. Då hade jag ännu inte regelbunden mens, men jag var nöjd.

Sex år senare ifrågasatte jag om jag verkligen skulle äta de där hormonerna hos barnmorskan. Hon skrattade och sa att det skulle jag visst fortsätta med. Om jag ville göra något bra för min hälsa skulle jag sluta röka.

Att min dåvarande rökning inte var bra fattade jag ju själv, men det var inte det jag ifrågasatte. En god vän till mig hade börjat med p-piller och mått jättedåligt av det och dessutom har jag anlag för blodpropp på båda mina föräldrars sidor.

Året efter ifrågasatte jag igen. Samma respons. Sluta röka. Vad nu rökning har med hormoners påverkan att göra.


Året efter igen slutade jag med p-piller utan att fråga och kan ni tänka er, min dåvarande sambo och pojkvän sedan två år tillbaka fick en chock. Hans helt humörstabila och inte-så-sex-intresserade flickvän, fick humöret tillbaka. Allt från himlastormande arg, superledsen till så glad och lycklig som man bara kan bli. Och sexlust. Plötsligt ville jag ha honom. Och som jag njöt, inte bara av det, utan av att ha känslor. Innan det var det mer som en jämn grå sörja och ärligt, då gråter jag hellre till en snyftare på TV och får skratta så att det kniper i magen av lycka emellanåt.

Under många år levde vi tillsammans. Utan att jag åt p-piller och tänka sig. Det var inga större problem. Mina mest fertila år, som sambo, utan p-piller, stav, spiral eller några som helst hormoner. Inga oönskade graviditeter och inga önskade heller.

Många, många, många år gick. Visst jag var kanske inte alltid i relation, men jag har alltid varit aktiv sexuellt. Det har gått så bra så. Med kondom, p-dator och t o m pessar.

Så träffade jag M och gemensamt kom vi fram till att mini-piller var alternativet för mig (efter konsultation med barnmorska). Hon målade upp dem som rätt enkla. Inte alls så stor påverkan. Inga risker för proppar då de inte innehåller östrogen.

Varningens klocka ringde, men jag tog dem. Och herregud så dåligt jag mådde. Inte bara psykiskt, utan fysiskt på alla möjliga vis. Och när det blev som värst så bara slutade jag tvärt. Jag var arg, sur, ledsen, nedstämd, uppsvälld, småblödde, illamående, hade ont i ben, bröst och mage. Tre dagar senare mår jag bättre. Aldrig aldrig tänker jag pilla i mig p-piller igen. I någon form. Och aldrig skulle jag låta min tonårsdotter (om jag nu fått en sådan) knapra i sig hormoner i onödan.

I slutet av 90-talet jobbade jag på en Smittskyddsenhet. En dag kom en landstingspolitiker in på vårt kontor och ville ha statistik på klamydia och oönskade graviditeter. Det var dags för vårt landsting att införa det som andra landsting haft i minst ett decennium: gratis p-piller till tonårstjejer.

Jag blev rätt förbannad under den diskussionen. Hur kunde man välja att ge hormoner till fullt friska människor som inte ens är färdigvuxna? Visst aborter är inte bra, men kanske kan man attackera det här problemet på ett annat vis?

Det är så mycket som är FEL med det här i mina ögon:
  • Man stör kroppens balans innan den ens är utvecklad. Ge hormoner till tonårstjejer innan de ens lärt sig förstå sin cykel ordentligt. Vansinne!
  • Man lägger ansvaret på oönskade graviditeter helt på kvinnan och hur svarar man upp mot förväntningarna på att man ska äta p-piller som tonåring? Jag ifrågasatte det inte. 
  • Genom att underminera användandet av kondomer ökar man risken för sexuellt överförbara sjukdomar. Och vet ni att klamydia är en av de största bovarna för kvinnlig infertilitet? En av våra vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar, som normalt sett är helt symptomfri. Dvs killen TROR att han är frisk, men är det inte. Tjejen får klamydia, vilket resulterar i ärrvävnader i äggledarna. Eftersom inte heller hon får symptom. 
En bekant till mig genomgick en operation i buken som tonåring. Den gjorde henne infertil. Det var ingen som berättade det för henne (om de ens förstod det själva) eller att risken fanns att hon var det. I många många år åt hon p-piller, tills hennes barn-resa visade att hon inte har någon som helst passage i den enda (om jag inte minns helt fel) äggledare hon har är placerad på fel sida i magen. Det kan inte helt ha undgått läkarna tycker jag. Men ingen undersökte heller hur det var med fertiliteten förrän efteråt.

