måndag 30 november 2009

Ett nytt steg

Imorgon börjar en ny era.
Den har jag firat genom att köpa maskindiskmedel idag.

Imorgon lånar jag MYCKET pengar av banken och sen kör jag över sundet och mäter äggblåsor.

Tråkigt att en vän och jag inte är sams. Jag vet inte hur jag ska nå henne eller få henne att förstå vad som gick fel. Men just i detta nu. Just här och nu så kan jag inte ta tag i det och reda ut hela situationen. Och det verkar inte hon heller kunna göra.

söndag 29 november 2009

Kära dagbok

Idag hade jag en bra diskussion med J. Vi pratade om vad man förväntar sig och vilken inställning man har till tillvaron. De senaste dagarna har som ni vet inte varit så bra. Livet, hormonerna, bostad, jobb allt som pågår runt mig just nu och all energi jag lägger när jag är på jobbet bara fällde mig som en fura.

Jag behövde bara få vara ifred. Eller bara få vara jag. Mitt lilla jag ett tag. Och när det inte fanns utrymme för det ja då såg jag livet svart och ville bita huvudet av allt och alla. Hakade upp mig på jobbiga saker och jobbiga tankar.

Men samtalet med J. Det påminde mig om vem jag egentligen är och vilken inställning till livet jag har i grund och botten. Jag vill vara den som fokuserar på positiva saker.

För ett tag sedan läste jag om en undersökning i DN. Undersökningen hade gått ut på att mäta hur tankarna påverkar vår uppfattning om omgivningen och oss själva. En grupp människor delades in i två grupper, där den ena gruppen varje dag fick fokusera på positiva saker och den andra gruppen fick skriva ner saker de retade sig på.

Gruppen med positiva saker mådde såklart bättre än den negativa. Men det intressanta var att man mätte hur de mådde även 6 månader efter att undersökningen avslutats. Det visade sig att den positiva gruppen fortfarande mådde betydligt bättre än den negativa gruppen.

Om en undersökning som kanske varar en månad ellet två har sån påverkan på hur vi ser tillvaron, hur ska inte en negativ barndom påverka? Ett par år på fel skola eller arbetsplats?

De här tankarna fick en hel del av min rastlöshet att försvinna och så började jag känna tacksamhet och glädje för en hel del saker i min tillvaro.

Jag är glad för min nya lägenhet - det har jag inte känt på ett par veckor, men nu är känslan tillbaka. Jag är så glad för att jag ska få flytta in och bo där.

Jag är glad för mitt jobb - det jag gör är uppskattat, mina kollegor uppskattar mig och jag är omtyckt av kunden

Jag är glad för att jag vet vad jag vill - jag vill ha ett barn och jag jobbar faktiskt på det. På riktigt. Jag är handlingskraftig nog att faktiskt agera på egen hand för att nå mitt mål.

Jag lever ett rätt spännande liv - jag kan göra val min mamma eller mormor aldrig hade möjlighet att göra. Och jag gör dem, hela tiden.

Listan skulle kunna göras lång, men nu faller mina ögon ihop.

Sov gott, det ska jag göra. Imorgon börjar en ny fantastisk vecka.
Det är första veckan i mitt nya hem. Och veckan för mitt fjärde försök.
Det är en spännande vecka!

lördag

Jo, nog spottade jag upp mig. Klädde mig och följde med på middag. Bara för att inse att de jag skulle gå ut med inte ville ngt hellre än gå dit jag absolut inte ville gå. Så jag släppte av dem där och fick inte ut något av det jag behövde av kvällen, mer än ett långt samtal med en god vän.

Just nu mår jag dåligt och vill helst av allt bara få försvinna. Istället för att försöka vara någon andra vill att jag ska vara nu, ska jag bara lyssna till mig själv och fokusera på vad jag behöver.

lördag 28 november 2009

frustrerande

Försöker leva sunt för att maximera mina chanser i mitt barnskapande. Fast å andra sidan lever jag ett stressigt liv. Just nu har jag så mycket stress runt mig på alla fronter att jag borde ligga gungandes i fosterställning i sängen.

Men det gör jag inte. I alla fall inte bara.

