onsdag 27 november 2013

Hemlisar

Jag är en sån där som älskar att fylla år. Trots att jag nyss blev 43. Ge mig hela paketet, dvs frukost på sängen, sång, paket, gofrukost, ngn rolig aktivitet, tårta och en massa skratt och skoj.

I söndags var det min tur. M hade sina flickor så jag vaknade av mig själv och kröp ner hos Mini som jag sakta väckte. När han vaknat till berättade jag för honom vilken dag det var och hör och häpna, ungen hoppade ur sängen och hämtade det paket vi köpt dagen innan. Lite oortodoxt överräcktes den med skönsång av "Imse Vimse Spindel", men jag är inte den som är den. Allt funkar. Fina Mini.

Efter finfrukost var det dags att klä på sig och så drog vi och hämtade Ms föräldrar, varpå vi allihopa (M, flickorna, Ms föräldrar, jag och Mini) drog över bron till Köpenhamns nya akvarium, Den Blå Planet. Vilket fantastiskt ställe. Vi såg hajar och rockor, sälar och krabbor och åt Fish and Chips till lunch. Jag blev bjuden på hela kalaset och det var fantastiskt. På flera sätt.

Visst var själva byggnaden och själva attraktionen fantastisk. Väl värt ett besök.

Och danskarna KAN laga mat.

Det är underbart att se hur Mini knyter an till Ms föräldrar, men framförallt också kul att se hur de knyter an till honom. Oj oj... Ms pappa är stormförtjust i Mini!

Det var också ljuvligt att gå nära och pussas med M.

Men jag tror ändå att bäst var att se våra tre barn tillsammans. De är så fantastiska och fina. Smarta, karaktäristiska, charmerande, snälla och ljuvliga ungar.

Hem och sova middag. Helt slut, för att efter ett par timmar öppna dörren till tårta, blommor, skönsång och ännu en present.

Och efter tårtätning, blev det kurragömma med tre barn och två vuxna i min lägenhet. Så roligt! Så mkt skratt och lite hjärtsnörp när femåringen tyckte att hon var smart och gömde sig i trapphuset. Jisses. Och så Mini, min lilla tramsnisse, som inte riktigt förstår hur leken går till men som blir så exalterad och uppe i leken att rosorna pulserar på kinderna och ögonen glittrar. Han älskar hela det här sammanhanget och frågar ofta efter Ms döttrar.

Kvällen avslutades med tidig sänggång, så skönt.

Och idag, idag har jag lämnat min unge på förskolan och kommer inte och hämtar honom förrän imorgon. Ikväll är han ensam med M i vår lägenhet och jag är i Stockholm på under cover-besök. Min bästa vän har tydligen levt ett halvt sekel och jag är en överraksningspresent. Så nu sitter jag här och gör hela den där berömda inre resan genom ett soligt och vackert sennovember-Sverige.

Jag är så glad att få göra det här. Det ska bli så roligt att få överraska och lämna över present och få vara en del av att fira någon som står mig så nära. För bara några månader sedan hade det varit omöjligt med min mage. Nu reser jag med glädje.

Och ni får inte läsa det här förrän ikväll, för allt det här är en hemlis.

Att jag har ett fantastiskt bra liv, det är i alla fall ingen hemlis.

söndag 24 november 2013

Reflektion

Ikväll träffade Mini och jag en man som har jobbat som BVC-läkare i tio år. Han föll inte bara pladask för Mini, utan berättade även att från hans erfarenheter från BVC-tiden kunde utläsa att Mini är en otroligt stabil kille och drog slutsatsen att det är för att han bor i ett kärleksfullt hem. En väldigt trygg unge helt enkelt. 

Han berättade även att den där inledande skepsisen till främmande människor var helt normal och sund (så det var inte du, det var fasen JVJK!). 

Och vet ni, jag kan inte låta bli att undra om han inte skulle dra samma slutsats för i stort sett alla Femmisbarn. Vi är kompromisslöst älskande lejoninnor till mammor, som aldrig skulle låta något vi kan påverka störa våra hett efterlängtade och dyrt anförskaffade avkommor. 

Inte för att jag inte tror att de flesta andra barn lever i samma kärleksfulla förhållanden, utan för att de där där förutsättningarna inte finns helt enkelt, till min vetskap, inte existerar i vår grupp. 

Jag är stolt att vara en Femmismamma. Jag är stolt över att jag tog steget. 