På nyheterna igår berättade de att 40% av tonårsaborterna görs av tjejer som redan tidigare gjort en abort. I Metro var det en artikel om att tjejer idag vägrar p-piller och jag jublar, applåderar dem, samtidigt som abortsiffrorna är vansinniga.

Hur får vi dem att inse att de behöver använda kondom istället? Hur får vi samhället att sluta subventionera p-piller och lägga pengarna på att upplysa och informera? 
P-pillersubventionerna verkar inte längre fungera så bra, så det kanske löser sig självt.

Har ni några erfarenheter av p-piller? Bra eller dåliga?

Stolt mamma

"Mini är ett brainac kid" sa A på Minis förskola vid hämtning idag. Hon berättade hur de hade pratat om siffrorna. De har klistrat bilder på siffror på golvet och en av pedagogerna satt så att hon såg siffrorna från rätt håll, Mini satt så att han såg siffrorna upp och ned. Pedagogen hade pekat på ettan och frågat vad det var för siffra. Mini hade svarat:

"Det är ingen siffra, det är en bokstav och det är bokstaven L." och när de tittade på ettan från hans håll, så var det mycket riktigt så.

Vi pratade lite om det här med siffror och bokstäver. Mini är naturligt intresserad och vill lära sig. Han kan ljuda ut vilken bokstav ett namn börjar på och frågar massor av frågor om bokstäver. A sa att de pratat om att utforska det mer tillsammans med honom och jag bad dem att göra det. Jag passade även på att berätta hur jag upptäckt att han kan siffrorna och mängdlära.

Efter en stund berättade A om de Duplokreationer Mini bygger på förskolan. "Det är rena borgar!"
Hon berättade även att de pratat om att låta honom gå in på de stora barnens avdelning och leka med Legot istället. När vi var i Ms föräldrahem lekte Mini med hans gamla Lego och vi såg knappt till Mini på det dygnet. A skrattade och sa att det kunde hon gott förstå.

"Mini är en ovanligt smart kille" konstaterade hon.

Och jag kan ju inte annat än att vara stolt. Riktigt stolt.

söndag 15 september 2013

P-piller

På väg att somna i sängen efter en sovstund i soffan. Har haft entré samtal om P-piller ikväll, som definitivt borde bli ett inlägg här. Påminn mig!

lördag 14 september 2013

Långhelg

Vi har just avslutat värsta lördagsmyset i sängen. Igår var det planeringsdag och ledigt. Längsta utflykt var en cykeltur till konditoriet och inköp av vinterns jacka och täckbyxor via Blocket. Idag har vi tvättat och ätit ugnspannkaka. Tanken var att vi nu skulle cykla och handla lite inför kalaset nästa helg, men åh, då måste jag ta mig ur sängen. 

Mini har hunnit sprida alla sina leksaker över hela lägenheten. Han leker roliga sociala lekar. Om jag frågar honom om vi ska till lekplatsen eller på cykeltur säger han direkt nej. Han vill bara vara hemma och ärligt talat, så är jag inne på hans linje. 

Imorgon blir det svampjakt i skogen!

Hoppas att ni har underbara lata dagar. 

fredag 13 september 2013

Så klart

"Mamma, vem kör en Mini Cooper?"

"Em"

"Mamma, vem kör en Golf?"

"Vi"

"Mamma, vem kör en Saab?"

"M"

"Mamma, vem kör en merca?"

"Hm.... vi känner ingen som kör merca..."