Jag försöker spotta upp mig och vara social, fast jag inte vill. Försöker spotta upp mig och le och vara intresserad av andra, men jag har svårt för det. Försöker se positiva saker med det som sker, men just nu går det inte. Vet inte om det är hormonerna, livssituationen, kombinationen, rastlösheten, eller vad det är som spökar, men shit vad det är jobbigt.

Mina vänner vill gå ut ikväll. De har båda två varsina män att jaga. De vill klä upp sig, flörta, dricka och dansa och sedan hångla sig ner i sängar och bli bekräftade. Jag vill krypa ihop och gråta. Inser att jag borde fixa till mig och bara göra, agera, att livet inte blir roligare av att vara hemma. Men gud vad jag längtar till framtiden när den här limbokänslan är borta. Ja, jag ska sluta vänta och inse att livet är nu. Jag ska fixa till mig. Jag SKA gå ut och le och vara intresserad och vara nykter när alla blir fullare och fullare. Jag SKA.

För jag vet ju att livet egentligen är härligt. Det är bara lite mindre härligt just nu.

r a s t l ö s h e t

Det kryper i mig. Kliar under huden. Inget är sådär precis som jag ville ha det.

Allt är lite obekvämt och det finns en tanke som jag levt med ett tag nu. Uppbrott. Att bara bryta mönstret jag hamnat i som inte tar mig någonstans. Jag känner inte att jag utvecklas på jobbet. Jag upplever inte att jag rotar mig mer i Malmö. Mitt kärleksliv är dött, om man inte undantar Glitter. Och en liten helt oskyldig flört.

Men jag har just köpt en lägenhet och jag försöker skaffa barn. Själv.

Samtidigt som jag går och fantiserar om att dra iväg och jobba i Afrika eller hitta ett fantastiskt jobb i Berlin, Schweiz, Oslo eller var som helst där det går att få ett fantastiskt jobb för mig.

Men just nu är jag bara så less och rastlös på hela min situation och att jag faktiskt inte ser någon väg ut. Det är nog det. Inlåstheten som får mig att vilja slå mig lös till fullo. Hur kommer jag att uppleva ett liv med barn då? Kommer jag att känna mig ännu mer inlåst? Eller är det jag som sätter begränsningar för mig själv nu?

Release me.

Se där, en annan tanke och nu en sextanke.

Godnatt

fredag 27 november 2009

Sex

Jag äter nu hormoner. Hormonerna gör saker med mig. Jag vill ha sex. Mest hela tiden.

Just nu tänker jag som en man. En tanke på en sak och sen tänker jag på sex, en annan tanke, sen sex.

Såhär borde man alltid ha det.

torsdag 26 november 2009

Nyttigt för hyn?

Jag är på tjänsteresa. En hastigt påkommen tjänsteresa. Flyga till västra Jylland och stanna över natten och sen hem igen. Helt okej för mig, men jag bor ju inte hemma just nu. Jag bor hos min väninna, så jag fick lite packproblem.

Att vara borta över en natt innebär att man inte checkar in väskan. Vilket i sin tur innebär att man inte kan ta med sig förpackningar med mer än 100 ml vätska i. Vilket gav mig bryderier om hur jag skulle få med mig min ansiktsrengöring och min hårprodukt.

Min vana trogen så packade jag naturligtvis inte kvällen innan utan på morgonen. Somnade som ett barn i visshet om att jag nog skulle komma på en klockren lösning på morgonen.

De av er som läser här med jämna mellanrum vet att jag har haft problem med urinvägsinfektioner. Något som obönhörligt innebär att man får problem med kärl att lämna prov i. Alltid ett krux.

Men så insåg jag att jag hade såna kärl hemma. En gång när jag var på Fertilitetskliniken så hittade jag såna rör i det ljudisolerade badrummet. Stora, breda med fina blå milliliterstreck på. Perfekt, tänkte jag och tog med mig två.

Precis vad jag behövde i morse. Ner med hårguckamucka i ett av rören. Ner med ansiktsrengöring i andra röret. Ner med rören i 1-liters återförslutningsbara påsen. Till flygplatsen, passera incheckning och till säkerhetskontrollen. Av med jackan. Upp med väskan. Ut med laptop.
Ut med 1-literspåsen.

Bara för att inse att där ligger det två "runka"-rör med innehåll som otveklöst ser ut som sperma. Killen framför mig i kön började skruva generat på sig och inte heller säkerhetskillen såg helt bekväm ut med synen.

