fredag 30 mars 2012

torsdag 29 mars 2012

Polly


Två stenar, precis formade som, men lite större än Pollygodisar plockade kirurgen ur min kropp igår. Och det var faktiskt lite magiskt ska jag säga, för jag har nog inte riktigt fattat hur mycket jag har känt av dem och hur ont jag faktiskt har haft. Jag misstänker att det är de som har ställt till det för mig på ett par fronter. Att de gjorde att förkylningen/influensan tog sån tid att komma igen ifrån och att de också stört mig i sömnen (jag har känt dem när jag har vänt mig i sängen och inte kunnat ligga på vissa sätt). Sista tiden har jag dessutom börjat få en gulgrå ton i huden. Igår var det som att jag blivit av med en lång seglivad huvudvärk. Ni vet sån där huvudvärk som man bara bär med sig och till slut är den som en del av vardagen, man tänker inte på den, förrän den lättar. Så kändes det igår. Idag har jag mer ont, men ont av rätta skäl och sånt som jag vet snart går över. Och så pirrar hela ansiktet. Jag är rosig som om jag sprungit ett milslopp.

Det är en stor stor lättnad att det är över. Även om jag nu får spendera en vecka i konvalescens. Igen. Inga lyft. Det är så trist att inte vara på topp. Vara den svaga, klena som behöver tas om hand. Jag hatar det.

Samtidigt, när jag väntade på operationen igår var det en liten pojke som också väntade på sin. Han var van att vara där. Och det gör mig så tacksam.

Jag tar alla stenar, alla operationer, allt gå på knä i sjukdom i världen. Bara Mini slipper.

måndag 26 mars 2012

Skynda

Idag hade vi en massa på agendan Mini och jag. Men lilla Bus har hosta och förkylning. Ingen feber, men oj så hängig och mammig och svårt att sova, så vaccinationen blev det inget av. Istället fick han följa med och ta prov på mamma. Mycket samarbetsvillig kille jag har. Han charmade lagom mycket i väntrum och personal. Satt snällt i vagnen när mamma blev stucken. Var förundrad över alla bilar och lastbilar på sjukhusområdet. Pekade ut blommorna i rabatterna och pippifåglarna på gräsmattan.

När vi kom hem fick han titta på Bamse medan lunchen lagades. Mini ÄLSKAR Bamse. Hur kan man inte?

Jag känner att alla de där måstena liksom runnit av mig. Jag står där och skalar potatis och njuter av stunden. Då hör jag Skalman från filmen:

"Man får inte säga fula ord!"
"Men jag sa inte fula ord", svarar Bamse
"Jo, du sa skynda och det är ett fult ord."

Så rätt Skalman. Inget skynda här.

söndag 25 mars 2012

*host host* Mamma?

Så låter det från sovrummet nu. Han ropar efter mig, medvetet, på riktigt.

Mitt lilla troll. Han har blivit så stor. Vi promenerade runt i parken och tittade på blommor och väl i gungorna så pratade han med pappan vid gungan bredvid. Så där att pappan faktiskt pratade tillbaka. Ett samtal, inte bara med mig, utan med en främling. Som förstod!

När blev min unge så här stor? Samtidigt kan jag knappt minnas att han varit sådär liten.

Nu ropas det igen. Bäst att gå dit igen.

Det här med sömn

Jag är rätt nöjd med att Mini somnar för egen maskin för det mesta. Men så fick han hosta inatt och är snörvlig och livet känns lite jobbigt för honom. Och vi vet alla hur jobbigt det är att somna med hosta. Så nu när det var dags för tuppluren så hamnade jag där i sängen med Mini på armen och GUD SÅ MYSIGT det är att gosa med en somnande unge på armen. Jag ville smälta ihop med honom och ligga där i en evighet.

Fast jag vet att jag skulle bli frustrerad om vi alltid hade det så. Jag får njuta av de insomningsstunder vi får tillsammans istället.

lördag 24 mars 2012

Utmattningsmetod

Sen Mini slutade med napp har han haft svårt att komma till ro och somna. Inte bara här hemma, utan även på förskolan. Det är frustrerande när man är van vid att bara lägga ner honom och så sover han. Speciellt den här stunden mitt på dagen. Jag märker att mitt tålamod tryter då. Har vi haft mysmorgon är det min stund att komma iordning och då har jag inte lust att duka av lunchen och springa och natta pojke hela tiden. Jag vill få vara effektiv.