Och jag är så oändligt stolt över min fina Mini som stjäl hjärtan i parti och minut. 
Tänk att du finns hos mig. Jag älskar dig. 

tisdag 19 november 2013

Spööööööke


Jag ber att få presentera: bajsgubben, en vanlig gubbe och ett spöööööke.

Även Minis första hemmaritade huvudfotingar. 

lördag 16 november 2013

Lördag

Jag röjer ett stökigt kök, medan M nattar Mini. Vi har spenderat en ljuvlig lördag tillsammans och just evslutat en god middag (lagad av M), ett jättegott vin (valt av M) i sällskap av Mini och M.

Med ett glas vin i handen, Minis småprat från sängen inser jag: åh vad bra jag mår. 

Tack Mini och framförallt tack M, som låter mig somna på soffan, fixar min billampa och sen bara tycker om mig, precis som jag är. 

Hoppas att ni alla har sköna avkopplande lördagskvällar med god mat och gott sällskap.

onsdag 13 november 2013

Trotset

Mini är tre år gammal.

Mini är tre år gammal och vet vad han vill. Och det han vill är alltid det jag INTE vill. Eller tvärtom. Han vet att han INTE vill det jag vill.

Exempel. Mini vill INTE äta mat när jag har lagat och dukat fram.
Förr kärleksbombade jag bort sånt här beteende, men det funkar inte i det här läget. Jag ger Mini oftast två val och håller rätt hårt fast vid dem. Jag bekräftar att han är arg och vill annat. Jag kärleksbombar när det finns utrymme.

Och så andas jag. Herregud som jag andas.

Exempel. Mini vill INTE gå till förskolan. Han vaknar i princip med de orden. Imorse blev det totalt kaos av det, för jag får inte lyfta Mini. Vilket jag skulle behöva göra när han springer och gömmer sig. Nej, då blir det diskussioner och dividerande. Lockande och pockande och de situationerna eskalerar snart till ett fullödigt gråt och skrikkaos. Trots att jag kör all pedagogik och tålamod jag har. Och det är inte lite.

Och jag andas. Herregud som jag andas.

Det är så trist. Förskolan bekräftar mig och säger "Du har ett viljestarkt barn, vi märker också av det."
Mamma skrattar och säger "Ja, nu får du det du själv gav i den åldern"

Men jag undrar. Hur gör ni andra i trotskaoset? Eller utvecklingssprången. Eller vilket som nu är det politiskt korrekta uttrycket för att barnet nästan utan undantag alltid vill annat än du själv? Och visar det. Med råge.

Hjälp!

Läkandet

För fyra veckor sedan opererades jag. TVT-operation för att fixa förlossningsskador. När man läser på om TVT så är det mycket hallelujakörer och "efter några dagar på Alvedon var jag torr och pigg och gjorde allt jag ville".

SUS (sjukhuset i Malmö-Lund) har en egen taktik. Varför träffa och prata med läkaren som ska genomföra ingreppet? Nej, jag fick svara på en enkät. Det tog mig ungefär en timma att svara på den, sedan fick jag ett nummer att ringa dagen innan. Någon timma innan operationen kom läkaren förbi och sa hej typ. Sedan var det operation (som gick bra) och uppvak (som gick mindre bra pga min mage. Aj ont!). Jag blev inte helt utskriven operationsdagen utan fick komma tillbaka nästa dag. Då fick jag också en halvtimma att prata med läkaren.

Det var fint. Jag är hundrafrågorsmänniska så jag behövde den tiden. Det jag inte visste var att de skulle ta 200 kr för det.

8 veckor efter operationen får jag svara på en uppföljningsenkät och har jag ytterligare problem då får jag komma tillbaka. Annars är jag färdigbehandlad.

De glömde den där lilla petitessen med att läka. Det tar inte en vecka att läka efter en operation. Och det hjälper inte att ta några Alvedon alla gånger.

TVT går ut på att skapa ärrbildning. Det gör O N T. Jag har varit svullen och haft smärtor jag inte vetat om de är normala eller inte, men eftersom jag bara haft gynakuten att vända mig till och inget nummer till läkare eller mottagning, så är det omöjligt att veta. Gynakuten tar bara emot om man har feber och känner sig döende.

Men nu har det gått fyra veckor. Stygnen har inte släppt ännu. Läkeprocessen är fortfarande igång, men ändå måste jag säga att det har blivit förbättring. Jag vet inte om det är hundra ännu, men det är bättre. Så mycket bättre.