"Mamma, jag vet vem som kör merca"

"Jaså"

"Gubbe Lubben!"

(dvs den dumma gubben som tutade bakom mig för att jag inte körde över gångtrafikanterna på övergångsstället när han skulle hem. Vi kan väl konstatera att mitt språk förbättras av Minis ankomst. Tidigare hade han hetat Gubb J-vel!)

onsdag 11 september 2013

Saknar


“Didn’t you have a foreign minister called Anna?”

Min sydsudanesiske assisten/livvakt ställde frågan bakom ryggen på mig och jag svarar att jo det hade vi. Jag minns mitt möte med henne. Utstrålningen, kunskapen, retoriken.

“She was murdered.” konstaterar han. “she was walking in your capital without her bodyguard and stabbed to death”

Jag förklarar att i Sverige har vi inte för vana att ha ihjäl varandra. Att gemene man inte bär vapen och att vi är ett fredligt folk. Platsen jag befinner mig på är allt annat än lugn och fredlig.

“You will not be murdered, you have me”

Och jag inser att hela samtalet gått ut på att han vill tala om för mig att jag är trygg med honom som livvakt.

Det som hände var dock att såret efter hennes bortgång gick upp igen och idag har det gått otroliga 10 år och jag saknar henne fortfarande i politiken. 

En dröm hade varit att höra henne tala om fertilitetsvård för ensamstående.
Nu får vi aldrig göra det.

Jag saknar Anna Lindh i svensk politik.

tisdag 10 september 2013

Nu tack!

Det är en del som händer nu. Möjligheter. Förändringar. Saker som ska processas. 

Så här ligger jag i sängen, vaken sedan två timmar och nu önskar jag att set fanns någon som bara kunde komma in och bestämma. Gör så här, så blir allt bra. 

Men den personen är jag och jag är aningslös. 

Får klura lite till. 


torsdag 5 september 2013

Hoppsan


Idag tog vi av samma kalsonger som vi tog på i morse. Halleluja!

onsdag 4 september 2013

Sockerdricka

Det där med att kämpa för att få det man vill ha. FC firar sin dotters ettårsdag idag. FC är en av de där kämparna jag följt i kampen för att få barn. Som JVJK, nu gravid i en relation. Och kära Loba. En annan god vän till mig, som startade sin barnproduktionsresa samtidigt som jag, är nu gravid (om än inte så långt gången och sjukskriven med illamåendet från h-vetet). Igår träffade jag en vän som kämpat ännu längre. Som fortfarande reser i barnlöshetslandet.

Den där kampen som är så tuff. Som skulle vara så mycket enklare om man bara visste att tre försök till så tar det. Ett halvår till så får jag allt jag vill ha.

Men det går inte att veta. Det finns ingen rättvisa, inga facit och livet drar iväg med oss och gör saker med oss som kanske är lika bra att slippa veta på förhand.

Och då, när det plötsligt händer så, blir man bara så oändligt tacksam. Det är nästan overkligt. Den där känslan av ett foster som sparkar i magen. Tyngden av det nyfödda huvudet mot bröstet.

Eller synen av den där lilla förskolepojken med keps och ryggsäck i hallen. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det.

Parallellt med barnlöshetssorgen har jag burit kärlekssorgen. “Var inte så kräsen” har jag fått höra. Samtidigt försökte jag allt i den resan. Jag trodde till slut att mitt hjärta blivit så stampat och trampat på att det för alltid låst dörren och vägrade släppa in någon igen. Det i kombination med lejonmammaattityden över Mini gjorde utsikterna för att något skulle ändras på den fronten väldigt dåliga.

Och kanske var det så att jag var för kräsen, för stolt, fåfäng i kärleken. Eller så var det bara så att rätt person inte infann sig vid rätt tillfälle. Jag har känt mig ratad, oattraktiv, på glasberget. Samtidigt har jag också varit den som ratat. I smyg har jag avundats de där vännerna som har genuina kärleksförhållanden. Den där när man ser kärleken lysa mellan dem. Där en hårlock rättas till helt naturligt av en kärleksfull hand. En arm som smygs runt ett liv. Fingrar som utan konstigheter flätas samman. Jag har inte velat nöja mig med mindre. Varför skulle jag?