Det är svårt att vara lovebombing-mamman också när man är lite frustrerad. Så jag följde en metod som jag sett på Nanny Fine. Jag la ner Mini under konstens alla regler. Såg till att han var nöjd och glad och låg under sin filt i sängen. Sen är han som en vippdocka, upp och stå (man somnar inte lika lätt om man står upp nämligen, Minis anmärkning).

Istället för att gulla ner honom körde jag taktiken att bara lägga ner honom utan att säga någonting. Det funkade klockrent! 4 ggr fick jag gå in och lägga ner honom. Sen sov han.

Se där.

Nu ska här röjas lite till. Sen ska vi träffa en annan Femmismamma med son. Kul!

fredag 23 mars 2012

Mmmmmmalmööööö

Idag har Mini invigts i den äkta Malmöandan. På väg hem från förskolan klämde han en stor falafelrulle. Eller ja, mamma åt halva.

Mmmmmmm.... tyckte Mini. Malmöit är vad han är!

Ensam hemma

Jisses vad jag är effektiv, men gud så trist det är att vara ensam hemma. Sitter och jobbar vid köksbordet idag och får vansinnigt mycket gjort.

Men trots att jag snavade på fotbollen nyss och att Kanin sitter här bredvid så är det lite tyst och tomt här hemma utan lilla Bus. Tur att det är fredag så att vi har hela helgen tillsammans. I eftermiddag ska jag åka och handla fredagsmys till oss.

Hur är eran fredag?

torsdag 22 mars 2012

Den som spar han har

"man kan bli hungrig senare" måste Mini ha tänkt. För när vi kom hem från förskolan hittade jag en halv pannkaka med blåbärssylt innanför overallen.

onsdag 21 mars 2012

Tänk att det redan har gått 1½ år sedan Mini föddes! Jag kan inte fatta att tiden går så fort. Då var han en liten försvarslös bebis.
Nu är han en viljestark liten charmtrollsunge.

Ett charmtroll som älskar bilar och teknik. Som gillar mat, välling speciellt, men om man ställer en kanelbulle framför honom så struntar han i allt annat. En liten busunge som sjunger med, sjunger egna visor. Som pratar massor och säger tvåordsmeningar som "min mamma" och "åka bil".

Ett litet viljepaket som blir vansinnig om han inte får sin vilja igenom. Då blir det plankan, alternativt golvstampning i kombination med illtjut så att grannarna hör.

En gosegris som gärna vill sitta i knäet med snutten, eller ligga på armen och läsa en bok. Som blir lycklig när han får gosa in sig i mammas jättekudde på sängen. Lycklig blir han också när han får vara utomhus och upptäcka världen.

Han gapar stort när det ska borstas tänder, även om det kittlar alldeles förfärligt när vi borstar övertänderna fram. Han jobbar hårt på att lära sig att ta på sig mössa, strumpor och skor själv. Och armarna sträcks snällt ut när det är dags att ta på sig jacka eller tröja. Napparna har han slutat med för gott, vilket gör att det är svårt att komma till ro när han ska sova.
 
Att lägga sig är inte populärt, men han vaknar varje morgon med ett stort leende på läpparna. Musik får honom att glittra och dansa. Precis som när hans mamma busar med honom. Det är härligt att se honom kila in till kompisarna och fröknarna han älskar på förskolan, men ännu härligare att se hur blicken tänds när jag hämtar honom på eftermiddagen. Då lägger han ena armen om min hals, vinkar med den andra och säger "Hejdåååå!" till alla omedelbart. Som att han inte kan komma hem med mig snabbt nog.
 
Och precis så känner jag också just då. Låt oss bara få komma hem och busa. Min lilla glittriga 1½-åring och jag.
 