Det finns de runt mig som menar att det måste kännas som en befrielse, men jag känner det faktiskt inte riktigt så. Lite otacksamt kanske, men jag ser det snarare som att jag är på väg tillbaka till ett normalläge. Och för att få den där totala befrielsen måste jag lära mig att lita på alla sitationer. Dansa, hoppa, cykla (vilket jag inte får göra ännu) etc etc.

Men samtidigt. Ja. Det är ljuvligt. Det fungerade. Jag är tacksam att det går.

Och glad.

Upplösningen


När jag var föräldraledig hände något. Ni som läst här länge vet att jag hamnade i PTSD och elände efter förlossningen, men jag tror inte att det var det som påverkade mig, utan snarare att jag hade en föreställning som förstärktes av att gå hemma med en liten bebis.

Jag trodde helt enkelt att jag var över på arbetsmarknaden. Vem skulle vilja anställa en ensamstående mamma? Dessutom försvann allt mitt förtroende för min kapacitet. Jag trodde inte att jag kunde något. En god vän till mig (som brukar läsa här) fick ett skrattanfall när hon hörde det. ”Du är den mest kompetenta människa jag känner och så känner DU så?!!!” (tack för det, det hjälpte mig mycket då).

Mitt yrke är konsult. För min arbetsgivare är jag värdefull per debiterbar timma och hur attraktiv jag är för uppdragsgivarna. Tufft. Extra tufft när man tar alla VAB-dagarna själv.

Jag kom tillbaka till jobbet och de hade anställt två personer för att ta mina gamla kunder. Aaargh… det stärkte mig inte. Vad skulle jag göra nu?

Men så fick jag ett uppdrag hos en annan kund. Ett uppdrag där jag var inkallad som expert och så kändes det lite bättre. Efter det fick jag nuvarande uppdrag och här kan jag jobba som om dygnet har 48 h så det är inga problem längre, mer än att jag har för mycket på mitt bord.

Samtidigt har jag alltid lite dåligt samvete, för när jag är på jobbet, ja då är jag verkligen här, men kl 16 kör jag hem till Mini och efter det så gör jag i princip väldigt lite jobbrelaterat. Det ska jämföras med mina 50-60 h/vecka jag jobbade innan.

Å andra sidan är det sällan jag slackar på jobbet nu. Med andra ord så funkar det och jag hittade mig tillrätta i min situation.

Så åt jag en lunch med någon som ifrågasatte om jag är på rätt plats. Vi åt en lunch till och plötsligt så presenterades alternativ. Ett möte bokas. Ett möte till. En lunch. Diskussioner. SWOT-analyser.

Och diskussioner med människor som säger sig tro på mig.

En coach som guidar.

I måndags sa jag upp mig från mitt jobb. Det jobb jag haft i snart 8 år (det är en eon av tid för mig). I februari börjar jag på en ny arbetsplats. En plats där det finns en tydlig väg och riktning för mig. Där jag får vara med och påverka.

Från en satellit till att vara med och styra. Och det med helt öppna kort om min livssituation.

Hade ni frågat mig för två år sedan när jag stapplande tog mig tillbaka till arbetslivet hade jag sagt att aldrig…

Men jo, nu är det så. Här har ni en frivilligt ensamstående mamma med en karriär och det känns bara så bra!

tisdag 12 november 2013

Sent ska syndaren vakna

Jag har inte glömt bort bloggen. Nej, tvärtom. Jag har formulerat och formulerat mig, men inte kommit åt att skriva. Det jag vill skriva kräver ett riktigt tangentbord.

Men det har hänt stora saker här. Mer info kommer!

fredag 1 november 2013

Halloween

Vi åkte till mitt jobb idag, en mycket internationell miljö, och firade Halloween. Mini fick sitta vid mitt bord. I stora konferensrummet ordnades aktiviteter, som pyssel och pumpaomröstning. Sedan var det kostymparad och "tick or treat". 

Mini var helt med på noterna, trots en massiv trötthet. Utklädd, knacka på dörrarna, pyssla och äta godis. Och jag måste säga att det är lite speciellt att se världsledande forskare, ibland med påvepersonlighet, pipa av förtjusning över söta små utklädda barn. Ha ha.

Mini älskade kvällen och sover nu lycklig med tre spindlar på armen och tre pumpor på handen. Mitt egna lilla lejon.