Jag gav helt enkelt upp. Förväntade mig ingenting. Tänkte att det måste gå att leva ett bra liv utan. Kanske hade jag fått all den dos romantisk kärlek jag skulle ha i livet? Ett straff för att jag kastat bort den? Ingen logik i det precis, men nog har jag tänkt tanken.

Men det var fel. För utan att jag riktigt förstod hur det gick till är jag nu en del av ett sånt par. Jag är kär och det är besvarat. Det är bättre än jag kunnat föreställa mig. Eller han är det utan att han ens förstår det.

Förstår ni? Jag har en hand att fläta in i min, samtidigt som jag har världens finaste lilla pojke. Hela jag är fylld av överraskande sockerdricka och lycka.

Plötsligt hände det.


tisdag 3 september 2013

Ilska

I söndags var jag trött efter en lång helg, PMS, köra bil långt två dagar i rad och som grädde på moset: tvättid med 17 par små kalsonger.

Mini var jätteduktig på att lära sig gå på pottan. Verkligen. Men så hände något och Mini slutade att leverera stort annat än i kalsongerna.

Det finns mycket man kan anklaga mig för att vara, men äckelmagad hör inte till den kategorin. Trots det tycker jag att nedbajsade kalsonger är något av det äckligaste som finns (jag håller på att bota den uppfattningen genom ihärdigt exponerande).

I söndags levererade Mini stort på toaletten på morgonen till jubel och klang. När vi kommit hem på eftermiddagen så gjorde han ner sig, men bara lite i kalsongerna. Inte mycket att orda om det, mer än att timingen var riktigt dålig på det.

20 minuter senare känner jag en omisskännlig doft från en Mini som nu är renduschad och har favoritpyjamasen på sig.

Jag frågar om han bajsat, varpå ungen flinar upp sig och säger: “Ja jag har bajsat i pyjamasbyxorna!”

“Då får du komma hit så vi får göra rent” säger jag med kanske inte den mest sprudlande stämman.

“NÄ” svarar Mini och då kan jag erkänna att det blåste en säkring för den här mamman. Aldrig har Mini åkt upp från golvet och ner i badkaret med den hastigheten. Favoritpyjamasen är ett minne blott och mamman var ARG.

Det värsta var att jag inte kom ur den känslan. Det blev lite för långdraget. Samtidigt har jag svårt att förställa mig och i ärlighetens namn så vill jag det inte heller. Är jag arg, glad, ledsen så vill jag att han (i lagom utsträckning) förstår det.

Nu vägrar Mini ha kalsonger helt och hållet och Mamma Vilja känner sig som en usel mor. En osedvanligt dålig dag. Ge mig styrka att klara av ett treårstrots.

onsdag 28 augusti 2013

Discoapan

Mini har tjatat om någon apa han inte vill titta på. Det har varit ett evigt tjat om att INTE titta på "discoapan". Nästan så att jag funderat på om han tappat förståndet. 

Igår kröp det fram att Ma på förskolan visat någon apa som sjunger ABC-sången på iPaden. Eftersom t o m förskolepersonalen tröttnat på tjatet är det ingen risk att Mini någonsin behöver se discoapan igen. 

Samma tjat upplever jag med såna där bilar som står på typ Ica maxi. Man stoppar i en peng och så guppar de runt en stund. Mini vill absolut inte ens gå nära dem. Vet han att vi ska dit eller till Kronprinsen där det också står en bil så TJATAR han om att inte åka. Det lustiga med det är att jag aldrig stoppat i ett mynt. Jag vet att mormor gjorde det en ggn för väldigt länge sedan. 

För mig är det såklart helt ok att han är rädd. Eller inte ok, jag vill att han ska vara trygg, men det jag inte förstår är varför och proportionen på rädslan. 