Grattis Mini! Lyllo mig som får leva med dig.

tisdag 20 mars 2012

Mammalogik

Köpte överdragsbyxor för lite för många pengar, men det gjorde inget för jag tjänade in det på två superbilliga pyjamasar (och en alldeles underbar fleecetröja).

måndag 19 mars 2012

Är det möjligt

Idag har jag varit på jobb och det har varit kreativt och bra. Lämnade Mini på förskolan imorse och han kastade sig om frökens hals. Såna morgnar känns förskolan lite extra bra. Solen har skinit och planer börjar utkristallisera sig för helgen. På väg hem från jobbet hann jag storhandla och hittade då den där lastbilen som Mini förälskade sig i i sandlådan igår (sandleksaker är till för att bytas mot andras barns sandleksaker). Jag köpte den, för jag är en sån mamma som faktiskt skämmer bort mitt barn å det grövsta. Jag inser t o m att jag gör det, vilket gör det hela ännu värre. Men i det hela taget har jag haft en väldigt bra dag.

Och när jag kom hem satt Mini och åt hemgjord pizza med barnvakten och var så söt att jag förälskade mig i honom omedelbart pronto bums. Nu är det nästan löjligt. Jag älskar honom mer än livet självt redan från början. Ändå förälskar jag mig lite mer i honom nästan varje gång vi träffas efter att ha varit ifrån varandra.

Var ska det sluta?!

Nu sitter jag här och lyssnar på honom när han ligger i sängen och håller sig vaken genom att säga "åka bil, åka bil, åka bil, åka bil, åka bil, åka bil, åka bil" och hjärtat vill nästan hoppar ur kroppen på mig.

Älskade älskade unge.

söndag 18 mars 2012

Andra sidan av myntet

Idag vägrade Mini sova middag. Det var ett himla hallå här och jag tappade humöret. Den där stunden är så viktig för att jag ska orka vara bra mamman hela dagen.

Nåväl, efter att ha fått i ordning allt, så kom vi ut till lekplatsen i alla fall. Och hem i regnet en timma senare.

Sen, efter pasta med pesto, Bamse, tandborstning, bus och välling, så var det en Mini som somnade i princip utan nattning.

lördag 17 mars 2012

Idag

Min f d kollega fick en hjärnblödning vid jul. Han har inte kommit tillbaka efter den och idag så upphör de med livsuppehållande.

Så idag tänder jag ett ljus och mina går tankar till hans familj.
Och så ringer jag mina föräldrar. Vilken tur att jag har dem hos mig fortfarande.

fredag 16 mars 2012

Meducin

"Följ viktangivelserna och strunta i åldern" sa apoterkaren åt mig tidigare idag när jag köpte flytande Alvedon till Mini.

Jag tittade på tabellen. 15 kg, blicken följde raden för att se hur mycket jag skulle hälla upp. Och for då över åldern för samma mängd.

3-5 år.

Mini är 1½ år.
Tung benstomme?

Förr och nu

Förr använde jag i princip alltid BH: "Ja, men då får jag snyggare silhuett i kläderna"
Nu: "Hmmm... jag kan nog gå till hemmakontoret utan, ingen som märker något där"

Förr: "Härligt med klackar, jag blir lång och snygg!"
Nu: "Varför har jag inga snygga skor att ta på mig?" Jo, för att alla har en sisådär 7 cm klack och jag VÄGRAR stolpa runt i det nu. Varför jag hade dille på dem vet jag inte. Jag är 173 cm lång, så jag är inte direkt kortrockad.

Förr: "Jag borde verkligen ta tag i det här med vikten"
Nu: "Mmm... vad härligt att ta tag i den här lilla 'volangen' och celluliter var väl skrattgropar för underlivet eller hur var det? "

Förr: "Jag vägar gå ut utan att ha blåst håret"
Nu: "Jag vägrar hålla på att trixa håret"

Förr: "Det är så trist att inte få vara speciell för någon"
Nu:

Får jag de allra kärleksfullaste blickarna och goaste benkramarna, dvs massor av kärlek dagligen.

Hur har ditt liv förändrats på sistone?

Trevlig fredag på er!

onsdag 14 mars 2012

Logiskt

Sockarna på bilden har varit borta i ett par veckor. Jag har letat som besatt, men inte hittat dem. Irriterat mig har det gjort.

Imorse, när jag skulle piffa inför stora kund-dagen, hittade jag dem. I lådan där jag har mina scarves. Där passade de bra tyckte Mini.

Hejdå nappen!

Idag konstaterade förskolefröken A och jag att Mini har slutat med napp. Helt på eget bevåg.