Nästa gång ska jag ha mer produkter i rören.
Ha ha ha ha!

söndag 22 november 2009

Min inre röst är syndig

Det fanns en tid när jag gärna var mittpunkten på dansgolvet. Glittret på festen. Flörtade med allt och alla. Drack som en hel karl och rökte som en borstbindare. När jag tränade varannan dag och jag vet att det fanns tider när jag även var en player. Minst två killar åt gången. När jag hade en älskare som cyklade två mil i regnet för att träffa mig.

När jag sa sanningar som inte borde sägas, när jag var på vippen att köra in i parkerade bilar på min cykel, när jag försökte övertala ett par vänner om att jag faktiskt bodde i tvättstugan. En tid när jag var rolig, dynamisk och emellanåt kanske lite patetisk.

Den där människan var det ett tag sedan jag såg. Nu är jag den som går ut och beställer en Ramlösa. Jag är den som står och himlar med ögonen kl 00.30 för att alla nu har blivit så korkade att det inte går att föra ett normalt samtal med dem. Jag är den som är lite stel i ena hörnan av dansgolvet, som inte alltid är ett dansgolv. Och som inte självmant börjar prata med andra. Jag är den där som är lite tystare och som faktiskt tänker att det nog är dags att gå hem och sova.

Jag har blivit tråkig. Shit vad jag är tråkig.

Nuförtiden vågar jag inte flörta öppet. Jag äter mig fet och trött och osexig på godis och chips. Det enda fokus jag har är att jag nästa månad ska slippa använda mensskydd.

Emellanåt är det som att jag inte ens längtar efter barnet längre. Jag längtar barar efter att plussa på ett graviditetstest. Det är mitt mål och jag är målinriktad.

Igår drack jag 2 glas vin. Jag var rejält lullig efter ett. Det var så skönt att få glida in i den där avslappningen som bara alkohol kan ge. Ikväll har mina inre röster pratat med mig. De har sagt åt mig att gå ut. Gå på krogen. Gör dig snygg. Drick drinkar. Flörta hejdlöst, dansa som att det inte finns någon morgondag och se till att få älska natten lång med någon yngling som kan bekräfta att du är det kvinnligaste av det kvinnliga.

Min inre röst har begärt att få vara en prinsessa, en glad lycklig sprudlande och framförallt onykter prinsessa.

Som vill omfamna hela världen och känna sig vid liv.

Istället tar jag en penicillintablett och ett chips till och går sen och lägger mig.
Tyst på dig dumma inre röst. TYST! Jag kan inte sova när du pratar sådär.

fredag 20 november 2009

3 centimeter hög

"Kära Frk Vilja, Du är ett nöje både att arbeta och resa tillsamman med. Tack för de senaste dagarna. Hälsningar Kunden"

"jag tycker du är en fantastisk person, som har SÅ mkt att ge" bästa P

"men jag struntar i om du är trött och slut, jag vet att du säger smarta saker i alla fall" chefen

"Jag saknar hela dig"

Men hela jag. Hela jag känns som att jag är tre centimeter hög idag. Det är inte mycket kvar av Frk Vilja idag. En hektiskt resvecka sluta med bredspektrum-penicillin på en jobbresa i Europa. Jag reste sjuk hem och däckade i sängen. Idag kom blodet. Exakt två veckor efter tredje försöket och med blodet tårarna. De forsar nerför mina kinder.

Allt det som är så bra och fantastiskt med mitt liv spelar just precis i det här ögonblicket en väldigt väldigt liten roll. Just nu är allt bara svart. När hoppet släcks, så fattar jag att jag måste sörja för att orka gå vidare, orka fokusera på nästa steg, men vad det är tungt att befinna sig där jag är just nu.

söndag 15 november 2009

Hud

Tänk att känslan av hud som möter hud kan vara så fantastisk.
Läppar mot läppar.

Och ändå är vi inte ett par på riktigt. Eller så är vi ett par på riktigt och bara låtsas att vi inte är det. Kanske är det så det är.

onsdag 11 november 2009

Ska det va så ska det

Jag läste i ett forum idag. Jag läste om känslan av att vara misslyckad för att man är singel. Visst har de tankarna letat sig in i mitt huvud också en av de dagarna när man målar svart och slår på sig själv.