Någon som känner igen fenomenet tjat om rädslor?

måndag 26 augusti 2013

Kalas

Snart fyller Mini tre år. Förstår ni?! Tre ÅR!

När jag tänker på de åren har de rusat förbi samtidigt som det är en evighet. Hade jag en tillvaro innan Mini? Jag minns det knappt. Jo, jag minns att jag reste, minns platser och dofter. Minns att jag levde tillsammans med mitt ex. Minns konstskola, universitet. T o m gymnasie och grundskola. Men även om min tillvaro utifrån kan verka begränsad så hade jag aldrig bytt den. Sömnbrist, treårstrots, snorelvor och potträning deluxe (Minis relation till bajs är komplicerat just nu, vilket tarvar ett eget inlägg) till trots. 

Jag älskar mitt liv med Mini. Charmtroll, klurig, överraskande, smart, musikalisk och lycklig. Min unge!

Nåväl, det var inte riktigt det jag ville berätta, utan att när jag frågade Mini om han ville ha kalas på sin födelsedag sa han ja. Sedan räknade han i snabb följd upp vilka vänner med föräldrar som skulle komma. En kille med koll. Nu är alla inbjudna och har tackat ja. Vilken härlig dag det ska bli. 

(Fast jag fattar ändå inte. Tre år?!)


Nya Zlatan

Hela sommaren har jag jobbat, kanske inte så hårt men ändå, med att Mini ska komma på det här med hur kul det är med bollar. Utan någon som helst respons. Alltså vi pratar om att en kompis kastade en boll till Mini och han reagerade överhuvudtaget inte. Inte ens en ansats att försöka fånga den. Den landade på hans mage och rullade ner på marken och Mini tittade knappt på den. Sämre än Minis mors bollintresse med andra ord.

Igår tog M med sig mig och Mini ut till parken med en boll. M sparkar runt lite med bollen. Mini skrattar så att det porlar av förtjustning och dribblar sen runt med bollen som om han inte gjort annat i sitt liv. Vid sidan av står mamman med hakan vid knäskålarna.

Naturbegåvning eller bara igång med att bli omtyckt och charma järnet? Strunt samma, för resultatet var att han dribblade som att han aldrig gjort annat. 


Charmören

Vi sitter på icke namngiven hamburgerrestaurang och Mini noterar att det sitter en flicka i hans ålder vid bordet bakom, vänder sig mot mig och säger på fullaste allvar:

"Mamma, får jag flörta med flickan?"

Han inte bara charmar, han ber också snällt om lov att få göra det. 

lördag 24 augusti 2013

Bortskämd

Snittblommor på bordet. Fantastisk matdoft från köket och ett barn som leker nöjt med sina leksaker sjungandes Fattig Bonddräng i rummet intill. 

Själv ligger jag på min säng och försöker slappna av. 

Att inte vara så ensamstående är inte alls dumt. Inte alls dumt alls faktiskt. 

fredag 23 augusti 2013

Stinka

Vi kom hem från förskola och mathandlande, och under gosandet kände jag en lite ofräsch doft från Mini, så jag tvingade honom till en schampoo-dusch. 

Bara för att upptäcka att det inte alls var Mini som doftade. 


måndag 19 augusti 2013

När hoppet kommer tillbaka

Den 28 mars 2012 (året vi helst stryker) opererades min gallblåsa bort. Ungefär en vecka efteråt fick jag fruktansvärda smärtor i magen. De var då förfärliga, under sommaren lärde jag mig att hantera dem och hur jag (i stort) skulle leva för att kunna hålla dem i schack. Jag lärde mig även att leva med att vakna minst en gång per natt med magsmärtor. Jag har lärt mig att undvika att vara hungrig. Att bli det minsta hungrig. Jag har kämpat för att få hjälp och jag har gett upp. Gastroskopi visade i princip ingenting och magnetröntgen inget. 