Så jobbigt var det!

tisdag 13 mars 2012

Sång- & dansman

Mini har länge reagerat på musik. Han skumpar runt i takt. Snurrar runt och skiner upp.
Sista veckan har han börjat med något nytt. Han sjunger! Det är så fint. Ljus och klar stämma som följer med i "Oaj aj aj aj buff", Bamsevisan, Badasången.

Ikväll har vi sjungit, för liten hade svårt att somna. Lovebombning, busning, gosning till trots. Mini kom inte till ro. Ena handen åkte in i munnen. Nappar har han vägrat sedan någon vecka. Så jag kände efter, gnuggade lite på den där tanden jag har känt är på gång. Busungen fick lite ro, så tog han tag i min hand och drog fingret till överkäken på andra sidan och OJ, där var det en hel tand nästan ute! Och oj! Mini kan visa själv!!

Idag har dessutom lilla bus blivit hämtad på förskolan av nya barnpasserskan. Det hade gått så bra. När hon skulle hämta honom missade hon den lilla detaljen att hämta barnvagnen, så Mini har gått hem från förskolan idag. Stora killen.

Och jag undrar, sjöng han för henne också? Dansade gjorde de säkert, för i köket stod radion på på musikkanal.

Minen när L gick hem till sig skvallrade om att de haft det bra ihop. Och hennes impuls att stanna. Vara kvar bara för att de hade så kul. Det värmer verkligen mitt mammahjärta.

måndag 12 mars 2012

Lovebombing

Mini brukade vara extremt lätt att lägga. Gos, bus och hopp i säng. Han la sig till rätta och sen var det sussilur hela natten.

Men nu, efter sjukdomsperioden. Åh nej, SOVA, det vill inte Mini. Han hänger över spjälsängen, supertrött, gnuggar sig i ögonen och bråkar på sin mamma som inte kommer in och tar upp honom. Jesus amalia.

Fast vet ni vad som funkar? Kärleksbombning. Upp med ungen. Sitta i knäet och bli pussad, gosad och kramad bortom sans och förnuft. Så, fem minuter senare så var det en liten trött kille som kurade ihop sig på sin kudde och somnade.

Kärleksbombning. Bra knep!

Tittut!

Här har våren tågat in med råge. Igår satt jag på en bänk i solen och sov. Så härligt!
I förrgår var jag med mamma på shoppingrunda och Mini har nu fått en ny skaljacka inför säsongen. Titta så fin han kommer att bli.


Nu väntar vi bara på att värmen ska komma också. Så kan vi njuta fullt ut. Och ja, jag kan meddela att man blir hög på livet av att bli frisk efter att ha varit sjuka så som vi har varit. Jag känner mig lycklig bara av att kunna andas som en vanlig människa. Att orka gå till tvättstugan. Promenera i timmar och bara vara. Ibland måste man kanske bli sjuk för att förstå hur bra man har det i vanliga fall.

måndag 5 mars 2012

Morgonvälling

Imorse snusade jag Mini i nacken när han satt i min säng och sög i sig sin morgonvälling. Tänk att han bara är, som den mest naturliga sak i världen. Jag kan inte föreställa mig livet utan honom. Ändå var det så jag levde i nästan 40 år.

Och så försökte jag minnas hur det var då när han var så där yttepytteliten och jag blandade tillägg på nattduksbordet om morgnarna. När han låg med huvudet på min arm. Det är som att det är två olika barn. Det där lilla knyttet jag hade för över ett år sedan och det barn som nu tjimmar runt i min tillvaro.

För ja, jag har ett barn nu, inte en liten bebis. Idag har vi plockat bort bebisattiraljerna på Stokkestolen. Jag tog en bild igår där jag insåg hur väldigt stort mitt barn såg ut i stolen. Långa armar och ben och på köpet en hals!



Visst är det mysigt med det där lilla lilla barnet. Det stora miraklet. Men jag måste nog säga att jag njuter mer nu. Det är fortfarande passning 24/7, men på ett helt annat sätt. Han är mer självgående och bjuder mer på sig själv. Glitter i ögonen, vilja, massor av prat, intelligens och humor.
Vilken härlig unge det är jag har fått!

söndag 4 mars 2012

Hjälpen är här

Mormor är på plats. Ungen så speedad av lycka att han for som en pingpongboll mellan golv och tak. För stackarn har världens tråkigaste mamma för tillfället.