Men oj, vad jag tycker att det är tvärtom. Få räknade är de relationer jag faktiskt är avundsjuk på. Det är de relationerna som bygger på ömsesidig respekt och omtanke. De relationer där man kan se en hårlock kärleksfullt strykas ur pannan. Ansvar lyftas från någons axlar. Stolthet över sin respektive.

Sen har vi alla de där andra relationerna. De där en trycker ner den andre. Där det blir ställningskrig. Där man ljuger och bedrar. De där man bara bryr sig om sig själv och sina egna behov.

Jag är inte avundsjuk på dem.

På nyår har mina föräldrar varit gifta i 50 år. Det är ett halvt sekel.
Om jag ska vara i en relation vill jag ha det de har och har haft.

Jag kanske framstår som kräsen, men det här är MITT liv och ingen annans.
Så det så.

måndag 9 november 2009

Jag, ett hormonpucko...

Igår gjorde jag årets mest onödiga investering. Igår köpte jag ett par svindyra stövletter på impuls. Eller nja, de jag har har nötts på skinnklackarna att jag skäms att ha dem på mig hos kund och eftersom jag ska resa nästa vecka ville jag försäkra mig om att jag har ett par justea skor med mig. Min bedömning var att de jag redan äger var i för dåligt skick för att skomakaren skulle klara att fixa dem innan torsdag, när jag behöver dem senast.

Jag köpte de här alldeles för dyra (men väldigt fina) stövletterna och åkte direkt hem och för att inte ångra mig slet jag bort lappar och impregnerade dem. Allt på impuls.

Idag skulle jag ta med mig de gamla stövletterna och lämna in dem till skomakaren. Men jag glömde dem hemma. Glömde dem, glömde att ta mina vitaminer, glömde att ta min medicin. Det känns som att jag glömde hela huvet hemma. Så efter att ha krånglat mig till jobbet genom trafiken på E22an så beslutade jag mig för att göra tidrapporteringen och sedan åka hem och fixa allt jag glömt.

Sagt och gjort. Två mil tillbaka hem. Två mil tillbaka till Malmö. In på skomakaren med de gamla stövletterna. Det tog 5 minuter för honom att putsa upp klackarna. 5 minuter, svart skoputs, en maskin och inget betalt.

Jag är ett hormonpucko...

Det här är precis sånt jag gör när jag har PMS. Kan berätta skräckhistorien om när jag beställde mig en säng för 40 000 kr. Jo, den hann jag avbeställa.

Som ni också förstått (om ni läst nedan) har jag haft en helg full av funderingar. Lite skrämselhicka har jag för att bli helt ensam med en bebis eller två. Lite panik över vad det är jag håller på med. Kan man verkligen göra så här och komma undan med det? Vad gör jag om ditten och datten händer? Vad ska pappa säga, vad ska chefen säga, hur kommer det att gå med jobbet, lånen, bilen, tänk om jag inte kan yada yada etc etc.

Men så händer små saker som får allt att kännas bättre. Bara en sån sak som era kommentarer på mitt förra inlägg. Det fick mig att må så bra plötsligt. Bara att det finns andra där ute som läser, som hör och som peppar mig. Även om jag inte känner er alla IRL.

Så jag mitt hormonpucko fick en klump i halsen och en tår i ögat. Av glädje.
Tack!

söndag 8 november 2009

Tredje gången gillt?

I fredags var jag i Köpenhamn igen. Hormonerna gjorde sitt och enligt min kropps signaler så ägglossade den rejält. Jag kunde inte låta bli att spana på sötnosen hos kunden. Kunde inte låta bli att skicka SMS med sexanspelningar till Glitter. Det är jobbigt att assistera på kurs när man i princip bara tänker på lakanstango hela tiden.

Efter jobbet körde jag direkt till CFC. Det visade sig dock vara lite problematiskt, då min livmodertapp gått och gömt sig. Läkaren hittade den inte och sa därför att han behövde dra i den. AJ, det var obehagligt och jag började blöda.

När själva inseminationen var avklarad sa han till mig att jag borde gå och kolla upp om jag har problem att få blodet att koagulera. Han disktuerade det här och plötsligt känner jag hur jag håller på att svimma. Sätter mig på stolen i omklädningsrummet med huvudet mellan knäna, men det hjälper inte.