Jag har gjort nya saker det här året. Jag har åkt ambulans, testat roliga droger, jag har lärt mig att vid akut smärta kan det vara så att alla porer på hela kroppen öppnas samtidigt och på någon sekund svettas man så att det droppar. Jag har lärt mig att hata digestivekex och att mentalt ducka för "det måste ju vara en stressmage du har". Jag känner heller inte normal hunger, utan smärta och kan inte på riktigt tolka signalerna från min kropp. 

Så träffade jag M. När han lärde sig om hur jag fungerar engagerade han sig i att hitta en lösning. M jobbar med att utveckla mediciner och trodde på min teori: att något rubbades under operationen och nu läcker för mycket galla ut i tolvfingertarmen där den ger samma symptom som vid ett magsår om det satt på samma ställe. De symptom jag har. 

Det är så skönt med någon annan som engagerar sig och när vi förra helgen var på Österlen fick han se mig ha ont, inte jätte, men ont. Hans reaktion på det och detattjag inte riktigt kom till rätta med det gjorde att jag faktiskt sökte läkare för ungefär en vecka sedan. En läkare som kom fram till samma slutsats som jag. 

Och skrev ut medicin. 

För att nå full dos ska jag trappa upp i fyra veckor. Men åh, redan nu är det fantastiskt. Ett medel som tar bort gallsyran ur tarmen. 


Den läkaren är värd sin vikt i guld. 

Och jag, jag har börjat fantisera om ett liv igen. Em operation till, sen är allt klart. 
Underbart!

fredag 16 augusti 2013

Oförskämd

Älskade mormor är här på besök och Mini har visat sina första riktigt oförskämda sidor. Igår hämtade hon Mini på förskolan under tidig eftermiddag och sedan busade de runt. Han blir bortskämd med wienerbröd och andra gotter. Plötsligt hade han tagit tag i den lite lösa huden under mormors haka och sagt: "Mormor du är ful och gammal!"

Mormor är måhända gammal och hennes hud är lite lös, men långt ifrån ful! Grymma ungen. När hon återberättade historien för mig så uppfattade han dessutom att det var ngt han kunde spinna på. Så idag fick hon elakt nog vakna till de orden. Men då tyckte Mamma Vilja att det fick vara nog. De må vara att han tycker så, men säga det får han inte göra. En kram och en ursäkt fick mormor.

onsdag 14 augusti 2013

Allt som funkar

Mini vill inte alltid sitta på pottan trots att jag misstänker leverans. Igår tog jag till det här knepet.


tisdag 13 augusti 2013

Tufft

Idag har jag varit på Mama Mia. Ni som är Femmisar vet att det är en barnmorskemottagning. Spännande när hon öppnade med att fråga hur jag hittat dem och jag berättade att jag valt och hittat dem tack vare att jag är frivilligt ensamstående mamma. Hon var bra. Jag kan rekommendera dem även i Malmö. 

Fast orsaken till att jag var där var knappast att bli gravid, inte heller att jag är gravid. Tanken är att undvika det. 

Och så fick jag snabbt berätta om min förlossning och skadorna efter den. Såg hennes reaktion. Ja, det har varit och är tufft. 

Ett par timmar senare på en läkarmottagning träffade jag en läkare som tappade hakan över vad jag gått igenom och som själv kom på den teori jag själv klurat ut. 

Håll nu tummarna att den medicinering hon ordinerat funkar!

Och ni som lever i relationer, vilka preventivmedel använder ni?

Pappa pappa

Igår hade vi mer prat om det där med pappa. Mini skulle gå ur bilen och tittade med glittrande ögon på mig och sa:
"Pappa pappa pappa!"

"Men Mini, du har ingen pappa!"

"Nä, jag har en donator."

"Ja, en man som så gärna ville att jag skulle ha dig att han gav bort sina pappafrön."

"I Danmark. Han bor i Danmark."

"Ja, men vi kommer aldrig att träffa honom. Fast du, du har ju mig!"

"Jaaa MAMMA!" stor kram

"Och så finns det så många andra som tycker så mycket om dig, mormor, morfar..."

"Och morbror L!!!"

Lilla hjärtat!