Tur att vi har henne. Älskade mormor.

Läste i en bok jag fått låna idag om hur stress och ansvarstagande kan få immunförsvar att lägga ner och fick den där varma igenkänningskänslan i magen. Inte för att jag vet hur jag ska ta mig ur det. Nu ska jag i alla fall gå och sova.

Imorgon ska jag inte göra någonting. Mer än äta mat. Det är bra om man ska tillfriskna har jag hört.

Endast hos en småbarnsfamilj

Jag misstänker att det bara är hos en småbarnsfamilj man hittar intorkad gurka i parketten och en fjärrkontroll (!!) under toasitsringen. Japp, där hade han lyckats kila in den.

Undra vilka fler överraskningar som finns gömda här.

Första måltiden

Lax, med ris och creme fraiche. Inte mer fancy än så blev första riktiga måltiden efter magsjukans inträde.
Jag tolkar dock Minis sätt att ta hela laxbiten och i princip trycka in den i munnen som ett bevis på att lilla Bus var hungrig. Och att vi nu bara har envisa förkylningen och öronvärken att bekämpa. Oh the joy of life.

Så du som sitter där och tänker att det är jobbigt att städa badrummet, eller att det är trist med dåligt väder. Att ekonomin inte gick ihop sig sista månaden. Att jobbet är småtrist och kläderna fula.

Släpp det och njut istället! Jag lovar. Hälsa är allt.

lördag 3 mars 2012

Jorå

Nog var det magsjuka alltid. Idag är det synd om både mig och Mini. Fy f-n vad jag är sjuk. Det känns som att jag är överkörd av en buss.

fredag 2 mars 2012

Nu får det vara nog

Jag är kallsvettig, fryser och mår illa. Ska jag också bli magsjuk? För första gången sedan 1991? ÅH NEJ JAG VILL INTE

Föräldrar

Det är många tankar som snurrar i mitt huvud nu. Det här med pappor, att vi vill ha bort papporna, fast det inte alls är någon agenda för oss frivilligt ensamstående mödrar. Jag är för att alla som vill bli förälder ska ges chansen i den mån det är möjligt. Jag vill att vårt samhälle ska bygga på kärlek, omtanke och gemenskap, så jag vill faktiskt inte utesluta någon. I min värld är det så att om en man vill bli pappa utan att ha en mamma med i bilden, ja då är det helt okej för mig. Jag är övertygad om att han inte menar att leva utan kärlek i sitt liv. Men om man inte får till det så får man inte.

Sedan finns det vissa biologiska skillnader som gör just möjligheten att få biologiska barn för män lite svårare. Jag känner verkligen för de män som inte hittar den där speciella kvinnan att skaffa barn med. Jag tycker vansinnigt synd om dem och tackar min lyckliga stjärna för att jag är född till kvinna i det här fallet.

Med andra ord vill jag inte att det här ska vara en mamma-pappa-debatt. Utan snarare en föräldradebatt. Och då pratar jag inte om förälder som i biologiskt ursprung, utan om den som knyter an till ett barn på en förälders vis. Den som socialt är barnets förälder. Om det är en mamma, en pappa, två mammor, tre mammor/pappor, två pappor och en mamma eller hur det ser ut det spelar öht ingen roll.

Om det är det genetiska ursprunget, om det är adopterat, donerat, eller beamat ner från himlen spelar mig absolut ingen som helst roll. Jag ser varje barn som en gåva.

Att veta sitt ursprung och känna tillhörighet och trygghet, är vad barnkonventionen pratar om (om jag inte missminner mig helt). För mig handlar pappadiskussionen om fäder som överger eller för den delen fäder som inte får tillgång till sina barn om att gå emot barnkonventionen. Inte att ens ursprung är en donator. Låt mig förklara hur jag menar.

Ponera att jag träffar en underbar man. Vi flyttar ihop och han blir reellt Minis pappa. De knyter an till varandra som förälder och barn gör. Då är det FEL att vid en eventuell separation förvägra Mini att träffa den mannen. En person som bidrar till att han känner sig älskad och trygg.