Reser mig upp och säger att jag håller på att svimma och så faller jag. Tack och lov har läkaren redan greppat mig och jag leds in till en brits och där blev jag liggandes. På ett sätt ska det väl vara bra, för det finns studier som säger att man ska ligga ner i 15 minuter efter inseminationen.

Efteråt började jag bekymra mig om det läkaren sagt om koaguleringsproblemen (han konstaterade det genom att fråga om jag lätt får blåmärken, jag som får blåmärken om någon tar i mig för hårt!). Tänk om det påverkat mina chanser att bli gravid?!

I lördags vaknade jag och upptäckte att jag var på väg att få ännu en UVI. Först anade jag den bara för att sedan uppleva den starkare och starkare. Jag skickade ett mail till CFC (kliniken i Köpenhamn) för att få veta hur det står till med koaguleringsproblemet och fertiliteten och sedan tog jag reda på vart jag skulle vända mig med min UVI. Gissa om min lördag var kul. 3 h på vårdcentral och oro för mitt blod.

Jag fick antibiotika och sen fick jag svar från kliniken. Ingen fara på något håll. Tack och lov.

Så nu mina vänner är det bara tumhållning som gäller för hela slanten. Hela vägen till den 20 november. Vilken trevlig tidig födelsedagspresent ett plus på en sticka skulle vara.

tisdag 3 november 2009

swooosh

sa det i äggledarna tidigare idag. Fri passage och stora fina äggblåsor.
Imorgon är det sprut-time igen och på fredag dags för insemination.

Det känns som att allt går rätt fort den här gången. Har jag fått rutin? Snabbsörja och enkelt att räkna dagarna i cykeln. Eller snarare, jag har inte totalkoll hela tiden. Kanske kan jag göra det här utan att vara helt fokuserad på det?!

söndag 1 november 2009

Jahapp

Lite bakis. Eller tja, jag har ju varit vit sedan ett halvår tillbaka så bakis är väl fel uttryck. Jag lider i alla fall av den delen av bakis som beror på att man gick och la sig alldeles för sent och sen gick upp alldeles för sent, men ändå inte sovit tillräckligt. Det är söndag. Det är 1 november och ute är det grått. Jag befinner mig i den där stiltjen som infinner sig när man har haft MASSOR att göra och det sedan plötsligt tar slut. poff borta

Det är som ett vemod som sänker sig över tillvaron. Ett stort "jahapp"

Jag antar att det är så söndagar i november bör vara. Grå, lite kulna, dammsugning på agendan och ett jahapp.

Imorgon drar veckan igång. Imorgon är det överlämningen av nycklarna till gamla lägenheten och den är då officiellt inte min längre.

På tisdag är det dags för nästa besök till kliniken. Jag har nu ätit mina hormoner i tre dagar, men inte märkt någon större skillnad mer än att magen är lite svullen kanske. Det jag ska göra på tisdag kan göra lite ont och jag märker hur jag går och är lite nervös för det. Lite nervös för att de ska hitta något som är fel, samtidigt som det kanske är bra om de gör det, för då kan man hantera det. Som det är nu är det ju mest en gissningslek. En slump. Precis som det alltid är när man gör barn, eller hur?

En slump att man träffar de människor man gör när man gör det. En slump att man förälskar sig i en människa och går till sängs med dem. En slump att det tar just då. Jahapp, så blev en ny människa till.

Samtidigt är det mindre lyckad slump för andra. Prinsen kom inte ridande på den vita hästen, kanske har jag fel attityd till kärleken. Fel uppfattning om vad det är som ska hända och jahapp, så var jag ensam.

Egentligen är jag en sån där människa som inte gillar slumpen. Den gör mig frustrerad. Jag vill ha kontroll över det som sker. Slumpen är oftast inte förknippad med något positivt. Jahapp, så var man tvungen att byta lampa i bilen. Eller jahapp, så hade man trampat av klacken på skon.

Så här i bakistecknen den här grå söndagen så tillåter jag mig faktiskt att vara lite grinig för att slumpen inte spelat mig i händerna. Minns så väl när min mamma sa till mig att jag var "född med silversked i mun" och syftade på saker jag kämpat för som en blå. Och jag fortsätter att kämpa. Betalar dyra pengar för det som andra får utan att ens vilja, utan stora kärleken att dela det med.

Jahapp, då var det dags att dammsuga då.

Jahapp.