Det skulle också vara FEL av mig att hemlighålla för Mini hur han kommit till. Att mörka, eller ljuga om hans uppkomst. Något som de flesta svenska par hittills gjort som fått spermier donerade.

Jag känner pappor som inte får träffa sina barn. Underbara kärleksfulla män som går med en stor sorg i hjärtat för att barnens mödrar utnyttjar samhället till att förvägra dem den rätten. Och barnens rätt till att umgås med sin pappa. Den person som varit med i deras liv från början. Det är en skam och det är FEL.

Så nej, jag räknar inte bort pappor. Jag räknar inte bort föräldrar. I en optimal värld skulle alla få bli föräldrar som vill. Och alla barn som föds få bli oändligt älskade och trygga.

torsdag 1 mars 2012

Om det här med att ha en pappa

I debatt ikväll så satt KD och någon krönikör och förklarade hur barn har rätt till att ha en pappa. Att vi som är frivilligt ensamstående föräldrar är egoister som räknar bort männen.

Jag har inte riktigt velat erkänna det, men vad såna uttalanden gör mig ledsen. Såklart ville jag att Mini skulle ha den bästa pappa i världen, precis som jag har haft. Men nu hittade jag inte den där pappan trots att jag letade bakom varje hörn. Inte ville jag heller att min son skulle ha en kompromiss som pappa. Jag vill att han ska växa upp med kärlek runt sig. Trygghet.

Jag har inte valt bort män. Jag hittade bara inte rätt man.

Och så till kärnfrågan, de barn som har vuxit upp utan pappa som barn till frivilligt ensamstående föräldrar mår LIKA bra som de som gjort det.

KD hävdar att vi är egoister som inte tänker på barnens rätt. Jag menar att jag gjort precis tvärtom. Jag har inte kompromissat. Min son lever med en mamma som är stolt över att ha vågat gå sina egna vägar, utan att anpassa sig till normen bara för att den finns där, när kostnaden för det är för högt. 

Nej, mitt barn har inte någon pappa, men han är överöst med kärlek och trygghet.

Ring ring

Tänk dig att du ligger nerkrupen under favoritfilten i soffan och febersover. Känner hur det värker lite i ena örat och att hela kroppen är lite plågsamt tung och gör lite ont. Du hoppas att vakna lite piggare än du är nu.

Tänk dig då ringsignalen från mobilen. Du orkar inte öppna ögonen utan svarar bara.

"Hej det är förskolan! Din son har varit pigg och glad, sedan åt han massor och så under sovstunden kräktes han upp alltihop"

Min dag. Jippi.

Köttberget

Femmis på Facebook har lagt upp den här texten:

I kväll debatterar Elida Kindh ensamstående kvinnors rätt till insemination i Debatt i SVT1 kl 22. Hon möter bl a KDs familjepolitiske talesperson, Emma Henriksson och Alice Teodorescu.

Alice T skriver i sin blogg: "Kvinnor har i alla tider i alla länder gift upp sig. Än i dag är det faktiskt norm i Europa. Men det blir allt svårare att gifta upp sig när alltfler kvinnor spelar på samma planhalv...a som männen. Vem vill ha en medioker man när man kan sukta efter perfektion? Denna utveckling leder till att alltfler kvinnor kommer att leva som ofrivilligt barnlösa alternativt som ensamstående mammor. Det kommer också leda till att många män ratas"

Kommer vi att få ett köttberg av män (som ingen vill ha) om rätten till assisterad befruktning av ensamstående kvinnor går igenom i Sverige? Vad tror du?
 
Jag ligger hemma med feber (japp, den är tillbaka. Jag vet inte vad jag ska säga om det, mer än att jag lipade en skvätt och gick och la mig). Och när jag läste formuleringen "köttberg av män" så fick jag ett skrattanfall bortom sans och förnuft. Jesus så kul.
 
Kvinnor hamnar på glasberget. Män på köttberget. Man kanske skulle bli vegetarian? Eller är det taskigt mot männen?
 
I vilket fall ska jag titta på Elida ikväll. Känner jag henne rätt kommer hon att dänga till de där KD-galningarna (ja det är min blogg så jag formulerar mig så om jag vill).
Dags att släppa heteronormen nu KD!